Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE

Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575):
OM NORGIS RIGE
Norgis rigis stat kand mand skiffte vdi hendes alder, huilken
ligeruis som it menniske haffuer haft sin wdsprung, fremgang oc
ende.
Saa haffuer Norgis rigis barndom verit den tid hun stod öde,
fuld aff skouger, marck, berg oc dale, oc saa skarp oc sur ud, oc var
ligeruis som hun var nye föd oc barn, der folck begynte at forsamlis
oc boe der vdi. Der nest begyntis hendis adolescentia, det er, hun
begynte at voxe oc formere sig dag fraa dag, aar fraa aar, jndtil hun
bleff hög oc stor.
Der effter begyntis hendis iuventus, det er hendis aller beste
vngdoms alder, at hun kunde nu giöre gaffn, hielpe baade sig sielff
oc andre fremmede, som komme her ind j landet, fick oc giorde sig
sielff konger oc öffrighed, förde krig baade inden lands oc vden.
Der effter begyntis hendis mandoms alder, som er at hun bort
kastede mange tyranners aag, oc fick sig et hoffuit oc en regentere oc
monarcham. Da begynte Norge at faa ögen oc saag sig vide om: da
var hun vdi act oc ære, da haffde hun en guldkrone paa sit hoffuit, oc
en forgylt löffue med en blaa öxe, da begynte mange fremmede
herrer at giöre venskab oc suogerskab med Norge, de Danske,
Svenske, Skotske, Fransoske, Engelske, da vdbredde Norge sin mact
oc vinger vide. Hun förde icke alene krig imod Danmark oc Suerrig,
men imod Engeland oc Skotland, Holland, Frisland oc andre land, oc
drog ind vdi Franckerige, belagde oc indtog Pariis, brende Trechas,
Tullum, Verdinum etc. oc drog igennem Franckerige oc kom ind j
Valland, oc beskickede der det herlige kongerige Neapolis oc
Sicilien, Apulien, Calabrien, aff huis slect Maximilianus keyser, som
idag regerer, haffuer sin herkomst. Ja Norge udracte sine hender,
mact oc velde hen vdi Mare mediterraneum, der kong Siguord, kong
Östens broder, som mand kalder Jordsala­Siurd, drog heden til det
foriette land, at vinde det igjen fraa de vgudelige Saracener, oc laag
for den merckelige stad Sidon, anno 1101, med en stor hob orlogs
skib, lx skib. Haffue oc paffuerne aff Rom hafft deris ambasater oc
breffue til kongerne vdi Norge om hielp imod de Saracener oc
Tyrcker, huor vdaff mand kand letteligen forstaa, huor stor oc veldig
Norgis mact haffuer verit, oc j huad ære oc verdighed Norgis krone
haffuer verit lengst heden vdi verdsens ende. Hun haffuer oc hafft
kundskab med de soldaner aff Tunis oc Egypten, oc sent dennom
adskillige slags falcker, uildvare
oc andre kostelige, dyrebar oc selsom skenck. Ja saa tit oc offte som
de tyske keysere förde nogen krig imod paffuerne aff Rom, daa flyde
paffuen til the Normenner j Neapolis, ligeruis som til en fast klippe
oc slot, som Blondus Flauius oc andre til kenne giffue.
See wi til Norgis mandom, styrcke, rigdom, visdom,
forstand, konster, gudfryctighed, retferdighed, daa befinder mand der
herlige exempler. Huilcken menniske er den, som haffuer seet
Trondhiems domkircke oc icke forundrer sig paa hennis storhed,
grunduoll, herlige oc vnderlige bygning, paa de merckelige lange,
smale oc adskillige polerede steners maiestet? Ein part ere gule, en
part blaa, en part huide, ein part spreglede, höge, lange, smale, slette
som ijs. Ja saa tit oc ofte som mand gaar til oc beskuer den herlige
oc stadzelige bygning, da faar mand altid at se noget nyt oc selsomt,
som mand haffuer icke actit tilforne, saa at den kircke
kallis rigens krone, blomster oc ornament, aff huilcken bygning (huis
magen icke findis j tota Europa, huilken cardinaler oc paffuernis
legater icke haffue noch kunde priset oc forundret) mand kand
lettelig forstaa huad vilge der haffuer verit j kongerne til at

forfremme religionen, oc huad visdom til at bygge saadanne huus til
Gudz tieniste.
(****)
Dernest er Norge begaffuit med alle haande slags skoug: eig,
fyre, gran, nödetre eller hassel, barlind, lind, ask, oc andre saadanne.
Til det tredie vancker her eit veldigt, krafftigt smör, huilchet
mand oc offte bruger til legedom.
Jern findes oc her j rigit, item sölffberg, endog det er icke
aldeles frucktsommeligt, findis oc her myrejern.
Her fangis adskillige slags fisker, som ere nöttige: stor herlig
sild, merckelig god lax, den vide berömde torsk, som mand kaller
Berger fisk, huede, aff huilchen giöres raff oc recling, item langer,
brosmer, hyser, huilling, seig, haa, raaker, makril, styrier, spord, oc
andre saadanne.
Her vancker oc got fæ, smaler, skind, talg, huder. Her ere oc
adskillige vilduare, her vancker gauper, det er loß, aff adskillige
slag, katte gaupe, vlff gaupe, reffue gaupe, som er herre drect,
dernest sobel, maard, hermelin, graaverck, vlfskind, reffskind,
biörnskind, otterskind, beffuerskind, beffuergiel, felfraas skind,
kobbe skind.
Item, her ere store adskillige hualer, af huilche mand faar
ambra ceti, det er hual sucker, som föris aff riget oc selies vdi
apothekerne for store penninger. Her ere seler oc kobber, baade store
oc smaa, huide oc suorte, niser, tantey, haakerling, saa store at mand
faar en j lest lyse eller mer vdaff en fisk, her er oc haabrand,
springer, söorme oc mange vnderlige fiske, rosmere oc andre
saadanne, som ieg for kortheden ey vil opregne.
Her voxer oc gode vrter, Angelica, Gentian oc mange andre,
som offte neffnis j legekonst oc föris aff riget oc selies. Her faar
mand det slags moße, som j fordom tid fördis aff Norge oc end nu
daglige brugis, aff huilche kongerne haffde en toll oc mand giör
purpur, huichen vj effter gresken kaller korck, oc paa greske hedder
[to greske ord utelatt].
Her er oc adskillige store diur, huilche mand kaller hiort,
reyn, paa latine tarandus, oc alce, det er elgsdiur, oc andre saadanne,
hues huder föris vden lands oc koster gode penninge.
Paa adskillige slags fugler oc vnderlige er Norge saa rig, som
nogit land rigist kan vere, besynderlig Island, Grönland, Nordland oc
Ferö, saa at fuglen om sommeren flyger saa tet, at mand kand icke
see himmelen for hannom, oc paa en föge stund kand mand sancke
hele tynner fulle aff eg.
Endog dette effter fölgendis roes kunde heller regnis eblant
mirabilia regni end eblant de andre loff, vil ieg dog alligevel her
opregne det, jdet at det er vnderlig ting oc siunis at vere vtroligt.
Som er at den ene species, det er det ene slags korn, foruandlis vdi
ageren til eit andet slags, oc faar en ny skabning. Saa er det klart oc
obenbarligt oc kand beuißes med mange trofaste mend, som jdag bo
i Sogns fogderi, at haffre, som bliffuer saait j ageren, omuendis til
byg, oc aff erter voxer bygkorn. Oc vdi Oster, naar der saais Sogne
korn heller Ryfylcke korn, da omuendis det igien aldelis til haffre
paa det tredie aar der effter. Oc endog at Sogn ligger emellem saare
höge bierge, dog er det eit aff de beste oc fedeste land oc fogderi,
som ligger til Bergenhuuß len, fordi der findis endnu paa denne dag
mange iorder, som j fordom tid ere saadde to ganger om aarit, oc
endnu kand saais, naar gode aar ere, oc bliffue dog icke saadde for
landdrotternis skyld, som ville haffue dubbelt landskyld. Saadanne
haffuer oc Monigdal verit j fordom tid, som ligger j Oster.
(***)

Det andet byskops stict kallis Opslo eller Aslog, oc er it vide
berömd stict, bret oc langt, til huilchet ligge mange sköne köbsteder,
som er Opslo, Tonsberg, Sarpsborg, Skien, Kongell, Oddeuald,
Marstrand, foruden andre herlige l[ekvist]n. Oc effterdi det er saa
stort, haffue de verit vdi sind j fordom tid at ville skiffte det j to stict,
den tid Nicolaus cardinalis, episcopus Albanesis, paffuens legate var
her j Norge paa paffuens vegne. Dette stict er it rigt stict paa korn,
skoger, elffuer, ferske vand, tömber, lax, sperrer, sild, smör, skind,
talg, fee oc andre gode varer. Der boer rigt folch, oc haffuer sin beste
nering vdi freds tid oc bruger seglatz til adskillige land, steder oc
byer. Der haffuer verit j fordom tid megen ridderskab oc adel. Der
ere endnu nogle leffninger, endog de aarligen begynde at bondis, saa
at de faa den titel igen, som adelen haffde her j riget, för de bleffue
giorde vnder kong Magnus Haagenßön 1275 til hertuger, greffuer, oc
slagne til baroner oc ridderer, som er at de kallis boande mend,
huilchen seduane endnu beuaris j Island, at mand kaller en
adelsmand boande. Exempla Peter boande Eynarßön, Ormer boande
Stullesön.
Dette neruerendis stict med Hammer stict anno 1567 haffuer
lidt en drabelig skade aff de Suenske, som ere der indfaldne oc
haffue bekrefftet landet j j aar heller mere, hues tilkomst var en
orsage til at borgerne sielff satte jld paa Aslog oc brende hannom op.
Det samme giorde de med Sarpsborg, thi borgerne vilde icke giffue
dennem brendskat, item med Oddeuald oc Kongell (dog icke paa
samme aar, men tilforn), thi borgerne ville icke giffue dennem
brendskat, men bönderne haffde de brandskattet, siden toge de fra
dennem alt det, de ey lade ville for guds skyld. Hammer toge de ind,
Agershuus belegrede de, oc skiöde der imod muren med halff
cartoger. Der kong may sende Frans Brockenhuus, Knud Stenßön,
Biörn Kaas med 25 skib op til Norge, oc erlig velbyrdig Erick
Rosenkrantz til Valsö, kong may befalingsmand til Bergenhuus, lod
oc aff sine l[ekvist]n forskicke der heden en hob duelige
hageskyttere, hues öffuerste var Erick Munck til Hiörne, på galleyen,
da motte de Suenske römme oc miste der xv mand heller flere. Der
nöddis de til at römme offuer den bro, de haffde bygt, oc satte ild j
hende, at mand skulde icke forfylge dennem, oc der de komme til
Hammers bispgaard, brende de hannom, oc sprengde muren med
pulffuer, oc paa veyen brende de gaarde, huor de komme frem, oc
giorde en stor skade. Det var det jemmerligste mord, de giorde for
Opslo, at de satte ild paa Spetalen, oc brende der mange vanföre
mennisker, som icke kunde redde dennem sielffue, huilchet gud j
himmelen vden thuiffuel vil straffe.
Kilde:
http://www.dokpro.uio.no/litteratur/beyer/

Thomas Kingo (1634 ­1703)
Dend XI. Sang.
Keed af Verden, og kier ad Himmelen.
1.
Far, Verden, far vel,
Jeg keedis nu længer at være din Træl,
De Byrder, som du mig har bylted oppaa,
Dem hvister jeg fra mig og vil dem forsmaa,
Jeg river mig løß, og jeg keedis nu ved
Forfængelighed,
Forfængelighed.
2.
Hvad er det dog alt
Som Verden opsminker med fauer Gestalt?
Det er jo kun Skygger og skinnende Glar,
Det er jo kun Bobler og skrattende Kar,
Det er jo kun Ise­skrog, Skarn og Fortred,
Forfængelighed,
Forfængelighed.
3.
Hvad er mine Aar,
Som smugende svinder og snigende gaar?
Hvad er min Bekymring? mit Tanke­fuld Sind
Min Sorrig? min Glæde? mit Hovedis Spind?
Hvad er mit Arbeyde? min Møye? min Sved?
Forfængelighed,
Forfængelighed.
4.
O Riigdom og Guld,
Du Jorderiigs Afgud i skinnende Muld,
Du est dog af Verdens bedragelig Ting,
Som voxer, aftager og vexlis omkring,
Du est dog, i høyeste Mercke og Meed,
Forfængelighed,
Forfængelighed.
5.
Ach, Ære, hvad er?
Hvad er dine Kroner og Krandse du bær?
Misundelse sidder dig altjd paa Ryg,
Du hemmelig stødis og sielden est tryg!
Du ofte der snubler, hvor andre de gleed,
Forfængelighed,
Forfængelighed.
6.
Ach, Yndist og Gunst,
Du hastig opførte og faldende Dunst,
Du konstig opblæsere, hvegende Vind,
Som tusind har Øyen og dog løber blind,
Hvad est du naar mand dig ved Soolen hâr seed?
Forfængelighed,
Forfængelighed.

7.
Ach, Venskab og Troo,
Som alt efter Lykken veedst Fløyet at snoo!
Du smukke Bedragere, heldige Skalk,
Som skuffer saa ofte i Drøfvelsens Kalk
Du est, som og jeg af Forfarenhed veed,
Forfængelighed,
Forfængelighed.
8.
Ach, kiødelig Lyst,
Som mangen med dødelig Læber hâr kyst,
Dit fengende Tynder, din flyvende Gnist,
Hâr mangen i ævige Luer henhvist,
Din Skaal synis Hunning, men Drikken er leed
Forfængelighed,
Forfængelighed.
9.
Saa far da, far vel,
Du skalt nu ey lenger bedrage min Siæl,
Bedragelig Verden jeg takker dig af,
Og synker dig ned i Forglemmelsens Grav,
Jeg lengis at bøde min Sorrig og Nød
I Abrahams Skiød,
I Abrahams Skiød.
10.
Der skal mine Aar
Begyndis i Ævigheds deylige Vaaer,
Der skal ikke Dagen ved Solen opgry,
Ey Maanen tilmaale mig Næde og Ny,
Men JEsus er Solen, hvis Straaler er strød
I Abrahams Skiød,
I Abrahams Skiød.
11.
Min Rigdom og Guld
Skal være af idel Bestandighed fuld,
Dend skal ikke Tyven bestiele mig da,
Dend skal ey Spitzfindighed skakre mig fra,
Min Rigdom er frj for ald Jorderigs Stød
I Abrahams Skiød,
I Abrahams Skiød.
12.
Jeg Ære skal faa
Fra Thronen min JEsus hand sidder oppaa,
Mig Kronen skal givis med Herlighed fyldt,
Med Blodet af Lammet alt over forgyldt,
Dend faar jeg, om Satan end selv det fortrød,
I Abrahams Skiød,
I Abrahams Skiød.
13.
Med Yndist jeg skal
Fremskinne blant Englenis hellige Tall,
Misundeligt Øye mig ikke skal see,
GUds Ansigt mig altjd i Øyne skal lee,
Der skal jeg bespotte dend avindsyg Død
I Abrahams Skiød,
I Abrahams Skiød.

14.
Der hâr jeg en Ven,
Min JEsus, som elsker og elskis igien,
Mit Øye der seer ham saadan som hand er,
Hand Kierligheds Himmel­bluß stedse frembær,
Ved Aanden staar Kierlighed ævig i Glød
I Abrahams Skiød,
I Abrahams Skiød.
15.
Min Lyst og min Fryd
Forfriskis ved Engle­basuner og Lyd,
Men GUd er ald Lysten for mig og for dem!
Far op da, min Siæl, og ald Verden forglem!
Mens glem ey at Lysten er ævig og sød
I Abrahams Skiød,
I Abrahams Skiød.
Kilde:
http://adl.dk/adl_pub/vaerker/cv/e_vaerk/e_vaerk.xsql?ff_id=7&id=129
50&hist=fmF&nnoc=adl_pub

Petter Dass (1647 – 1707)
Fra Nordlands Trompet
Inledning
Vær hilset, I, Nordlands bebyggende Mænd
Fra Verten i Huset til trælende Svend,
Vær hilset, I, Kofte­klæd Bønder!
Ja samtlig saa vel ud til Fiære som Field
Saa vel den der bruger med Fisken paa Gield
Som salter Graae­Torsken i Tønder.
Vær hilset, I Geistligheds hederlig Lius
Prælater, og Orden i Helligdoms Huus,
Hver i sin Bestilling hin gieve!
Tillige den velbetroed Øvrigheds Mand,
Som bære bør Sverdet og Retten i Land,
Fra Vold og Uorden hanthæve!
Hil være Leylendingen, Huus­Manden og,
Hver Odelsmand med den Strandsiddende Flok
Af hvad for slags Middel og Evne
Udliggere, Kræmmer, hvad Navne de har
Samt flere, som jeg her udtydlig og klar
For Mangel af Tiid ey kand nævne.
Hil være det elskelig Qvindelig Kiøn,
Matroner og ægte­gift Hustruer skiøn',
Madamer og ugifte Piger;
Dog synderlig tugtig Gemytter i sær,
Min Hilsen jeg samtlig tilbyder enhver,
Og redebon Tienist' tilsiger,
I ville, naar Solen paa Hvælvingen glad,
Fremskrider til Middags opstigende Grad,
Mig viide samdrægtig den Ære:
Til Maaltid at komme som Giester i Rad,
Mit Bord at bepryde, samtykkend' med hvad
Som Huset formaaer at frembære!
Udlændiske Retter ey laves skal her,
Ey gylden Skou­Essen skal stande for nær,
Min Pung ey sligt mægter at kiøbe;
Ey heller udover sædvanlige Skik
Paabydes skal nogen umaadelig Drik
Med Bachi fuldmaalede Støbe.
I kongelig Kiøken jeg aldrig har vært,
Var aldrig af fremmede Mester oplærdt,
En Suppe paa Fransk til at koge:
Thi bedes Høyærede Venner om Gunst,
I mig ey bespotter, om jeg i min Kunst,
Ey træffer saa lige de Kloge.
Beredet ey vorder Ahsveri Banqvet
Paa Fyrstelig Maade med dobbelte Set,
I har ey Peponer at vente!
Ey steegte Phasaner ey Turtelen ung,
For let er min Taske, for arm er min Pung,
Kalkoner, Kapuner at hente.
Hvad vente vi Krydder og Neyliker sund?
Sligt giver allene den Indiske Grund,
Her fanges ey Druer at tære!
En Rett tilberedet af udblødet Sey
Behager jer, Venner! da siger ey ney,
Den skal til jers Tieneste være.
Smør­Klakken paa Brækken og sættes skal frem,
Og Byg­baged Flad­Brød en Leiv eller fem,
Hver kline saa meget ham lyster!
Det være skal gierne min' Giester uspart;
Ey ringeste Pølse skal blive bevart,

Ey Blande for dennem, der tørster.
En Skinke jeg eyer, om nogen har lyst,
Har hængt udi Røg nu paa niende Høst,
Er temmelig vel udi speege,
En Tønde godt Bonde­Gods staar i mit Buur
Blev fanget i Fior, smager treffelig suur,
Jeg deraf et Par har at steege;
For Græskar, Augurker, Oliver, Kapres,
Tracteres I skal med en Kaal udaf Græs,
Faaer dermed saa være fornøyet.
En Grød, giort af Næper det er min Sallat,
Thi havde jeg lovet en Grød af Sukat,
Da havde jeg skammelig løyet.
Ey Læfser ey Gumme skal blive forgiet
Og Pand­Kag af Eeg til den seneste Ret,
Jeg tale vil intet om Lommer
Dog beder jeg atter at Villien den maae
For Verket antages, om al Ting ey saa
Som det sig vel sømmet, fremkommer.
I merker, Velærede Venner og Kier!
Foruden Omtale, hvad Meeningen er,
Og hvad som forstaaes herunder:
I Pennen at føre jeg haver i agt,
Om Nordland, hvorledes det findes udstragt
Med liggende Lotter og Lunder;
Om Klipper at skrive, baad' gammel og graae,
Om Snee, som evindelig ligger derpaa,
Om Bakker, om Elver og fleere;
Hvad Landmanden haver for Næring og Brug,
Hvad Spiise de pleyer at sette paa Dug,
Med anden Omstændighed meere.
Slig Skrifter, om Bugen ey mættes derved,
De Sindet dog nogen Fornøyelighed
Den elskelig Læser kand bringe.
Imidlertiid burde min skrøbelig Pen,
Den Romerske Musam at søge til Ven,
Om Hielp udi Verket betinge.
Men hvad vil jeg fare slig ubekandt Vey,
See! Helicon ligger forlangt ud af Ley,
Jeg frygter, mig Fanden maatt' møde,
Om Natten paa Reisen tilføye mig Vold,
Thi hvoe veed ey af de Satyriske Trold,
Som vrimler i Ørken hin øde,
Hvad har vi fornøden Gudinderne Nie?
Er ikke fra saadant vor Christendom frie?
Vi lade de Hedninger blive,
Og løse vor' Tanker af Mørkhedens Baand;
Der findes i Norge vel noksom den Aand,
Som Gaver og Tunge kand give.
Hvad søge vi HErren i fremmede Land?
Er han i all Verden ey middelste Mand?
I Dag og i Morgen den samme.
Hvo haver opfyldet baad Himmel og Hav,
Er han ey den HErre, som Mennisken gav
Sin evige Viisdom at ramme?
Belees bør billig de Hedninger ud,
Som sluttet at HErren var Biergenes GUd,
Men ikke en GUd udi Dale.
Phy! hvilke Phantasters Indbildninger vrang!
Alt saadant vi lade henløbe sin Gang,
Foruden all vider Omtale.
Allene til HErren jeg føyer mig hen,
Han vilde selv røre min maal­løse Pen,
Og herudi giøre det beste!

Thi jeg af mig selver kand intet formaae,
Vi vises usunde fra Top indtil Taae
Paa mindste vor Lemmer og meeste.
Vel an! see, vi legge vil Skibet af Havn,
Og vinde vor Seyl udi Frelserens Navn,
Paa Bølgen for Vinden at skriide;
Forinden vi Stierner i Aften faaer see,
Forhaabes jeg, Klipperne ligge i Lee,
Vi der paa maae sikkerlig liide.
Kilde:
http://www.dokpro.uio.no/litteratur/dass/
Fra Katekismussangene:
Den Anden Sang
Helligt vorde dit Navn
HErre GUD! Dit dyre Navn og Ære
Over Verden høyt i Savn maa være,
Og alle Siæle, og alle Træle
Og hver Geselle de skal fortælle
Din Ære.
Det er smugt og kaasteligt at høre,
At mand GUD sin' Læbers Pligt monn' giøre;
De dyb' Afgrunder, de grønne Lunder
Skal HErrens Vunder hver Tid og Stunder
Udføre.
Om sig Folk anstille vil saa slemme,
GUds Navn slet at tie still og glemme,
Saa skal dog Stene og tørre Bene
Ey være seene hands Navn det reene
At fremme.
Ja før GUD sin Ære skal forlise,
Før skal Hav og grommen Hval ham prise,
Samt og Tanteyen, som løber Leyen,
Steenbid og Seyen og Torsk og Skreyen.
Og Niise.
GUD er GUD, om alle Land laa øde,
GUD er GUD, om alle Mand var døde,
Om Folk forsvimler, i HErrens Himler
Utallig Vrimler, som slaer paa Cimler
Hin Søde.
Skulle HErren fattis Bram og Svenne?
See, ti tusind staar for ham og tienne,
Ja tusind gange ti tusind mange,
Hvis smukke Sange med Klang kand prange
Der henne.
Thi for GUD skal alle Knæ sig bøye,
De som boor i Himlene hin' høye,
Og de paa Jorden i Sør og Norden,
Samt Dievlers Orden, som dømt er vorden
Til Møye.

Høyen Hald og dyben Dal skal vige,
Jord og Himmel falde skal tillige,
Hver Bierg og Tinde skal slet forsvinde,
Men HErrens Minde til tusind Sinde
Skal stige.
Vil de Gamle være stiv og sove,
Da skal Børn i Moders Liv GUD love;
De Halte, Lamme, Maal­løse Stamme
Giør og det samme, de Gromme, Gramme
Og Grove.
Naar jeg mig fra Top til Fod betragter,
Ingen Lem paa mig for god jeg agter,
Var de saa smukke som Silke Dukke,
De jo skal bukke med ydmyg Sukke
Og Facter.
Men ô Mennisk' tør du vel det meene?
At GUds Navn skeer Ræt og Skel allene,
For Præst og Bonde med blotte Munde
Ham love kunde? ney, ingenlunde
Det eene.
HErrens Navn hos os paa Jord kand ikke
Helligis ikkun med Ord og Nikke;
Ney, hvor du svæver og hvor du stræver,
See til du lever, som GUds Ord kræver
Til Prikke.
Lad dit Lius for Folket smukt saa brende,
At enhver din Dyyd og Tugt kand kiende,
Leev ey begierlig, ey Folk besværlig
Leev from og ærlig mod hver Mand kiærlig
Til Ende.
Had alt det GUD i sit Ord selv hader,
At Vellysten dig paa Jord ey skader,
Sky Synd og Lyder, som GUD forbyder,
Elsk Tugt og Dyder, som dig bepryder
Og bader.
Men vilt du paa Synders Vey henstige,
Og fra Dyden blues ey at vige,
Da dine Lemmer GUds Navn beskemmer
GUds Aand bortskremmer og ey forfremmer
GUds Rige.
Men ô GUD! forhindre sligt at blive!
Hvad som er u­gudeligt fordrive!
At vi vor' Tider mod Synden strider,
Naar Tiden lider, hos dig omsider
At blive!
Kilde:
http://www.dokpro.uio.no/litteratur/dass/

Til **
Ludvig Holberg (1684 – 1754)
EPISTOLA LX.
Vor sidste Samtale var om Apologier eller Forsvars­
Skrifter, hvilke jeg tilkiende gav mig ikke at kunde
lide, endeel, eftersom en ærlig Mand og et got Skrift
ingen Apologie behøver; thi Mandens Levnet og
Skriftets Indhold maa forsvare sig selv: Endeel ogsaa
efterdi man kand giøre Forsvars­Skrifter for alting,
end ogsaa for Fanden. Du loe ad denne min Tale, og
sagde, at det sidste vilde vel blive noget vanskeligt:
Jeg svarede dertil, at det ey vilde blive vanskeligere
end det Forsvars­Skrift, som er giort for Æslet,
hvorudi samme Dyr adskillige heroiske Qvaliteter blive
tillagde. For at vise, at Tingen er giørlig, vil jeg
korteligen forfatte, hvad en Apologist, der ret vil giøre
sig umage med at besmykke en Ting, kand anføre udi
Forsvar af Fanden. Jeg vil ikke tale om hans Capacitet
og Forstand; thi alle, end ogsaa hans største Fiender,
ere eenige derudi, at en Person, der haver fast 6000
Aar paa bagen, og levet tvende Gange saa længe som
Jerusalems Skomager, jo maa besidde meer Lærdom
og Viisdom, end alle de 7 Græske Viise, ja maaskee
end den heele Verdens Professores, om man end
støber dem alle tilsammen, med mindre man vil
foregive, at han af Alder gaaer i Barndom; hvilket dog
ingen uden Medisance kand sige, saasom de lærdeste
Theologi, der nøye have udstuderet Mandens
Qvaliteter, og kiende ham til Grunde og Prikke, vide,
at han endnu er udi sin fulde Vigueur, saa at Alderen
lidt eller intet haver kundet bide paa ham; Ligesom de
Lærde Mænd, der udi forrige Seculo havde den Ære at
tale med Jerusalems Skomager, have vidnet, at
samme Skomager endda havde sine fem Sandse, saa
at han intet fattes, hverken paa Begreb eller
Ihukommelse, skiønt han allerede udi 1600 Aar haver
flakket Verden om. Der kand derfore ikke tvistes om
Fandens Forstand og Lærdom, hvilken i Henseende til
hans høye Alder ikke kand andet end være stor; og er
det derfore, at de Norske Bønder beære ham med den
venerable Titel af Gammel Erik. Men lader os
examinere de Laster, som ham tillegges. Fanden siges
ideligen at være i Bevægelse, for at styrte Mennesker
i U­lykke og at forfore Siæle. Men, saasom han reent
ud og ligesom ved et Manifest haver erklæret det
Menneskelige Kiøn Kriig, saa er han meer at
undskylde end mange Mennesker, der under Venskabs
Skin besnære deres Næste, der slutte Fred og
Forbund, som de strax bryde, og kræve GUD til Vidne
om deres oprigtige Hierter, da de dog ere fulde af
Had, Fiendskab og Begierlighed til Rov. Derfore siger
man, at man kand tage sig vare for Fanden, men ey
for Mennesker. At han søger at forføre Siæle, er ikke
andet end at bestyrke sin Magt, og at lade see, at han
er en hurtig Politicus, Statsmand og Oeconomus. Udi
Pagte og Contracter gaaer han meere oprigtigen til
Verks end de fleste Mennesker; thi, da disse slutte
Pagte, for strax igien at bryde dem, og derved have
bragt sig udi saa slet Credit, at man ikke forlader sig

paa eens Contract, uden at den bestyrkes med andres
Guarantie; Saa lærer derimod Erfarenhed, at Fanden i
Agt tager sine til Punct og Prikke, holder nøye, hvad
han de Contraherende haver lovet, og angriber ingen
førend den stipulerede Tiid er forfalden; hvilket sees
af Doctor Fausti og andre brave Mænds Historier,
hvilke han i Kraft af sluttede Contracter enten haver
underviset udi Konster, Lærdom og Stats­Videnskab,
eller hiulpet ved store Penge­Subsidier, og ingen
Betalning pro labore forlanged, førend Forfalds Tiid,
Termin og Time haver været for Haanden. Med alt det
Onde, som siges om Fanden, hører man dog ikke, at
nogen haver beskyldet ham for Contracters Brydelse,
ey heller, at han haver bedraget nogen ved falsk Mynt
eller Falske Vahre, som vore Kiøbmænd og
Skribentere nu i Hobetal giøre; de første med at give
deres Vahre falske Navne; de sidste ved at sette paa
deres Skrifter falske Titler, for hvilke at lade sig
prænumerere: da Fanden derimod paa sin Side
præsterer præstanda, og heller giør end forlanger
nogen Prænumeration: Det er derfore, at man ikke
hører, at nogen der contraherer med Fanden,
forlanger nogen Guarantie; et ufeilbart Beviis paa, at
han holder sine Contracter u­ryggeligen. Herimod
indvendes vel, at den Oprigtighed, som Fanden lader
see udi Pagte og Contracter, reiser sig ikke af
Ærlighed, men af egen Nytte, efterdi han derved
befordrer sin Næring, og lokker fleere til at contrahere
med sig: Men mon vore saa kaldne redelige
Kiøbmænd i Handel og Vandel ere ærlige, alleene for
at være ærlige? Mon den Oprigtighed, som de øve,
flyder ikke af samme Kilde? Man siger: naar tvende
giøre et, er det derfore ikke et; thi hvad som hos disse
kaldes en Dyd, afmales hos Fanden som en Hoved­
Last. Saasom Fanden er engang kommen i ond Rygte,
tillegges hans Indskydelse Hoer, Mord, Rov, Tyverie
og alle onde Gierninger. Jeg drister mig herudi ikke
gandske at frikiende ham; skiønt jeg tør sige, at den
sædvanlige Beskyldning, som giøres mod Fanden,
baade haver onde Virkninger, og er ilde grundet: Den
haver onde Virkninger, efterdi Syndere derved skyde
Skylden fra sig, og bruge Fanden til Skiul for deres
Misgierninger; Den er ilde grundet, efterdi Menneskets
fordærvede Kiød og Blod uden nogens Cooperation
kand drive det til Synd. Der fortælles, at Fanden
engang paa Gammel­Torv mødte en Pige, som havde
ladet sig lokke, og lavede fremmeligen til Barsel; han
nærmede sig til Hende, og sagde: Hvordan er fat, min
gode Marthe! det synes, at du haver begaaet en
Daarlighed. Pigen svarede da sukkende: Ach hvad
haver Fanden ikke at bestille. Fanden, som vidste sig
gandske uskyldig, blev derpaa heed om Hovedet, gav
hende et Ørefigen, sigende: Det skal du have for din
løgnagtige Mund; det er dit eget kaade Kiød, som du
maa tilskrive Gierningen, hvor udi hverken jeg eller
min Moder haver haft mindste Andeel. Videre, Fanden
siges ved Natte­Spøgerie at forurolige Mennesker. De
Tanker man bør have om en listig og ond Aand, have
foraarsaget, at jeg ikke haver været af Meening med
de Lærde herudi, endeel saasom jeg ingen Rimelighed
derudi haver fundet, med mindre man vil holde for, at
han af Alder gaaer i Barndom, hvilket dog ingen,

tilstaaer; Endeel ogsaa, saasom han ved saadan
Spøgen handler imod sin egen Interesse. Men saasom
saadan Meening er bleven regnet mig til Last, saa
haver jeg forladt den, og med Orthodoxis nu tilstaaer,
at det er virkeligen Fanden, som om Natten spøger
paa Kirkegaarder, i Huuse og Ammestuer. Men deraf
flyder jo, at Folk blive gudfrygtige, og at Fanden ved
saadan Natte­Spøgen heller viser sig som en Ven end
som en Fiende af det Menneskelige Kiøn; saa at dette,
langt fra at legges ham til Last, bør heller legges ham
til Roes. Hans Embede, som bestaaer i at være de
Fordømtes Bøddel og Skarpretter, bør ingen Klik sette
paa hans Navn og Rygte: thi derudi er en
Fornødenhed; Og ligesom en Stad kand ikke undvære
en Skarpretter, saa kand det Menneskelige Kiøn ikke
undvære saadan General­Gewaldiger, der skal
exeqvere de Domme, som fældes over de Skyldige.
Embedet udi sig selv er ikke alleene fornødent men
end og honnorabelt; Og seer man, at de gamle
Græker ikke have taget i Betænkning at giøre tvende
anseelige Mænd, Minos og Radamanthus til
Executeurs udi Plutonis Rige. Af dette altsammen
sees, at Fanden er ikke saa sort, som han afmales;
men tvertimod, at han haver mange gode Qvaliteter,
saa at det er mindre vanskeligt at giøre Forsvars­
Skrift for ham end for mange Mennesker, paa hvis
Gierninger ingen Farve kand settes. Det er troeligt, at
mange upartiske Mænd have mærket, at man gaaer
for vidt med slige Domme: Og meenes der, at hvis
den lærde og upartiske Theologus Gotfried Arnold,
som haver ageret Advocat for forhadte Personer,
havde levet noget længere, han vilde have paataget
sig ogsaa at giøre en Apologie for denne berygtede
Aand; hvilken man seer ikke at være saa vanskelig, at
man jo ved Hielp af en god Rhetorica kand i det
ringeste give den noget Skin. Dette kand man for vist
sige, at mange der drive Spot med Fanden, sær de,
som afmale ham med Horn i Panden, have liden Ære
at tale med; thi han kand retorqvere saadant Skiemt
paa dem selv, og bede dem at føle paa deres egne
Pander. Derforuden kand rnan regne dette blant
Fandens gode Qvaliteter, at han bærer sine Horn med
meere Taalmodighed, end de fleeste Mænd, der
prostituere sig med Processer og Stævninger: thi man
haver fast udi 6000 Aar ikke hørt, at Fanden haver
citeret nogen for Tamperretten; hvilket viser, at om
han er Hanrider, saa er han derhos en fornuftig
Hanrider, som veed at skiule sin Skam bedre end
Mennesker. At Fanden frister Mennesker, derom kand
man vel ikke tvivle; men, saasom Erfarenhed viser, at
man ofte haver fordrevet de saa kaldne Fandens
Fristelser ved Pulver og Draaber, saa seer man og, at
Beskyldningen herudi er ofte ilde grundet; med
mindre man vil sige, at man kand drive Diævle ud ved
Krebs­Øyen eller Laxeer­Piller, hvilket er at tractere
sin Fiende for ringe. See der haver du Fandens
Apologie, hvilken er skreven i en Hast. Du kand deraf
slutte, hvad en habile Disputator kunde giøre, der
vilde paatage sig at forsvare hans Sag udi Cathedra,
eller en Advocat, som er kommen i Reputation for at
kunne giøre en ond Sag god. Logica og Rhetorica ere
tvende Hoved­Videnskabe: Det var ved Hielp af Logica

Zeno Eleates bevisede, at intet i Verden bevægede
sig: Det var ved samme Hielp Erasmus Montanus
tydeligen visede, at Peder Degn var en Hane, og at
det var en Merite at slaae sine Forældre. Men for at
tale alvorligen, da beder jeg, at du ikke viser dette
Brev til nogen, særdeeles ikke til Hr. Niels eller til
Peder Degn: de samme kunde forklare alting efter
Bogstaven, og deraf tage Text til Prædikener, saa at
det kunde gaae mig, som en vis Mand, der var bleven
Cardinal udi det lystige Pavelige Collegio, som her i
Staden for nogle Aar siden var stiftet; Thi, da man udi
hans Stervboed fandt nogle Breve, hvorudi ham gaves
Titel af Cardinal Orsini, forstod Skiftes­Forvalterne det
efter Bogstaven, og raadførede sig med deres
Herreds­Brødre, om man kunde lade den Afdøde
komme udi Christen Jord. Jeg forbliver etc.
Kilde:
http://www.adl.dk/adl_pub/forfatter/e_forfatter/e_forfatter.xsql?ff_id
=5&nnoc=adl_pub

Fra Carl von Linnés (1707 – 1778)
VÄSTGÖTARESA
Juli 16
NATURALIER gåvos här i Västerhavet så många, sällsynta,
obekanta, åtminstone för oss i Sverige, som bo från detta havet
långt skilda, att vi däröver blevo satta i största förundran.
Stenarna i havet voro täckta med snäckor, bottnen med sjöväxter
av Confervis, Fucis, Ulvis, Algis; ibland vilka manjetter eller
Medusæ, sjöstjärnor eller Asteriæ, task-kräftor eller Cancri utom
åtskilliga andra sjökräk kröpo; vartill kom en myckenhet
havsfisk, som fiskades vid dessa stränder. Vi botaniserade på
havsbottnen, såsom i ett nytt Sverige. Ståndspersoner och
invånare tävlade att skicka oss allehanda slags fiskar, varigenom
vi fingo så mycket, att tiden knappt räckte till att beskriva allt det
vi här fingo se på en dag; vilket allt jag hoppas få lov beskriva på
latin, så väl på det jag må göra allt kort, som ock för det man i
denna vetenskapen ej ännu på modersmålet fått tillräckeliga
Terminos artis; utom det att få lära läsa detta med
uppmärksamhet, som ej själva studerat i denna vetenskapen
tillförene; vartill kommer, att utlänningar, som mest pläga fägna
sig av sådant kram, här, utur en svensk bok, må se vad som
finnes vid en svensk strand.
TÅNG kallades i Marstrand ZOSTERA. Denna växt
fanns så allmän på sjöbottnen, där havet var grunt, som någonsin
mossan på bergen. Växten är allmänt bekant hos oss både i Öster-
och Västerhavet, så väl som utomlands, att ingen botanicus är,
som ej känner den; icke desto mindre fattas beskrivning över
densamma, åtminstone på blomman, så att denna växt aldrig av
någon Botanico Systematico blivit satt i det ljus den bör; ty ingen
härtills haver givit på detta genus tillräckelig karaktär, vilket därav
kommit, att man antingen sällan råkat på de stånd, som hava
blommor, eller då man får sådana plantor, har man svårt för att
se själva blomstren, som ligga fördolda inom ett blad; ingen
botanicus har givit någon god figur på denna ört, och dess
blommor äro aldrig avtagna. Det är fuller visst, att det finns en
kort beskrivning på hennes blommor uti Raj. Synopsi tertia; dock
är den ej så tydlig, att man därav kan sluta någon character
genericus. Den lärde och kuriöse botanisten MOEHRING har uti
Transact. Anglic. under namn av Rupia föreställt densamma på
artigt och ackurat sätt; men jag hade aldrig vetat, att den varit
samma växt, om jag ej själv råkat blomman. Nu kan jag tryggt
göra hans ört till synonyma med min; jag blev härigenom satt i
stånd att determinera karaktärn på ett nytt genus, och alltså
uppfylla den brist, jag måste kännas vid, då jag utgav Floram
Svecicam, där jag förmådde föra alla mig bekanta svenska växter
till sina genera, utom denna enda, vilken kommer efter denna
dagens rön att transporteras till Gynandriam Polyandram. Örten
såg ut alldeles som ett Flotgräs. Den som har bladen och är
okunnig, skulle tro att en Vermiculus subcutaneus hade ätit det
inuti, och allenast skilt övre huden eller sidan ifrån den undre;
men när växten påses, där han i havet vuxit, liknar han ganska
mycket vårt bekanta Flotgräs, ty de översta ändarna av bladen
flyta efter vinden och vågorna.
SUDARE växte här i havet på några famnars djup så
allmän, som Potamageton i insjöar. Den såg ut som en tråd, tjock
med segelgarn, grön till färgen, hade ingen gren på sig, var mjuk
och ofta några famnar lång; flera sådana tråar uppväxte av en rot,
och om de blevo längre än vattnets djup, flöto de som Flotgräset,
eler som den förre; med den åtskillnad allenast, att denna ej låg

ovanpå vattnet med en torr sida, utan inunder översta brynen av
vattnet, så att hon alltid var våt.
KLOTÅNG och SVINTÅNG växte vid stränderna på
klipporna och djupet. Vi hade tillfälle i dag se på denna några
tydligare tecken till fruktifikation än tillförene: vid sidan av bladet
upp emot slutet sutto klotrunda, spända, bara och glatta blåsor,
vilka inuti voro ihåliga och strödda med hår, som ställde sig inåt
centrum; men längre ned på grenarna sågos par av blåsor, som
voro uppfyllda med en gelatinös saft. Dessa blåsor voro
beströdda med många små punkter, vilka sutto i blåsans hinna
såsom gryn, och alla dessa punkter voro (som är märkvärdigt) på
yttre sidan öppnade med var sitt lilla hål, så att det kunde gissas,
att dessa små gryn innehöllo vardera ett frö, som genom dessa
hål kunde utkastas. Så att jag tror, att dessa senare blåsor voro
honor men de större hannar. Svintång kallades denna Fucus av
det, att inbyggarna giva denna urkokad och lakad åt svinen till
föda, vilket bör ihågkommas av dem, som bo vid havet, där
denna tång aldrig plägar fattas; varigenom de kunna göra stor
besparning för svinkreaturen. Klotång kallades den av sina små
blåsor eller klot, att därmed skiljas från Zostera, som här allmänt
nämnes specifice tång.
FUCUS caule tereti brevissimo, solio maximo oblongo indiviso
täckte allestädes havsbottnen vid Marstrands brygga; han såg ut
som ett tunt läder, var oval eller avlång, ofta av 2 alnars längd
och 1 alns bredd; han gick i vågor. Vid basen var han smal eller
hade en kort petiolus; dess rot häftade sig utanpå stenarna liksom
med fingrar.
ULVA växte rätt mycket på havsbottnen, där hon låg nog
dammfull, liksom i mörka vågor, att hon ej väl kunde kännas,
förrän hon blivit nog tvättad. Hon låg fullt på havsbottnen, och
gjorde många vråar och vinklar, uti och under vilka åtskilliga
havsdjur fingo bekvämliga gömmor, såsom Asteriæ, Medusa,
Gamari. Denna är tillförene ej uppförd bland Flora Svecicæ rullar.
KUPUNGE, en snäcka som ej tillförene blivit inrollerad i
Svenska Faunæ armé, bodde på alla stränder, så vid Marstrand
som den andra skären här omkring; hon täckte alla stenar och
kastades upp till stränderna som gräs, så att det allestädes krasade
under föttren, då vi här gingo på hennes skal. Hon är föga större
än en hasselnöt, nästan klotrund, med en ganska kort, dock vass
spets; hon är knappt räfflad men målad med många brunaktiga
spirallinjer; inunder är skalet ej genomborrat, och dess öppning
täckes med ett litet brunt, tunt lock, som mitt på har en spiral
karaktär. Kanten på snäckskalets öppning är ej utvidgat; men
med något mörkare liksom tillsatt. Innantill är skalet brunt.
CONCHA testa oblonga lævi subviolacea fanns allmänt på
alla stenar och Fucis i havet, vid vilka hon alltid var fästad. Vid
gångjärnen eller cardines utkommo en stor hop fina och sega hår,
liksom från ett centro, vilka utvidgade sig såsom en spindelväv, på
det hon fästes vid, att i det rotas. Där skalen hängde tillhopa vid
suturen, var sidan rakare än på den främre; mestadels voro skalen
glatta, men under tiden strödda med små korta, upprätta, styva
hår, som gjorde dem skarpa eller hispidæ.
DENTALIUM testa adhaerente flexuosa triquetra fanns
allmänt på task-kräftornas rygg, som hitintills gömt sig för vår
fauna. Det såg ut som en vit mask legat krokig på kräfteskalet
och vid detsamma fastvuxet; men då man såg noga till, var detta
en tub eller skal, som är smalare åt ena ändan och alldeles
genomborrat; denna öppning eller genomborrning är rund, fast
själva skalet är längs åt trekantigt, eller åtminstone ovanpå
kantigt, som en köl.
SVINTÅNGEN som högtals uppkastades till stränderna,
var dels betäckt med Eschara, dels beströdd med vita gryn, som
mången i förstone kunnat tro vara snäck-gryn eller -frö. Men då

man tillsåg, var vart och ett av dessa gryn en fullkommen snäcka
eller Dentalium, som alldeles liknade en Concham testa plana.
Hennes skal gick uti en flat spiral rund ring av 4 omgångar eller
ringar; åt centrum voro dessa ringar alltid något mindre; varav
den övra sidan blev något konkav, men undre sidan var helt flat
och så fastvuxen vid tångbladen, att hon med möda kunde skiljas
därifrån.
PATELLA. Åter ett nytt djur, som jag aldrig tillförene
sett, fanns på skalet av humrarna. Jag hade trott, att detta lilla
skal varit ett skal eller valvul av en mussla, om jag ej själv sett
annat: Jag trodde i förstone icke mina egna ögon, ty jag tyckte att
jag såg ett skal av en Concha, men måste finna, att det var en
Patella. Jag tror aldrig, att någon naturkunnig, som finge se detta i
ett kabinett, någonsin kunde låta inbilla sig, att skalet icke vore
av någon Concha. Skalet såg ut som ett musselskal av en Concha
lævi rotunda; men hade inte någon kamrad; det var stort som ett
fiskefjäll och täckte ett litet gult kräk, som levde och rördes.
LERNEA, även ett nytt djur icke allenast för mig, utan
såvida jag vet även för hela världen. Jag fann det i de mjuka
gälen på knoten och torsken, där det sugt sig fast som en igel. Det
är fuller visst, att det icke ännu i alla delar kommer överens med
den förra Lernea, dock är det närmare släkt till det, än något
annat; emellertid får det där stå, till dess världen begynner nogare
att mönstra kräk-armén.
KORSTROLL kallades Asterias radiis quinis latiusculis
asperis, hon vältrade sig till myckenhet bland förenämnda Ulva.
Denna sjöstjärna bestod av 5 strålar, var blåröd, eller undertiden
vit, betäckt på alla sidor med små mjuka taggar, men inunder
betäckt med papiller, som voro urställda i 4 rader, med en liten
öppning eller utgraven spets i ändan: Munnen var i själva centro
på detta djurets undre sida.
MANET, kallades MEDUSA orbiculi margine sedecies
emarginato, flöt överallt i vattnet till stor myckenhet, dock ej så
ymnigt, som uti Ishavet. Dessa flyta i vattnet som solar, och sätta
utifrån centro av undre sidan en hop trådar, av 1 eller 2 famnars
längd, vilka väl sprida sig ut som solstrålar; men då de råka små
kräk, fastna de vid dem, och draga dem till denna solens mun,
som dem uppäter.
MEDUSA är nog allmän här i sjön, och även i
Österhavet, där jag henne beskrivit i Öländska resan.
TASK-KRÄFTA eller CANCER Pagurus dictus fanns hos
fiskare ibland de andra fiskar. Den var stor som en hummer, till
färgen blek; men yttersta spetsarna av klorna voro svarta. Balani
och tvenne Dentalia voro fästade på dennes rygg.
KRABBA. Hon hade mycken likhet med den förra, dock
ej svart på klorna, och något i andra delar olik, att hon
åtminstone är en varietet, om ej särskilt kön.
HÅ fanns här nog; en glupsk fisk, som är en tiger i sjön,
vilken då han skall gripa rovet måste lägga sig på ryggen. Folket
berättade, att om någon sticker sig på taggarna uti ryggfenan,
skall det uppväcka faselig värk. Denna fisks hud är chagrin.
FJÄRSING finns här mindre allmän. Dess membrana
branchiostega bestod av 6 eller flera strålar. Om denna berättar
BARTHOLINUS att i dess ryggfena, då de 5 första prylar sticka
en manniska, skall den därav bliva liksom galen för värk; andra
återigen mena, att det ej är annat än ordinärt stick, om det ej
sticker någon fena. Men assessor BOETIUS i Göteborg berättade
mig, att han haft patienter, som härav med en olidelig värk fått
samma som punctura tendinum, fast ingen tendo varit stucken.
Regements-fältskären TEMAN berättade sig kurerat en karl, som
av denna fisk varit stungen i fingren, varav hela handen och
armen svullnade med olidelig värk, som nästan stannade uti
gangræn, och efter 2 å 3 öppningar med största möda drevs till

su puration. Med ett ord: var borgare här, som härom rådföres,
berättade med en mun, att styngen äro farliga som ormsting.
MARSTRANDS ARBETE var att beskriva och
examinera så många åtskilliga och ovanliga djur inom ett dygn.
Man säger allmänt i Sverige om ett mycket tråksamt arbete, att
det är Marstrands arbete, vilken metafora lärer kommit av
fångarnas släp vid fästningen, då de från staden eller sjösidorna
skola transportera något till den stora och höga fästningen,
uppför den långa och branta backen, med dragande eller
släpande; det kostar på för en fri lathund att gå upp från staden
till fästningen, mycket mer för en dömd.
SJUKDOMAR äro ej mer här gängse än på andra ställen,
fast denna ö är en liten klippa uti havet; de som komma hit att
bo, prövas gärna första året med någon sjukdom, till dess de
blivit vana vid luften, sedan må de väl, som icke äro hitkomna
för slaveri och skörbjugg.
HUSMEDEL Mot FROSSAN berättades såsom ett
specificum av regementsfältskären Ternau, det han oändeliga
gånger bekräftade, att han försökt få sina patienter med beständig
och lyckelig effekt, vilket bestod däruti, att en näve av
PALLGRÄSET tages och kokas uti 1/2 stop dricka, som inkokas
till hälften; varav gives patienten 1 timma för paroxysmen, då det
ock merendels gör uppkastning och hjälper.
PALLGRÄSET Växte på klipporna och var SEDUM acre,
vilket utom det, att dess kraft är besynnerlig emot frossan, så
hade ock samma fältskär egen förfarenhet om dess synnerliga
kraft emot skörbjugg, då det på Belows sätt kokas med
tallstruntar, pepparrot och litet rabarber.
RESAN ställdes emot aftonen från Marstrand åt
Uddevalla sjöledes. Vi hade ärnat att gå utanför Tjörn och Orust,
men vi voro icke väl utkomna på havet, förrän ett starkt
åskedunder, med mulen och mörk himmel, storm och slagregn,
körde oss att taga leden inomskärs.
PATERNOSTER begyntes strax i väster, utanför
Marstrandshamnen, med många bränningar och klippor, ett
farligit radband för de sjöfarande.
KRÅKAN var en liten ö eller klippa, på vilken vi
uppstego, medan regnet och stormen rusade över.
AL är ett bekant träd, som kännes av vart barn. Här på
Kråkan växte överallt buskar av 1 alns höjd utan blomma och
utan frukt. Bladen liknade både al, oxel och hyll, ja alla tre på en
gång, så att man ej säkert kunde säga, av vilketdera slag denna
var, dock tror jag, att den var en förändring av al; ty alen växer
hos oss allmänt på sidlänta ställen med gröna och slemmiga
blader; men i Norrland och på höga berg förändrar alen sig med
torra, spetsigare, mindre samt inunder vitare blader, samt
smalare och vitare stam, kallad arre. Här på bara klipporna i
havet blir alen än mer förändrad, så att den med möda kan
kännas av en botanist.
KNUTLÄSKARE kallade folket ej obekvämligen den
bekanta TYPHA, ty han liknar det instrument, med vilken man
läskar stycken. Denna TYPHA växte mellan klipporna på
Kråkön, där vattnet blev ståndandes, och vi sågo med förundran
ax på vartenda stånd, som eljest äro nog sällsynta, vilket man
tydeligen märkte förorsakades därav, att rötterna ej fingo
vidlyftigt krypa eller utvidga sig, ävensom man röner uti Vinca,
vilken aldrig bär frukt i våra trädgårdar, där icke dess rötter
innestängdes inom en trång kruka.
BLÅKULLA ett högt berg, och en landkänning för de
sjöfarande, låg in på landet i öster, och var det högsta bland de
kringliggande.
TORP sågos åtskilliga på ömse sidor om vår fart, på de
kalaste stenholmar, som ofta hade icke så mycket jord, att de

kunde föda ett enda kålhuvud, utan bestod hela invånarenas
fromma uti en liten källa, men deras åker och äng var havet.
ELOF kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke
själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till
rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje, hur denna
kosacken förföljde de andra fiskmåsar, så snart de fått någon fisk,
och vände ej igen att förfölja dem, förrän fiskmåsen måste spy ut
den fisk han fiskat och redan inpackat. Jag har sett med
förundran på en fiskmåse, som jag flera år haft i
akademiträdgården hemtamd, att om han fått aldrig så litet mat,
och någon sedermera litet jagat efter honom, har han då strax
utspytt det han bekommit. Denna egenskapen att lätt vomera har
skaparen använt att uppehålla vår elofske familj; ty som
fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd,
att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så
lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han
ock är den raraste av alla måsarna. Härtill kommer, att denna
struntjagaren icke är mycket delikat; ty undertiden måste
fiskmåsarna, då de ej hava något på torget, öppna bakporten, och
kasta för honom skämder mat, vilken han ock håller till godo.
Svartlasse är mycket vig, så att han alltid tager maten i luften, då
han kastas åt honom av måsen. Han är ej eller blyg, ty då
fiskarena ser honom och ropa Elof Elof, samt med utsträckt arm
uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt båten
och tager lyran, så snart fisken kastas. Elof håller sig alltid där,
som mest vankar, och helst vistas vid fiskelekar, där dageligt
bröllop med lek och dans hållas; varför ångermanlänningen ej
gärna ser att han skjutes; ty han visar med sitt flygande varest
strömmingen håller sig under vattnet.
EBB och FLOD märkes icke här på orten; men av det
västanvädret inblåser vågorna i skären, stiger undertiden vattnet
ansenligen, ävensom det ansenligen utfaller vid östanväder, eller
då det blåser ifrån landet.
TJÖRN en stor ö med 3 kyrkesocknar, passerades på
vänstra handen jämte dess östra sida. Landet på Tjörn var
skallot, utan träd med idel stenklippor, även som de andra
holmar.
LÖNG kallades här vår ljung, vilken på skoglösa Tjörn
var invånarenas ved och bränsle. De köpte ljungen således, att de
gåvo 16 styver om året för var spis, till vilken de fingo samla
ljung i det minsta torp. Det var artigt att se, huru kvinnfolken
med denna kokade sin mat; ty så snart de togo näven full med
ljung och lade den under grytan, blossade den nästan som halm,
och strax var det beställt både med ved och värma, så att den som
kokade, fick aldrig gå ifrån grytan, utan måste stadigt lägga
nävetals ljung inunder. Detta borde de se, som hos oss akta så
litet skogen.
GRYTORNA voro ofta här gjorda som en cylinder, med
en vid buk nedantill, och ett jämnt lock; denna buk torde hjälpa
kokningen, då elden icke allenast värmer på flera sidor, utan ock,
då luften mer kringspelar i själva grytan, nästan som i en olla
papini.
BRÖDET, som här brukades, var merendels tunnbröd,
tjockt som ett pergament, men dubbelt så vitt som en ordinär
kaka. Här kunde en arbetskarl väl äta upp 4 å 5 kakor i målet.
LAMPOR bruktes här på roten i stället för ljus och voro
gjorda av ett litet fyrkantigt bleck, till kvarters bredd, uti vilket i
stället för olja brukades tran av torsk, och i stället för veke togo
de torkade och skalade stjälkar av Tog, som väl oljade lades i ett
hörn på lampan och itändes, då dessa vekar brunno långt bättre
än någon bomullsveke, och som det hörnet där tranen ligger
gärna något dryper, hade folket hängt inunder det en koklöv, som

emottog droppet, att tranen ej skulle spillas. Dessa lampor
hängdes merendels på kroken vid spisen.
TAKEN voro på flesta ställen täckta med tång till 4
tvärfingers tjocklek i stället för näver, som här var dyr; ovanpå
tången var taket täckt med torv; sådana tak voro täta, varade
längre än av näver och sades kunna stå bi hela 40 åren.
NATTEN blevo vi i Hövikenäs, sista gården på Tjörn, dit
vi anlände våta, kalla och kulna kl. 12 om natten, efter 2 mils
sjöresa ifrån Marstrand.

Carl Michael Bellmann (1740 – 1795)
FREDMANS EPISTEL N:o 2
Til Fader Berg, rörande Fiolen.
Nå skrufva Fiolen,
Hej! Speman skynda dej.
Kära Syster, hej!
Svara inte nej,
Svara Ja så bli Vi glada.
Sätt dej du på stolen,
Och stryk din Silfversträng;
Röda stråken släng,
Och med armen sväng;
Gör ej Fiolen skada.
Du svettas, stor sak,
I Bränvin skall du bada;
Ty under detta Tak
Är Bacchi Lada,
[V:ello] ­ ­ Ganska rigtigt,
Ditt kall är vigtigt
Båd för Öra, Syn och Smak.
Bland Nymphernas skara
Är du omistlig man;
Du båd vill och kan
Mer än någon ann
De unga hjertan binda,
Och kärlekens snara
På dina strängar står;
Hvarje Ton du slår,
Du et hjerta får,
At konstigt sammanlinda.
Just på en minut,
Små ögon blifva blinda,
Och flickorna til slut
De bli så trinda.
[V:ello] ­ ­ Hur du bullrar!
Men Nymphen kullrar,
Och du skrattar med din trut.
Jag älskar de sköna,
Men Vinet ändå mer;
Jag på båda ser,
Och åt båda ler
Men skiljer ändå båda.
En Nymph i det gröna,
Och Vin i gröna glas:
Lika godt Calas,
Båda om mig dras.
Ge stråken mera kåda;
Confonium tag där
Uti min gröna Låda;
Och Vinet står ju här.
Jag är i våda.
[V:ello] ­ ­ Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är hvad Sancte Fredman lär.
Kilde: http://runeberg.org/fredepis/02.html

FREDMANS EPISTEL N:o 81
Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen,
diktad vid Grafven.
Dedicerad till Doctor Blad.
Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere!
Innom et mörker sig slutar,
Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där,
Byts til grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älf,
Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf
Mer du din drufva ej kryster.
Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf
Grafsten öfver vår Syster.
Ach längtansvärda och bortskymda skjul,
Under de susande grenar,
Där Tid och Döden en skönhet och ful
Til et stoft förenar!
Til dig aldrig Afund sökt någon stig,
Lyckan, eljest uti flygten så vig,
Aldrig kring Grifterna ilar.
Ovän där väpnad, hvad synes väl dig?
Bryter fromt sina pilar.
Lillklockan klämtar til Storklockans dön,
Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
Helgar denna orten.
Vägen opp til Templets griftprydda stad
Trampas mellan Rosors gulnade blad,
Multnade Plankor och Bårar;
Til dess den långa och svartklädda rad,
Djupt sig bugar med tårar.
Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal,
Grälmakar Löfberg, din maka;
Där, dit åt gräset långhalsig och smal,
Du än glor tilbaka.
Hon från Danto bommen skildes i dag,
Och med Hänne alla lustiga lag;
Hvem skall nu Flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi ä torstiga alla.
Kilde: http://runeberg.org/fredepis/81.html

Carl Michael Bellmann (1740 – 1795)
Epistel nr 82.
Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla
Winblads Frukost en sommar­morgon i
det gröna.
P a s t o r a l,
Dedicerad til Kgl. Secreteraren Leopoldt.
Hvila vid denna källa,
Vår lilla Frukost vi framställa;
Rödt Vin med Pimpinella
Och en nyss skuten Beccasin.
Klang hvad Buteljer, Ulla!
I våra Korgar öfverstfulla,
Tömda i gräset rulla,
Och känn hvad ångan dunstar fin,
Ditt middags Vin
Sku vi ur krusen hälla,
Med glättig min.
Hvila vid denna källa,
Hör våra Valdthorns klang Cousine.
Valdthornens klang Cousine. ­ ­ ­ [Corno.]
Prägtigt på fältet pråla,
Än Hingsten med sitt Sto och Fåla,
Än Tjurn han höres vråla,
Och stundom Lammet bråka tör;
Tuppen på taket hoppar,
Och liksom Hönan vingen loppar,
Svalan sitt hufvud doppar,
Och Skatan skrattar på sin stör.
Lyft Kitteln; hör.
Lät Caffe­glöden kola,
Där nedanför.
Prägtigt på fältet pråla
De ämnen som mest ögat rör.
Som mest vårt öga rör. ­ ­ ­ [Corno.]
Himmel! hvad denna Runden,
Af friska Löfträn sammanbunden,
Vidgar en plan i Lunden,
Med strödda gångar och behag.
Ljufligt där löfven susa,
I svarta hvirflar grå och ljusa,
Träden en skugga krusa,
Inunder skyars fläkt och drag.
Tag, Ulla tag,
Vid denna måltids stunden,
Ditt glas som jag.
Himmel! hvad denna Runden,
Bepryds af blommor tusen slag!
Af blommor tusen slag! ­ ­ ­ [Corno.]
Nymphen, se hvar hon klifver,
Och så beställsam i sin ifver,
Än Ägg och än Oliver,
Uppå en rosig tallrik bär.
Stundom en sked hon öser,

Och öfver Bunken gräddan slöser;
Floret i barmen pöser,
Då hon den Mandeltårtan skär.
En Kyckling där,
Af den hon vingen rifver,
Nyss kallnad är.
Nymphen se hvar hon klifver,
Och svettas i et kärt besvär.
Och svettas i besvär. ­ ­ ­ [Corno.]
Blåsen J Musikanter,
Vid Eols blåst från berg och branter;
Sjungen små Kärleks­Panter,
Bland gamla Mostrars kält och gnag.
Syskon! en sup vid disken,
Och pro secundo en på Fisken;
Krögarn, den Basilisken,
Summerar Taflan full i dag.
Klang Du och Jag!
Klang Ullas amaranther,
Af alla slag!
Blåsen i Musikanter,
Och hvar och en sin kallsup tag.
Hvar en sin kallsup tag. ­ ­ ­ [Corno.]
Ändtlig i detta gröna,
Får du mitt sista afsked röna;
Ulla! farväl min Sköna,
Vid alla Instrumenters ljud.
Fredman ser i minuten
Sig til Naturens skuld förbruten,
Clotho ren ur Surtouten,
Afklipt en knapp vid Charons bud.
Kom hjertats Gud!
At Fröjas ätt belöna
Med Bacchi skrud.
Ändtlig i detta gröna,
Stod Ulla sista gången Brud.
Den sista gången Brud. ­ ­ ­ [Corno.]
Slut på Fredmans Epistlar.
Kilde:
http://runeberg.org/fredepis/

Johan Herman Wessel (1742 – 1785)
GRAVSKRIFTER.
Herunder hviler Krigsraad Neergaard, den Store,
Store, Store,
Kun Himlen veed, hvad godt han giorde,
Giorde, giorde.
At tale om hans kiære Frue,
Da var hun venlig som en Due;
At tale om hans tvende Sønner,
Det ei Umagen lønner;
Men naar jeg tænker paa hans Datter,
Kan jeg ei bare mig for Latter.
I.
II.
Jeg, salig Ove Gierløv Meyer,
Begik Sottiser, som jeg pleier,
Men denne Gang begik jeg fem,
Den sidste var dog værst blandt dem ;
Thi gik jeg hiem, skar ud min Strube,
Og sidder her i Helveds Grube,
Hvor nu den lede Satan eier
Mig, salig Ove Gierløv Meyer.
Her ligger Lieut'nants' Stabel,
O vee, heel miserabel
I Veiret med sin Snabel,
Og er ei nu capabel
At bruge meer sin Sabel,
III.
Som var ham meest aimabel
Næst Brændeviin og Fabel.
Her ligger Walt,
Han giorde Malt,
Og det var Alt.
IV.
Over Brygger Walt.
V.
Under Londemanns Portrait.
Man sukker, for han er ei meer,
Man husker hvad han var, og leer.
UNDER DIGTERENS PORTRAIT,
skrevet af ham selv.
Han syntes fød til Bagateller,
Og noget stort han blev ei heller.
>DIGTERENS GRAVSKRIFT OVER SIG SELV.
Han aad og drak, var aldrig glad,
Hans Støvlehæle*) gik han skieve;
Han ingen Ting bestille gad,
Tilsidst han gad ei heller leve.

Johannes Ewald (1743 – 1781)
Rungsteds Lyksaligheder. En Ode
(1775)
I kiølende Skygger,
I Mørke, som Roser udbrede;
Hvor Sangersken bygger
Og quiddrende røber sin Rede ­
Hvor sprudlende Bække,
Snart dysse, snart vække
Camoenernes Yndling, den følende Skiald,
Med steds' eensrislende Fald ­
Hvor Hiordene brøle,
Mod Skovens letspringende Sønner,
Og puste, og føle
Den Rigdom, i hvilken de stønner ­
Hvor Meyeren synger
Blant gyldene Dynger,
Og tæller sin Skat, og opløfter sit Raab,
Til den, som har kroned hans Haab. ­
Hvor skiærtsende Bølger
Beskvulpe den Vandrer, hvis Øye,
Snart stirrende følger
Med Helsinges graanende Høye;
Snart undrende haster
Blant Skove af Master, ­
Og forsker, og kiender den Fremmedes Flag,
Og glemmer den heldende Dag. ­
Hvor eensommes Liise,
Venskabelig lindrende Slummer,
Tit bød en Louise,
Forglemme sin kiærlige Kummer ­
Hvor Glæder tilsmiile
Den Vandrende Hviile,
Hvor Rungsted indhegner den reeneste Lyst;
Der fyldte Camoenen mit Bryst. ­
Hvor Kummer og Smerte,
Fandt glade dit Aftryk, Du Høye,
Det ædleste Hierte,
I hvert et medlidende Øye ­
Hvor Venlighed pryder
De strængeste Dyder;
Der voxte min Sang; og den undrende Skov
Gav Gienlyd af Skaberens Lov. ­
Jeg saae dine Throner,
O Almagt! ­ og stirrede længe ­
Men hellige Toner
Foer giennem de zittrende Strænge ­
Hvert Blad, hvor mit Øye
Fandt Præg af den Høye,
Opflammede Siælen ­ da voxte min Sang! ­
Da raste den mægtige Klang! –
O Verdeners Fader! ­
Saa sang jeg ­ Du Stærke! ­ Du Viise! ­
Gud! ­ som Myriader,
Som Himlenes Vældige priise! ­
See Støvet kan bære,
Din Rigdom, Din Ære,
Din Godhed, o Fader! ­ saa sang jeg ­ og Fryd
Brød Læbernes bævende Lyd. ­
Lyksalige Digter,
Som Glæden indbød til sin Hytte;
Til venlige Pligter;
Til Friehed, som Dyder beskytte! ­
Cheruber fornemme
Hans dristige Stemme,
Og Himle forsamles omkring ham; og Lyst
Udbredes i Menniskets Bryst. ­

Men Du, som allene
Fremkaldte den Lyst af min Smerte,
Siig! ­ Kan min Camoene
Udbrede sin Fryd i dit Hierte? ­
O siig mig, Veninde! ­
Kan Sangens Gudinde,
Med smeltende Toner belønne det Skiød,
Hvoraf min Lyksalighed flød? ­
Kilde:
http://www.adl.dk/adl_pub/pg/cv/ShowPgText.xsql?p_udg_id=207
&p_sidenr=54&hist=fmR&nnoc=adl_pub

Johan Nordahl Brun (1745 – 1816)
Norges Skaal.
For Norge, Kjæmpers Fødeland,
Vi denne Skaal vil tømme,
Og naar vi først faae Blod paa Tand,
Vi sødt om Frihed drømme;
Dog vaagne vi vel op engang
Og bryde Lænker, Baand og Tvang;
For Norge, Kjæmpers Fødeland,
Vi denne Skaal udtømme!
Hver tapper Helt, blandt Klipper fød,
Vi drikke vil til Ære;
Hver ærlig Norsk, som Lænker brød,
Skal evig elsket være!
Den vrede Livvagts Vaabenbrag
Forklarer trolig Nordmænds Sag.
Hver ærlig Norsk, blandt Klipper fød,
Vi drikke nu til Ære!
En Skaal for Dig, min kjække Ven,
Og for de norske Piger!
Og har Du en, saa Skaal for den!
Og Skam faae den, som sviger!
Og Skam faae den, som elsker Tvang
Og hader Piger, Viin og Sang!
En Skaal for Dig min kjække Ven,
Og for de norske Piger!
Og nok en Skaal for Norges Fjeld,
For Klipper, Snee og Bakker!
Hør Dovres Echo raabe: "Held!"
For Skaalen tre Gang takker.
Ja tre Gang tre skal alle Fjeld
For Norges Sønner raabe Held;
Endnu en Skaal for Dig mit Fjeld,
For Klipper, Snee og Bakker!

Jens Zetlitz (1761 – 1821)
Mine Længsler
Hvor saare lidet vil der til
For lykkelig at være;
Et muntert Sind, en Piges Smiil,
En Ven, som gjør dig Ære,
En Hytte, som dig skjule kan,
Sundt Brød og Kildens klare Vand,
Saa megen Viisdom, at du vil
Og bruger denne Lære.
Guld har sin Glands og Magt sit Værd,
Og Rang vanærer Ingen;
Det er ret smukt at være lærd,
Men det er ikke Tingen.
Nei: skjælve ei for Daarens Dom,
og tage Dagen, som den kom,
Er meer end Guld og Ære værd,
Og det dig røver Ingen.
O! naar jeg, ved Elisas Barm,
Til Kloden kunde sige:
"Jeg har indsluttet i min Arm,
O Jord! din bedste Pige."
Og saa en Ven ved siden sad,
Som saa sig i min lykke Glad,
Jeg skulde, skiønt forladt og arm
Ei efter mere hige.
Til enlig Dal jeg søgte hen,
Min Haand en Hytte bygged,
Som mig, min Pige og Min Ven
Indslutted og Betrygged;
Til Frugtbarhed jeg Jorden tvang,
Og ved min Sved Hans Godhed sang,
Som troner høit i Himmelen
Men mig min Kreds betrygged,
Jeg Fader blev — de kiære Smaa
Paa ømme knæ jeg satte,
Paa dem med samme Øine saa,
Som Gierrige paa Skatte,
Jeg ledte efter Moders Træk,
Og kyste barnlig Taare væk;
Jeg jorden skiøn, Gud god jeg saa,
Som mig paa Jorden satte.
Jeg sagde til den kielne Tøs:
"Dyd er den største ynde."
Og til den raske vevre Knøs:
"Den største Skam, at synde."
Jeg sagde til dem begge To;
"Blandt Livets Torne Roser gro;
af Dydens Kilde Glæden øs,
og Gud skal eder ynde."
Kilde:
http://www.kalliope.org/digt.pl?longdid=zetlitz2001070701