Danske Studier 1939

ANNA MICHELSEN OCH J. P. JACOBSENS UNGDOMSKRIS 3
sedermere snarast bedomts utifrån Edvard Brandes' synpunkt. Georg
Christensen, (a. a. 28 f.) som har en fin forståelse for Jacobsens omtåliga
och kansliga natur, sager till att borja med, att hennes tragiska 6de
gjorde ett „uudsletteligt" intryck på diktaren och att det var forstå
gangen, som hans religiosa åsikter „maatte staa deres Prøve og vandt
deres dyrekøbte Sejr", men tillågger långre fram (sid. 85) i trots hårav:
„Ingen Kvinde har skrevet sit Navn ind i hans Livs Historie". Oluf
Friis (Dansk Biogr. Leks. 11, 1937, 309 ff.) har en oppen blick for att
„hun var forbundet med det dybeste, men ogsaa det farligste i hans
(Jacobsens) egen Natur: Drømmeriet". Vilhelm Andersen och Borup
ha sett hennes profil i en del ungdomsforsok av Jacobsens hånd, och
allmånt ar man ense om att hon stått modell till Bartholine Blide i
Niels Lyhne.
Det avgorande momentet i Jacobsens ungdomskris tycks dock, mer
an man forut gjort gallande, sammanhånga med minnet av den
odesdigra upplevelsen och dess foljder for bagge parterna. En så central
dikt i Jacobsens produktion som Det bødes der for, vårs forstå
strof stammar från ungdomsåren, låter en ana det starka intryck han
bar på och ej kunde avskudda sig.
„Det bødes der for i lange Aar
Som kun var en stakket Glæde;
Det smiler man frem i flygtig Stund,
Man bort kan i Aar ej græde.
Der rinder Sorg, rinder Harm af Roser røde.
Ej Smilet vil lyse din Dag i Seng,
Men Taaren har gode Stunder;
Thi Smil er Glands kun af det, der er,
Graad Skyggen af det, der gik under.
Der rinder Sorg, rinder Harm af Roser røde."
(IV: 118) 1 .
Summan av den livserfarenhet som Jacobsens språkror i romanerna
kommer till ar också den, att månsklig disharmoni och otillfredsstållelse
har sina rotter i något sjalvforvållat, i en skuld, medveten
eller omedveten, som man sonar „i lange Aar". Marie Grubbe (1:198)
tror, att hon „havde rørt ved en Stræng, der intet maatte tone" och
Erik i Niels Lyhne (II: 212) undrar, om det år „en hemmelig Nerve,
der er gaaet itu ? — — •— Noget, man har svigtet eller forbrudt maaske,
hvem veedl". Av ett brev till E. Brandes 2/VIII, 1880, Breve 98 f.)
1 J. P. Jacobsen, Samlede Værker I—V, 1924—29, cit. I etc.
1*