Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE

su puration. Med ett ord: var borgare här, som härom rådföres,
berättade med en mun, att styngen äro farliga som ormsting.
MARSTRANDS ARBETE var att beskriva och
examinera så många åtskilliga och ovanliga djur inom ett dygn.
Man säger allmänt i Sverige om ett mycket tråksamt arbete, att
det är Marstrands arbete, vilken metafora lärer kommit av
fångarnas släp vid fästningen, då de från staden eller sjösidorna
skola transportera något till den stora och höga fästningen,
uppför den långa och branta backen, med dragande eller
släpande; det kostar på för en fri lathund att gå upp från staden
till fästningen, mycket mer för en dömd.
SJUKDOMAR äro ej mer här gängse än på andra ställen,
fast denna ö är en liten klippa uti havet; de som komma hit att
bo, prövas gärna första året med någon sjukdom, till dess de
blivit vana vid luften, sedan må de väl, som icke äro hitkomna
för slaveri och skörbjugg.
HUSMEDEL Mot FROSSAN berättades såsom ett
specificum av regementsfältskären Ternau, det han oändeliga
gånger bekräftade, att han försökt få sina patienter med beständig
och lyckelig effekt, vilket bestod däruti, att en näve av
PALLGRÄSET tages och kokas uti 1/2 stop dricka, som inkokas
till hälften; varav gives patienten 1 timma för paroxysmen, då det
ock merendels gör uppkastning och hjälper.
PALLGRÄSET Växte på klipporna och var SEDUM acre,
vilket utom det, att dess kraft är besynnerlig emot frossan, så
hade ock samma fältskär egen förfarenhet om dess synnerliga
kraft emot skörbjugg, då det på Belows sätt kokas med
tallstruntar, pepparrot och litet rabarber.
RESAN ställdes emot aftonen från Marstrand åt
Uddevalla sjöledes. Vi hade ärnat att gå utanför Tjörn och Orust,
men vi voro icke väl utkomna på havet, förrän ett starkt
åskedunder, med mulen och mörk himmel, storm och slagregn,
körde oss att taga leden inomskärs.
PATERNOSTER begyntes strax i väster, utanför
Marstrandshamnen, med många bränningar och klippor, ett
farligit radband för de sjöfarande.
KRÅKAN var en liten ö eller klippa, på vilken vi
uppstego, medan regnet och stormen rusade över.
AL är ett bekant träd, som kännes av vart barn. Här på
Kråkan växte överallt buskar av 1 alns höjd utan blomma och
utan frukt. Bladen liknade både al, oxel och hyll, ja alla tre på en
gång, så att man ej säkert kunde säga, av vilketdera slag denna
var, dock tror jag, att den var en förändring av al; ty alen växer
hos oss allmänt på sidlänta ställen med gröna och slemmiga
blader; men i Norrland och på höga berg förändrar alen sig med
torra, spetsigare, mindre samt inunder vitare blader, samt
smalare och vitare stam, kallad arre. Här på bara klipporna i
havet blir alen än mer förändrad, så att den med möda kan
kännas av en botanist.
KNUTLÄSKARE kallade folket ej obekvämligen den
bekanta TYPHA, ty han liknar det instrument, med vilken man
läskar stycken. Denna TYPHA växte mellan klipporna på
Kråkön, där vattnet blev ståndandes, och vi sågo med förundran
ax på vartenda stånd, som eljest äro nog sällsynta, vilket man
tydeligen märkte förorsakades därav, att rötterna ej fingo
vidlyftigt krypa eller utvidga sig, ävensom man röner uti Vinca,
vilken aldrig bär frukt i våra trädgårdar, där icke dess rötter
innestängdes inom en trång kruka.
BLÅKULLA ett högt berg, och en landkänning för de
sjöfarande, låg in på landet i öster, och var det högsta bland de
kringliggande.
TORP sågos åtskilliga på ömse sidor om vår fart, på de
kalaste stenholmar, som ofta hade icke så mycket jord, att de