Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE

kunde föda ett enda kålhuvud, utan bestod hela invånarenas
fromma uti en liten källa, men deras åker och äng var havet.
ELOF kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke
själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till
rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje, hur denna
kosacken förföljde de andra fiskmåsar, så snart de fått någon fisk,
och vände ej igen att förfölja dem, förrän fiskmåsen måste spy ut
den fisk han fiskat och redan inpackat. Jag har sett med
förundran på en fiskmåse, som jag flera år haft i
akademiträdgården hemtamd, att om han fått aldrig så litet mat,
och någon sedermera litet jagat efter honom, har han då strax
utspytt det han bekommit. Denna egenskapen att lätt vomera har
skaparen använt att uppehålla vår elofske familj; ty som
fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd,
att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så
lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han
ock är den raraste av alla måsarna. Härtill kommer, att denna
struntjagaren icke är mycket delikat; ty undertiden måste
fiskmåsarna, då de ej hava något på torget, öppna bakporten, och
kasta för honom skämder mat, vilken han ock håller till godo.
Svartlasse är mycket vig, så att han alltid tager maten i luften, då
han kastas åt honom av måsen. Han är ej eller blyg, ty då
fiskarena ser honom och ropa Elof Elof, samt med utsträckt arm
uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt båten
och tager lyran, så snart fisken kastas. Elof håller sig alltid där,
som mest vankar, och helst vistas vid fiskelekar, där dageligt
bröllop med lek och dans hållas; varför ångermanlänningen ej
gärna ser att han skjutes; ty han visar med sitt flygande varest
strömmingen håller sig under vattnet.
EBB och FLOD märkes icke här på orten; men av det
västanvädret inblåser vågorna i skären, stiger undertiden vattnet
ansenligen, ävensom det ansenligen utfaller vid östanväder, eller
då det blåser ifrån landet.
TJÖRN en stor ö med 3 kyrkesocknar, passerades på
vänstra handen jämte dess östra sida. Landet på Tjörn var
skallot, utan träd med idel stenklippor, även som de andra
holmar.
LÖNG kallades här vår ljung, vilken på skoglösa Tjörn
var invånarenas ved och bränsle. De köpte ljungen således, att de
gåvo 16 styver om året för var spis, till vilken de fingo samla
ljung i det minsta torp. Det var artigt att se, huru kvinnfolken
med denna kokade sin mat; ty så snart de togo näven full med
ljung och lade den under grytan, blossade den nästan som halm,
och strax var det beställt både med ved och värma, så att den som
kokade, fick aldrig gå ifrån grytan, utan måste stadigt lägga
nävetals ljung inunder. Detta borde de se, som hos oss akta så
litet skogen.
GRYTORNA voro ofta här gjorda som en cylinder, med
en vid buk nedantill, och ett jämnt lock; denna buk torde hjälpa
kokningen, då elden icke allenast värmer på flera sidor, utan ock,
då luften mer kringspelar i själva grytan, nästan som i en olla
papini.
BRÖDET, som här brukades, var merendels tunnbröd,
tjockt som ett pergament, men dubbelt så vitt som en ordinär
kaka. Här kunde en arbetskarl väl äta upp 4 å 5 kakor i målet.
LAMPOR bruktes här på roten i stället för ljus och voro
gjorda av ett litet fyrkantigt bleck, till kvarters bredd, uti vilket i
stället för olja brukades tran av torsk, och i stället för veke togo
de torkade och skalade stjälkar av Tog, som väl oljade lades i ett
hörn på lampan och itändes, då dessa vekar brunno långt bättre
än någon bomullsveke, och som det hörnet där tranen ligger
gärna något dryper, hade folket hängt inunder det en koklöv, som