ein unmoralisches Angebot? - Åbo Akademi

ein unmoralisches Angebot? - Åbo Akademi ein unmoralisches Angebot? - Åbo Akademi

13.07.2015 Aufrufe

sidan är den också en känsla, som man vill behålla - människan vill alltså att ett ögonblick avkärlek skall räcka i all evighet.Slutet av dramat skiljer sig från de andra verken som jag har analyserat: Faust blir räddad. Iden hedniska världen i antikens Grekland hade den “kristliga” djävulen ingen makt och kundeinte föra Faust till helvetet. På jorden gäller det som änglarna i himmelen säger i slutet avdramat: “Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen” – “Den som alltid strävaroch anstränger sig, den kan vi rädda”. Här är det inte mera fråga om Fausts synder och skuld;bara det faktum att han aldrig blev nöjd med livet och att han alltid strävde efter något bättreräcker till att han kan räddas i slutet. Religionen i sig har ingen inverkan på saken.Redan i ”Prolog im Himmel” (prologen i himmlen) kan man konstatera att moraliska frågoroch problem har en annan utgångspunkt än i de tidigare Faust-verken. Mephistopheles ber härGud om tillstånd att få fresta Faust. Hela den “djävulska” handlingen är således accepterad avGud, vilket ändrar situationens utgångspunkt. Båda krafterna är delar av en stor helhet, detonda är integrerat i det goda. De traditionella moraliska värdena “god” och “ond” kan intemera spela en så viktig roll som de gjorde förr. Följaktligen kan Fausts sätt att leva intebetraktas som omoraliskt, men inte heller som moraliskt, om man uppfattar dessa begreppkristligt-religiöst. Snarare är det här fråga om ett “utommoraliskt” 873 verk; de traditionellamoralkriterierna gäller inte här.Christian Dietrich Grabbe nöjde sig inte med att skriva ett Faust-drama. Han ville försökaskapa något ännu större, nämligen ett drama som skulle förena två stora litterära gestalter,Don Juan och Faust. Grabbe skrev sitt drama Don Juan und Faust år 1829; den första delenav Goethes Faust hade då redan kommit ut, den andra inte. Eftersom Goethes verk – även ombara en del av den var bekant – uppskattades mycket, var det svårt för alla andra författare attskriva en egen Faust-version. Alla jämfördes med Goethe och hans stil att skriva. Grabbeuppskattade både Goethes Faust och Mozarts Don Giovanni, men för honom var det viktigtatt behandla dessa två gestalter och historier i ett och samma verk. Grabbes drama harkritiserats mycket i forskningslitteraturen, men enligt min åsikt förtjänar Don Juan och Faustmycket mera uppmärksamhet och beaktande än vad det har fått genom tiderna.I själva dramat berättas de två historierna till en stor del skilda för sig, Faust och Don Juanmöts bara tre gånger. Huvudgestalterna karakteriseras som i tidigare verk: Faust är en873 Originalbeteckning på tyska: „außermoralisch”310

vetenskapsman som vill erfara mera, Don Juan en kvinnotjusare som aldrig blir “mätt”. Detgemensamma för båda gestalterna är för det första, att de förälskar sig i Donna Anna, och fördet andra, att de inte är nöjda med det rådande samhällssystemet, de vill bli befriade från alltförmynderskap.Faust vill alltså ha mera kunskap, han är missnöjd med både studierna och religionen,eftersom ingendera ger honom svar på hans frågor. Han försöker hitta svar på sina frågorgenom magi. En djävulsk riddare uppenbarar sig, och Faust allierar sig med honom.Tillsammans reser riddaren och Faust runt i världen och söker svar på Fausts frågor.När de återvänder, märker Faust att den djävulska riddaren inte förmår lära eller visa honomnågonting som skulle kunna tillfredsställa honom. Men eftersom riddaren hade lovat varaFausts “tjänare”, vill Faust utnyttja honom för att åtminstone vinna Donna Annas kärlek. Nusöker Faust alltså inte längre kunskap, utan lycka i sinnlighet och kärlek. Men den här önskankan inte heller fyllas, Donna Anna älskar inte Faust utan Don Juan, och är dessutom förlovadtill Don Octavio. Faust tål inte tanken på att någon annan skall få Donna Anna och därförmördar han henne. I slutet hämtas Faust till helvetet, men han lovar kämpa vidare i allevighet. Don Juan döms också, inte på grund av en djävulspakt, utan på grund av att han intehar kunnat identifiera sig med samhället och dess regler.Trots att både Faust och Don Juan hamnar i helvetet, kan man inte anse Grabbes drama varaen moralpredikan. För båda gestalterna är det varken en förlust eller en katastrof att inte bliräddad. Inte heller skildras Faust och Don Juan som varnande exempel, utan endast som tvåmänniskor som inte kan leva så som de borde enligt lagstiftningen och de allmänna moraliskareglerna i landet.Nikolaus Lenaus Faust. Ein Gedicht (“Faust. En dikt”) består av flera scener, precis som ettdrama, men de enstaka scenerna är inte alltid sammanhängande. Så kallade t.ex. MittermayerLenaus Faust för en “episk-lyrisk-dramatisk blanddikt” 874 , och många andra forskarekritiserade honom för den oenhetliga stilen. Lenau själv var av den åsikten, att ett sådant temainte kunde behandlas helt systematiskt, att själva Faust-temat hade något “rapsodiskt” i sig,läsaren och åskådaren borde kunna tänka sig en del själv.874 Originalbeteckning på tyska: „episch-lyrisch-dramatisches Mischgedicht”311

sidan är den också en känsla, som man vill behålla - människan vill alltså att ett ögonblick avkärlek skall räcka i all evighet.Slutet av dramat skiljer sig från de andra verken som jag har analyserat: Faust blir räddad. Iden hedniska världen i antikens Grekland hade den “kristliga” djävulen ingen makt och kund<strong>ein</strong>te föra Faust till helvetet. På jorden gäller det som änglarna i himmelen säger i slutet avdramat: “Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen” – “Den som alltid strävaroch anstränger sig, den kan vi rädda”. Här är det inte mera fråga om Fausts synder och skuld;bara det faktum att han aldrig blev nöjd med livet och att han alltid strävde efter något bättreräcker till att han kan räddas i slutet. Religionen i sig har ingen inverkan på saken.Redan i ”Prolog im Himmel” (prologen i himmlen) kan man konstatera att moraliska frågoroch problem har en annan utgångspunkt än i de tidigare Faust-verken. Mephistopheles ber härGud om tillstånd att få fresta Faust. Hela den “djävulska” handlingen är således accepterad avGud, vilket ändrar situationens utgångspunkt. Båda krafterna är delar av en stor helhet, detonda är integrerat i det goda. De traditionella moraliska värdena “god” och “ond” kan intemera spela en så viktig roll som de gjorde förr. Följaktligen kan Fausts sätt att leva intebetraktas som omoraliskt, men inte heller som moraliskt, om man uppfattar dessa begreppkristligt-religiöst. Snarare är det här fråga om ett “utommoraliskt” 873 verk; de traditionellamoralkriterierna gäller inte här.Christian Dietrich Grabbe nöjde sig inte med att skriva ett Faust-drama. Han ville försökaskapa något ännu större, nämligen ett drama som skulle förena två stora litterära gestalter,Don Juan och Faust. Grabbe skrev sitt drama Don Juan und Faust år 1829; den första delenav Goethes Faust hade då redan kommit ut, den andra inte. Eftersom Goethes verk – även ombara en del av den var bekant – uppskattades mycket, var det svårt för alla andra författare attskriva en egen Faust-version. Alla jämfördes med Goethe och hans stil att skriva. Grabbeuppskattade både Goethes Faust och Mozarts Don Giovanni, men för honom var det viktigtatt behandla dessa två gestalter och historier i ett och samma verk. Grabbes drama harkritiserats mycket i forskningslitteraturen, men enligt min åsikt förtjänar Don Juan och Faustmycket mera uppmärksamhet och beaktande än vad det har fått genom tiderna.I själva dramat berättas de två historierna till en stor del skilda för sig, Faust och Don Juanmöts bara tre gånger. Huvudgestalterna karakteriseras som i tidigare verk: Faust är en873 Originalbeteckning på tyska: „außermoralisch”310

Hurra! Ihre Datei wurde hochgeladen und ist bereit für die Veröffentlichung.

Erfolgreich gespeichert!

Leider ist etwas schief gelaufen!