Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE

ovanpå vattnet med en torr sida, utan inunder översta brynen av
vattnet, så att hon alltid var våt.
KLOTÅNG och SVINTÅNG växte vid stränderna på
klipporna och djupet. Vi hade tillfälle i dag se på denna några
tydligare tecken till fruktifikation än tillförene: vid sidan av bladet
upp emot slutet sutto klotrunda, spända, bara och glatta blåsor,
vilka inuti voro ihåliga och strödda med hår, som ställde sig inåt
centrum; men längre ned på grenarna sågos par av blåsor, som
voro uppfyllda med en gelatinös saft. Dessa blåsor voro
beströdda med många små punkter, vilka sutto i blåsans hinna
såsom gryn, och alla dessa punkter voro (som är märkvärdigt) på
yttre sidan öppnade med var sitt lilla hål, så att det kunde gissas,
att dessa små gryn innehöllo vardera ett frö, som genom dessa
hål kunde utkastas. Så att jag tror, att dessa senare blåsor voro
honor men de större hannar. Svintång kallades denna Fucus av
det, att inbyggarna giva denna urkokad och lakad åt svinen till
föda, vilket bör ihågkommas av dem, som bo vid havet, där
denna tång aldrig plägar fattas; varigenom de kunna göra stor
besparning för svinkreaturen. Klotång kallades den av sina små
blåsor eller klot, att därmed skiljas från Zostera, som här allmänt
nämnes specifice tång.
FUCUS caule tereti brevissimo, solio maximo oblongo indiviso
täckte allestädes havsbottnen vid Marstrands brygga; han såg ut
som ett tunt läder, var oval eller avlång, ofta av 2 alnars längd
och 1 alns bredd; han gick i vågor. Vid basen var han smal eller
hade en kort petiolus; dess rot häftade sig utanpå stenarna liksom
med fingrar.
ULVA växte rätt mycket på havsbottnen, där hon låg nog
dammfull, liksom i mörka vågor, att hon ej väl kunde kännas,
förrän hon blivit nog tvättad. Hon låg fullt på havsbottnen, och
gjorde många vråar och vinklar, uti och under vilka åtskilliga
havsdjur fingo bekvämliga gömmor, såsom Asteriæ, Medusa,
Gamari. Denna är tillförene ej uppförd bland Flora Svecicæ rullar.
KUPUNGE, en snäcka som ej tillförene blivit inrollerad i
Svenska Faunæ armé, bodde på alla stränder, så vid Marstrand
som den andra skären här omkring; hon täckte alla stenar och
kastades upp till stränderna som gräs, så att det allestädes krasade
under föttren, då vi här gingo på hennes skal. Hon är föga större
än en hasselnöt, nästan klotrund, med en ganska kort, dock vass
spets; hon är knappt räfflad men målad med många brunaktiga
spirallinjer; inunder är skalet ej genomborrat, och dess öppning
täckes med ett litet brunt, tunt lock, som mitt på har en spiral
karaktär. Kanten på snäckskalets öppning är ej utvidgat; men
med något mörkare liksom tillsatt. Innantill är skalet brunt.
CONCHA testa oblonga lævi subviolacea fanns allmänt på
alla stenar och Fucis i havet, vid vilka hon alltid var fästad. Vid
gångjärnen eller cardines utkommo en stor hop fina och sega hår,
liksom från ett centro, vilka utvidgade sig såsom en spindelväv, på
det hon fästes vid, att i det rotas. Där skalen hängde tillhopa vid
suturen, var sidan rakare än på den främre; mestadels voro skalen
glatta, men under tiden strödda med små korta, upprätta, styva
hår, som gjorde dem skarpa eller hispidæ.
DENTALIUM testa adhaerente flexuosa triquetra fanns
allmänt på task-kräftornas rygg, som hitintills gömt sig för vår
fauna. Det såg ut som en vit mask legat krokig på kräfteskalet
och vid detsamma fastvuxet; men då man såg noga till, var detta
en tub eller skal, som är smalare åt ena ändan och alldeles
genomborrat; denna öppning eller genomborrning är rund, fast
själva skalet är längs åt trekantigt, eller åtminstone ovanpå
kantigt, som en köl.
SVINTÅNGEN som högtals uppkastades till stränderna,
var dels betäckt med Eschara, dels beströdd med vita gryn, som
mången i förstone kunnat tro vara snäck-gryn eller -frö. Men då