Danske Studier 1939

4 BRITA FELLA.NDER
framgår, att Jacobsens sjålvanalys Iett till samma resultat. „Man faar
gjort Noget ved sig, af sig selv eller af Andre, Noget, der gjør
En unormal, omtrent- som Almuen forestiller sig det med Badutspringerbørn,
at de blive knækket i Leddene, mens de er
smaa. Og naturligvis, man faar ikke Noget forærende i denne Verden,
man har kun det. man har kjøbt, men, Spørgsmaalet er jo saa
om Varerne er Pengene værd, de glade, frie Penge,, selv om det saa er
de alier primaeste Varer." Att „der rinder Sorg, rinder Harm af Roser
røde", att gråt år blott „Skyggen af det, der gik under" ar vidare
temat for storsta delen av Jacobsens forfattarskap. Han, tycks ha
fått betala ett hogt pris for sin manniskokånnedom och fått hfira vissa
farliga toner ljuda, som sedan aldrig upphorde att samtidigt.f6rfara
och fascinera honom, att doma av hur ofta stormiga uppgorelser med
hårda och obehårskade ord återkomma i hans relativt begransade forfattarskap.
Mogens och Laura, Ulrik Frederik och Sofie Urne, Niels
Lyhne och Fennimore, alla ha de.kånt något av den odesdigra stamning,
som behårskar den masterliga andra „Arabesken". Aldrig når Jacobsen
heller hogre an når han skildrar det som. Friis tråffande. kallar „de
store Scener, hvor Mennesket udleverer sig selv".
Ytterligare kan man iakttaga, hur Jacobsen genomgående satter en
religios ungdomskris i samband med en erotisk upplevelse. Vanligtvis
år det som vid Edeleepisoden i Niels Lyhne doden som berovar den
unge hans ålskade. Hervert forlorar under grymma omståndigheter
Asali, Valdemar Tove, Mogens Kamilla och resultatet blir i alla dessa
fall, att hjålten g6r uppror och i titaniskt trots reser sig mot Gud.
Marie Grubbe får också en psykisk chock vid Ulrik Christians ohyggliga
dod, hon råkar i en våldsam upphetsning, men den kvinnliga
reaktionen blir i detta fall, tvårtemot ynglingens, en abnormt uppjagad
asketisk och sjålvplågande religiøsitet. Med kannedom om att det som
skiide Jacobsen och Anna Michelsen i forstå hånd var denreligiosa
fråganhar man har åter en anledning att formoda, att dessa skildringar
åro minnen: avkånsloreaktioner hos forfattaren sjålv från slutet av
60-talet, nårmare beståmt krisåren 1866—67, då han samtidigt miste
henne och sin religiosa tro.
Beklagligt nog åro Jacobsens brev till Anna enligt uppgift från de
overlevande slåktingarna brånda, och de som finnas tillgångliga av
hennes hånd åro till overvågande del från så tidigt datum, att de icke
medgiva mycket mer an losa hypoteser om vad som utspelades melian