Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE
Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE
Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Absalon</strong> <strong>Pederssøn</strong> <strong>Beyer</strong> (<strong>1528</strong> <strong>–</strong> <strong>1575</strong>):<br />
<strong>OM</strong> <strong>NORGIS</strong> <strong>RIGE</strong><br />
Norgis rigis stat kand mand skiffte vdi hendes alder, huilken<br />
ligeruis som it menniske haffuer haft sin wdsprung, fremgang oc<br />
ende.<br />
Saa haffuer Norgis rigis barndom verit den tid hun stod öde,<br />
fuld aff skouger, marck, berg oc dale, oc saa skarp oc sur ud, oc var<br />
ligeruis som hun var nye föd oc barn, der folck begynte at forsamlis<br />
oc boe der vdi. Der nest begyntis hendis adolescentia, det er, hun<br />
begynte at voxe oc formere sig dag fraa dag, aar fraa aar, jndtil hun<br />
bleff hög oc stor.<br />
Der effter begyntis hendis iuventus, det er hendis aller beste<br />
vngdoms alder, at hun kunde nu giöre gaffn, hielpe baade sig sielff<br />
oc andre fremmede, som komme her ind j landet, fick oc giorde sig<br />
sielff konger oc öffrighed, förde krig baade inden lands oc vden.<br />
Der effter begyntis hendis mandoms alder, som er at hun bort<br />
kastede mange tyranners aag, oc fick sig et hoffuit oc en regentere oc<br />
monarcham. Da begynte Norge at faa ögen oc saag sig vide om: da<br />
var hun vdi act oc ære, da haffde hun en guldkrone paa sit hoffuit, oc<br />
en forgylt löffue med en blaa öxe, da begynte mange fremmede<br />
herrer at giöre venskab oc suogerskab med Norge, de Danske,<br />
Svenske, Skotske, Fransoske, Engelske, da vdbredde Norge sin mact<br />
oc vinger vide. Hun förde icke alene krig imod Danmark oc Suerrig,<br />
men imod Engeland oc Skotland, Holland, Frisland oc andre land, oc<br />
drog ind vdi Franckerige, belagde oc indtog Pariis, brende Trechas,<br />
Tullum, Verdinum etc. oc drog igennem Franckerige oc kom ind j<br />
Valland, oc beskickede der det herlige kongerige Neapolis oc<br />
Sicilien, Apulien, Calabrien, aff huis slect Maximilianus keyser, som<br />
idag regerer, haffuer sin herkomst. Ja Norge udracte sine hender,<br />
mact oc velde hen vdi Mare mediterraneum, der kong Siguord, kong<br />
Östens broder, som mand kalder JordsalaSiurd, drog heden til det<br />
foriette land, at vinde det igjen fraa de vgudelige Saracener, oc laag<br />
for den merckelige stad Sidon, anno 1101, med en stor hob orlogs<br />
skib, lx skib. Haffue oc paffuerne aff Rom hafft deris ambasater oc<br />
breffue til kongerne vdi Norge om hielp imod de Saracener oc<br />
Tyrcker, huor vdaff mand kand letteligen forstaa, huor stor oc veldig<br />
Norgis mact haffuer verit, oc j huad ære oc verdighed Norgis krone<br />
haffuer verit lengst heden vdi verdsens ende. Hun haffuer oc hafft<br />
kundskab med de soldaner aff Tunis oc Egypten, oc sent dennom<br />
adskillige slags falcker, uildvare<br />
oc andre kostelige, dyrebar oc selsom skenck. Ja saa tit oc offte som<br />
de tyske keysere förde nogen krig imod paffuerne aff Rom, daa flyde<br />
paffuen til the Normenner j Neapolis, ligeruis som til en fast klippe<br />
oc slot, som Blondus Flauius oc andre til kenne giffue.<br />
See wi til Norgis mandom, styrcke, rigdom, visdom,<br />
forstand, konster, gudfryctighed, retferdighed, daa befinder mand der<br />
herlige exempler. Huilcken menniske er den, som haffuer seet<br />
Trondhiems domkircke oc icke forundrer sig paa hennis storhed,<br />
grunduoll, herlige oc vnderlige bygning, paa de merckelige lange,<br />
smale oc adskillige polerede steners maiestet? Ein part ere gule, en<br />
part blaa, en part huide, ein part spreglede, höge, lange, smale, slette<br />
som ijs. Ja saa tit oc ofte som mand gaar til oc beskuer den herlige<br />
oc stadzelige bygning, da faar mand altid at se noget nyt oc selsomt,<br />
som mand haffuer icke actit tilforne, saa at den kircke<br />
kallis rigens krone, blomster oc ornament, aff huilcken bygning (huis<br />
magen icke findis j tota Europa, huilken cardinaler oc paffuernis<br />
legater icke haffue noch kunde priset oc forundret) mand kand<br />
lettelig forstaa huad vilge der haffuer verit j kongerne til at
forfremme religionen, oc huad visdom til at bygge saadanne huus til<br />
Gudz tieniste.<br />
(****)<br />
Dernest er Norge begaffuit med alle haande slags skoug: eig,<br />
fyre, gran, nödetre eller hassel, barlind, lind, ask, oc andre saadanne.<br />
Til det tredie vancker her eit veldigt, krafftigt smör, huilchet<br />
mand oc offte bruger til legedom.<br />
Jern findes oc her j rigit, item sölffberg, endog det er icke<br />
aldeles frucktsommeligt, findis oc her myrejern.<br />
Her fangis adskillige slags fisker, som ere nöttige: stor herlig<br />
sild, merckelig god lax, den vide berömde torsk, som mand kaller<br />
Berger fisk, huede, aff huilchen giöres raff oc recling, item langer,<br />
brosmer, hyser, huilling, seig, haa, raaker, makril, styrier, spord, oc<br />
andre saadanne.<br />
Her vancker oc got fæ, smaler, skind, talg, huder. Her ere oc<br />
adskillige vilduare, her vancker gauper, det er loß, aff adskillige<br />
slag, katte gaupe, vlff gaupe, reffue gaupe, som er herre drect,<br />
dernest sobel, maard, hermelin, graaverck, vlfskind, reffskind,<br />
biörnskind, otterskind, beffuerskind, beffuergiel, felfraas skind,<br />
kobbe skind.<br />
Item, her ere store adskillige hualer, af huilche mand faar<br />
ambra ceti, det er hual sucker, som föris aff riget oc selies vdi<br />
apothekerne for store penninger. Her ere seler oc kobber, baade store<br />
oc smaa, huide oc suorte, niser, tantey, haakerling, saa store at mand<br />
faar en j lest lyse eller mer vdaff en fisk, her er oc haabrand,<br />
springer, söorme oc mange vnderlige fiske, rosmere oc andre<br />
saadanne, som ieg for kortheden ey vil opregne.<br />
Her voxer oc gode vrter, Angelica, Gentian oc mange andre,<br />
som offte neffnis j legekonst oc föris aff riget oc selies. Her faar<br />
mand det slags moße, som j fordom tid fördis aff Norge oc end nu<br />
daglige brugis, aff huilche kongerne haffde en toll oc mand giör<br />
purpur, huichen vj effter gresken kaller korck, oc paa greske hedder<br />
[to greske ord utelatt].<br />
Her er oc adskillige store diur, huilche mand kaller hiort,<br />
reyn, paa latine tarandus, oc alce, det er elgsdiur, oc andre saadanne,<br />
hues huder föris vden lands oc koster gode penninge.<br />
Paa adskillige slags fugler oc vnderlige er Norge saa rig, som<br />
nogit land rigist kan vere, besynderlig Island, Grönland, Nordland oc<br />
Ferö, saa at fuglen om sommeren flyger saa tet, at mand kand icke<br />
see himmelen for hannom, oc paa en föge stund kand mand sancke<br />
hele tynner fulle aff eg.<br />
Endog dette effter fölgendis roes kunde heller regnis eblant<br />
mirabilia regni end eblant de andre loff, vil ieg dog alligevel her<br />
opregne det, jdet at det er vnderlig ting oc siunis at vere vtroligt.<br />
Som er at den ene species, det er det ene slags korn, foruandlis vdi<br />
ageren til eit andet slags, oc faar en ny skabning. Saa er det klart oc<br />
obenbarligt oc kand beuißes med mange trofaste mend, som jdag bo<br />
i Sogns fogderi, at haffre, som bliffuer saait j ageren, omuendis til<br />
byg, oc aff erter voxer bygkorn. Oc vdi Oster, naar der saais Sogne<br />
korn heller Ryfylcke korn, da omuendis det igien aldelis til haffre<br />
paa det tredie aar der effter. Oc endog at Sogn ligger emellem saare<br />
höge bierge, dog er det eit aff de beste oc fedeste land oc fogderi,<br />
som ligger til Bergenhuuß len, fordi der findis endnu paa denne dag<br />
mange iorder, som j fordom tid ere saadde to ganger om aarit, oc<br />
endnu kand saais, naar gode aar ere, oc bliffue dog icke saadde for<br />
landdrotternis skyld, som ville haffue dubbelt landskyld. Saadanne<br />
haffuer oc Monigdal verit j fordom tid, som ligger j Oster.<br />
(***)
Det andet byskops stict kallis Opslo eller Aslog, oc er it vide<br />
berömd stict, bret oc langt, til huilchet ligge mange sköne köbsteder,<br />
som er Opslo, Tonsberg, Sarpsborg, Skien, Kongell, Oddeuald,<br />
Marstrand, foruden andre herlige l[ekvist]n. Oc effterdi det er saa<br />
stort, haffue de verit vdi sind j fordom tid at ville skiffte det j to stict,<br />
den tid Nicolaus cardinalis, episcopus Albanesis, paffuens legate var<br />
her j Norge paa paffuens vegne. Dette stict er it rigt stict paa korn,<br />
skoger, elffuer, ferske vand, tömber, lax, sperrer, sild, smör, skind,<br />
talg, fee oc andre gode varer. Der boer rigt folch, oc haffuer sin beste<br />
nering vdi freds tid oc bruger seglatz til adskillige land, steder oc<br />
byer. Der haffuer verit j fordom tid megen ridderskab oc adel. Der<br />
ere endnu nogle leffninger, endog de aarligen begynde at bondis, saa<br />
at de faa den titel igen, som adelen haffde her j riget, för de bleffue<br />
giorde vnder kong Magnus Haagenßön 1275 til hertuger, greffuer, oc<br />
slagne til baroner oc ridderer, som er at de kallis boande mend,<br />
huilchen seduane endnu beuaris j Island, at mand kaller en<br />
adelsmand boande. Exempla Peter boande Eynarßön, Ormer boande<br />
Stullesön.<br />
Dette neruerendis stict med Hammer stict anno 1567 haffuer<br />
lidt en drabelig skade aff de Suenske, som ere der indfaldne oc<br />
haffue bekrefftet landet j j aar heller mere, hues tilkomst var en<br />
orsage til at borgerne sielff satte jld paa Aslog oc brende hannom op.<br />
Det samme giorde de med Sarpsborg, thi borgerne vilde icke giffue<br />
dennem brendskat, item med Oddeuald oc Kongell (dog icke paa<br />
samme aar, men tilforn), thi borgerne ville icke giffue dennem<br />
brendskat, men bönderne haffde de brandskattet, siden toge de fra<br />
dennem alt det, de ey lade ville for guds skyld. Hammer toge de ind,<br />
Agershuus belegrede de, oc skiöde der imod muren med halff<br />
cartoger. Der kong may sende Frans Brockenhuus, Knud Stenßön,<br />
Biörn Kaas med 25 skib op til Norge, oc erlig velbyrdig Erick<br />
Rosenkrantz til Valsö, kong may befalingsmand til Bergenhuus, lod<br />
oc aff sine l[ekvist]n forskicke der heden en hob duelige<br />
hageskyttere, hues öffuerste var Erick Munck til Hiörne, på galleyen,<br />
da motte de Suenske römme oc miste der xv mand heller flere. Der<br />
nöddis de til at römme offuer den bro, de haffde bygt, oc satte ild j<br />
hende, at mand skulde icke forfylge dennem, oc der de komme til<br />
Hammers bispgaard, brende de hannom, oc sprengde muren med<br />
pulffuer, oc paa veyen brende de gaarde, huor de komme frem, oc<br />
giorde en stor skade. Det var det jemmerligste mord, de giorde for<br />
Opslo, at de satte ild paa Spetalen, oc brende der mange vanföre<br />
mennisker, som icke kunde redde dennem sielffue, huilchet gud j<br />
himmelen vden thuiffuel vil straffe.<br />
Kilde:<br />
http://www.dokpro.uio.no/litteratur/beyer/
Thomas Kingo (1634 1703)<br />
Dend XI. Sang.<br />
Keed af Verden, og kier ad Himmelen.<br />
1.<br />
Far, Verden, far vel,<br />
Jeg keedis nu længer at være din Træl,<br />
De Byrder, som du mig har bylted oppaa,<br />
Dem hvister jeg fra mig og vil dem forsmaa,<br />
Jeg river mig løß, og jeg keedis nu ved<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.<br />
2.<br />
Hvad er det dog alt<br />
Som Verden opsminker med fauer Gestalt?<br />
Det er jo kun Skygger og skinnende Glar,<br />
Det er jo kun Bobler og skrattende Kar,<br />
Det er jo kun Iseskrog, Skarn og Fortred,<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.<br />
3.<br />
Hvad er mine Aar,<br />
Som smugende svinder og snigende gaar?<br />
Hvad er min Bekymring? mit Tankefuld Sind<br />
Min Sorrig? min Glæde? mit Hovedis Spind?<br />
Hvad er mit Arbeyde? min Møye? min Sved?<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.<br />
4.<br />
O Riigdom og Guld,<br />
Du Jorderiigs Afgud i skinnende Muld,<br />
Du est dog af Verdens bedragelig Ting,<br />
Som voxer, aftager og vexlis omkring,<br />
Du est dog, i høyeste Mercke og Meed,<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.<br />
5.<br />
Ach, Ære, hvad er?<br />
Hvad er dine Kroner og Krandse du bær?<br />
Misundelse sidder dig altjd paa Ryg,<br />
Du hemmelig stødis og sielden est tryg!<br />
Du ofte der snubler, hvor andre de gleed,<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.<br />
6.<br />
Ach, Yndist og Gunst,<br />
Du hastig opførte og faldende Dunst,<br />
Du konstig opblæsere, hvegende Vind,<br />
Som tusind har Øyen og dog løber blind,<br />
Hvad est du naar mand dig ved Soolen hâr seed?<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.
7.<br />
Ach, Venskab og Troo,<br />
Som alt efter Lykken veedst Fløyet at snoo!<br />
Du smukke Bedragere, heldige Skalk,<br />
Som skuffer saa ofte i Drøfvelsens Kalk<br />
Du est, som og jeg af Forfarenhed veed,<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.<br />
8.<br />
Ach, kiødelig Lyst,<br />
Som mangen med dødelig Læber hâr kyst,<br />
Dit fengende Tynder, din flyvende Gnist,<br />
Hâr mangen i ævige Luer henhvist,<br />
Din Skaal synis Hunning, men Drikken er leed<br />
Forfængelighed,<br />
Forfængelighed.<br />
9.<br />
Saa far da, far vel,<br />
Du skalt nu ey lenger bedrage min Siæl,<br />
Bedragelig Verden jeg takker dig af,<br />
Og synker dig ned i Forglemmelsens Grav,<br />
Jeg lengis at bøde min Sorrig og Nød<br />
I Abrahams Skiød,<br />
I Abrahams Skiød.<br />
10.<br />
Der skal mine Aar<br />
Begyndis i Ævigheds deylige Vaaer,<br />
Der skal ikke Dagen ved Solen opgry,<br />
Ey Maanen tilmaale mig Næde og Ny,<br />
Men JEsus er Solen, hvis Straaler er strød<br />
I Abrahams Skiød,<br />
I Abrahams Skiød.<br />
11.<br />
Min Rigdom og Guld<br />
Skal være af idel Bestandighed fuld,<br />
Dend skal ikke Tyven bestiele mig da,<br />
Dend skal ey Spitzfindighed skakre mig fra,<br />
Min Rigdom er frj for ald Jorderigs Stød<br />
I Abrahams Skiød,<br />
I Abrahams Skiød.<br />
12.<br />
Jeg Ære skal faa<br />
Fra Thronen min JEsus hand sidder oppaa,<br />
Mig Kronen skal givis med Herlighed fyldt,<br />
Med Blodet af Lammet alt over forgyldt,<br />
Dend faar jeg, om Satan end selv det fortrød,<br />
I Abrahams Skiød,<br />
I Abrahams Skiød.<br />
13.<br />
Med Yndist jeg skal<br />
Fremskinne blant Englenis hellige Tall,<br />
Misundeligt Øye mig ikke skal see,<br />
GUds Ansigt mig altjd i Øyne skal lee,<br />
Der skal jeg bespotte dend avindsyg Død<br />
I Abrahams Skiød,<br />
I Abrahams Skiød.
14.<br />
Der hâr jeg en Ven,<br />
Min JEsus, som elsker og elskis igien,<br />
Mit Øye der seer ham saadan som hand er,<br />
Hand Kierligheds Himmelbluß stedse frembær,<br />
Ved Aanden staar Kierlighed ævig i Glød<br />
I Abrahams Skiød,<br />
I Abrahams Skiød.<br />
15.<br />
Min Lyst og min Fryd<br />
Forfriskis ved Englebasuner og Lyd,<br />
Men GUd er ald Lysten for mig og for dem!<br />
Far op da, min Siæl, og ald Verden forglem!<br />
Mens glem ey at Lysten er ævig og sød<br />
I Abrahams Skiød,<br />
I Abrahams Skiød.<br />
Kilde:<br />
http://adl.dk/adl_pub/vaerker/cv/e_vaerk/e_vaerk.xsql?ff_id=7&id=129<br />
50&hist=fmF&nnoc=adl_pub
Petter Dass (1647 <strong>–</strong> 1707)<br />
Fra Nordlands Trompet<br />
Inledning<br />
Vær hilset, I, Nordlands bebyggende Mænd<br />
Fra Verten i Huset til trælende Svend,<br />
Vær hilset, I, Kofteklæd Bønder!<br />
Ja samtlig saa vel ud til Fiære som Field<br />
Saa vel den der bruger med Fisken paa Gield<br />
Som salter GraaeTorsken i Tønder.<br />
Vær hilset, I Geistligheds hederlig Lius<br />
Prælater, og Orden i Helligdoms Huus,<br />
Hver i sin Bestilling hin gieve!<br />
Tillige den velbetroed Øvrigheds Mand,<br />
Som bære bør Sverdet og Retten i Land,<br />
Fra Vold og Uorden hanthæve!<br />
Hil være Leylendingen, HuusManden og,<br />
Hver Odelsmand med den Strandsiddende Flok<br />
Af hvad for slags Middel og Evne<br />
Udliggere, Kræmmer, hvad Navne de har<br />
Samt flere, som jeg her udtydlig og klar<br />
For Mangel af Tiid ey kand nævne.<br />
Hil være det elskelig Qvindelig Kiøn,<br />
Matroner og ægtegift Hustruer skiøn',<br />
Madamer og ugifte Piger;<br />
Dog synderlig tugtig Gemytter i sær,<br />
Min Hilsen jeg samtlig tilbyder enhver,<br />
Og redebon Tienist' tilsiger,<br />
I ville, naar Solen paa Hvælvingen glad,<br />
Fremskrider til Middags opstigende Grad,<br />
Mig viide samdrægtig den Ære:<br />
Til Maaltid at komme som Giester i Rad,<br />
Mit Bord at bepryde, samtykkend' med hvad<br />
Som Huset formaaer at frembære!<br />
Udlændiske Retter ey laves skal her,<br />
Ey gylden SkouEssen skal stande for nær,<br />
Min Pung ey sligt mægter at kiøbe;<br />
Ey heller udover sædvanlige Skik<br />
Paabydes skal nogen umaadelig Drik<br />
Med Bachi fuldmaalede Støbe.<br />
I kongelig Kiøken jeg aldrig har vært,<br />
Var aldrig af fremmede Mester oplærdt,<br />
En Suppe paa Fransk til at koge:<br />
Thi bedes Høyærede Venner om Gunst,<br />
I mig ey bespotter, om jeg i min Kunst,<br />
Ey træffer saa lige de Kloge.<br />
Beredet ey vorder Ahsveri Banqvet<br />
Paa Fyrstelig Maade med dobbelte Set,<br />
I har ey Peponer at vente!<br />
Ey steegte Phasaner ey Turtelen ung,<br />
For let er min Taske, for arm er min Pung,<br />
Kalkoner, Kapuner at hente.<br />
Hvad vente vi Krydder og Neyliker sund?<br />
Sligt giver allene den Indiske Grund,<br />
Her fanges ey Druer at tære!<br />
En Rett tilberedet af udblødet Sey<br />
Behager jer, Venner! da siger ey ney,<br />
Den skal til jers Tieneste være.<br />
SmørKlakken paa Brækken og sættes skal frem,<br />
Og Bygbaged FladBrød en Leiv eller fem,<br />
Hver kline saa meget ham lyster!<br />
Det være skal gierne min' Giester uspart;<br />
Ey ringeste Pølse skal blive bevart,
Ey Blande for dennem, der tørster.<br />
En Skinke jeg eyer, om nogen har lyst,<br />
Har hængt udi Røg nu paa niende Høst,<br />
Er temmelig vel udi speege,<br />
En Tønde godt BondeGods staar i mit Buur<br />
Blev fanget i Fior, smager treffelig suur,<br />
Jeg deraf et Par har at steege;<br />
For Græskar, Augurker, Oliver, Kapres,<br />
Tracteres I skal med en Kaal udaf Græs,<br />
Faaer dermed saa være fornøyet.<br />
En Grød, giort af Næper det er min Sallat,<br />
Thi havde jeg lovet en Grød af Sukat,<br />
Da havde jeg skammelig løyet.<br />
Ey Læfser ey Gumme skal blive forgiet<br />
Og PandKag af Eeg til den seneste Ret,<br />
Jeg tale vil intet om Lommer<br />
Dog beder jeg atter at Villien den maae<br />
For Verket antages, om al Ting ey saa<br />
Som det sig vel sømmet, fremkommer.<br />
I merker, Velærede Venner og Kier!<br />
Foruden Omtale, hvad Meeningen er,<br />
Og hvad som forstaaes herunder:<br />
I Pennen at føre jeg haver i agt,<br />
Om Nordland, hvorledes det findes udstragt<br />
Med liggende Lotter og Lunder;<br />
Om Klipper at skrive, baad' gammel og graae,<br />
Om Snee, som evindelig ligger derpaa,<br />
Om Bakker, om Elver og fleere;<br />
Hvad Landmanden haver for Næring og Brug,<br />
Hvad Spiise de pleyer at sette paa Dug,<br />
Med anden Omstændighed meere.<br />
Slig Skrifter, om Bugen ey mættes derved,<br />
De Sindet dog nogen Fornøyelighed<br />
Den elskelig Læser kand bringe.<br />
Imidlertiid burde min skrøbelig Pen,<br />
Den Romerske Musam at søge til Ven,<br />
Om Hielp udi Verket betinge.<br />
Men hvad vil jeg fare slig ubekandt Vey,<br />
See! Helicon ligger forlangt ud af Ley,<br />
Jeg frygter, mig Fanden maatt' møde,<br />
Om Natten paa Reisen tilføye mig Vold,<br />
Thi hvoe veed ey af de Satyriske Trold,<br />
Som vrimler i Ørken hin øde,<br />
Hvad har vi fornøden Gudinderne Nie?<br />
Er ikke fra saadant vor Christendom frie?<br />
Vi lade de Hedninger blive,<br />
Og løse vor' Tanker af Mørkhedens Baand;<br />
Der findes i Norge vel noksom den Aand,<br />
Som Gaver og Tunge kand give.<br />
Hvad søge vi HErren i fremmede Land?<br />
Er han i all Verden ey middelste Mand?<br />
I Dag og i Morgen den samme.<br />
Hvo haver opfyldet baad Himmel og Hav,<br />
Er han ey den HErre, som Mennisken gav<br />
Sin evige Viisdom at ramme?<br />
Belees bør billig de Hedninger ud,<br />
Som sluttet at HErren var Biergenes GUd,<br />
Men ikke en GUd udi Dale.<br />
Phy! hvilke Phantasters Indbildninger vrang!<br />
Alt saadant vi lade henløbe sin Gang,<br />
Foruden all vider Omtale.<br />
Allene til HErren jeg føyer mig hen,<br />
Han vilde selv røre min maalløse Pen,<br />
Og herudi giøre det beste!
Thi jeg af mig selver kand intet formaae,<br />
Vi vises usunde fra Top indtil Taae<br />
Paa mindste vor Lemmer og meeste.<br />
Vel an! see, vi legge vil Skibet af Havn,<br />
Og vinde vor Seyl udi Frelserens Navn,<br />
Paa Bølgen for Vinden at skriide;<br />
Forinden vi Stierner i Aften faaer see,<br />
Forhaabes jeg, Klipperne ligge i Lee,<br />
Vi der paa maae sikkerlig liide.<br />
Kilde:<br />
http://www.dokpro.uio.no/litteratur/dass/<br />
Fra Katekismussangene:<br />
Den Anden Sang<br />
Helligt vorde dit Navn<br />
HErre GUD! Dit dyre Navn og Ære<br />
Over Verden høyt i Savn maa være,<br />
Og alle Siæle, og alle Træle<br />
Og hver Geselle de skal fortælle<br />
Din Ære.<br />
Det er smugt og kaasteligt at høre,<br />
At mand GUD sin' Læbers Pligt monn' giøre;<br />
De dyb' Afgrunder, de grønne Lunder<br />
Skal HErrens Vunder hver Tid og Stunder<br />
Udføre.<br />
Om sig Folk anstille vil saa slemme,<br />
GUds Navn slet at tie still og glemme,<br />
Saa skal dog Stene og tørre Bene<br />
Ey være seene hands Navn det reene<br />
At fremme.<br />
Ja før GUD sin Ære skal forlise,<br />
Før skal Hav og grommen Hval ham prise,<br />
Samt og Tanteyen, som løber Leyen,<br />
Steenbid og Seyen og Torsk og Skreyen.<br />
Og Niise.<br />
GUD er GUD, om alle Land laa øde,<br />
GUD er GUD, om alle Mand var døde,<br />
Om Folk forsvimler, i HErrens Himler<br />
Utallig Vrimler, som slaer paa Cimler<br />
Hin Søde.<br />
Skulle HErren fattis Bram og Svenne?<br />
See, ti tusind staar for ham og tienne,<br />
Ja tusind gange ti tusind mange,<br />
Hvis smukke Sange med Klang kand prange<br />
Der henne.<br />
Thi for GUD skal alle Knæ sig bøye,<br />
De som boor i Himlene hin' høye,<br />
Og de paa Jorden i Sør og Norden,<br />
Samt Dievlers Orden, som dømt er vorden<br />
Til Møye.
Høyen Hald og dyben Dal skal vige,<br />
Jord og Himmel falde skal tillige,<br />
Hver Bierg og Tinde skal slet forsvinde,<br />
Men HErrens Minde til tusind Sinde<br />
Skal stige.<br />
Vil de Gamle være stiv og sove,<br />
Da skal Børn i Moders Liv GUD love;<br />
De Halte, Lamme, Maalløse Stamme<br />
Giør og det samme, de Gromme, Gramme<br />
Og Grove.<br />
Naar jeg mig fra Top til Fod betragter,<br />
Ingen Lem paa mig for god jeg agter,<br />
Var de saa smukke som Silke Dukke,<br />
De jo skal bukke med ydmyg Sukke<br />
Og Facter.<br />
Men ô Mennisk' tør du vel det meene?<br />
At GUds Navn skeer Ræt og Skel allene,<br />
For Præst og Bonde med blotte Munde<br />
Ham love kunde? ney, ingenlunde<br />
Det eene.<br />
HErrens Navn hos os paa Jord kand ikke<br />
Helligis ikkun med Ord og Nikke;<br />
Ney, hvor du svæver og hvor du stræver,<br />
See til du lever, som GUds Ord kræver<br />
Til Prikke.<br />
Lad dit Lius for Folket smukt saa brende,<br />
At enhver din Dyyd og Tugt kand kiende,<br />
Leev ey begierlig, ey Folk besværlig<br />
Leev from og ærlig mod hver Mand kiærlig<br />
Til Ende.<br />
Had alt det GUD i sit Ord selv hader,<br />
At Vellysten dig paa Jord ey skader,<br />
Sky Synd og Lyder, som GUD forbyder,<br />
Elsk Tugt og Dyder, som dig bepryder<br />
Og bader.<br />
Men vilt du paa Synders Vey henstige,<br />
Og fra Dyden blues ey at vige,<br />
Da dine Lemmer GUds Navn beskemmer<br />
GUds Aand bortskremmer og ey forfremmer<br />
GUds Rige.<br />
Men ô GUD! forhindre sligt at blive!<br />
Hvad som er ugudeligt fordrive!<br />
At vi vor' Tider mod Synden strider,<br />
Naar Tiden lider, hos dig omsider<br />
At blive!<br />
Kilde:<br />
http://www.dokpro.uio.no/litteratur/dass/
Til **<br />
Ludvig Holberg (1684 <strong>–</strong> 1754)<br />
EPISTOLA LX.<br />
Vor sidste Samtale var om Apologier eller Forsvars<br />
Skrifter, hvilke jeg tilkiende gav mig ikke at kunde<br />
lide, endeel, eftersom en ærlig Mand og et got Skrift<br />
ingen Apologie behøver; thi Mandens Levnet og<br />
Skriftets Indhold maa forsvare sig selv: Endeel ogsaa<br />
efterdi man kand giøre ForsvarsSkrifter for alting,<br />
end ogsaa for Fanden. Du loe ad denne min Tale, og<br />
sagde, at det sidste vilde vel blive noget vanskeligt:<br />
Jeg svarede dertil, at det ey vilde blive vanskeligere<br />
end det ForsvarsSkrift, som er giort for Æslet,<br />
hvorudi samme Dyr adskillige heroiske Qvaliteter blive<br />
tillagde. For at vise, at Tingen er giørlig, vil jeg<br />
korteligen forfatte, hvad en Apologist, der ret vil giøre<br />
sig umage med at besmykke en Ting, kand anføre udi<br />
Forsvar af Fanden. Jeg vil ikke tale om hans Capacitet<br />
og Forstand; thi alle, end ogsaa hans største Fiender,<br />
ere eenige derudi, at en Person, der haver fast 6000<br />
Aar paa bagen, og levet tvende Gange saa længe som<br />
Jerusalems Skomager, jo maa besidde meer Lærdom<br />
og Viisdom, end alle de 7 Græske Viise, ja maaskee<br />
end den heele Verdens Professores, om man end<br />
støber dem alle tilsammen, med mindre man vil<br />
foregive, at han af Alder gaaer i Barndom; hvilket dog<br />
ingen uden Medisance kand sige, saasom de lærdeste<br />
Theologi, der nøye have udstuderet Mandens<br />
Qvaliteter, og kiende ham til Grunde og Prikke, vide,<br />
at han endnu er udi sin fulde Vigueur, saa at Alderen<br />
lidt eller intet haver kundet bide paa ham; Ligesom de<br />
Lærde Mænd, der udi forrige Seculo havde den Ære at<br />
tale med Jerusalems Skomager, have vidnet, at<br />
samme Skomager endda havde sine fem Sandse, saa<br />
at han intet fattes, hverken paa Begreb eller<br />
Ihukommelse, skiønt han allerede udi 1600 Aar haver<br />
flakket Verden om. Der kand derfore ikke tvistes om<br />
Fandens Forstand og Lærdom, hvilken i Henseende til<br />
hans høye Alder ikke kand andet end være stor; og er<br />
det derfore, at de Norske Bønder beære ham med den<br />
venerable Titel af Gammel Erik. Men lader os<br />
examinere de Laster, som ham tillegges. Fanden siges<br />
ideligen at være i Bevægelse, for at styrte Mennesker<br />
i Ulykke og at forfore Siæle. Men, saasom han reent<br />
ud og ligesom ved et Manifest haver erklæret det<br />
Menneskelige Kiøn Kriig, saa er han meer at<br />
undskylde end mange Mennesker, der under Venskabs<br />
Skin besnære deres Næste, der slutte Fred og<br />
Forbund, som de strax bryde, og kræve GUD til Vidne<br />
om deres oprigtige Hierter, da de dog ere fulde af<br />
Had, Fiendskab og Begierlighed til Rov. Derfore siger<br />
man, at man kand tage sig vare for Fanden, men ey<br />
for Mennesker. At han søger at forføre Siæle, er ikke<br />
andet end at bestyrke sin Magt, og at lade see, at han<br />
er en hurtig Politicus, Statsmand og Oeconomus. Udi<br />
Pagte og Contracter gaaer han meere oprigtigen til<br />
Verks end de fleste Mennesker; thi, da disse slutte<br />
Pagte, for strax igien at bryde dem, og derved have<br />
bragt sig udi saa slet Credit, at man ikke forlader sig
paa eens Contract, uden at den bestyrkes med andres<br />
Guarantie; Saa lærer derimod Erfarenhed, at Fanden i<br />
Agt tager sine til Punct og Prikke, holder nøye, hvad<br />
han de Contraherende haver lovet, og angriber ingen<br />
førend den stipulerede Tiid er forfalden; hvilket sees<br />
af Doctor Fausti og andre brave Mænds Historier,<br />
hvilke han i Kraft af sluttede Contracter enten haver<br />
underviset udi Konster, Lærdom og StatsVidenskab,<br />
eller hiulpet ved store PengeSubsidier, og ingen<br />
Betalning pro labore forlanged, førend Forfalds Tiid,<br />
Termin og Time haver været for Haanden. Med alt det<br />
Onde, som siges om Fanden, hører man dog ikke, at<br />
nogen haver beskyldet ham for Contracters Brydelse,<br />
ey heller, at han haver bedraget nogen ved falsk Mynt<br />
eller Falske Vahre, som vore Kiøbmænd og<br />
Skribentere nu i Hobetal giøre; de første med at give<br />
deres Vahre falske Navne; de sidste ved at sette paa<br />
deres Skrifter falske Titler, for hvilke at lade sig<br />
prænumerere: da Fanden derimod paa sin Side<br />
præsterer præstanda, og heller giør end forlanger<br />
nogen Prænumeration: Det er derfore, at man ikke<br />
hører, at nogen der contraherer med Fanden,<br />
forlanger nogen Guarantie; et ufeilbart Beviis paa, at<br />
han holder sine Contracter uryggeligen. Herimod<br />
indvendes vel, at den Oprigtighed, som Fanden lader<br />
see udi Pagte og Contracter, reiser sig ikke af<br />
Ærlighed, men af egen Nytte, efterdi han derved<br />
befordrer sin Næring, og lokker fleere til at contrahere<br />
med sig: Men mon vore saa kaldne redelige<br />
Kiøbmænd i Handel og Vandel ere ærlige, alleene for<br />
at være ærlige? Mon den Oprigtighed, som de øve,<br />
flyder ikke af samme Kilde? Man siger: naar tvende<br />
giøre et, er det derfore ikke et; thi hvad som hos disse<br />
kaldes en Dyd, afmales hos Fanden som en Hoved<br />
Last. Saasom Fanden er engang kommen i ond Rygte,<br />
tillegges hans Indskydelse Hoer, Mord, Rov, Tyverie<br />
og alle onde Gierninger. Jeg drister mig herudi ikke<br />
gandske at frikiende ham; skiønt jeg tør sige, at den<br />
sædvanlige Beskyldning, som giøres mod Fanden,<br />
baade haver onde Virkninger, og er ilde grundet: Den<br />
haver onde Virkninger, efterdi Syndere derved skyde<br />
Skylden fra sig, og bruge Fanden til Skiul for deres<br />
Misgierninger; Den er ilde grundet, efterdi Menneskets<br />
fordærvede Kiød og Blod uden nogens Cooperation<br />
kand drive det til Synd. Der fortælles, at Fanden<br />
engang paa GammelTorv mødte en Pige, som havde<br />
ladet sig lokke, og lavede fremmeligen til Barsel; han<br />
nærmede sig til Hende, og sagde: Hvordan er fat, min<br />
gode Marthe! det synes, at du haver begaaet en<br />
Daarlighed. Pigen svarede da sukkende: Ach hvad<br />
haver Fanden ikke at bestille. Fanden, som vidste sig<br />
gandske uskyldig, blev derpaa heed om Hovedet, gav<br />
hende et Ørefigen, sigende: Det skal du have for din<br />
løgnagtige Mund; det er dit eget kaade Kiød, som du<br />
maa tilskrive Gierningen, hvor udi hverken jeg eller<br />
min Moder haver haft mindste Andeel. Videre, Fanden<br />
siges ved NatteSpøgerie at forurolige Mennesker. De<br />
Tanker man bør have om en listig og ond Aand, have<br />
foraarsaget, at jeg ikke haver været af Meening med<br />
de Lærde herudi, endeel saasom jeg ingen Rimelighed<br />
derudi haver fundet, med mindre man vil holde for, at<br />
han af Alder gaaer i Barndom, hvilket dog ingen,
tilstaaer; Endeel ogsaa, saasom han ved saadan<br />
Spøgen handler imod sin egen Interesse. Men saasom<br />
saadan Meening er bleven regnet mig til Last, saa<br />
haver jeg forladt den, og med Orthodoxis nu tilstaaer,<br />
at det er virkeligen Fanden, som om Natten spøger<br />
paa Kirkegaarder, i Huuse og Ammestuer. Men deraf<br />
flyder jo, at Folk blive gudfrygtige, og at Fanden ved<br />
saadan NatteSpøgen heller viser sig som en Ven end<br />
som en Fiende af det Menneskelige Kiøn; saa at dette,<br />
langt fra at legges ham til Last, bør heller legges ham<br />
til Roes. Hans Embede, som bestaaer i at være de<br />
Fordømtes Bøddel og Skarpretter, bør ingen Klik sette<br />
paa hans Navn og Rygte: thi derudi er en<br />
Fornødenhed; Og ligesom en Stad kand ikke undvære<br />
en Skarpretter, saa kand det Menneskelige Kiøn ikke<br />
undvære saadan GeneralGewaldiger, der skal<br />
exeqvere de Domme, som fældes over de Skyldige.<br />
Embedet udi sig selv er ikke alleene fornødent men<br />
end og honnorabelt; Og seer man, at de gamle<br />
Græker ikke have taget i Betænkning at giøre tvende<br />
anseelige Mænd, Minos og Radamanthus til<br />
Executeurs udi Plutonis Rige. Af dette altsammen<br />
sees, at Fanden er ikke saa sort, som han afmales;<br />
men tvertimod, at han haver mange gode Qvaliteter,<br />
saa at det er mindre vanskeligt at giøre Forsvars<br />
Skrift for ham end for mange Mennesker, paa hvis<br />
Gierninger ingen Farve kand settes. Det er troeligt, at<br />
mange upartiske Mænd have mærket, at man gaaer<br />
for vidt med slige Domme: Og meenes der, at hvis<br />
den lærde og upartiske Theologus Gotfried Arnold,<br />
som haver ageret Advocat for forhadte Personer,<br />
havde levet noget længere, han vilde have paataget<br />
sig ogsaa at giøre en Apologie for denne berygtede<br />
Aand; hvilken man seer ikke at være saa vanskelig, at<br />
man jo ved Hielp af en god Rhetorica kand i det<br />
ringeste give den noget Skin. Dette kand man for vist<br />
sige, at mange der drive Spot med Fanden, sær de,<br />
som afmale ham med Horn i Panden, have liden Ære<br />
at tale med; thi han kand retorqvere saadant Skiemt<br />
paa dem selv, og bede dem at føle paa deres egne<br />
Pander. Derforuden kand rnan regne dette blant<br />
Fandens gode Qvaliteter, at han bærer sine Horn med<br />
meere Taalmodighed, end de fleeste Mænd, der<br />
prostituere sig med Processer og Stævninger: thi man<br />
haver fast udi 6000 Aar ikke hørt, at Fanden haver<br />
citeret nogen for Tamperretten; hvilket viser, at om<br />
han er Hanrider, saa er han derhos en fornuftig<br />
Hanrider, som veed at skiule sin Skam bedre end<br />
Mennesker. At Fanden frister Mennesker, derom kand<br />
man vel ikke tvivle; men, saasom Erfarenhed viser, at<br />
man ofte haver fordrevet de saa kaldne Fandens<br />
Fristelser ved Pulver og Draaber, saa seer man og, at<br />
Beskyldningen herudi er ofte ilde grundet; med<br />
mindre man vil sige, at man kand drive Diævle ud ved<br />
KrebsØyen eller LaxeerPiller, hvilket er at tractere<br />
sin Fiende for ringe. See der haver du Fandens<br />
Apologie, hvilken er skreven i en Hast. Du kand deraf<br />
slutte, hvad en habile Disputator kunde giøre, der<br />
vilde paatage sig at forsvare hans Sag udi Cathedra,<br />
eller en Advocat, som er kommen i Reputation for at<br />
kunne giøre en ond Sag god. Logica og Rhetorica ere<br />
tvende HovedVidenskabe: Det var ved Hielp af Logica
Zeno Eleates bevisede, at intet i Verden bevægede<br />
sig: Det var ved samme Hielp Erasmus Montanus<br />
tydeligen visede, at Peder Degn var en Hane, og at<br />
det var en Merite at slaae sine Forældre. Men for at<br />
tale alvorligen, da beder jeg, at du ikke viser dette<br />
Brev til nogen, særdeeles ikke til Hr. Niels eller til<br />
Peder Degn: de samme kunde forklare alting efter<br />
Bogstaven, og deraf tage Text til Prædikener, saa at<br />
det kunde gaae mig, som en vis Mand, der var bleven<br />
Cardinal udi det lystige Pavelige Collegio, som her i<br />
Staden for nogle Aar siden var stiftet; Thi, da man udi<br />
hans Stervboed fandt nogle Breve, hvorudi ham gaves<br />
Titel af Cardinal Orsini, forstod SkiftesForvalterne det<br />
efter Bogstaven, og raadførede sig med deres<br />
HerredsBrødre, om man kunde lade den Afdøde<br />
komme udi Christen Jord. Jeg forbliver etc.<br />
Kilde:<br />
http://www.adl.dk/adl_pub/forfatter/e_forfatter/e_forfatter.xsql?ff_id<br />
=5&nnoc=adl_pub
Fra Carl von Linnés (1707 <strong>–</strong> 1778)<br />
VÄSTGÖTARESA<br />
Juli 16<br />
NATURALIER gåvos här i Västerhavet så många, sällsynta,<br />
obekanta, åtminstone för oss i Sverige, som bo från detta havet<br />
långt skilda, att vi däröver blevo satta i största förundran.<br />
Stenarna i havet voro täckta med snäckor, bottnen med sjöväxter<br />
av Confervis, Fucis, Ulvis, Algis; ibland vilka manjetter eller<br />
Medusæ, sjöstjärnor eller Asteriæ, task-kräftor eller Cancri utom<br />
åtskilliga andra sjökräk kröpo; vartill kom en myckenhet<br />
havsfisk, som fiskades vid dessa stränder. Vi botaniserade på<br />
havsbottnen, såsom i ett nytt Sverige. Ståndspersoner och<br />
invånare tävlade att skicka oss allehanda slags fiskar, varigenom<br />
vi fingo så mycket, att tiden knappt räckte till att beskriva allt det<br />
vi här fingo se på en dag; vilket allt jag hoppas få lov beskriva på<br />
latin, så väl på det jag må göra allt kort, som ock för det man i<br />
denna vetenskapen ej ännu på modersmålet fått tillräckeliga<br />
Terminos artis; utom det att få lära läsa detta med<br />
uppmärksamhet, som ej själva studerat i denna vetenskapen<br />
tillförene; vartill kommer, att utlänningar, som mest pläga fägna<br />
sig av sådant kram, här, utur en svensk bok, må se vad som<br />
finnes vid en svensk strand.<br />
TÅNG kallades i Marstrand ZOSTERA. Denna växt<br />
fanns så allmän på sjöbottnen, där havet var grunt, som någonsin<br />
mossan på bergen. Växten är allmänt bekant hos oss både i Öster-<br />
och Västerhavet, så väl som utomlands, att ingen botanicus är,<br />
som ej känner den; icke desto mindre fattas beskrivning över<br />
densamma, åtminstone på blomman, så att denna växt aldrig av<br />
någon Botanico Systematico blivit satt i det ljus den bör; ty ingen<br />
härtills haver givit på detta genus tillräckelig karaktär, vilket därav<br />
kommit, att man antingen sällan råkat på de stånd, som hava<br />
blommor, eller då man får sådana plantor, har man svårt för att<br />
se själva blomstren, som ligga fördolda inom ett blad; ingen<br />
botanicus har givit någon god figur på denna ört, och dess<br />
blommor äro aldrig avtagna. Det är fuller visst, att det finns en<br />
kort beskrivning på hennes blommor uti Raj. Synopsi tertia; dock<br />
är den ej så tydlig, att man därav kan sluta någon character<br />
genericus. Den lärde och kuriöse botanisten MOEHRING har uti<br />
Transact. Anglic. under namn av Rupia föreställt densamma på<br />
artigt och ackurat sätt; men jag hade aldrig vetat, att den varit<br />
samma växt, om jag ej själv råkat blomman. Nu kan jag tryggt<br />
göra hans ört till synonyma med min; jag blev härigenom satt i<br />
stånd att determinera karaktärn på ett nytt genus, och alltså<br />
uppfylla den brist, jag måste kännas vid, då jag utgav Floram<br />
Svecicam, där jag förmådde föra alla mig bekanta svenska växter<br />
till sina genera, utom denna enda, vilken kommer efter denna<br />
dagens rön att transporteras till Gynandriam Polyandram. Örten<br />
såg ut alldeles som ett Flotgräs. Den som har bladen och är<br />
okunnig, skulle tro att en Vermiculus subcutaneus hade ätit det<br />
inuti, och allenast skilt övre huden eller sidan ifrån den undre;<br />
men när växten påses, där han i havet vuxit, liknar han ganska<br />
mycket vårt bekanta Flotgräs, ty de översta ändarna av bladen<br />
flyta efter vinden och vågorna.<br />
SUDARE växte här i havet på några famnars djup så<br />
allmän, som Potamageton i insjöar. Den såg ut som en tråd, tjock<br />
med segelgarn, grön till färgen, hade ingen gren på sig, var mjuk<br />
och ofta några famnar lång; flera sådana tråar uppväxte av en rot,<br />
och om de blevo längre än vattnets djup, flöto de som Flotgräset,<br />
eler som den förre; med den åtskillnad allenast, att denna ej låg
ovanpå vattnet med en torr sida, utan inunder översta brynen av<br />
vattnet, så att hon alltid var våt.<br />
KLOTÅNG och SVINTÅNG växte vid stränderna på<br />
klipporna och djupet. Vi hade tillfälle i dag se på denna några<br />
tydligare tecken till fruktifikation än tillförene: vid sidan av bladet<br />
upp emot slutet sutto klotrunda, spända, bara och glatta blåsor,<br />
vilka inuti voro ihåliga och strödda med hår, som ställde sig inåt<br />
centrum; men längre ned på grenarna sågos par av blåsor, som<br />
voro uppfyllda med en gelatinös saft. Dessa blåsor voro<br />
beströdda med många små punkter, vilka sutto i blåsans hinna<br />
såsom gryn, och alla dessa punkter voro (som är märkvärdigt) på<br />
yttre sidan öppnade med var sitt lilla hål, så att det kunde gissas,<br />
att dessa små gryn innehöllo vardera ett frö, som genom dessa<br />
hål kunde utkastas. Så att jag tror, att dessa senare blåsor voro<br />
honor men de större hannar. Svintång kallades denna Fucus av<br />
det, att inbyggarna giva denna urkokad och lakad åt svinen till<br />
föda, vilket bör ihågkommas av dem, som bo vid havet, där<br />
denna tång aldrig plägar fattas; varigenom de kunna göra stor<br />
besparning för svinkreaturen. Klotång kallades den av sina små<br />
blåsor eller klot, att därmed skiljas från Zostera, som här allmänt<br />
nämnes specifice tång.<br />
FUCUS caule tereti brevissimo, solio maximo oblongo indiviso<br />
täckte allestädes havsbottnen vid Marstrands brygga; han såg ut<br />
som ett tunt läder, var oval eller avlång, ofta av 2 alnars längd<br />
och 1 alns bredd; han gick i vågor. Vid basen var han smal eller<br />
hade en kort petiolus; dess rot häftade sig utanpå stenarna liksom<br />
med fingrar.<br />
ULVA växte rätt mycket på havsbottnen, där hon låg nog<br />
dammfull, liksom i mörka vågor, att hon ej väl kunde kännas,<br />
förrän hon blivit nog tvättad. Hon låg fullt på havsbottnen, och<br />
gjorde många vråar och vinklar, uti och under vilka åtskilliga<br />
havsdjur fingo bekvämliga gömmor, såsom Asteriæ, Medusa,<br />
Gamari. Denna är tillförene ej uppförd bland Flora Svecicæ rullar.<br />
KUPUNGE, en snäcka som ej tillförene blivit inrollerad i<br />
Svenska Faunæ armé, bodde på alla stränder, så vid Marstrand<br />
som den andra skären här omkring; hon täckte alla stenar och<br />
kastades upp till stränderna som gräs, så att det allestädes krasade<br />
under föttren, då vi här gingo på hennes skal. Hon är föga större<br />
än en hasselnöt, nästan klotrund, med en ganska kort, dock vass<br />
spets; hon är knappt räfflad men målad med många brunaktiga<br />
spirallinjer; inunder är skalet ej genomborrat, och dess öppning<br />
täckes med ett litet brunt, tunt lock, som mitt på har en spiral<br />
karaktär. Kanten på snäckskalets öppning är ej utvidgat; men<br />
med något mörkare liksom tillsatt. Innantill är skalet brunt.<br />
CONCHA testa oblonga lævi subviolacea fanns allmänt på<br />
alla stenar och Fucis i havet, vid vilka hon alltid var fästad. Vid<br />
gångjärnen eller cardines utkommo en stor hop fina och sega hår,<br />
liksom från ett centro, vilka utvidgade sig såsom en spindelväv, på<br />
det hon fästes vid, att i det rotas. Där skalen hängde tillhopa vid<br />
suturen, var sidan rakare än på den främre; mestadels voro skalen<br />
glatta, men under tiden strödda med små korta, upprätta, styva<br />
hår, som gjorde dem skarpa eller hispidæ.<br />
DENTALIUM testa adhaerente flexuosa triquetra fanns<br />
allmänt på task-kräftornas rygg, som hitintills gömt sig för vår<br />
fauna. Det såg ut som en vit mask legat krokig på kräfteskalet<br />
och vid detsamma fastvuxet; men då man såg noga till, var detta<br />
en tub eller skal, som är smalare åt ena ändan och alldeles<br />
genomborrat; denna öppning eller genomborrning är rund, fast<br />
själva skalet är längs åt trekantigt, eller åtminstone ovanpå<br />
kantigt, som en köl.<br />
SVINTÅNGEN som högtals uppkastades till stränderna,<br />
var dels betäckt med Eschara, dels beströdd med vita gryn, som<br />
mången i förstone kunnat tro vara snäck-gryn eller -frö. Men då
man tillsåg, var vart och ett av dessa gryn en fullkommen snäcka<br />
eller Dentalium, som alldeles liknade en Concham testa plana.<br />
Hennes skal gick uti en flat spiral rund ring av 4 omgångar eller<br />
ringar; åt centrum voro dessa ringar alltid något mindre; varav<br />
den övra sidan blev något konkav, men undre sidan var helt flat<br />
och så fastvuxen vid tångbladen, att hon med möda kunde skiljas<br />
därifrån.<br />
PATELLA. Åter ett nytt djur, som jag aldrig tillförene<br />
sett, fanns på skalet av humrarna. Jag hade trott, att detta lilla<br />
skal varit ett skal eller valvul av en mussla, om jag ej själv sett<br />
annat: Jag trodde i förstone icke mina egna ögon, ty jag tyckte att<br />
jag såg ett skal av en Concha, men måste finna, att det var en<br />
Patella. Jag tror aldrig, att någon naturkunnig, som finge se detta i<br />
ett kabinett, någonsin kunde låta inbilla sig, att skalet icke vore<br />
av någon Concha. Skalet såg ut som ett musselskal av en Concha<br />
lævi rotunda; men hade inte någon kamrad; det var stort som ett<br />
fiskefjäll och täckte ett litet gult kräk, som levde och rördes.<br />
LERNEA, även ett nytt djur icke allenast för mig, utan<br />
såvida jag vet även för hela världen. Jag fann det i de mjuka<br />
gälen på knoten och torsken, där det sugt sig fast som en igel. Det<br />
är fuller visst, att det icke ännu i alla delar kommer överens med<br />
den förra Lernea, dock är det närmare släkt till det, än något<br />
annat; emellertid får det där stå, till dess världen begynner nogare<br />
att mönstra kräk-armén.<br />
KORSTROLL kallades Asterias radiis quinis latiusculis<br />
asperis, hon vältrade sig till myckenhet bland förenämnda Ulva.<br />
Denna sjöstjärna bestod av 5 strålar, var blåröd, eller undertiden<br />
vit, betäckt på alla sidor med små mjuka taggar, men inunder<br />
betäckt med papiller, som voro urställda i 4 rader, med en liten<br />
öppning eller utgraven spets i ändan: Munnen var i själva centro<br />
på detta djurets undre sida.<br />
MANET, kallades MEDUSA orbiculi margine sedecies<br />
emarginato, flöt överallt i vattnet till stor myckenhet, dock ej så<br />
ymnigt, som uti Ishavet. Dessa flyta i vattnet som solar, och sätta<br />
utifrån centro av undre sidan en hop trådar, av 1 eller 2 famnars<br />
längd, vilka väl sprida sig ut som solstrålar; men då de råka små<br />
kräk, fastna de vid dem, och draga dem till denna solens mun,<br />
som dem uppäter.<br />
MEDUSA är nog allmän här i sjön, och även i<br />
Österhavet, där jag henne beskrivit i Öländska resan.<br />
TASK-KRÄFTA eller CANCER Pagurus dictus fanns hos<br />
fiskare ibland de andra fiskar. Den var stor som en hummer, till<br />
färgen blek; men yttersta spetsarna av klorna voro svarta. Balani<br />
och tvenne Dentalia voro fästade på dennes rygg.<br />
KRABBA. Hon hade mycken likhet med den förra, dock<br />
ej svart på klorna, och något i andra delar olik, att hon<br />
åtminstone är en varietet, om ej särskilt kön.<br />
HÅ fanns här nog; en glupsk fisk, som är en tiger i sjön,<br />
vilken då han skall gripa rovet måste lägga sig på ryggen. Folket<br />
berättade, att om någon sticker sig på taggarna uti ryggfenan,<br />
skall det uppväcka faselig värk. Denna fisks hud är chagrin.<br />
FJÄRSING finns här mindre allmän. Dess membrana<br />
branchiostega bestod av 6 eller flera strålar. Om denna berättar<br />
BARTHOLINUS att i dess ryggfena, då de 5 första prylar sticka<br />
en manniska, skall den därav bliva liksom galen för värk; andra<br />
återigen mena, att det ej är annat än ordinärt stick, om det ej<br />
sticker någon fena. Men assessor BOETIUS i Göteborg berättade<br />
mig, att han haft patienter, som härav med en olidelig värk fått<br />
samma som punctura tendinum, fast ingen tendo varit stucken.<br />
Regements-fältskären TEMAN berättade sig kurerat en karl, som<br />
av denna fisk varit stungen i fingren, varav hela handen och<br />
armen svullnade med olidelig värk, som nästan stannade uti<br />
gangræn, och efter 2 å 3 öppningar med största möda drevs till
su puration. Med ett ord: var borgare här, som härom rådföres,<br />
berättade med en mun, att styngen äro farliga som ormsting.<br />
MARSTRANDS ARBETE var att beskriva och<br />
examinera så många åtskilliga och ovanliga djur inom ett dygn.<br />
Man säger allmänt i Sverige om ett mycket tråksamt arbete, att<br />
det är Marstrands arbete, vilken metafora lärer kommit av<br />
fångarnas släp vid fästningen, då de från staden eller sjösidorna<br />
skola transportera något till den stora och höga fästningen,<br />
uppför den långa och branta backen, med dragande eller<br />
släpande; det kostar på för en fri lathund att gå upp från staden<br />
till fästningen, mycket mer för en dömd.<br />
SJUKD<strong>OM</strong>AR äro ej mer här gängse än på andra ställen,<br />
fast denna ö är en liten klippa uti havet; de som komma hit att<br />
bo, prövas gärna första året med någon sjukdom, till dess de<br />
blivit vana vid luften, sedan må de väl, som icke äro hitkomna<br />
för slaveri och skörbjugg.<br />
HUSMEDEL Mot FROSSAN berättades såsom ett<br />
specificum av regementsfältskären Ternau, det han oändeliga<br />
gånger bekräftade, att han försökt få sina patienter med beständig<br />
och lyckelig effekt, vilket bestod däruti, att en näve av<br />
PALLGRÄSET tages och kokas uti 1/2 stop dricka, som inkokas<br />
till hälften; varav gives patienten 1 timma för paroxysmen, då det<br />
ock merendels gör uppkastning och hjälper.<br />
PALLGRÄSET Växte på klipporna och var SEDUM acre,<br />
vilket utom det, att dess kraft är besynnerlig emot frossan, så<br />
hade ock samma fältskär egen förfarenhet om dess synnerliga<br />
kraft emot skörbjugg, då det på Belows sätt kokas med<br />
tallstruntar, pepparrot och litet rabarber.<br />
RESAN ställdes emot aftonen från Marstrand åt<br />
Uddevalla sjöledes. Vi hade ärnat att gå utanför Tjörn och Orust,<br />
men vi voro icke väl utkomna på havet, förrän ett starkt<br />
åskedunder, med mulen och mörk himmel, storm och slagregn,<br />
körde oss att taga leden inomskärs.<br />
PATERNOSTER begyntes strax i väster, utanför<br />
Marstrandshamnen, med många bränningar och klippor, ett<br />
farligit radband för de sjöfarande.<br />
KRÅKAN var en liten ö eller klippa, på vilken vi<br />
uppstego, medan regnet och stormen rusade över.<br />
AL är ett bekant träd, som kännes av vart barn. Här på<br />
Kråkan växte överallt buskar av 1 alns höjd utan blomma och<br />
utan frukt. Bladen liknade både al, oxel och hyll, ja alla tre på en<br />
gång, så att man ej säkert kunde säga, av vilketdera slag denna<br />
var, dock tror jag, att den var en förändring av al; ty alen växer<br />
hos oss allmänt på sidlänta ställen med gröna och slemmiga<br />
blader; men i Norrland och på höga berg förändrar alen sig med<br />
torra, spetsigare, mindre samt inunder vitare blader, samt<br />
smalare och vitare stam, kallad arre. Här på bara klipporna i<br />
havet blir alen än mer förändrad, så att den med möda kan<br />
kännas av en botanist.<br />
KNUTLÄSKARE kallade folket ej obekvämligen den<br />
bekanta TYPHA, ty han liknar det instrument, med vilken man<br />
läskar stycken. Denna TYPHA växte mellan klipporna på<br />
Kråkön, där vattnet blev ståndandes, och vi sågo med förundran<br />
ax på vartenda stånd, som eljest äro nog sällsynta, vilket man<br />
tydeligen märkte förorsakades därav, att rötterna ej fingo<br />
vidlyftigt krypa eller utvidga sig, ävensom man röner uti Vinca,<br />
vilken aldrig bär frukt i våra trädgårdar, där icke dess rötter<br />
innestängdes inom en trång kruka.<br />
BLÅKULLA ett högt berg, och en landkänning för de<br />
sjöfarande, låg in på landet i öster, och var det högsta bland de<br />
kringliggande.<br />
TORP sågos åtskilliga på ömse sidor om vår fart, på de<br />
kalaste stenholmar, som ofta hade icke så mycket jord, att de
kunde föda ett enda kålhuvud, utan bestod hela invånarenas<br />
fromma uti en liten källa, men deras åker och äng var havet.<br />
ELOF kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke<br />
själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till<br />
rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje, hur denna<br />
kosacken förföljde de andra fiskmåsar, så snart de fått någon fisk,<br />
och vände ej igen att förfölja dem, förrän fiskmåsen måste spy ut<br />
den fisk han fiskat och redan inpackat. Jag har sett med<br />
förundran på en fiskmåse, som jag flera år haft i<br />
akademiträdgården hemtamd, att om han fått aldrig så litet mat,<br />
och någon sedermera litet jagat efter honom, har han då strax<br />
utspytt det han bekommit. Denna egenskapen att lätt vomera har<br />
skaparen använt att uppehålla vår elofske familj; ty som<br />
fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd,<br />
att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så<br />
lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han<br />
ock är den raraste av alla måsarna. Härtill kommer, att denna<br />
struntjagaren icke är mycket delikat; ty undertiden måste<br />
fiskmåsarna, då de ej hava något på torget, öppna bakporten, och<br />
kasta för honom skämder mat, vilken han ock håller till godo.<br />
Svartlasse är mycket vig, så att han alltid tager maten i luften, då<br />
han kastas åt honom av måsen. Han är ej eller blyg, ty då<br />
fiskarena ser honom och ropa Elof Elof, samt med utsträckt arm<br />
uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt båten<br />
och tager lyran, så snart fisken kastas. Elof håller sig alltid där,<br />
som mest vankar, och helst vistas vid fiskelekar, där dageligt<br />
bröllop med lek och dans hållas; varför ångermanlänningen ej<br />
gärna ser att han skjutes; ty han visar med sitt flygande varest<br />
strömmingen håller sig under vattnet.<br />
EBB och FLOD märkes icke här på orten; men av det<br />
västanvädret inblåser vågorna i skären, stiger undertiden vattnet<br />
ansenligen, ävensom det ansenligen utfaller vid östanväder, eller<br />
då det blåser ifrån landet.<br />
TJÖRN en stor ö med 3 kyrkesocknar, passerades på<br />
vänstra handen jämte dess östra sida. Landet på Tjörn var<br />
skallot, utan träd med idel stenklippor, även som de andra<br />
holmar.<br />
LÖNG kallades här vår ljung, vilken på skoglösa Tjörn<br />
var invånarenas ved och bränsle. De köpte ljungen således, att de<br />
gåvo 16 styver om året för var spis, till vilken de fingo samla<br />
ljung i det minsta torp. Det var artigt att se, huru kvinnfolken<br />
med denna kokade sin mat; ty så snart de togo näven full med<br />
ljung och lade den under grytan, blossade den nästan som halm,<br />
och strax var det beställt både med ved och värma, så att den som<br />
kokade, fick aldrig gå ifrån grytan, utan måste stadigt lägga<br />
nävetals ljung inunder. Detta borde de se, som hos oss akta så<br />
litet skogen.<br />
GRYTORNA voro ofta här gjorda som en cylinder, med<br />
en vid buk nedantill, och ett jämnt lock; denna buk torde hjälpa<br />
kokningen, då elden icke allenast värmer på flera sidor, utan ock,<br />
då luften mer kringspelar i själva grytan, nästan som i en olla<br />
papini.<br />
BRÖDET, som här brukades, var merendels tunnbröd,<br />
tjockt som ett pergament, men dubbelt så vitt som en ordinär<br />
kaka. Här kunde en arbetskarl väl äta upp 4 å 5 kakor i målet.<br />
LAMPOR bruktes här på roten i stället för ljus och voro<br />
gjorda av ett litet fyrkantigt bleck, till kvarters bredd, uti vilket i<br />
stället för olja brukades tran av torsk, och i stället för veke togo<br />
de torkade och skalade stjälkar av Tog, som väl oljade lades i ett<br />
hörn på lampan och itändes, då dessa vekar brunno långt bättre<br />
än någon bomullsveke, och som det hörnet där tranen ligger<br />
gärna något dryper, hade folket hängt inunder det en koklöv, som
emottog droppet, att tranen ej skulle spillas. Dessa lampor<br />
hängdes merendels på kroken vid spisen.<br />
TAKEN voro på flesta ställen täckta med tång till 4<br />
tvärfingers tjocklek i stället för näver, som här var dyr; ovanpå<br />
tången var taket täckt med torv; sådana tak voro täta, varade<br />
längre än av näver och sades kunna stå bi hela 40 åren.<br />
NATTEN blevo vi i Hövikenäs, sista gården på Tjörn, dit<br />
vi anlände våta, kalla och kulna kl. 12 om natten, efter 2 mils<br />
sjöresa ifrån Marstrand.
Carl Michael Bellmann (1740 <strong>–</strong> 1795)<br />
FREDMANS EPISTEL N:o 2<br />
Til Fader Berg, rörande Fiolen.<br />
Nå skrufva Fiolen,<br />
Hej! Speman skynda dej.<br />
Kära Syster, hej!<br />
Svara inte nej,<br />
Svara Ja så bli Vi glada.<br />
Sätt dej du på stolen,<br />
Och stryk din Silfversträng;<br />
Röda stråken släng,<br />
Och med armen sväng;<br />
Gör ej Fiolen skada.<br />
Du svettas, stor sak,<br />
I Bränvin skall du bada;<br />
Ty under detta Tak<br />
Är Bacchi Lada,<br />
[V:ello] Ganska rigtigt,<br />
Ditt kall är vigtigt<br />
Båd för Öra, Syn och Smak.<br />
Bland Nymphernas skara<br />
Är du omistlig man;<br />
Du båd vill och kan<br />
Mer än någon ann<br />
De unga hjertan binda,<br />
Och kärlekens snara<br />
På dina strängar står;<br />
Hvarje Ton du slår,<br />
Du et hjerta får,<br />
At konstigt sammanlinda.<br />
Just på en minut,<br />
Små ögon blifva blinda,<br />
Och flickorna til slut<br />
De bli så trinda.<br />
[V:ello] Hur du bullrar!<br />
Men Nymphen kullrar,<br />
Och du skrattar med din trut.<br />
Jag älskar de sköna,<br />
Men Vinet ändå mer;<br />
Jag på båda ser,<br />
Och åt båda ler<br />
Men skiljer ändå båda.<br />
En Nymph i det gröna,<br />
Och Vin i gröna glas:<br />
Lika godt Calas,<br />
Båda om mig dras.<br />
Ge stråken mera kåda;<br />
Confonium tag där<br />
Uti min gröna Låda;<br />
Och Vinet står ju här.<br />
Jag är i våda.<br />
[V:ello] Supa, dricka,<br />
Och ha sin flicka,<br />
Är hvad Sancte Fredman lär.<br />
Kilde: http://runeberg.org/fredepis/02.html
FREDMANS EPISTEL N:o 81<br />
Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen,<br />
diktad vid Grafven.<br />
Dedicerad till Doctor Blad.<br />
Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere!<br />
Innom et mörker sig slutar,<br />
Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där,<br />
Byts til grus och klutar.<br />
Vinkar Charon från sin brusande älf,<br />
Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf<br />
Mer du din drufva ej kryster.<br />
Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf<br />
Grafsten öfver vår Syster.<br />
Ach längtansvärda och bortskymda skjul,<br />
Under de susande grenar,<br />
Där Tid och Döden en skönhet och ful<br />
Til et stoft förenar!<br />
Til dig aldrig Afund sökt någon stig,<br />
Lyckan, eljest uti flygten så vig,<br />
Aldrig kring Grifterna ilar.<br />
Ovän där väpnad, hvad synes väl dig?<br />
Bryter fromt sina pilar.<br />
Lillklockan klämtar til Storklockans dön,<br />
Löfvad står Cantorn i porten;<br />
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,<br />
Helgar denna orten.<br />
Vägen opp til Templets griftprydda stad<br />
Trampas mellan Rosors gulnade blad,<br />
Multnade Plankor och Bårar;<br />
Til dess den långa och svartklädda rad,<br />
Djupt sig bugar med tårar.<br />
Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal,<br />
Grälmakar Löfberg, din maka;<br />
Där, dit åt gräset långhalsig och smal,<br />
Du än glor tilbaka.<br />
Hon från Danto bommen skildes i dag,<br />
Och med Hänne alla lustiga lag;<br />
Hvem skall nu Flaskan befalla.<br />
Torstig var hon och uttorstig är jag;<br />
Vi ä torstiga alla.<br />
Kilde: http://runeberg.org/fredepis/81.html
Carl Michael Bellmann (1740 <strong>–</strong> 1795)<br />
Epistel nr 82.<br />
Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla<br />
Winblads Frukost en sommarmorgon i<br />
det gröna.<br />
P a s t o r a l,<br />
Dedicerad til Kgl. Secreteraren Leopoldt.<br />
Hvila vid denna källa,<br />
Vår lilla Frukost vi framställa;<br />
Rödt Vin med Pimpinella<br />
Och en nyss skuten Beccasin.<br />
Klang hvad Buteljer, Ulla!<br />
I våra Korgar öfverstfulla,<br />
Tömda i gräset rulla,<br />
Och känn hvad ångan dunstar fin,<br />
Ditt middags Vin<br />
Sku vi ur krusen hälla,<br />
Med glättig min.<br />
Hvila vid denna källa,<br />
Hör våra Valdthorns klang Cousine.<br />
Valdthornens klang Cousine. [Corno.]<br />
Prägtigt på fältet pråla,<br />
Än Hingsten med sitt Sto och Fåla,<br />
Än Tjurn han höres vråla,<br />
Och stundom Lammet bråka tör;<br />
Tuppen på taket hoppar,<br />
Och liksom Hönan vingen loppar,<br />
Svalan sitt hufvud doppar,<br />
Och Skatan skrattar på sin stör.<br />
Lyft Kitteln; hör.<br />
Lät Caffeglöden kola,<br />
Där nedanför.<br />
Prägtigt på fältet pråla<br />
De ämnen som mest ögat rör.<br />
Som mest vårt öga rör. [Corno.]<br />
Himmel! hvad denna Runden,<br />
Af friska Löfträn sammanbunden,<br />
Vidgar en plan i Lunden,<br />
Med strödda gångar och behag.<br />
Ljufligt där löfven susa,<br />
I svarta hvirflar grå och ljusa,<br />
Träden en skugga krusa,<br />
Inunder skyars fläkt och drag.<br />
Tag, Ulla tag,<br />
Vid denna måltids stunden,<br />
Ditt glas som jag.<br />
Himmel! hvad denna Runden,<br />
Bepryds af blommor tusen slag!<br />
Af blommor tusen slag! [Corno.]<br />
Nymphen, se hvar hon klifver,<br />
Och så beställsam i sin ifver,<br />
Än Ägg och än Oliver,<br />
Uppå en rosig tallrik bär.<br />
Stundom en sked hon öser,
Och öfver Bunken gräddan slöser;<br />
Floret i barmen pöser,<br />
Då hon den Mandeltårtan skär.<br />
En Kyckling där,<br />
Af den hon vingen rifver,<br />
Nyss kallnad är.<br />
Nymphen se hvar hon klifver,<br />
Och svettas i et kärt besvär.<br />
Och svettas i besvär. [Corno.]<br />
Blåsen J Musikanter,<br />
Vid Eols blåst från berg och branter;<br />
Sjungen små KärleksPanter,<br />
Bland gamla Mostrars kält och gnag.<br />
Syskon! en sup vid disken,<br />
Och pro secundo en på Fisken;<br />
Krögarn, den Basilisken,<br />
Summerar Taflan full i dag.<br />
Klang Du och Jag!<br />
Klang Ullas amaranther,<br />
Af alla slag!<br />
Blåsen i Musikanter,<br />
Och hvar och en sin kallsup tag.<br />
Hvar en sin kallsup tag. [Corno.]<br />
Ändtlig i detta gröna,<br />
Får du mitt sista afsked röna;<br />
Ulla! farväl min Sköna,<br />
Vid alla Instrumenters ljud.<br />
Fredman ser i minuten<br />
Sig til Naturens skuld förbruten,<br />
Clotho ren ur Surtouten,<br />
Afklipt en knapp vid Charons bud.<br />
Kom hjertats Gud!<br />
At Fröjas ätt belöna<br />
Med Bacchi skrud.<br />
Ändtlig i detta gröna,<br />
Stod Ulla sista gången Brud.<br />
Den sista gången Brud. [Corno.]<br />
Slut på Fredmans Epistlar.<br />
Kilde:<br />
http://runeberg.org/fredepis/
Johan Herman Wessel (1742 <strong>–</strong> 1785)<br />
GRAVSKRIFTER.<br />
Herunder hviler Krigsraad Neergaard, den Store,<br />
Store, Store,<br />
Kun Himlen veed, hvad godt han giorde,<br />
Giorde, giorde.<br />
At tale om hans kiære Frue,<br />
Da var hun venlig som en Due;<br />
At tale om hans tvende Sønner,<br />
Det ei Umagen lønner;<br />
Men naar jeg tænker paa hans Datter,<br />
Kan jeg ei bare mig for Latter.<br />
I.<br />
II.<br />
Jeg, salig Ove Gierløv Meyer,<br />
Begik Sottiser, som jeg pleier,<br />
Men denne Gang begik jeg fem,<br />
Den sidste var dog værst blandt dem ;<br />
Thi gik jeg hiem, skar ud min Strube,<br />
Og sidder her i Helveds Grube,<br />
Hvor nu den lede Satan eier<br />
Mig, salig Ove Gierløv Meyer.<br />
Her ligger Lieut'nants' Stabel,<br />
O vee, heel miserabel<br />
I Veiret med sin Snabel,<br />
Og er ei nu capabel<br />
At bruge meer sin Sabel,<br />
III.<br />
Som var ham meest aimabel<br />
Næst Brændeviin og Fabel.<br />
Her ligger Walt,<br />
Han giorde Malt,<br />
Og det var Alt.<br />
IV.<br />
Over Brygger Walt.<br />
V.<br />
Under Londemanns Portrait.<br />
Man sukker, for han er ei meer,<br />
Man husker hvad han var, og leer.<br />
UNDER DIGTERENS PORTRAIT,<br />
skrevet af ham selv.<br />
Han syntes fød til Bagateller,<br />
Og noget stort han blev ei heller.<br />
>DIGTERENS GRAVSKRIFT OVER SIG SELV.<br />
Han aad og drak, var aldrig glad,<br />
Hans Støvlehæle*) gik han skieve;<br />
Han ingen Ting bestille gad,<br />
Tilsidst han gad ei heller leve.
Johannes Ewald (1743 <strong>–</strong> 1781)<br />
Rungsteds Lyksaligheder. En Ode<br />
(1775)<br />
I kiølende Skygger,<br />
I Mørke, som Roser udbrede;<br />
Hvor Sangersken bygger<br />
Og quiddrende røber sin Rede <br />
Hvor sprudlende Bække,<br />
Snart dysse, snart vække<br />
Camoenernes Yndling, den følende Skiald,<br />
Med steds' eensrislende Fald <br />
Hvor Hiordene brøle,<br />
Mod Skovens letspringende Sønner,<br />
Og puste, og føle<br />
Den Rigdom, i hvilken de stønner <br />
Hvor Meyeren synger<br />
Blant gyldene Dynger,<br />
Og tæller sin Skat, og opløfter sit Raab,<br />
Til den, som har kroned hans Haab. <br />
Hvor skiærtsende Bølger<br />
Beskvulpe den Vandrer, hvis Øye,<br />
Snart stirrende følger<br />
Med Helsinges graanende Høye;<br />
Snart undrende haster<br />
Blant Skove af Master, <br />
Og forsker, og kiender den Fremmedes Flag,<br />
Og glemmer den heldende Dag. <br />
Hvor eensommes Liise,<br />
Venskabelig lindrende Slummer,<br />
Tit bød en Louise,<br />
Forglemme sin kiærlige Kummer <br />
Hvor Glæder tilsmiile<br />
Den Vandrende Hviile,<br />
Hvor Rungsted indhegner den reeneste Lyst;<br />
Der fyldte Camoenen mit Bryst. <br />
Hvor Kummer og Smerte,<br />
Fandt glade dit Aftryk, Du Høye,<br />
Det ædleste Hierte,<br />
I hvert et medlidende Øye <br />
Hvor Venlighed pryder<br />
De strængeste Dyder;<br />
Der voxte min Sang; og den undrende Skov<br />
Gav Gienlyd af Skaberens Lov. <br />
Jeg saae dine Throner,<br />
O Almagt! og stirrede længe <br />
Men hellige Toner<br />
Foer giennem de zittrende Strænge <br />
Hvert Blad, hvor mit Øye<br />
Fandt Præg af den Høye,<br />
Opflammede Siælen da voxte min Sang! <br />
Da raste den mægtige Klang! <strong>–</strong><br />
O Verdeners Fader! <br />
Saa sang jeg Du Stærke! Du Viise! <br />
Gud! som Myriader,<br />
Som Himlenes Vældige priise! <br />
See Støvet kan bære,<br />
Din Rigdom, Din Ære,<br />
Din Godhed, o Fader! saa sang jeg og Fryd<br />
Brød Læbernes bævende Lyd. <br />
Lyksalige Digter,<br />
Som Glæden indbød til sin Hytte;<br />
Til venlige Pligter;<br />
Til Friehed, som Dyder beskytte! <br />
Cheruber fornemme<br />
Hans dristige Stemme,<br />
Og Himle forsamles omkring ham; og Lyst<br />
Udbredes i Menniskets Bryst.
Men Du, som allene<br />
Fremkaldte den Lyst af min Smerte,<br />
Siig! Kan min Camoene<br />
Udbrede sin Fryd i dit Hierte? <br />
O siig mig, Veninde! <br />
Kan Sangens Gudinde,<br />
Med smeltende Toner belønne det Skiød,<br />
Hvoraf min Lyksalighed flød? <br />
Kilde:<br />
http://www.adl.dk/adl_pub/pg/cv/ShowPgText.xsql?p_udg_id=207<br />
&p_sidenr=54&hist=fmR&nnoc=adl_pub
Johan Nordahl Brun (1745 <strong>–</strong> 1816)<br />
Norges Skaal.<br />
For Norge, Kjæmpers Fødeland,<br />
Vi denne Skaal vil tømme,<br />
Og naar vi først faae Blod paa Tand,<br />
Vi sødt om Frihed drømme;<br />
Dog vaagne vi vel op engang<br />
Og bryde Lænker, Baand og Tvang;<br />
For Norge, Kjæmpers Fødeland,<br />
Vi denne Skaal udtømme!<br />
Hver tapper Helt, blandt Klipper fød,<br />
Vi drikke vil til Ære;<br />
Hver ærlig Norsk, som Lænker brød,<br />
Skal evig elsket være!<br />
Den vrede Livvagts Vaabenbrag<br />
Forklarer trolig Nordmænds Sag.<br />
Hver ærlig Norsk, blandt Klipper fød,<br />
Vi drikke nu til Ære!<br />
En Skaal for Dig, min kjække Ven,<br />
Og for de norske Piger!<br />
Og har Du en, saa Skaal for den!<br />
Og Skam faae den, som sviger!<br />
Og Skam faae den, som elsker Tvang<br />
Og hader Piger, Viin og Sang!<br />
En Skaal for Dig min kjække Ven,<br />
Og for de norske Piger!<br />
Og nok en Skaal for Norges Fjeld,<br />
For Klipper, Snee og Bakker!<br />
Hør Dovres Echo raabe: "Held!"<br />
For Skaalen tre Gang takker.<br />
Ja tre Gang tre skal alle Fjeld<br />
For Norges Sønner raabe Held;<br />
Endnu en Skaal for Dig mit Fjeld,<br />
For Klipper, Snee og Bakker!
Jens Zetlitz (1761 <strong>–</strong> 1821)<br />
Mine Længsler<br />
Hvor saare lidet vil der til<br />
For lykkelig at være;<br />
Et muntert Sind, en Piges Smiil,<br />
En Ven, som gjør dig Ære,<br />
En Hytte, som dig skjule kan,<br />
Sundt Brød og Kildens klare Vand,<br />
Saa megen Viisdom, at du vil<br />
Og bruger denne Lære.<br />
Guld har sin Glands og Magt sit Værd,<br />
Og Rang vanærer Ingen;<br />
Det er ret smukt at være lærd,<br />
Men det er ikke Tingen.<br />
Nei: skjælve ei for Daarens Dom,<br />
og tage Dagen, som den kom,<br />
Er meer end Guld og Ære værd,<br />
Og det dig røver Ingen.<br />
O! naar jeg, ved Elisas Barm,<br />
Til Kloden kunde sige:<br />
"Jeg har indsluttet i min Arm,<br />
O Jord! din bedste Pige."<br />
Og saa en Ven ved siden sad,<br />
Som saa sig i min lykke Glad,<br />
Jeg skulde, skiønt forladt og arm<br />
Ei efter mere hige.<br />
Til enlig Dal jeg søgte hen,<br />
Min Haand en Hytte bygged,<br />
Som mig, min Pige og Min Ven<br />
Indslutted og Betrygged;<br />
Til Frugtbarhed jeg Jorden tvang,<br />
Og ved min Sved Hans Godhed sang,<br />
Som troner høit i Himmelen<br />
Men mig min Kreds betrygged,<br />
Jeg Fader blev — de kiære Smaa<br />
Paa ømme knæ jeg satte,<br />
Paa dem med samme Øine saa,<br />
Som Gierrige paa Skatte,<br />
Jeg ledte efter Moders Træk,<br />
Og kyste barnlig Taare væk;<br />
Jeg jorden skiøn, Gud god jeg saa,<br />
Som mig paa Jorden satte.<br />
Jeg sagde til den kielne Tøs:<br />
"Dyd er den største ynde."<br />
Og til den raske vevre Knøs:<br />
"Den største Skam, at synde."<br />
Jeg sagde til dem begge To;<br />
"Blandt Livets Torne Roser gro;<br />
af Dydens Kilde Glæden øs,<br />
og Gud skal eder ynde."<br />
Kilde:<br />
http://www.kalliope.org/digt.pl?longdid=zetlitz2001070701