Danske Studier 1939

ANNA MICHELSEN OGH J. P. JACOBSENS UNGDOMSKRIS 15
som anser att den lårdom vi håmta ur naturen hårror sig från vår
reflexionsformåga. Tankeverksamheten såttes i gang vid betraktandet
av naturfenomenen.
„Vi kunne lære meget igjennem Blomsterne. Vi se dem spire, vokse,
blomstre, sætte Frugt og visne, men i og for sig lærer Planten os i
det den spirer ikke andet end den Kjendsgjerning at den spirer. Men
vor Tanke siger hvorfor, hvorledes, spirer den? og da viser Naturlovenes
her tydelige hist dunkle Skrift sig for os. Men det er ikke den spirende
Plante der lærer os det. Det er vor fornuftige Opfattelse af Naturen og
dens Liv. Men Planten har dog Del i den Omstændighed at vi lære. —".
Så kommer han in på frågan om ododlighetstron.
„Forfatterinden viser nu videre at han troer paa Udødelighed for
Tanke og Følelse. Er da Viljen ikke udødelig? er Helten ikke (?) Kristen
siden han aldeles ignorer „Kjødets Opstandelse"? „Men Stemmen i hans
Indre var ej hans men dog med ham beslægtet." Hvis er Stemmen i hans
Indre? Guddommens? Guden i ham hans Aand? Er Stemmen da ikke
hans naar det er hans Aand, fra hvem den udgaar?"
Formodligen inspirerad av den samma år utkomna Brand (jfr.
också „Om mit Kald" III: 3) håvdar han starkt viljans betydelse
och ger uttryck åt sin uppfattning, att samvetet, „Stemmen i hans
Indre" icke nodvåndigtvis bor ha någon metafysisk innebord. Slutligen
overgår han till att analysera hennes iakttagelse, att ynglingen
uppnått ett nytt utvecklingsstadium, „en Bjergtop", som Anna uttrycker
det. Hårifrån skulle han alltså ha en overblick både 6ver den
redan tillryggalagda vagstråckan och over sina gamla omgivningar.
Sårskilt sarkastisk blir Jacobsen over hennes insinuationer, att han
skulle tycka sig stå så hogt over dessa.
„De holde sig ved Jorden de gode Folk medens han er fløjet dem
langt forud (ligeledes baade i bogstavelig og figurlig Betydning). Han
ser der ned igjen og faar kun Øje paa denne Verdens Hoveder. Han har
altsaa glemt at der gives Hjerter. Ser altsaa blot Tankeevnen, Følelsen
ser han ikke og Viljen den omtales ikke.
(Kan fortsættes)".
Annas sentimentala, naiva stil och den fortlopande symboliken
gav honom många tillfållen till att gora sig lustig på hennes bekostnad.
Att han tog i så hart och i så sarkastiska ordalag dissekerade hennes
oskyldiga forsok att våcka honom till besinning — hon maste ha tyckt
att de myckna studierna holl på att gora honom både hjårtlos och
hogfardig — kan å ena sidan ha betytt, att han kande sig litet tråffad
av den måttligt tilltalande bild av en vilsekommen yngling, som hon