KÖN, RUS OCH DISCIPLIN

1 

KÖN, RUS OCH 

DISCIPLIN 

en nordisk antologi 

REDAKTÖRER 

MARGARETHA JÄRVINEN & PIA ROSENQVIST 

Utgiven av 

Nordiska nämnden för alkohol- 

och drogforskning (NAD) 

Annegatan 29 A 23 

SF-00100 Helsingfors 

FINLAND 

NAD-PUBLIKATION NR 20 

1991

Pärmdesign: Anders Carpelan 

Teknisk redigering: Maaria Lindblad 

Tryckeri: Hakapaino Oy, Helsingfors 1991 

ISBN 951-47-5326-7 

ISSN 0358-7024 

2

Innehåll 

Inledning 7 

Margaretha Järvinen och Pia Rosenqvist 

3 

Från nykterhet till medberoende. Kontinuitet och förändring 

i definitionen av kvinnans roll i förhållande till mäns 

drickande 19 

Christa Appel 

Alkohol som kønssymbol. Konstruktionen af den kvindelige 

ædruelighed og udviklingen af de kvindelige drikkemønstre 

omkring århundredskiftet 39 

Sidsel Eriksen 

Berusade kvinnor - ett samhällsproblem 67 

Margaretha Järvinen 

Är psykofarmakabruk en form av kvinnokontroll? 85 

Elianne Riska 

Jenters vei til rusmidler - et sosialiseringsperspektiv 99 

Harriet Bjerrum Nielsen och Monica Rudberg 

Flickors väg in i missbruk av alkohol och andra droger 121 

Christina Andersson 

Kvinnliga storkonsumenter i Helsingfors-regionen 137 

Marja Holmila 

Kollegers och familjemedlemmars inverkan på kvinnors 

alkoholkonsumtion 153 

Elina Haavio-Mannila 

Kvinnor och män i AA och Al-Anon 176 

Pia Rosenqvist

4 

"Ingenting är omöjligt" - intryck från ett behandlingshem 

för kvinnor 194 

Karen Leander 

* * * 

Abstracts 

Vilka kvinnor söker hjälp för alkoholproblem och vilka 

går det bra för? En social och socioekonomisk översikt 

från EWA-enheten 211 

Lena Dahlgren 

De svenska riksdagskvinnornas alkoholpolitik 1922-1955 214 

Rolf Fredriksson 

Den kollektive drikkekulturen i et kjønnsperspektiv. 

Sosial integrasjon, sosialt nettverk og bruk av alkohol 

blant unge kvinner og menn 217 

Torild Hammer 

Kvinnors alkoholkultur och deras plats i den svenska 

alkoholpolitiken 219 

Inger Knobblock 

Presentation av populationsundersökningen WAG 

- Women and alcohol in Göteborg 223 

Ewa Lindberg 

Alcohol and dyadic interactions of high dominant and 

low dominant women 226 

Ralf Lindman, Bodil Lindfors, Marika Möller 

och Sonja Paajanen

5 

Kønsforskelle i brug og misbrug af beroligende midler 

blandt personer der henvender sig i en psykiatrisk mod- 

tagelse 227 

Benna Mortensen 

Gravide misbrugere og deres børn 230 

May Olofsson 

Moderskap, alkohol, kvinnor och kontroll 234 

Anna Paltschik 

Behandlingstilbud til kvinder med alkoholmisbrug 237 

Eva Smidth-Fibiger 

Sex related differences of problem drinking in 42 year 

old Malmoe citizens: results from a health screening of 

a total birthyear cohort in 1983 242 

Agneta Österling 

* * * 

NAD-publikationer 243

Inledning 

Margaretha Järvinen och Pia Rosenqvist 

7 

Under första hälften av 1980-talet skärptes det socialpolitiska och 

forskningsmässiga intresset kring kvinnors alkoholbruk. Den främsta 

orsaken till detta var de allt oftare återkommande utsagorna om ett 

ökat alkoholbruk, och ökade alkoholproblem bland kvinnor. En annan 

orsak var den nya feministiska forskningen som nu definitivt hade nått 

fram till rusmedelsforskningen. Från att tidigare ha varit negligerade 

blev de kvinnliga alkoholbrukarna och -missbrukarna synliggjorda - i 

massmedia, i forskningen, i behandlingssystemet - i alla nordiska 

länder. 

Den plötsliga oron över en tilltagande kvinnlig alkoholkonsumtion i 

början av 1980-talet är intressant, inte minst i ett 90-tals perspektiv. 

Idag, tio år senare, har vi ingen entydig bild av hur kvinnors 

dryckesvanor och rusmedelsproblem utvecklats i de nordiska länderna. 

De upplysningar som föreligger är inte lätta att tolka. Å ena sidan har 

kvinnors förhållningssätt till alkohol förvisso förändrats på lång sikt, 

både när det gäller nykterhet, dryckesmönster och alkoholskador. Den 

traditionellt kvinnliga helnykterheten har minskat under de senaste 

decennierna, de kvinnliga dryckesvanorna verkar ha blivit mera 

diversifierade och kvinnorna har blivit mera synliga i 

behandlingssystemet (se t.ex. Järvinen & Ólafsdóttir 1986, Holmberg & 

Malmström 1987, Skinhøj m.fl. 1988). För Danmarks del t.ex. 

rapporteras att kvinnors procentuella andel av stort sett alla 

registrerade medicinska och sociala alkoholskador har varit stigande 

under hela efterkrigstiden, och att andelen kvinnliga 

alkoholproblematiker i behandlingssystemet har ökat speciellt under 

1970- och 80-talen (Thorsen 1990). Å andra sidan är könsskillnaderna 

i alkoholbruk och missbruk fortfarande mycket stora i alla nordiska 

länder. För Finlands del har Salme Ahlström (1987) påvisat att 

könsskillnaderna i alkoholbruk inte minskade men ökade under 

perioden 1976 till 1984. År 1984 stod kvinnorna för 20 % av den totala 

alkoholkonsumtionen och det fanns tydliga tecken på att andelen 

helnyktra kvinnor åter ökade i befolkningen - detta alltså mitt under

8 

den period då diskussionen om en "konvergens" i manligt-kvinnligt 

alkoholbruk var som intensivast. 

En viktig uppgift för 1980- och 90-talens nordiska kvinnoforskning kring 

alkohol och droger har varit att förklara och teoretiskt förankra den 

fortsatta skillnaden mellan mäns och kvinnors dryckesvanor. 

Kvinnoforskningen kring rusmedel har i vissa avseenden utvecklats 

som en protest mot ett förenklat konvergensresonemang i 

alkoholforskningen. Det är ingen tillfällighet att den traditionella 

könsrollsteorin och föreställningarna om en anpassning av den 

kvinnliga könsrollen till den manliga (och en därmed sammanhängande 

likhet i dryckesvanorna) blev en av de viktigaste utmaningarna för 

1980-talets kvinnoforskning, som i mycket hög grad kom att handla om 

de könsspecifika dragen i kvinnors dryckesmönster och 

rusmedelsproblem. De empiriska forskningsprojekten beskrev 

kvinnospecifika dryckessituationer (t.ex. Honkasalo 1983), "feminina 

dryckesmönster" och förhållningssätt till berusning (Järvinen & 

Ólafsdóttir 1986, Honkasalo 1986) samt kvinnospecifika behov i 

behandlingssystemet (Duckert 1986). De centrala frågorna blev inte 

varför kvinnors alkoholkonsumtion ökat och i vilka avseenden kvinnors 

drickande påminner om mäns, utan snarare varför könsskillnaderna i 

alkoholbruk fortfarande är så resistenta och vilka faktorer som kan 

förklara detta. 

I NAD:s antologi "Kvinnor, alkohol och behandling" utpekar Annika 

Snare (1986) fyra faktorer som kan tänkas förhindra/befrämja ett mera 

utbrett rusmedelsbruk bland kvinnor: kulturella normer, ett 

omsorgsbundet förhållande till alkohol, deltagandets premisser, 

sårbarhet och tillhörighet. 

Till den första kategorin hänför Snare de negativa värderingar som 

fortfarande drabbar en berusad kvinna; berusning hos kvinnor 

förknippas ofta med sexuell omoral. Berusade kvinnor har - historiskt 

och ända fram till våra dagar - behandlats som 

promiskuösa/prostituerade. I Finland t.ex. har socialt utslagna män och 

kvinnor i vid utsträckning åtgärdats på basen av två olika 

socialvårdsystem. Män med alkoholproblem har oftare omhändertagits 

inom alkoholistvården; kvinnor med alkoholproblem har, speciellt under 

tidigare decennier, definierats som prostituerade och omhändertagits 

inom lösdrivarvården (Järvinen 1990). Denna könsspecifika behandling 

slutade dock i och med avskaffandet av lösdrivarlagen år 1987.

9 

Till den andra kategorin kan man hänföra konflikten mellan ett 

omfattande rusmedelsbruk och kvinnors reproduktiva funktioner. Att 

dubbelarbetande småbarnsmammor varken har tid eller möjlighet till en 

mera omfattande alkoholkonsumtion framgår tydligt av Marja-Liisa 

Honkasalos (1983) undersökning av finska arbetarklasskvinnor. Det 

framgår också av den finska dryckesvane-enkäten från år 1984 som 

klart visar, att det att man har småbarn i hemmet klart minskar 

kvinnornas men inte männens alkoholbruk (Ahlström 1987). Samtidigt 

har gifta kvinnor per tradition fått åta sig uppgiften att kontrollera inte 

bara sitt eget men också mannens alkoholbruk. Marja Holmilas 

undersökning (1987) av alkoholvanorna i unga Helsingforsfamiljer visar 

att kvinnlig kontroll av manligt drickande fortfarande är mycket utbrett. 

Till den tredje kategorin av faktorer kan man hänföra kvinnors 

förvärvsarbete; yrkesarbetande kvinnor har påvisats ha ett rikligare 

alkoholbruk än icke-yrkesaktiva (Ahlström 1987, Järvinen & Ólafsdóttir 

1986). Hemarbetande kvinnor, och speciellt äldre kvinnor på 

landsbygden har traditionellt varit de främsta representanterna för en 

helnykter livsstil. Ett utökat offentligt deltagande, en vidare "social 

radie" bland yrkesaktiva kvinnor har antagits medföra ett större antal 

dryckessituationer. 

Den fjärde och sista kategorin omfattar sociala utslagningsfaktorer: 

arbetslöshet, bostadslöshet och social isolering antas ha ett samband 

med dryckesvanornas utveckling bland kvinnor. Än så länge saknar vi 

dock forskningsresultat om detta. Vi vet inte vilket (om något) samband 

1970- och 80-talens långtidsarbetslöshet, och den i många länder 

tilltagande hemlösheten, har haft då det gäller rusmedelsbruk och - 

missbruk bland kvinnor. Vi vet inte om rusmedelsbruket har en annan 

roll och funktion bland socialt utslagna kvinnor än bland socialt 

utslagna män. Den nordiska forskningen om hemlösa och andra socialt 

utslagna kvinnor är minimal i jämförelse med motsvarande forskning 

om män (jfr dock: Stadig 1987, Grossman 1990). 

Av de fyra faktorer som ovan identifierats som viktiga i förståelsen av 

kvinnligt rusmedelsbruk är det framför allt två - kulturella normer och ett 

omsorgsbundet förhållande till rusmedel - som löper som en röd tråd 

genom föreliggande antologi. Kvinnors alkohol- och drogbruk 

analyseras ur många olika perspektiv: ett historiskt perspektiv, ett 

kontrollperspektiv, ett socialisations- och integrationsperspektiv. 

Gemensamt för alla artiklarna är dock att rusmedelsbruket på en eller 

annan nivå relateras till de historiska och aktuella kulturbilder och

10 

metaforer som omger kombinationen kvinnor - rusmedel och till 

kvinnors ställning i den "privata" respektive "offentliga" sfären. 

Artiklarna baserar sig på en serie föredrag presenterade vid NAD:s 

forskarseminarium om "kvinnors förhållande till alkohol och droger" i 

Fredensborg (DK) den 19-21 november 1990. Seminariet var det fjärde 

kvinnoforskningsseminariet i NAD:s regi (jfr NAD-publikationerna nr 8, 

nr 11 och nr 14). 

KULTURBILDER, OMSORGSARBETE OCH RUSMEDELSBRUK 

Antologin inleds av den tyska forskaren Christa Appel som studerat 

kvinnornas roll i den amerikanska nykterhetsrörelsen under 1800- talet 

och drar paralleller till den moderna alkoholismrörelsen. Enligt 

ideologin i 1800-talets nykterhetsrörelse utgjorde männens 

dryckesvanor kvinnornas främsta alkoholproblem. En av rörelsens 

viktigaste funktioner var, enligt Appel, att propagera för ett borgerligt, 

patriarkaliskt familjeideal och att anvisa kvinnorna deras plats i detta 

ideal. Kvinnornas funktion i nykterhetsrörelsen var att arbeta för "home 

protection", att skydda den privata sfären mot det manliga 

alkoholbrukets destruktiva inflytande. Nykterhetsrörelsen bidrog till 

uppfattningen om kvinnors "moraliska överlägsenhet" - en 

"överlägsenhet" som i allra högsta grad återspeglade disciplinering - 

och till ett osynliggörande av kvinnors drickande och alkoholproblem. 

Dessa könsbestämda kulturbilder i nykterhetsrörelsen har, enligt 

Appel, levt vidare i 1900-talets alkoholismrörelse. Sitt mest extrema 

uttryck har de fått i begreppet "medberoende", som utvecklats i USA 

under 1970- och 80- talen, och som därefter spridit sig till många andra 

länder. I medberoendemodellen uppfattas alkoholism inte som ett 

individuellt problem men som en familjesjukdom. Enligt Appel betalar 

kvinnorna ett mycket högt pris för denna partnerrelation; de görs till 

medansvariga i mannens alkoholproblem och - liksom i 1800-talets 

nykterhetsrörelse - till huvudansvariga för sammanhållningen av 

familjelivet. Medberoendemodellen gör att ojämlikheten mellan män 

och kvinnor i familjen och samhället som helhet osynliggörs, menar 

Appel. 

Också Sidsel Eriksens artikel tar utgångspunkt i kvinnors och mäns 

förhållande till alkohol under 1800-talet. Eriksen hävdar att "det

11 

moderna" kvinnliga förhållningssättet till alkohol, med nykterhet i 

privatlivet som sitt viktigaste kännetecken, i Danmark utvecklades 

under årtiondena kring senaste sekelskifte. Motpolen till detta kvinnliga 

hållningssätt var manligt alkoholbruk i sociala dryckessammanhang i 

offentligheten. Manligt drickande i offentligheten genomgick under 

1800-talet en renässansperiod, enligt Eriksen; antalet värdshus och 

andra alkoholutskänkningsställen i Köpenhamn ökade i takt med att 

männens arbetssfär i stigande grad kom att ligga utanför hemmet. 

Parallellt med denna utveckling uppstod metaforen "den nyktra, 

självuppoffrande och kontrollerande kvinnan" som skulle bevara 

sammanhållningen i familjelivet i en tid då samhället var i uppbrott. 

Enligt Eriksen hade kvinnorna tidigare varit en integrerad del av 

dryckeskulturen, dock inte med samma konsumtionsmängd som 

männen. Det sena 1800-talet skulle ha medfört en ny form av 

disciplinering av kvinnor och - åtminstone i medelklassen - en ny 

kvinnobild som inte längre var förenlig med alkoholbruk. Kvinnorna 

anpassade sig dock inte till denna disciplinering utan protester; enligt 

Eriksen utvecklade de ett omfattande "hemligt drickande" - och de 

mest sofistikerade metoder att dölja detta: "Paraplyer, Ringe, 

Visitkortbøger og en hel Mængde lignende Genstande, som hører med 

til en Dames Udstyr, havde allesammen kun den ene Bestemmelse at 

kunne optage i sig og skjule et større eller mindre kvantum Whisky". 

Margaretha Järvinens artikel handlar om de uttryck som samhällets 

kulturbilder av kvinnligt alkoholbruk tagit sig i den konkreta 

kontrollpolitiken: anhållanden/omhändertaganden av berusade kvinnor 

i Helsingfors under perioden 1945 till 1989 såsom de finns 

dokumenterade i polisprotokoll. På ett ytligt plan har 

omhändertagandena av berusade kvinnor följt samma modell som 

omhändertagandena av berusade män. De har dikterats av två 

faktorer: omsorg om redlöst berusade personer som inte kan ta vara 

på sig själva och omsorg om allmän ordning och säkerhet. 

Polisprotokollen visar dock att omhändertagandena innehåller vissa 

kvinnospecifika drag och att dessa i första hand är relaterade till 

kvinnors sexualitet och reproduktiva funktioner. Om berusade kvinnor 

påträffades tillsammans med berusade män på 1940- och 50-talen 

kunde de omhändertas av ordningspolisen "för sin egen säkerhets 

skull", och förpassas vidare till vårdpolisen, misstänkta för prostitution, 

medan deras manliga motparter fick gå - om de inte var redlöst 

berusade. Under 1970 och 80-talen tycks sexualiteten ha mist sitt 

explicita symbolvärde i kontrollen av kvinnors berusning: protokollen 

innehåller inga hänvisningar till kvinnors sexualitet, promiskuitet eller

12 

prostitution. Däremot har en "ny" kulturbild (som också bearbetats 

intensivt av massmedia) kommit in i polismaterialet. Protokollen från 

1980-talet innehåller en liten grupp, mycket uppmärksammade, 

beskrivningar av kvinnor med minderåriga barn eller gravida kvinnor 

som omhändertagits för redlös berusning. 

Kontrollen av kvinnors sexualitet och reproduktiva funktioner och 

upprätthållandet av den "privata sfären" som kvinnors ansvarsområde 

tycks alltså vara centrala element i förståelsen av kvinnors alkoholbruk, 

historiskt och idag. I den fjärde artikeln i antologin analyserar Elianne 

Riska en form av rusmedelsbruk som traditionellt betraktats som 

"kvinnligt": psykofarmakabruk. Internationellt och nordiskt (med 

undantag av Finland) har det påvisats att kvinnor använder lugnande 

medel och sömnmedel ungefär dubbelt så ofta som män. Denna 

könsskillnad i psykofarmakabruk har vanligen förklarats med hjälp av 

en tautologisk, funktionalistisk modell; "den kvinnliga könsrollen" har 

antagits vara förenlig med antagandet av en sjukroll, och därför med 

psykofarmakabruk. Alternativt kan psykofarmakabruket analyseras ur 

ett strukturellt perspektiv; kvinnors psykofarmakabruk kan ses som en 

dold kvinnokontroll, vars mål är att anpassa kvinnor till en underordnd 

social position. Som en tredje teoretisk infallsvinkel till kvinnors 

psykofarmakabruk nämner Riska social konstruktionism där 

tyngdpunkten ligger på psykofarmakabrukets sociala och symboliska 

betydelse. I analyser av psykofarmakareklam har man kunnat påvisa 

hur effektivt medicinannonserna reproducerar det existerande 

könssystemet i samhället. Medan man på 1970-talet huvudsakligen 

skildrade hemmafruar som psykofarmakabrukare, har man numera 

övergått till att skildra förvärvsarbetande kvinnor, typiskt i 

kvinnospecifika omsorgs- och serviceyrken. Psykofarmakabrukets 

metaforer utgör alltså, i motsättning till alkoholbrukets metaforer, inget 

hot mot kvinnors samhällsfunktioner: reproduktion, omsorg och 

service. 

Harriet Bjerrum Nielsen och Monica Rudberg analyserar kvinnors 

rusmedelsbruk ur ett socialisationsperspektiv. De renodlar tre faktorer 

som de betraktar som speciellt relevanta i socialisationsprocessen: 

rusmedel och sociala relationer, rusmedel som symbol på en vuxen 

livsstil och rusmedel som en del av ett heterosexuellt projekt. Unga 

flickors rusmedelsbruk antas vara mera påverkat av deras relationer till 

andra än unga pojkars rusmedelsbruk. Tonårsflickors drickande är ofta 

ett led i ett gemensamt utforskande av heterosexuella relationer, 

medan tonårspojkar typiskt dricker för att uppnå en speciell position i

13 

pojkkretsen. Flickornas experimenterande med rusmedel sker inom 

den traditionella kvinnlighetens ramar. Rusmedelsbruket anpassas till 

en "självframställande" flickkultur, vars huvudsakliga ingredienser är 

klädsel, smink, dans, flirt och förföring. Rökning tycks ha blivit 

tonårsflickors "alkohol", enligt Bjerrum Nielsen och Rudberg, ett uttryck 

för uppror och självständighet, men ett rusmedel som bättre 

harmonierar med kvinnorollen än alkohol gör. Medan pojkar typiskt 

kontinuerligt ökar sitt rusmedelsbruk från och med tonåren avbryter de 

flesta flickor utvecklingen mot ett mera omfattande bruk i 17-18 års 

åldern. En del flickor övergår dock till ett regelrätt missbruk men detta 

betyder inte att de skulle överta ett "maskulint" handlingsmönster. 

Tvärtom anpassar de sig ofta till en extremt kvinnoundertryckande 

missbruksmiljö, där de är totalt beroende av det heterosexuella spelet 

och samtidigt saknar de nära väninnerelationer som är så centrala i 

den traditionella flicksocialisationen. 

Också i Christina Anderssons bidrag beskrivs tonårsflickors väg in i 

rusmedelsbruk och -missbruk. Hon har kartlagt missbruksutvecklingen 

bland 113 flickor som under ett kalenderår var i kontakt med Maria 

Norra Ungdomsenhet i Stockholm, och skiljer mellan tre typer av 

missbruksutveckling bland flickorna: a) måttligt missbruk, endast 

alkohol och cannabis, b) häftigt påkommande, plötsligt missbruk av 

tunga droger, och c) intensivt missbruk som ofta eskalerar från alkohol 

och cannabis till tunga droger. Av dessa tre är den andra kategorin en 

kvinnospecifik väg in i missbruk, enligt Andersson. I denna kategori 

återfinns många flickor som har en missbrukande pojkvän, ofta 

betydligt äldre än flickan själv, en pojkvän som tycks ha haft avgörande 

betydelse för missbruksdebuten. Skall då Mariaflickornas missbruk 

tolkas som ett uppror mot den traditionella kvinnorollen, eftersom så 

många av flickorna i journalerna beskivs som upproriska, rebelliska 

och provocerande? Andersson besvarar frågan nekande: flickornas 

uppror och revolt verkar snarare vara riktad mot deras problemfyllda 

familjebakgrund än mot någon specifik kvinnoroll. Att underordna sig 

sin pojkväns livsstil, och överta hans rusmedelsvanor, kan väl 

knappast ses som ett brott mot kvinnorollen, snarare motsatsen. Vad 

som däremot var klart könsrollspräglat, enligt denna undersökning, var 

ungdomsenhetens reaktioner på flickornas beteende. 

Med Marja Holmilas bidrag återvänder vi till fullvuxna kvinnors 

alkoholbruk: de kvinnliga storkonsumenternas dryckesmönster. 

Undersökningen, som baserar sig på en postenkät, gällde 6000 

kvinnor i åldrarna 20-64 år, bosatta i Helsingfors-regionen. Av dessa

14 

kvinnor identifierades ca 10 % som personer med ett riskabelt 

alkoholbruk - denna kategorisering gjordes med hjälp av ett 

frågebatteri om dryckestäthet, dryckesmängd och upplevda 

skadeverkningar. Ålder var den bakgrundsvariabel som hade det 

klaraste sambandet med "alkoholpoäng", de flesta som klassificerats 

som riskkonsumenter återfanns i ålderskategorin under 30 år. 

Bakgrundsvariablerna utbildning och yrke hade inget klart samband 

med alkoholpoäng eller riskkonsumtion. Kvinnor med barn hade lägre 

alkoholpoäng än kvinnor utan barn. Stabila levnadsförhållanden, ett 

tillfredsställande arbete och ett lyckligt familjeliv föreföll att skapa 

förutsättningar för ett kontrollerat alkoholbruk. Bland de kvinnor som 

klassificerats som riskkonsumenter och som var gifta/samboende 

uppgav ungefär hälften att deras partner hade försökt få dem att 

minska sitt drickande. Om kvinnors drickande överskrider vissa 

gränser kan de traditionella könsrollerna, med kvinnlig kontroll av 

manligt drickande, vändas till det motsatta, enligt Holmila. Intressant 

nog levde dessa kvinnliga riskkonsumenter typiskt ihop med män som 

hade en lika, eller sannolikt mera omfattande alkoholkonsumtion än 

kvinnorna. 

De teoretiska utgångspunkterna i Elina Haavio-Mannilas undersökning 

är tre. För det första antas att kvinnors (och mäns) alkoholbruk har ett 

samband med den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnor som 

arbetar på manligt dominerade arbetsplatser förväntas ha ett mera 

omfattande alkoholbruk än deras medsystrar på kvinnodominerade 

arbetsplatser. För det andra antas kvinnors drickande påverkas av 

män - arbetskamrater, partners - i högre grad än mäns drickande 

påverkas av kvinnor. För det tredje förväntas ett samband mellan 

kvinnors alkoholbruk och deras reproduktiva funktioner: kvinnor med 

barn antas dricka mindre än kvinnor utan barn. Alla tre hypoteserna 

bekräftas i Haavio-Mannilas artikel, som baserar sig på det 

representativa urvalet av Helsingfors-kvinnor som insamlades i Marja 

Holmilas undersökning. Kvinnor på manligt dominerade arbetsplatser 

påverkades av männens dryckesvanor, och detta samband gällde 

oberoende av ålder, utbildning och socioekonomisk status - medan 

mäns drickande inte påverkades av arbetsplatsens 

könssammansättning. Sambandet mellan alkoholbruk och kvinnornas 

familjeförhållanden tog sig följande uttryck: gifta eller samboende 

kvinnor utan barn hade det mest frekventa alkoholbruket, följda av gifta 

kvinnor med barn, ensamstående kvinnor, och slutligen 

ensamförsörjande mödrar som hade det minst frekventa alkoholbruket.

15 

Pia Rosenqvist analyserar kvinnornas roll och funktioner i den finska 

AA och Al-Anon-rörelsen. Därmed återvänder vi till det tema som 

inledde antologin: relationerna mellan kvinnor och män i 

alkoholismrörelsen. Rosenqvist analyserar könsrelationerna i AA 

utgående från tre faktorer: arbete, makt och "cathexis" (sociala och 

emotionella relationer mellan individer). Å ena sidan framhåller hon att 

AA, liksom samhället i övrigt (och hela alkoholkulturen), givetvis är 

mansdominerat. AA grundades år 1948 i Finland och kvinnorna var 

med från starten, som alkoholisthustrur snarare än alkoholister. Idag 

utgör kvinnorna ungefär 25 % av AA-medlemmarna. Då det gäller 

fördelningen av makt och arbete, reproducerar AA i viss utsträckning 

samhällets könsstruktur; männens uppgifter i AA är i högre grad 

"offentliga" (publicering, publikframträdanden) medan kvinnors är 

"privata" (AA-interna uppgifter, service-uppgifter). Å andra sidan finns 

det i AA vissa regler och rutiner - talarturer på gruppmöten, rotation 

och lottdragning då det gäller vissa funktioner - som förefaller att 

garantera en viss jämlikhet mellan könen. Det tycks i det finska AA 

finnas en utbredd misstro till enkönade AA-grupper. Eftersom de 

kvinnliga AA-medlemmarna en gång har "gått över könsgränsen" - de 

har druckit tillsammans med män, de har utvecklat ett alkoholproblem 

och därmed brutit mot centrala normer visavis kvinnlighet - så anser de 

att de också kan nyktra till, och försöka bearbeta sina alkoholproblem 

tillsammans med män. Denna hållning kan, enligt Rosenqvist, 

återspegla det generellt oförenliga i alkoholbruk/alkoholproblem och 

kvinnliga livssammanhang. 

Det sista längre bidraget i antologin är Karen Leanders beskrivning av 

ett behandlingshem för kvinnor i vilket också personalen är kvinnlig. 

Leander har genom samtal och intervjuer med både personal och 

klienter försökt fånga deras upplevelser av behandlingshemmet och 

menar att dessa bäst kan beskrivas under fyra rubriker: det var av stor 

betydelse att det fanns bara kvinnor i behandlingshemmet; det var 

svårt att straffa ut sig; behandlingssamtalen ägde rum i enskildhet och 

vardagen präglades av ett ständigt förhandlande och en atmosfär av 

att ingenting är omöjligt. Leander relaterar dessa drag till varandra och 

till insikter om kvinnligt missbruk och principer för en behandling som 

beaktar kvinnors särskilda problem. 

Hon menar att vistelsen på behandlingshemmet åtminstone tillfälligt 

kunde medverka till att bryta vissa mönster i de kvinnliga 

missbrukarnas liv - både som missbrukare och som kvinnor - och avser 

därmed de mönster som representerar kvinnornas dubbelt 

underordnade ställning i samhället. Leander utesluter dock inte

16 

möjligheten av att den modell som utvecklats vid behandlingshemmet - 

en icke-bestraffande tillitsfull och varm hantering av klintenterna - 

också kan ses som en ny (kontroll)teknik för att få kvinnorna att rätta 

sig efter husets målsättningar. 

Bidragen i denna antologi visar förhoppningsvis på några framkomliga 

vägar då det gäller vidareutvecklingen av forskningsområdet 

rusmedelsbruk och socialt kön. Genom att inkludera sammandrag av 

11 undersökningar som också presenterades vid det nämnda NADseminariet 

vill vi fästa uppmärksamhet på mångsidigheten av de 

pågående nordiska forskningen om kvinnor och rusmedel. 

Sammanfattningsvis skall vi försöka knyta ihop de viktigaste teoretiska 

ansatserna i antologin. Dessa faller i stort sett i två grupper (jfr Riskas 

bidrag). 

Det ena är ett strukturalistiskt präglat perspektiv. Kvinnors 

rusmedelsbruk och -missbruk relateras i flera av bidragen till kvinnors 

specifika placering i samhällets produktions- och reproduktionssfärer. 

Kvinnors drickande och deras ansvar för mäns drickande har ett 

samband med ett patriarkaliskt familjesystem och en könssegregerad 

arbetsmarknad. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden, deras 

deltagande i manligt dominerade arbetskulturer och andra maskulint 

präglade sociala sammanhang har ett klart samband med ett ökat 

drickande hos kvinnor. De största förändringarna i de kvinnliga 

dryckesvanorna tycks ha skett i den nya medelklassen, bland kvinnor 

som relativt sett har en hög grad av "offentligt deltagande". Därmed 

inte sagt att dessa forskningsresultat skulle stödja en enkel 

konvergenshypotes. Samhällets könsstrukturer visavis produktion och 

reproduktion garanterar en fortsatt könsdivergens i dryckesvanorna. 

Kvinnors reproduktiva funktioner är fortfarande - tidsmässigt, 

ekonomiskt, normativt - ett mycket effektivt hinder för ett mera 

omfattande rusmedelsbruk bland kvinnor. 

Det andra är ett konstruktivistiskt/diskursivt perspektiv. I denna 

forskningstradition är det samhällsdiskursen, som är det centrala. 

Kvinnors förhållande till rusmedel - alkohol, narkotika, psykofarmaka 

analyseras i antologin som en social, kulturell och historisk 

konstruktion. Kvinnors moderata dryckesvanor, deras roll som 

kontrollörer av manligt alkoholbruk och som "medberoende" i 

alkoholistvården är på många olika nivåer sammanbundna med den 

sociala konstruktionen av en "privat" och "offentlig" sfär. Ur ett

17 

diskursivt perspektiv är dessa sfärer emellertid inte givna a priori; de är 

ett led i en samhällelig definitions- och kategoriseringsprocess. Den 

socialt bestämda förankringen av kvinnor i den "privata" och män i den 

"offentliga" sfären har haft vittgående konsekvenser för de 

könsreglerade förhållningssätten till rusmedel. Kvinnors reproduktiva 

ansvar i familjelivet har per definition varit oförenligt med ett mera 

omfattande alkoholbruk; däremot tycks psykofarmaka som social 

konstruktion harmoniera bättre med ett reproduktivt ansvar. Kvinnors 

funktion som familjelivets beskyddarinnor har, i hemmet, i 

alkoholismrörelsen, gett dem ett "naturligt" medansvar också för mäns 

drickande - och tillnyktrande. Det sociala likhetstecknet mellan 

drickande och en manlig samhällssfär har samtidigt osynliggjort det 

kvinnliga drickandet och de kvinnliga alkoholproblem som förekommit, 

trots alla motföreställningar. 

LITTERATUR 

Ahlström, Salme (1987): Women's Use of Alcohol, i Jussi Simpura red. 

Finnish Drinking Habits. The Finnish Foundation for Alcohol studies, 

Volume 35, Helsinki. 

Christensen, Else & Kirsten Hvidtfeldt (1983): Den traditionelle 

kvinderolle som ideologi. Ingår i: Kvinnoforskning kring alkohol och 

droger. NAD-publikation nr 8, s. 103-115. 

Duckert, Fanny (1986): Behandling av kvinnelige problemdrikkere. 

Ingår i: Kvinnor, alkohol och behandling. NAD-publikation nr 13, s. 155- 

186. 

Grossman, Maj-Britt (1990): Knacka på! Bostads- och 

boendeförhållanden för kvinnor med missbruksproblem. KTH, 

Arbetshandling, Stockholm. 

Holmberg, Roger & Ulf Malmström (1987): Alkoholrådgivning för 

kvinnor. FOU-rapport 75, Stockholm, (stencil).

18 

Holmila, Marja (1988): Wives, Husbands and Alcohol. A Study of 

Informal Drinking Control within the Family. The Finnish Foundation for 

Alcohol Studies, volume 36, Helsinki. 

Honkasalo, Marja-Liisa (1983): Kvinnor och alkohol. Ingår i: 

Kvinnoforskning kring alkohol och droger. NAD-publikation nr 8, s. 63- 

83. 

Honkasalo, Marja-Liisa (1986): Kvinnofyllan - finns den? Ingår i: 

Kvinnor, alkohol och behandling. NAD-publikation nr 13, s. 100-122. 

Järvinen, Margaretha & Hildigunnur Ólafsdóttir (1986): Kvinnors 

dryckesmönster. Ingår i: Kvinnor, alkohol och behandling. NADpublikation 

nr 13, s. 79-99. 

Järvinen, Margaretha (1990): Prostitution i Helsingfors - en studie i 

kvinnokontroll. Åbo Akademis Förlag, Åbo. 

Skinhøj, Kirsten Thue m.fl. (1988): Behandling for alkoholmisbrug ved 

danske ambulatorier. Socialforskningsinstituttet, Rapport 5. 1988, 

København. 

Snare, Annika (1986): Inledande funderingar om kvinnor, alkohol och 

kontroll. Ingår i: Kvinnor, alkohol och behandling. NAD-publikation nr 

13, s. 9-32. 

Stadig, Ingela (1987): Vart har kvinnorna på Ängshöjden tagit vägen? 

FOU-byrån, Stockholm. 

Thorsen, Thorkil (1990): Hundrede års alkoholmisbrug. Alkohol og 

narkotikarådet, København.

19 

Från nykterhet till 

medberoende 

Kontinuitet och förändring i definitionen av kvinnans 

roll i förhållande till mäns drickande 

Christa Appel, Morgensternstrasse 38, 6000 Frankfurt 

Denna artikel är indelad i två delar. I den första delen sammanfattar jag 

resultaten från min doktorsavhandling "KVINNOR - ALKOHOL - 

SAMHÄLLE. En undersökning av kvinnor i den amerikanska 

nykterhetsrörelsen under 1800-talet" (Appel 1991). I den andra delen 

försöker jag att sätta de teser som är karakteristiska för tolkningen av 

förhållandena mellan könen i 1800-talets amerikanska 

nykterhetsrörelse i relation till den moderna alkoholismrörelsen. Härvid 

ligger tyngdpunkten i mitt arbete på det i USA utvecklade begreppet 

"medberoende". 

I TESER OM KVINNORNAS ROLL I DEN AMERIKANSKA 

NYKTERHETSRÖRELSEN UNDER 1800-TALET 

1 Männens dryckesvanor utgör kvinnornas alkoholproblem 

- kvinnornas egna dryckesvanor osynliggörs 

Enligt ideologin i 1800-talets amerikanska nykterhetsrörelse utgjorde 

männens dryckesvanor kvinnornas främsta alkoholproblem. I 

utvecklingen av en kvinnlig nykterhetsståndpunkt var kopplingen 

mellan alkoholproblematik och könsrollsproblematik ett väsentligt 

element. Nykterhetskravet blev ett medel för kvinnor att göra anspråk 

på, och i viss mening utöva, kontrollfunktioner i relation till män (jfr 

Gusfield 1963, Epstein 1981, Levine 1980, Harris 1979). Uppenbart är, 

att kravet på nykterhet var ett styrnings- och disciplineringsinstrument i 

händerna på bägge könen. Det är detta moment av kontroll som

20 

möjliggjorde kopplingen mellan nykterhetsfrågan och skyddet av den 

kvinnliga sfären. Det skedde emellertid till priset av att den direkta 

insynen i kvinnans eget drickande föll bort. Den kvinnliga 

alkoholkonsumenten kunde bara uppmärksammas om hon bröt mot 

rollen som "anständig" kvinna, exempelvis som prostituerad. 

Tabueringen, diskrimineringen och repressionen av kvinnors 

alkoholbruk skapades inte av nykterhetsrörelsen. Icke desto mindre 

ställer jag upp hypotesen, att nykterhetsrörelsen väsentligt bidrog till att 

registreringen av alkoholsjukdomar hos kvinnor blev obetydlig. Om 

alkoholism var en manlig sjukdom, hur skulle då kvinnor kunna 

insjukna i den? Nyare amerikanska undersökningar har visat att de 

traditioner som nykterhetsrörelsen i detta avseende utvecklade har 

försvårat kvinnors möjligheter att få hjälp för sina alkoholproblem ännu 

idag (jfr Fillmore 1984). 

2 Förändringar i relationerna mellan könen påverkar 

diskussionen om kvinnor och alkohol 

De allmänna, samhälleligt betingade förändringarna i relationerna 

mellan könen är väsentliga för diskussionen om kvinnor och alkohol 

(Appel 1990a). I min avhandling har jag visat att det handlar om en 

mångskiktad problematik, som utgår från allmänna 

samhällsekonomiska förändringar och leder till klasspecifika slutsatser. 

Av intresse i detta sammanhang är t ex att närmare studera 

förändringarna i samboende och i könens förhållande till varandra 

generellt, också mot bakgrunden av en klasspecifik ojämlikhet i 

utvecklingen. Hur återspeglas förhållandet mellan ändrade 

inkomststrukturer och begreppet "huslighet" i nykterhetsanhängarnas 

tänkande? 

3 Nykterhetsrörelsen var en genuint borgerlig reformrörelse 

Både för borgerskapet och arbetarklassen hade alkoholfrågan en 

väsentlig symbolfunktion. Härigenom kunde man belysa och tolka de 

problem som det kapitalistiska samhället hade åstadkommit utan att 

dessa knöts till klasskampen. I kampen mot alkoholbruket, 

alkoholindustrin och särskilt mot krogen fann man en lämplig 

syndabock. Den kunde man ge skulden för fattigdom och nöd, sjukdom 

och förstörda mellanmänskliga relationer. Den som närmare vill

21 

studera frågan om den amerikanska "saloonens" undergång bör läsa 

Powers (1984), som betonar att försvinnandet av denna sida av 

arbetarkulturen i städerna utgjorde en del av en större sociokulturell 

förändring och ingalunda enbart var ett resultat av nykterhetsrörelsen 

och förbudstiden. 

4 Familjen och arbetsfördelningen mellan könen var ett av 

nykterhetsrörelsens viktigaste teman 

En av nykterhetsrörelsens väsentligaste funktioner var, enligt min 

mening, att den försökte omsätta de krav som följde med den sociala 

och ekonomiska utvecklingen under 1800-talet till en ny moralkodex. 

Det är också denna funktion som gjorde nykterhetsrörelsen till en 

genuint borgerlig rörelse. Nyckelorden i denna moralkodex var 

måttlighet och en högre grad av självkontroll (Levine 1990), 

uppskjutande av njutningar samt avhållsamhet i den kapitalistiska 

utvecklingens tjänst. Det är betecknande, att nykterhetsrörelsen 

förlorade sitt inflytande i en tid då varuutbytet ökade och 

"konsumtionssamhället" skapades så att säga i den kapitaliska 

industrins intresse. 

Min undersökning visar att familjens sociala situation och de 

samhälleliga förändringar, som inverkade på det vardagliga 

samboendet och samvaron mellan könen, var ett väsentligt element i 

diskussionen om alkoholproblemet på 1800-talet. Jämfört med dagens 

diskussion är det förvånansvärt hur väsentligt sambandet mellan 

alkoholbruk, frigörandet av hämningar och manligt våld mot kvinnor 

och barn var i nykterhetsrörelsens argumentering. I dag handhas 

alkoholfrågor och våldsfrågor till stor del av olika slags specialister, och 

frågan om kvinnovåld och kvinnors drogberoende behandlas 

mestadels separat. 1 

Alkoholkonsumtionen drogs fram som förklaring till det materiella, 

psykiska och fysiska elände, som den kapitalistiska utvecklingen och 

männens herravälde under dessa förhållanden innebar för kvinnor och 

1 Man har emellertid under de senaste åren kunnat iaktta en ny 

utveckling. Speciellt inom terapin för drogberoende kvinnor har man börjat 

tematisera det sexuella utnyttjandet av flickor. Nyare kvinnoundersökningar 

inom alkoholforskningen tar också upp våldstemat, se Vogt I. 

Alkoholerinnen, Eine qualitative Interviewstudie, Freiburg 1986.

22 

barn. Nykterhetsrörelsen hade här ett tydligt "propagandistiskt" drag: 

att popularisera det borgerliga familjeidealet som en symbol på 

framgång och lycka. Den borgerliga arbetsdelningen mellan könen 

kontrasterades till de mindre bemedlade samhällsskiktens 

utkomstproblem och otrygghet, och framstod därmed som ett ideal. En 

av nykterhetsrörelsens väsentliga funktioner var, enligt min 

undersökning, att propagera för ett bestämt familjeideal och samtidigt 

anvisa kvinnorna deras nya plats i detta. Den historiska 

rekonstruktionen visade, att just medelklasskvinnorna utnyttjade 

nykterhetsarbetet för att söka svar också på de frågor, som rörde det 

förändrade förhållandet mellan könen och den samhälleliga 

arbetsdelningen. När man betraktar nykterhetsrörelsen ur detta 

perspektiv, framträder kvinnornas ambivalenta situation tydligt. Den 

bland mellanskikten patriarkaliskt uppbyggda familjen hjälpte till att 

bygga upp ideologin om "kvinnans moraliska överlägsenhet", liksom 

den nu skapade betingelser för att utesluta kvinnan ur mannens värld. 

"Home-Protection" förefaller därför att vara den kompromissformel som 

gjorde det skenbart oförenliga möjligt. "För att reformera andra, måste 

man själv vara konformist", hävdade Willard och beskrev WCTUs 

(Woman's Christian Temperance Union) mål som tvåfaldigt: att förlösa 

människan och att upprätthålla kvinnligheten" (Willard 1889: 693; 

1905:35). 

5 WCTUs framgång låg i dess konformistiska 

frigörelsebegrepp 

Det frapperande med den kvinnliga nykterhetsrörelsen är, att den 

uppvisade och utnyttjade en radikal kvinnorörelses mekanismer utan 

att själv vara radikal. Jag är övertygad om, att det var detta "dolda" 

moment i den kvinnliga nykterhetsrörelsen, som gjorde den så attraktiv 

för 1800-talets kvinnor. Ett väsentligt kännetecken för WCTU var 

nämligen att kvinnorna partiellt kunde frigöra sig från männen utan att 

direkt ifrågasätta patriarkatet. Nykterheten krävde kvinnans frigörelse 

på konformistiska villkor. 

6 Diskursen om kvinnor och alkohol innehåller ett metatal om 

kvinnor och samhälle 

Ytterligare en slutsats, som man kan dra av denna undersökning är, att 

"självhjälpsrörelser" med anknytning till alkoholproblematiken själva

23 

kommer med ett aktningsvärt bidrag till den samhälleliga diskursen om 

rusmedel. Om man ställer sig uppgiften att undersöka det sociala 

samtalets symbol- och metanivåer om kvinnor och alkohol, vilken 

diskurs finner man då "bakom diskursen" i och om den kvinnliga 

nykterhetsrörelsen? Om man försöker besvara dessa frågor framgår 

det tydligt, att allt tal om kvinnor och rusmedelsproblem innehåller ett 

metatal om kvinnor och samhälle. På denna metanivå finner man 

många ambivalenser. Ett mönster som "Home-protection", vilket kunde 

utnyttjas som en sköld, bakom vilken kvinnor mer och mer rörde sig ut 

ur hemmets skyddande ramar, propagerade inte desto mindre för en 

begränsad kvinnoroll. Detta skedde också där kampen mot de rådande 

missförhållandena var kritisk. Och det skedde just inom de områden, 

där WCTU på ett avgörande sätt bidrog till att utveckla socialt arbete till 

ett respektabelt och avlönat kvinnoarbete. 

7 Nykterhetsrörelsen tjänade både "utslagning" och 

"anpassning" 

Studerar man de amerikanska samhällsforskarnas tolkning av 

nykterhetsrörelsens roll under 1800-talet, kan man dra den slutsatsen, 

att nykterhetsrörelsen tjänade två syften: anpassning och utslagning. 

Men också de utslagna kunde "omvändas" till anpassning. 

Nykterhetslöftet utgjorde en symbolisk handling, det representerade en 

klart formulerad insikt om det egna skeppsbrottet. Denna 

självbekännelse kom på modet i en tid, då kapitalismen började sitt 

segertåg. Kan vi inte här dra en parallell till den ökande 

bekännelsevågen i vår tid - och kan detta i så fall tyda på analoga 

förändringar, nya krav som ett samhälle i omvandling ställer på sina 

medlemmar? 

8 Dagens diskusson om kvinnor, alkohol- och drogproblem 

präglas av 1800-talets paradigmföreställningar 

Diskussonen om kvinnor och alkohol- och drogproblem har ännu inte 

trängt ut ur de paradigmatiska föreställningar som blev uppenbara 

under 1800-talet. Skyddet av "hemmet" har till dags dato varit ett 

centralt tema i det sociala och terapeutiska behandlingsarbetet visavis 

alkoholism, och fortfarande talas det om "broken homes", dvs splittrade 

familjer respektive familjer som avviker från den idealiserade 

familjebilden. I dag liksom på den tiden beskrivs de enorma

24 

förändringar, som relationerna mellan könen och generationerna 

genomgår, gärna i termer av (alkohol- eller annat) beroende. Som 

exempel kan man här hänvisa till kvinnors förmenta "kärleksträngtan" 

samt till föreställningen om alkoholisthustrurs "medberoende" som en 

självständig sjukdom. 

II TESER OM KVINNORNAS ROLL I DEN MODERNA 

ALKOHOLISMRÖRELSEN SEDAN 1900-TALETS MITT 

Vilka likheter kan man då finna mellan 1800-talets nordamerikanska 

nykterhetsrörelse och den moderna alkoholismrörelsen? Jag har i min 

avhandling beskrivit vissa karakteristiska faser, som 1800-talets 

nykterhetsrörelse genomgick och jag skall här diskutera frågan 

huruvida man i den moderna alkoholismrörelsen kan finna liknande 

skeden. 

I den första fasen arbetar kvinnor och män var för sig för ett 

gemensamt mål och förhåller sig positivt till idéer om "den sanna 

kvinnotillvaron" och "husligheten". 

I den andra fasen uppstår det så småningom ett pris för, en avigsida 

av, kvinnans respektabilitet och ansvar. Männens dryckesvanor blir 

kvinnornas egentliga alkoholproblem och den kvinnliga alkoholisten 

måste därför osynliggöras i den offentliga debatten. Om man ser på 

den tidiga alkoholismrörelsen, perioden från 1933 till början av 1960talet, 

kan man påvisa väsentliga förändringar, som entydigt 

sammanhänger med den annorlunda sociala organiseringen av 

könsrollerna. I den moderna alkoholismrörelsen finns det, och det är ett 

viktigt kännetecken, inte längre någon uppdelning efter kön i officiella 

organisationer. Män och kvinnor arbetar tillsammans för ett 

gemensamt mål. Till den tidiga moderna alkoholismrörelsens kvinnliga 

pionjärer hör framstående f d kvinnliga alkoholister som Marty Mann, 

som bildade och länge basade för National Council on Alcohol (NCA), 

vars lokala utbredning erinrar om WCTUs. Även hennes arbete inom 

det offentliga livet dikterades emellertid av föreställningen om att 

förbättrandet av kvinnornas situation, som påverkas negativt av 

alkoholproblemen, tjänar som ett stöd för de drickande männens 

tillfrisknande. Först sent, nämligen under slutet av 1960-talet och 

därefter, tar Marty Mann tydligare ställning till den dubbla

25 

stigmatiseringen av de alkoholberoende kvinnorna, som varit 

kännetecknande också för den moderna alkoholismrörelsen. (Appel 

1990 b). Priset för kvinnans respektabilitet i det offentliga livet var 

alltså, också här, enigheten med männen om att de kvinnliga 

alkoholisterna inte skulle tas upp i diskussionen om alkoholproblemen. 

För det tredje har jag för den gamla nykterhetsrörelsen konstaterat en 

tredje fas, då arbetsdelningen mellan könen ifrågasattes inom rörelsen. 

Väsentliga krav under denna tid var rätten till skilsmässa, rösträtt och 

organisatorisk självständighet. Kännetecknande för denna tid var 

dessutom, att nästan alla feminister under 1800-talet helt självklart slöt 

upp bakom nykterhetsrörelsen och konsekvent stödde den, även om 

deras politiska engagemang hade andra tyngdpunkter. Vid mitten av 

1900- talet hade kvinnorna sedan några årtionden tillbaka redan 

tillkämpat sig de rättigheter, som 1800-talets kvinnor stred för. I USA 

ökade skilsmässorna kraftigt i slutet av 1960-talet och det var ofta 

kvinnor som tog initiativ till skilsmässa. 1960-talet var också det 

årtionde då den andra kvinnorörelsen började att artikulera sig och det 

uppstod oavhängiga politiska kvinnoorganisationer. I motsats till den 

gamla kvinnorörelsen kan man emellertid utgå från att den första 

generationens kvinnor i den nya kvinnorörelsen själv konsumerade 

alkohol och inte bara rökte cigaretter. 

För det fjärde har jag för den tidiga nykterhetsrörelsen påvisat en fas, 

då kvinnorna utvidgade och överskred gränser, genom att ta upp 

privata spörsmål på den offentliga arenan. Detta är också ett väsentligt 

tema inom den nya kvinnorörelsen, som har blivit känt under parollen 

"Det privata är politiskt". I motsats till den första, med 

nykterhetsrörelsen nära förbundna kvinnorörelsen, har temat alkohol 

och våld många år varit helt tabubelagt i den nya kvinnorörelsen - 

också i kvinnohusrörelsen, som grundat hus för misshandlade kvinnor. 

Först undet 1980-talet har man i den offentliga diskussionen 

uppmärksammat i vilken förfärande stor utsträckning våld och 

erfarenheter av sexuellt missbruk finns med i drog- och 

alkoholberoende kvinnors livshistorier. Denna öppning i diskussionen 

krävde för det första ett synliggörande av kvinnors missbruksproblem, 

och för det andra en modifiering av nykterhetsidén så att "anständiga" 

kvinnor, som tidigare inte druckit alls, nu kunde ha ett moderat 

alkoholförbruk (Fillmore 1984). Därmed fullbordades med några 

årtiondens försening ett offentligt erkännande av det faktum, att kvinnor 

sedan länge hade blivit alkoholkonsumenter.

26 

Under 1800-talet tillkom här en fas, som innebar att tyngdpunkten i det 

kvinnliga nykterhetsarbetet väsentligt försköts: från kvinnor som 

handlade i männens nykterhets namn till kvinnopolitik i nykterhetens 

namn. Vid denna tid bildades Woman's Christian Temperance Union, 

som utvecklades till den viktigaste kraften i det sociala arbetet. Inom 

den moderna alkoholismrörelsen kom kvinnofrågan upp på den sociala 

dagordningen vid en tidpunkt, då alla lågt betalda tjänster inom det nu 

professionaliserade och betalda sociala arbetet dominerades av 

kvinnor. Kvinnor inom socialt arbete och kvinnor som forskade i sociala 

frågor inriktade nu sin uppmärksamhet på kvinnofrågan, och blickarna 

riktades mot en speciell kvinnokategori: hemmafruarna. Den första bok 

om kvinnliga alkoholister, som utkom i USA, var Marian Sandmans 

"The Hidden Alcoholic", och denna dolda alkoholist var den drickande 

hemmafrun i de amerikanska städernas förorter. Samtidigt upptäcktes 

hemmafrun/alkoholisthustrun av alkoholistbehandlingsindustrin och de 

nya terapirörelserna, i synnerhet familjeterapin. 

1800-talets nykterhetsrörelse hade propagerat för idén om kvinnans 

moraliska överlägsenhet och därvid gjort medelklassfamiljens modell 

till sitt ideal, som både hemmafrun och "the self-made man" 

gemensamt arbetade på att förverkliga. Målet var inte bara att 

feminisera nykterhetsrörelsen utan att feminisera det offentliga livet 

som helhet. Nykterheten betraktades under 1800-talet som en 

väsentlig del av en progressiv livsstil, en analogi som ju inte går igen i 

de progressiva rörelserna under 1960- och 1970- talet. Inom den 

moderna alkoholismrörelsen har det uppstått en märklig 

arbetsfördelning då det gäller kvinnors alkoholproblem. Om man tar 

alkoholforskningen som exempel, kan man uppställa tesen, att 

kvinnors alkoholproblem nu är de problem, som resulterar ur att 

kvinnorna själva är alkoholister. Inom den nordamerikanska och 

internationella alkohol- och alkoholismforskningen finns det idag ingen 

mer betydande diskussion om kvinno(alkohol)frågan, som skulle utgå 

från kvinnofrågan som sådan. De bestående elementen i 

alkoholdiskursen är beskrivningarna av kvinnors drickande som 

avvikande från mäns, och antagandet - speciellt vid den tidpunkt då 

kvinnoalkoholismen "återupptäcktes" - att kvinnorna "emanciperas" 

också i frågan om rusmedelsbruk. Det vill säga "emancipation" tolkas 

som kvinnlig erövring av manliga domäner, även till priset av 

rusmedelsberoende och -skador. 

Därmed förblir den klassiska rollfördelningen mellan mannen som 

dricker och kvinnan som inte dricker oifrågasatt. I vissa fall kan man

27 

dock se en modifiering/anpassning av denna tes till de moderna 

sociala realiteterna. Man erkänner nu också offentligt, med några 

årtiondens försening, inom alkoholforskning och - behandling, den 

omvandling i de kvinnliga dryckesmönstren som fullbordades redan 

under förbudstiden: kvinnor hade blivit dryckeskompanjoner. Man 

behöver i mindre utsträckning kopplingen till de drickande männen för 

att kunna konstituera kvinnornas alkoholproblem. Ytligt sett verkar 

alltså alkoholforskningsdiskursen stå inför ett paradigmskifte så att de 

alkoholiserade kvinnorna nu görs till "producenter" av kvinnors 

alkoholproblem. Dessa kvinnor diskuteras växelvis som 

"förmanligande" respektive representanter för "det genuint kvinnliga" 

(jfr Vogt 1990). Vad som hittills inte blivit något centralt tema, med 

något undantag (Appel 1990 a), är antitesen till den alkoholiserade 

kvinnan: alla de kvinnor som fortfarande håller fast vid ett 

nykterhetsideal som dikterar att kvinnor med alla tänkbara medel skall 

försöka kontrollera sina mäns drickande och få dem att omfatta 

nykterhetsrörelsens ideal: avhållsamhet plus ett familjeliv i 

medelklassen. Jag tänker här bl.a. på kvinnor som själva, trots 

umbäranden och hot till följd av makens eller faderns alkoholism, inte 

viker från hans sida och ofta, om än bara till skenet försöker 

upprätthålla medelklassrespektabiliteten. 

I motsats till vad som var fallet inom den klassiska nykterhetsrörelsen, 

som betonade kvinnofrågan, kan man inte upptäcka någon sådan 

tendens inom den moderna alkoholismrörelsen - man kan snarare tala 

om en nedvärdering eller omvärdering av kvinnofrågan. Denna 

tendens är tydlig inom den moderna alkoholismrörelsen och 

behandlingsindustrin, där den nya modellen av alkoholism respektive 

dess utvidgade version, medberoendet, växt fram. Märkligt är, att de 

tidiga publikationer, som gjort medberoende-temat populärt, alla är 

skrivna av kvinnor (exempelvis Wegscheider 1981 och Rennert 1989). 

Trots dessa kvinnliga amerikanska författares uppenbara distans till 

feminismen, vilken bland annat syns i det faktum att det i det första 

årtiondets diskurs om medberoende inte fanns någon direkt koppling 

till kvinnorörelsens idéer, kan man finna en väsentlig parallell till 1800talets 

kvinnliga nykterhetsrörelse. Också Woman's Christian 

Temperance Union beredde väg för en stor grupp kvinnor, i första hand 

medelklasskvinnor, att frigöra sig på konformistiska villkor. Det hör till 

illusionerna, i båda dessa kvinnorörelser, att kvinnans frigörelse 

uteslutande är en frivillig handling och inte en del av samhällets 

modernisering som helhet. Därmed förblir medberoendemodellens 

sociala och kulturella betydelse dold, trots att just denna modell har

28 

sina uppenbara paralleller till moderniseringen av könsrelationerna och 

en samhälleligt nödvändig kvinnoemancipation. Samarbete eller 

kamratskap är den ideologi, som under 1900-talets sista fjärdedel 

varaktigt har omstrukturerat samlivet mellan könen. Gammalmodig, för 

att uttrycka det slarvigt, är den kvinna, som bygger upp sin 

självuppfattning på en traditionell manlig försörjning och ett liv indelat i 

en huslig kvinnlig och en värdslig manlig sfär. Även om denna 

underordning och detta existensiella beroende för kvinnor inom de 

breda mellanskikten inte längre erbjuder någon tryggad existens, 

består dock mannens dominans i själva partnermodellen. Han är 

referenspunkten i kvinnans relationella emancipation. 

Medberoendemodellen formulerar detta på så sätt, att kvinnan som en 

följd av sitt samliv med en alkoholist utvecklar egna karakteristiska 

symtom, dvs "medberoende". Vid en närmare granskning av denna 

modell kan man emellertid konstatera, att det här är frågan om 

"kejsarinnans nya kläder" och att de gamla nykterhetsidéerna om 

kvinnans roll ingalunda har övervunnits. Den med 

medberoendemodellen sammanhängande medikaliseringen av 

kvinnors ekonomiska och sociala beroende kan jag inte gå in på här, 

men den bildar bakgrunden för följande avsnitt. Jag skall där diskutera 

populariseringen och spridningen av medberoendemodellen inom 

missbrukarvården utgående från följande fråga: Behöver anhöriga till 

personer med rusmedelsproblem själva hjälp, eller behöver 

missbrukarvården de anhörigas hjälp - denna fråga skall jag belysa 

genom nio "iakttagelser". 

1: Vilka är aktörerna? 

Det viktigaste man kan säga om de sociala grupper, som kommer i 

kontakt med varandra i medberoendemodellen är: i båda grupperna 

(på behandlingssidan, på klientsidan) finns mycket flera kvinnor än 

män. Bland de anhöriga till alkoholister finner vi endast undantagsvis 

män, däremot är männen mera talrikt representerade på de övre 

hierarkiska nivåerna inom missbrukarvården och -forskningen. 

Relationen anhörig-rådgivare är oftast en relation mellan två kvinnor, 

medan den drogberoende själv, mannen, inte själv deltar i 

interaktionen.

2: Vardagliga beroenden 

29 

Äktenskapslöftet innehåller en sats om att man skall älska varandra i 

nöd och lust. En väsentlig aspekt i varje längre förbindelse eller 

vänskap är, att parterna vet att man kan lita på den andre såväl när det 

går bra, som när det går dåligt. Detta är en ovillkorlig förutsättning för 

spädbarnets uppväxt till människa och för vuxenlivets utvecklings- och 

mognadsprocesser. De här basala förutsättningarna kompliceras 

emellertid alltmer ju mera förgrenade samlevnadsförhållandena blir och 

ju tydligare de moderna arbetsvillkoren gynnar individer som är utan 

bindningar och som därför kan ses som ersättningsbar rörlig 

arbetskraft. 

Denna autonoma individ behöver dock inte obetingat vara självständig 

och oberoende; han kan lika väl uppfattas som en individ, som för 

tillfredsställandet av sina emotionella, sociala och sexuella grundbehov 

är hänvisad till andra, främst kvinnor. I Förbundsrepubliken tillhör det 

de allmänna förutsättningarna för en karriär inom direktörsvärlden, att 

den framgångsrike företagsledaren har ett väl fungerande familjeliv. 

Hans utveckling är i högsta grad beroende av just detta, utan att någon 

skulle komma på idén att uppfatta den framgångsrike företagsledaren 

som en "beroende" man. En kvinna, som stöder sin mans 

karriärsträvanden i enlighet med sin traditionella sociala roll i 

samhället, eller en chefssekreterare som fyller samma funktion i 

enlighet med sin sociala roll, åtnjuter därför socialt erkännande om inte 

t o m beundran. 

3: Kvinnoförtryck - ett omodernt perspektiv 

I den tidiga feministiska diskussionen betonades kraftigt sambandet 

mellan samhällets kvinnoförtryck, mäns och kvinnors olika rättigheter 

och kvinnors därav betingade sociala och ekonomiska beroende av 

män. Sedan dess har kvinnoforskningen gjort en hel del för att belysa 

hur kvinnors liv präglas av dessa beroendeförhållanden. Inom den 

feministiska diskursen har ekonomiskt oberoende utpekats som en 

viktig förutsättning för kvinnors självbestämmanderätt. Det finns 

emellertid ett bekvämt missförstånd eller en feltolkning av feminismen, 

som inskränker kvinnors frigörelse till just detta. Kvinnors frigörelse 

reduceras till konkurrens med männen på arbetsmarknaden. Den 

politiska kvinnorörelsen och kvinnoforskningen har också visat på en 

annan aspekt av kvinnors beroende: rollen som försörjare och

30 

omhändertagare av barn, män och gamla, en roll som tidigare 

uppfattats som så självklar att man inte insett samhällets fullständiga 

beroende av den. Kvinnans fullständiga ansvar för det primära 

reproduktionsarbet i hemmet har gett henne sekundär status ute i 

samhället (Walcker-Mayer 1984). 

4: Kvinnans livsstyrka och den "dolda" emancipationen 

Kvinnor, som beskriver sitt liv med alkoholiserade äkta män, berättar 

ofta att männens alkoholproblem har ingripit i kvinnorollen på så sätt, 

att kvinnorna tvingats överta hela familjeansvaret. Kvinnor har då börjat 

göra saker, som tidigare inte anförtrotts dem och som de inte heller 

trott sig kunna klara av. De har fått ta hand om ekonomin och sköta 

familjeangelägenheterna utåt, de har blivit tvungna att yrkesarbeta mer 

- vilket de ofta betraktat som mycket tillfredsställande. Denna 

utveckling tycks ofta leda till ökad kvinnlig självständighet och till en 

frigörelse från den traditionella hemmafrurollen. 

Många kvinnor upplever sig, som en följd av mannens alkoholism, vara 

honom moraliskt överlägsen. Ju svagare mannen blir på grund av sitt 

alkoholberoende, ju mera går bilden av den svaga kvinnan i kras. T o 

m våld och misshandel kan bara temporärt ifrågasätta de nya 

erfarenheter, som kvinnan gör. Om våldet går för långt, vilket i de flesta 

fall betyder att det drabbar barnen, börjar kvinnan tänka på att fly 

äktenskapet och lämna sin make. Detta är emellertid en oerhört svår 

väg att gå för många kvinnor. En kvinna som lämnar sin alkoholiserade 

man ifrågasätter medvetet eller omedvetet de värden, normer och 

begränsningar, som hon präglats av i sin roll som maka. 

Utgående från sina erfarenheter av arbete med kvinnor, som kommit till 

en rådgivning till följd av sina problem med en alkoholiserad partner, 

skrev Carmen Walcker-Mayer redan för nästan tio år sedan: "För att 

ifrågasätta de värden och normer, som omger våra kvinnoliv, måste vi 

relatera kvinnors individuella liv till den samhälleliga kontexten. 

Ideologiska diskussioner måste föras och invanda föreställningar 

måste ifrågasättas. Samtidigt borde man försöka finna alternativ till den 

etablerade arbetsfördelningen i familjen och till kvinnors ensidiga 

intresseinriktning på man och barn" (Walcker-Mayer 1984:83). 

Dessvärre har det ännu inte förts någon ideologisk diskussion inom 

missbrukarvården. De svårigheter, påfrestningar och begränsade 

handlingsalternativ, som kännetecknar de anhörigas (typiskt hustrurs

31 

och mödrars) situation har inte relaterats till det kontextuella, sociala 

kvinnoförtrycket. Diskussionerna har vanligen koncentrerats till en 

enda punkt: kvinnans frigörelse, som av den ena parten utnämnts till 

mål för terapin, av den andra parten till syndabock. Den gemensamma 

nämnaren för dessa ståndpunkter har så blivit begreppet 

"medberoende". 

5: "Medberoendet" upptäcktes vid rätt tidpunkt 

Vad menas med medberoende? Begreppet blev i USA först känt som 

"medalkoholism". I början av 1970-talet bidrog såväl familjeterapins 

utveckling som kommersialiseringen av behandlingen av medelklassalkoholister 

till, att de anhöriga mer och mer drogs in i blickfältet. 

Tidigare hade de anhöriga under årtionden varit i skymundan, både i 

behandlingssystemet och i alkoholforskningen. De anhöriga, som 

organiserat sig, hade inriktat sina krafter på nationella organisationer 

som National Councils on Alcoholism (NCA) för att övervinna 

stigmatiseringen av alkoholisterna. Dessa kvinnor har enligt min 

mening kraftigt bidragit till att alkoholismen i dag i USA så allmänt 

betraktas som en sjukdom. Vid sidan av denna verksamhet, som i 

första hand sköttes av gifta kvinnor, kom så den kontinuerliga tillväxten 

av Al-Anon-familjegrupper, som orienterade sig i riktning mot AAs 

arbetssätt. Al-Anon-gruppernas arbete å sin sida fick ett stort stöd och 

ofta direkt reklam av många inom NCA. Den enligt vad jag känner till 

äldsta publikation som använder sig av ett socialt övergripande synsätt 

på alkoholismens olika interaktionssystem, "Alkoholismen - en lögnens 

karusell" (Kellermann 1969), härrör sig från denna miljö. 

Med begreppet "medalkoholism" tog man emellertid ytterligare ett steg: 

nu uppfattade man inte längre alkoholism som en individs sjukdom 

utan som en familjesjukdom. Ur detta familjesjukdomsbegrepp 

utvecklades sedan termerna medalkoholism och paraalkoholism. 

Därmed avsågs prototypiska beteende-, reaktions- och 

bearbetningsmönster hos vuxna (med)familjeanhöriga samt bland barn 

och ungdom (para) (Greenleaf 1981). När man sedan inom 

alkoholistbehandlingen mer och mer övergick till att använda 

begreppet "chemical dependency", kom man analogt att tala om 

"medberoende" i stället för "medalkoholism". Begreppen användes i 

slutet av 1980-talet nästan uteslutande i populära publikationer med 

råd och anvisningar för behandling av alkoholsjukas familjer. I dessa 

publikationer håller man envist fast vid den generella uppfattningen av

32 

mannen som alkoholist och kvinnan som "medberoende", trots att man 

i en del av förorden kan finna en hänvisning också till "medberoende" 

män. 

Begreppet "medberoende" har den enorma fördelen, att kvinnans 

reella, samhälleligt betingade beroende av mannen osynliggörs. Man 

talar inte längre om kvinnors generellt utsatta position i ett patriarkaliskt 

samhälle, utan om den gifta kvinnans "medberoende" av mannens 

alkoholism. Man talar inte heller om mannens allmänna beroende av 

sin fru, jfr fallet med den framgångsrike mannen ovan. 

Under de allra senaste åren har "medberoendet" inte längre uppfattats 

som ett motiverande begrepp i mannens sjukdomsbild, utan som en 

självständig (alkohol)sjukdom (se Rennert 1989). Fortfarande är det 

huvudsakligen kvinnor som diagnostiseras enligt 

medberoendesyndromet; enstaka undantag från denna regel är vuxna 

barn till alkoholister. 

6: Saneringsförsöken av "the broken home" 

Medberoendebegreppet har, enligt min mening, uppstått i ett socialt 

och kulturellt sammanhang präglat av en feminism som är beredd till 

konformism. Begreppet propagerar för den på kompanjonskap 

baserade familjen, i vilken var och en lär sig att bära sin del av 

ansvaret och prövningarna utan att bearbeta de efter patriarkaliska 

principer strukturerade beroendenaförhållandena mellan könen. Med 

medberoendefilosofin görs "the broken home" respektive familjen till 

patient. Kvinnor betalar ett högt pris för denna partnerrelation, som 

först och främst kräver att kvinnan är en partner i sjukdomsinsikten. 

Bara på så sätt kan man enligt medberoendeuppfattningen uppnå en 

stabilisering av "the broken home" och få till stånd ett tillfrisknande i 

familjesystemet. Det är kvinnan som har blivit sjuk, eftersom hon har 

anpassat sig till de förändrade krav och utmaningar i par- respektive 

familjedynamiken, som mannens alkoholproblem förorsakat. I regel har 

hon blott försökt att efter bästa förstånd och samvete vara en god 

maka och mor, något som samhället även förväntar sig av henne, 

också i fall av svåra och kroniska sjukdomar. Av män förväntar man sig 

inte detta. Män uppfostras inte till att åsidosätta sina intressen till nytta 

för andra, och inte utsätts de heller för samma massiva sociala tryck, 

om de skiljer sig från en kvinna med alkoholproblem. Enligt 

amerikanska undersökningar stannar cirka nio av tio gifta kvinnor kvar

33 

hos sina män, när dessa börjar gå i terapi. Däremot är bara en av tio 

kvinnor fortfarande gift när de börjar gå i terapi. En väsentlig orsak till 

denna ojämlikhet är pengar, löner, gratis kvinnoarbete och därmed 

ekonomiskt beroende bland kvinnor med minderåriga barn. 

7: Alkoholistbehandlingen är beroende av familjemedlemmarnas 

hjälp 

Att ta upp teman som makt och pengar, samt fördelningen av makt, 

vanmakt - och inte bara ekonomiskt beroende - i arbetet med 

alkoholisters familjemedlemmar skulle kunna visa sig vara en känslig 

fråga. Finns det inte en beroenderelation mellan den instans som 

erbjuder hjälp och de medhjälpande familjemedlemmarna, och är det 

inte denna medhjälp som visar sig vara det bästa receptet för 

framgång i behandlingen på lång sikt? Naturligtvis uttrycker man det 

inte så. Inom alkoholistvården talar man hellre om starka sociala band 

som det ur prognossynpunkt mest gynnsamma. Men vem är det som 

skapar de sociala banden? Det är de gifta kvinnor, mödrar och 

väninnor, som görs till samarbetspartners i alkoholistvården, när de väl 

insett att de "hjälper sig själva" genom att stå vid mannens sida. 

Detta är, enligt min mening, utgångspunkten för det intresse för gifta 

kvinnor och klientens familj i övrigt som uppstått i 

behandlingsinstitutionerna. Den centrala frågan här är emellertid: vem 

är egentligen beroende av vem i dessa relationer? För mig är det 

uppenbart, att de som erbjuder behandling och vård för alkoholism i 

allra högsta grad behöver en bra kvinnlig partner för att uppnå goda 

vårdresultat. Detta motiv hemlighålls emellertid; i stället för att tala om 

den gifta kvinnans plikt att sörja för att hennes man inte får något 

återfall, talar man i dag om "partnerns stöd". Alternativt, och här döljer 

sig en viss cynism, talar man om att kvinnan måste bli fri från sitt 

"medberoende" för att kunna ingå i en sund förbindelse med sin man. 

8: "Medberoende" - en kringgående strategi? 

Varför välkomnades och välkomnas då detta begrepp just av kvinnor? 

Kanske för att det tillåter kvinnor, som arbetar inom alkoholistvården, 

att arbeta med kvinnliga klienter?. Men, om medberoende är en 

kvinnosjukdom, så borde väl kvinnorna få någon form av behandling?

34 

Kravet på att kvinnan och mannen gemensamt skall bearbeta 

problemen, (vilket i regel betyder den gemensamma tiden av superi 

eller drogberoende), kan i den framgångsrika behandlingsstatistikens 

intresse i de flesta fall genomdrivas. Också här handlar det emellertid 

mestadels om en kärlekstjänst, som i första hand kvinnor är beredda 

till. I praktiken innebär detta att en genomgripande diskussion om 

nödvändigheten av nya kvinno- och mansroller inom alkoholistvården 

omöjliggörs. En sådan diskussion skulle också, enligt min uppfattning, 

rucka på maktfördelningen mellan könen i själva behandlingssystemet. 

9: Begreppets terapeutiska värde 

Förespråkarna för medberoendemodellen säger sig använda den för 

att åskådliggöra systeminteraktionen i familjelivet, för att ge de 

involverade männen och kvinnorna bättre självinsikt och förmåga att 

reflektera över de egna erfarenheterna. Detta åskådliggörande gäller 

emellertid inte ojämlikheten mellan män och kvinnor i samhället. 

Därmed blir de terapeutiska teamarbetet mindre komplicerat och 

klienternas försvarsmekanismer mindre massiva än om man kallat 

sakerna vid deras rätta namn. 

Medberoendemodellen påverkar också relationen mellan den kvinnliga 

terapeuten och hennes kvinnliga klient. Allt det, som annars kunde 

beskrivas som ömsesidigt misstroende mellan kvinnor i 

missbrukarvården kan i viss mån sopas under mattan med hjälp av 

medberoendemodellen. Det förefaller som om denna modell för många 

kvinnliga terapeuter för första gången möjliggjorde en empatisk kontakt 

med de rådsökande kvinnorna. Detta är en behandlingsaspekt som 

inte bör underskattas (Walcker- Mayer 1990). Medberoendemodellen 

har också banat väg för kvinnogrupper på behandlingsinstitutionerna, 

till och med på de mest traditionella institutionerna. Den avlastande 

och befriande funktion dessa kvinnogrupper har haft kan vara en viktig 

faktor i de "terapeutiska" framgångarna. Förvånansvärt ofta skiljer sig 

dock kvinnor från sina män efter behandlingen. Jag förmodar, att det 

här rör sig om kvinnor, som inte längre vill dansa efter mannens pipa 

och nöja sig med att leva ett andra rangens liv, och som därför hämtar 

kraft ur en kvinnogrupp. Många män får också en oerhörd ångest, när 

kvinnor blir medlemmar i "sådana där" grupper.

III SLUTSATSER 

35 

Jag är därmed färdig med mina iakttagelser och hoppas, att jag har 

lyckats skissera den innehållsliga och ideologikritiska diskussionen om 

begreppet medberoende. Vad diskussionen egentligen borde ha 

handlat om är kanske: hur mycket medberoende från kvinnans sida 

behöver mannen egentligen för att inte vara tvungen att se sig om efter 

en ny mansroll? 

Först under de senaste åren har ansatserna inom den feministiska 

terapin gjort sitt intåg i diskussionen om familjeterapi (jfr McGoldrick 

1989). Från den feministiska terapin kommer nu kravet om att familjen 

inte betraktas som en könsneutral helhet. Samtidigt kommer de första 

ansatserna till en feministiskt orienterad tolking av de sociala 

könsrelationerna i samhället och den roll som alkoholismen kan spela 

som förmedlare av dessa relationer och som förändrare i riktning mot 

rollöverskridande. Bepko & Krestan (1985) är ett exempel på dessa 

nya feministiska tendenser; de knyter ihop kvinnofrågan och 

kvinnopolitiken med nykterhetsfrågan, så som man gjorde i den gamla 

nykterhetsrörelsen. I motsats till andra kvinnliga författare, som helt 

sluter upp kring självständighetens credo (exempelvis Wilson-Schaef 

och Norwood), försöker Bepko & Krestan synliggöra mäns och 

kvinnors ömsesidiga beroende. Alkoholismen blir för dem en metafor 

för beroende - detta beroende som i vår tid till den grad har förnekats! 

Detta synsätt kan i framtiden medföra ett paradigmskifte, som 

ifrågasätter grundläggande antaganden om rusmedelsberoendets och 

nykterhetens karaktär (Helfferich 1990). 

Översättning från tyska: Ulf Modin och redaktörerna

REFERENSER 

36 

Appel, Ch. (1991): Frauen - Alkohol - Gesellschaft. Zur Relevanz und 

Aktualität der Amerikanischen Temperenzbewegung. Lambertus- 

Verlag Freiburg. 

Appel, Ch. (1990 a): Women, Alcohol, Society or: how important was 

alcohol for the 19th century Women's Temperance movement and how 

important is it to bring back that history to modern discussions on 

women and alcohl problems?, uppsats framlagd vid 16th Annual 

Alcohol Epidemiology Symposium i Budapest, 38 Juni, 1990. 

Appel, Ch. (1990 b): Der Mut der Marty Mann, ingår i: Suchtreport 

5/90, s. 50-55. 

Bepko, C; Krestan, J.A. (1985): The Responsibility Trap. A Blueprint for 

Treating the Alcoholic Family. The Free Press, New York/ Collier 

MacMillian Publishers, London. 

Epstein, B.L. (1981): The Politics of Domesticity. Women, Evangelism 

and Temperance in Nineteenth-Century America. Wesleyan University 

Press, Middletown, Connecticut. 

Fillmore, K.M. (1984): "When Angels Fall": Women's Drinking as 

Cultural Preoccupation and as Reality, ingår i: Wilsnack, S.; Beckman, 

L. (red.) Alcohol Problems in Women. New York 1984. 

Greenleaf, J. (1981): Co-Alcoholic. Para-Alcoholic. Who's Who and 

What's the Difference? Jael Greenleaf, Los Angeles. 

Gusfield, J. (1963, 1986): Symbolic Crusade. Status Politics and the 

American Temperance Movement. Urbana 1963. 

Harris, K. (1979): Feminism and Temperance reform in the Boulder 

WCTU, ingår i: Frontiers, 1979, Vol. IV, No. 2, s. 17-24. 

Helfferich, C. (1990): Neue Mythen oder Alte Beliebigkeiten oder ...?, i: 

Appel, Ch. (red.) Der Feministische Blick auf die Sucht, utkommer som

37 

materialband 9 Facetten feministischer Theoribilddung, utges av 

Frankfurter Frauenschule, Frankfurt/Main. 

Kellermann, J. (1969): Alcoholism, a Merry-go-round named Denial, 

utgiven av Al-Anon Family Groups Headquarter Inc., New York. 

Levine, H.G. (1990): Temperance Cultures: Alcohol as a Symbol of 

Danger in Anglo and Nordic Societies, uppsats framlagd vid Society for 

the Study of Addiction seminarium "Substance misuse -- What makes 

problems?" Windsor, Great Park, England, 25-27 April, 1990. 

Levine, H.G. (1980): Temperance and Women in 19th Century United 

States, ingår i: Kalant, O.J. (red.) Alcohol and Drug Problems in 

Women. New York/London 1980. 

McGoldrick m fl (red) (1989): Women in Families. A Framework For 

Family Therapy. New York/London. 

Norwood, R. (1985): Women who love too much. When you keep 

Wishing and Hoping He'll Change. New York. 

Powers, M. (1984): Decay from Within: The Inevitable Doom of the 

American Saloon, uppsats skriven för International Conference on the 

Social History of Alcohol, Berkeley. 

Rennert, M. (1989): Co-Abhängigkeit. Was Sucht für die Familie 

bedeutet. Freiburg. 

Vogt, I. (1986): Alkoholikerinnen. Eine qualitative Interviewstudie. 

Freiburg. 

Vogt, I. (1990): Frauen, Sucht, Emanzipation: Selbstbilder und 

Fremdbilder, i: Appel, Ch. (red.) Der Feministische Blick auf die Sucht, 

utkommer som materialband 9 Facetten feministischer Theoribilddung, 

utges av Frankfurter Frauenschule, Frankfurt/Main. 

Vogt, I. (1991): Gewalt, Frauen und Sucht, ingår i: Jugend und 

Gesellschaft, utkommer 1991.

38 

Walcker-Mayer, C. (1984): Leben aus Zweiter Hand - weibliche 

Existenz durch männliche Abhängigkeit, ingår i: Merfert-Diete, 

Ch./Soltau, R. (red.) Frauen und Sucht. Reinbek 1984. 

Walcker-Mayer, C. (1990): Mitäterschaft in der Beratungssituation, i: 

Appel, Ch. (red.) Der Feministische Blick auf die Sucht, utkommer som 

materialband 9 Facetten feministischer Theoribilddung, utges av 

Frankfurter Frauenschule, Frankfurt/Main. 

Wegscheider, S. (1981): Another Chance. Hope and Health for the 

Alcoholic Family. Palo Alto. 

Willard, F.E. (1889): Glimpses of Fifty Years, The Autobiography of an 

American Woman. Chicago: Women's Temperance Publication 

Association. 

Willard, F.E. (1905): Do Everything: A Handbook for the World's White 

Ribboners. Chicago, nyupplaga. 

Wilson-Schaef, A. (1986): Co-Dependence. Misunderstood - 

Mistreated. San Francisco.

39 

Alkohol som kønssymbol 

Konstruktionen af den kvindelige ædruelighed og 

udviklingen af de kvindelige drikkemønstre omkring 

århundredskiftet 

Sidsel Eriksen, Læssøesgade 21, 4 th, DK-2200 København N 

1 INDLEDNING 

Hvorfor overhovedet beskæftige sig med kvinder og alkohol historisk? 

Det fremhæves ofte, at kvinderne stedse har drukket betydelig mindre 

end mænd, og at kvindealkoholisme i alt fald før århundredskiftet 

tilsyneladende var et helt marginalt fænomen knyttet til hjemløse og 

løsagtige kvinder. 1 

Kvindens alkoholproblemer var, efter hvad vi ved, i årtierne omkring 

århundredskiftet i hovedsagen mandens drikkeri - dvs. rollen som 

drankerens hustru. Drankerhustruen er ganske vist også en velkendt 

skikkelse tidligere i historien, men samtiden påpegede ofte, at 

drankerhustruen i slutningen af 1800-tallet fik mange medhustruer. 

Afholdsmanden Ferdinand Nielsen var blandt de mange, der erkendte 

og formulerede kvindeproblemet i al sin enkelhed: "Når 

Familieforsørgeren drikker, så færdes han ude blandt Folk. Han 

kommer i Selskab, om end ikke i det bedste Selskab. Han drikker og 

tænker ikke. Men Hustruen, som går i det fattige, øde Hjem, iblandt 

forsultne, pjaltede Børn, hun har Tid til at tænke. Og jo mere hun 

tænker, jo mørkere bliver hendes Liv." 2 Mandens drikkeri førte ikke 

bare ham selv, men også hele hans familie ud i elendighed. Det var de 

1 Se Karen Salmose: Kvinnors alkoholbruk i historisk belysning, i: 

Kvinnor, alkohol och behandling. En nordisk antologi. NAD-publikation 13, 

1986, s. 45 (ff.). 

2 Ferdinand Nielsen: Kvindens Stilling til Afholdssagen, i: Dansk 

Afholdsblad 12/6 1891, s. 186.

40 

drikfældige mænd og deres ulykkelige familier, der dominerede 

fattiggårdene. 3 

Meget tyder da også på, at mandedrikkeriet havde fået nye og bedre 

udfoldelsesmuligheder i slutningen af det forrige århundrede fremmet 

af den billige brændevin og udbredelsen af det nye bajerske øl. 4 I takt 

med industrialiseringen ved vi, at der kom mange flere værtshuse og 

alkoholudskænkningssteder i by og på land, og at disse 

udskænkningssteder blev forum for det mandlige fællesskab. 

Drikkeriet truede hverdagen - og familien - især i byernes 

førstegenerations arbejderhjem: Manden drak ude, blev beruset og 

kom sent hjem frarøvet både energi, selvrespekt og penge. Der var 

nok en glidende overgang fra et socialt og forløsende drikkeri med 

kammeraterne i offentligheden, - et drikkeri, som kunne være med til at 

gøre mandens liv i byen udholdelig - til problemdrikkeriet, der gik efter 

berusningens virkning mod en fortrængning af den tilværelse, som 

bylivet bød ham. Sådan beskrev samtiden det i alt fald. 

Kvinders historisk set moderate alkoholforbrug er formentlig 

baggrunden for den opfattelse, at kvinden - af natur - skulle være 

mindre tilbøjelig til drikkeriet. Denne opfattelse spøger stadig i 

forskningen om kvinder og alkohol. 

Nu kan man naturligvis ikke afvise, at kvinder fysisk tåler mindre end 

mænd. De senere års fremvoksede kvindedrikkeri og 

kvindealkoholisme har dog afgjort problematiseret sådanne "naturlige 

forklaringer". Det gælder især fremvæksten af kvinders skjulte alkohol- 

og psykofarmakaforbrug, men også det nye "maskuline kvindedrikkeri", 

som normalt regnes for at være udviklet i takt med, at kvinderne kom 

ud på arbejdsmarkedet i offentligheden og dér overtog mandens 

drikkevaner. Skønt kvinderne næppe vil nå det mandlige niveau 

foreløbig, er denne kvindealkoholisme dog et vidnesbyrd om, at 

kvinders lave forbrugsniveau ikke er en gang givet, men - ikke uventet 

3 Beretning til Finansministeren om Drikfældigheds-Forholdene i 

Danmark (afgiven i September 1882), i: Danmarks Statistik, Statistiske 

Meddelelser, Tredje Række, 4de Bind, VI, s. 278. 

4 Inge Bundsgaard og Sidsel Eriksen: Hvem disciplinerede hvem? En 

kommentar til Poul Porskær Poulsens artikel: Afholdsbevægelsen som 

disciplineringsagent, i: Fortid og Nutid bd. XXXIII 1986, 55-69.

41 

- et udslag af en begrænsende kvinderolle, 5 hvis gennemslag altså kan 

variere over tid. 

Det skal her være en tese, at den "ædru og kontrollerende kvinde" er 

en metafor, som har afgrænset kvindens naturlige handlingsrum, og - 

ikke mindre interessant - også eftertidens forestillinger om kvindens 

traditionelle ædruelighed. Intet tyder nemlig på, at kvinderne ikke i det 

førindustrielle samfund havde været en integreret del af drikkekulturen. 

I alt fald drak de hjemmebrygget øl og sikkert også brændevin, om end 

næppe med det samme forbrug som mændene. 6 

Hermed skal der knyttes an til den amerikanske kvindehistoriker Joan 

W. Scott's tanker om, at de kvaliteter kønnene har ikke er absolutte, 

men er meningssystemer af symboler, begreber og metaforer 

konstrueret til forskellig tid med forskelligt indhold alt efter de 

herskende magtforhold i samfundet. 7 

Konstruktionen af metaforen om den ædru og kontrollerende kvinde 

var en måde at tilpasse kvinden til en nødvendig og 

samfundsbevarende stilling i en tid, hvor samfundet havde behov 

herfor - som modvægt til den drikkende og udadvendte mand. 8 I takt 

med at mandedrikkeriet blev et tegn på styrke, vitalitet og mandighed, 

blev mandedrikkeriets modsætning: ædrueligheden eller et restriktivt 

forhold til alkoholen et udtryk for kvindelighed, og for at kvinden havde 

udviklet en harmonisk og afklaret kønsidentitet. Fremprovokerede det 

5 Herom bl.a. Else Christensen og Kirsten Hvidtfeldt: Kvinders 

alkoholmisbrug. En interviewundersøgelse af 19 kvindelige 

alkoholmisbrugere, 1982. 

6 Se eksempelvis Birgitta Skarin Frykman: Arbetarkultur - Göteborg 

1890, 1990, ss. 93, 270 ff. 

7 Joan W. Scott: Gender: A Useful Category of Historical Analysis, i: 

The American Historical Review, 91, 5 1986,s.1063fff. Begrebet socialt køn 

har Scott udviklet i Joan W. Scott: Gender and Politics of History, New York 

1988. 

8 Mark Edward Lender: A Special Stigma: Women and Alcoholism in 

the Late 19th and Early 20 Centuries, i: David L. Strug, S. Priyadarsini and 

Merton M. Hyman (ed.): Alcohol Interventions. Historical and Sociocultural 

Approaches, New York, 1986; Jonas Frykman och Orvar Löfgren: Den 

kultiverade människan, 1989, s. 86 m.fl.s.

42 

tiltagende mandedrikkeri konstruktionen en ny diskurs omkring 

kvinders forhold til alkoholen? 

Provokerende kunne man opstille alkoholens forhold til kønnet omkring 

århundredskiftet skematisk, hvor felterne øverst til venstre og nederst 

til højre betegner henholdsvis alkoholen som et mandighedssymbol og 

ædruelighed som et kvindelighedssymbol. Det fører til, at 

kvindedrikkeriet og mandeædruelighed skulle være henholdsvis 

ukvindeligt og umandigt. 

Figur 1 Alkoholen som kønssymbol 1890 

Alkoholbrug 

Kønsrolle 

Drikkende Afholdende 

♂ -Rollen Stærk, Svag, 

robust og impotent og 

mandig kraftesløs 

♀ -Rollen Svag, Stærk, 

løsagtig og ren, ærbar og 

liderlig kvindelig 

Nu er det nok svært at placere selve konstruktionsprocessen alene til 

årtierne omkring århundredskiftet om end tidens store 

samfundsforandringer ellers taler for det. Det skal heller ikke være 

sagt, at kvinderne blindt accepterede den dem tildelte rolle. En del 

kvinder protesterede både ved ikke at opfylde den ædru og 

kontrollerende rolle eller ved at drikke eller gå ud i offentligheden. Vi 

kan undersøge og bestemme mekanismerne i den kvindelige 

alkoholdiskurs eller den konkrete virkelighed, som kvinden måtte

43 

forholde sig til på alkoholområdet, gennem de reaktioner de forskellige 

kvindelige strategier affødte. 9 

Samtidige reaktioner på kvindens tackling af alkoholen tenderede 

tilsyneladende mod at presse kvinden til ædruelighed i hjemmet og 

væk fra den mandlige drikkesfære. Det skal dog vises, at reaktionen på 

kvinders drikkeri afhang mindre af den konkrete alkoholindtagelse, end 

af om indtagelsen foregik i en mandlig eller en kvindelig sammenhæng 

- i en offentlig eller en privat sfære. Styrken af alkoholens symbolværdi 

afhang af hvor den blev indtaget. Noget kunne tyde på, at alkoholen 

mistede en del af sin mandlige symbolværdi, hvis den blev indtaget i 

privatsfæren ligesom ædrueligheden mistede en del af sin kvindelige 

og opofrende charme, hvis den blev proklameret for aktivt i en offentlig 

sfære. Offentlig afholdenhed blev med andre ord ikke opfattet som 

ubetinget kvindeligt, og privat drikkeri blev ikke opfattet som ubetinget 

ukvindeligt. 

Reaktioner på de kvindelige alkoholstrategier findes især i 

afholdspressen og i den religiøse litteratur, som udbredtes i årtierne 

omkring århundredskiftet. Dette skal i denne sammenhæng opfattes 

som et indicium om, at de religiøse bevægelser og afholdsbevægelsen 

med disse reaktioner netop var med til at forandre og bekæmpe ikke 

bare mandedrikkeriet, men som en forudsætning herfor at skærpe og 

definere den nye ædru og kontrollerende kvinderolle. 10 

9 En senere diskursanalyse findes i Margaretha Järvinen: 

Kontrollerade kontrollörer - kvinnor, män och alkohol; i: Nordisk Alkohol 

Tidskrift, Vol 8, 1991: 3; ss. 143-152. 

10 Historikeren Per Frånberg konstaterer om den svenske 

afholdsbevægelse, at det var mændene, der bl.a. gennem 

afholdsbevægelsen definerede og forstærkede det sande kvindeideal. Se 

Per Frånberg: Den sanna kvinnan och politiken. En studie af 

röstuppdelningsdebatten 1922, i: Scandia, bd. 49:1, 1983, s. 147 ff.

44 

2 KONSTRUKTIONEN AF DEN ÆDRU OG KONTROLLERENDE 

KVINDE 

"Det er ikke min Hensigt at give Kvinderne Skylden for Drikkeriet i og 

for sig, jeg indrømmer, at man ikke skal være for hurtig til at slynge 

Bebrejdelsen ud imod dem, og at man ikke kan kræve alt for kraftig en 

Optræden udadtil mod Drikkeriet, da deres Indflydelse i Samfundet er 

for lille, mindre end de kunne kræve som en almindelig Menneskeret. 

Jeg ved, at mange gerne vilde jage Drikkeuhyret ud af Hjemmet langt, 

langt bort, men de ere magtesløse, de kunne ikke. Jeg ved, der er 

mange Kvinder, som lide så meget, helt uden egen Skyld, ikke blot i 

Drankerhjemmene, men også i mindre drikfældige Hjem, i 

Mådeholdsdrikkernes Hjem. Men uagtet jeg ved dette, så kan jeg ikke 

lade være at sige: Mange Kvinder have gjort deres til, at Hjemmet er 

Sønderknust under Drikkeriets Tryk." 11 

Paradoksalt nok er det afholds- og folkehøjskolemanden Ferdinand 

Nielsen, som er ophavsmand til udtalelsen. Hvor nødig han end ville 

indrømme det, kan der ikke være tvivl om, at han virkelig mente, at 

kvinderne bar en stor del af ansvaret for mændenes drikkeri. Ferdinand 

Nielsens tilrettevisning er derfor et af mange vidnesbyrd om, at rollen 

som ædruelighedens vogter var under udvikling og blev justeret efter 

kønnenes nye samfundsmæssige situation i hjem og på 

arbejdsmarkedet. Alene kvinden kunne efter Ferdinand Nielsens 

mening afdæmpe virkningen af mandens naturlige tilbøjelighed, ved at 

komme ham i møde med sine særlige kvindelige evner. Og med 

tilstrækkelig mange af sådanne konstateringer måtte "den ædru og 

kontrollerende kvinde" nødvendigvis overgå fra metafor til realitet. 

Temaet kunne varieres - og blev det - i det uendelige eventuelt med 

henvisning til udenlandske autoriteter fra lægeverdenen som 

eksempelvis den østrigske Dr. Wilh. Bode: "... at anklage andre er 

aldrig den rette Vej til komme ud af Nøden på, og derfor skulle 

Kvinderne heller ikke anklage Mændene; det er langt bedre, når de 

tilstå: Kvinderne ere Skyld i Mændenes Drikkeri. Ganske vist ikke altid, 

heller ikke i Regelen, men desværre ofte." Bode mente, at det var helt 

rimeligt - eller i hvert fald forståeligt, om manden gik til værtshuset, hvis 

ikke hjemmet fungerede, dvs. hvis ikke kvinden formåede at opfylde 

11 Ferdinand Nielsen: Kvindens Stilling til Afholdssagen, i: Dansk 

Afholdsblad 12/6 1891, s. 185-6.

45 

sin naturlige hustrurolle som hjemmets skytsengel: "En Dranker kan 

undertiden have en god Kone, en sand Engel i Henseende til 

Tålmodighed og Godhed. Men vi se dog oftere, at han ikke fandt den 

rette Livsledsagerinde. Mange unge Piger kunne nok fange en Mand, 

men de kunne ikke holde ham fast, fordi de ikke i Længden have noget 

skønt og godt at byde ham. Enten lever hun ikke åndelig talt med i 

hans Tankeverden, hun skuffer og keder ham, forekommer ham måske 

som et mindre værdifuldt Arbejdsdyr eller en barnagtig Dukke, eller 

hun viser ham ikke daglig den Ømhed, Munterhed og Godhed, som 

han søger i sit Hjem, fordi hans Liv ellers er så alvorligt og svært; hun 

piner ham ved at hænge sig i småting, ved Påståelighed og 

Gardinprædikener. Eller hun forstår ikke at gøre de fire Vægge til et 

Hjem: Varmt, behageligt og hyggeligt, eller hun kan ikke lave ordentlig 

Mad, eller hun sørger ikke for at se ordentlig og pæn ud og gør sig ikke 

Umage for igen at falde i hans Smag. (. .) hvor en Hustru ikke er en 

Helt i Kærlighed og Tilgivelse, der gør hun kun Ondet værre". 

Og så kunne Bode som bevis konkludere, at: "Næsten alle de Mænd, 

som leve i ulykkeligt Ægteskab, ere Drankere". Den nærmere 

kausalsammenhæng uddybede han dog ikke nærmere. Også 

sønnernes alkoholforbrug, skulle kvinden holde øje med, men gerne på 

en spøgefuld måde. Der var en historie om en moder, der "hver Dag en 

Uge igennem spurgte sin Søn, der var Student, hvor mange Krus Øl 

han havde drukket. Og da hun ikke plejede at bebrejde ham noget, 

sagde han Sandheden. Søndag Morgen bad hun ham gå med ind i 

Badekammeret, viste ham det fyldte Badekar og sagde: - 'Så meget Øl 

har Du i denne Uge fyldt i din Mave; jeg har hver Morgen hældt så 

mange Krus i, som Du sagde til mig'." Kvinden skulle også stedse 

være opmærksom på ikke at lede manden ud i drikkesituationer. Hun 

skulle især være forsigtig overfor "Arbejdere, Postbude, Kuske eller 

Tjenestefolk, som man vil vise en Opmærksomhed. [For] når der 

stadigvæk overalt bliver budt disse Mennesker Øl og Snaps, må de jo 

udvikle sig til Drankere." Og frem for alt måtte kvinden ikke glemme sin 

rolle som kontrollant i selskabslivet: "Værtinder, som ved hvert Måltid 

og endda imellem Måltiderne byde eller endog pånøde deres Gæster 

Vin og Likør, handle måske netop fjendtligt imod dem, hvor de dog 

mene det venligt. Det kan jo godt være, at vor Gæst netop har en 

Svaghed for Alkohol." Alligevel - og ikke mindre interessant i denne 

sammenhæng - havde kvinderne en vis uvilje mod denne rolle: "mange 

Reformforsøg strande desværre ofte på deres Fejghed eller Mangel på 

Forståelse. Halvdelen af vore Damer lider under at være tvungen til at 

drikke Vin ved alle Festligheder og Middagsselskaber, men hvorfor

46 

vente de da altid med at forlange Vand, indtil en mandlig Modstander 

af Alkoholen gør Begyndelsen? Hvorfor understøtte de ikke enhver, 

som søger at bryde denne tåbelige Drikketvang?" 12 Det var altså 

stedse fra Bodes side opfordringer til kvinden, om at tage rollen som 

ædruelighedens vogter alvorlig - også selvom hun måske selv havde 

lyst til drikken. 

At afholdsfolkene støttede sig til lægeautoriteten Bode blev nok tilsigtet 

opfattet som en biologisk bekræftelse af, at den ædruelige og 

omsorgsfulde kvinderolle var i overensstemmelse med kvindenaturen. 

Spørgsmålet er dog, om ikke Bodes synspunkter på kvinders forhold til 

alkoholen blot kan tolkes som en del af den samfundsmæssige 

diskurs. 13 

3 AFHOLDSBEVÆGELSEN SOM KVINDENS BEVÆGELSE 

Den danske afholdsbevægelse fremstod i offentligheden som i høj 

grad udviklet og ledet af mænd. Kvinderne udgjorde højst godt 2/5 af 

bevægelsens medlemmer, og deres stilling var langt fra toneangivende 

i bevægelsen. Af afholdsforeningernes medlemslister kan vi ofte 

konstatere, at manden i en familie tilsluttede sig bevægelsen først, og 

at kvinden, hvis hun overhovedet fulgte med, først kom senere, når 

mandens største alkoholproblemer var borte. 14 

Noget kunne tyde på, at afholdssagen ikke blev opfattet som et oplagt 

kvindeanliggende. Der er mange eksempler på, at kvinder ikke blot 

vægrede sig mod selv at gå i afholdsbevægelsen, men at de ligefrem 

12 Dr. Wilh. Bode: Kvinderne og Drikkeriet, i: Til Ædruelighedens 

Fremme. Et Tidsskrift udgivet af Samfundet til Ædruelighedens Fremme, 

Knud Thejll (red.), 4. Aarg 1890, s. 20-29. 

13 Om den kulturbestemte kvindebiologi se Bente Rosenbeck: 

Kvindekøn, 1987, s. 81; Emely Martin: The women in the Body. A Cultural 

Analysis of Reproduction, 1987 (1989). 

14 Sidsel Eriksen: DET ANDET STAVNSBÅND. Et lokalstudie i Thisted 

afholdsforenings ideologi og arbejde for at forandre mennesker og 

samfund, i: Historie. Jyske samlinger bd. 18, 1991.

47 

forhindrede deres mænd i det samme - enten med begrundelsen, at 

det var for dyrt, 15 at afholdsbevægelsen var dem for mystisk, eller også 

var årsagen den ikke mindre interessante, at det brød med samtidens 

mandighedsideal at underlægge sig afholdsbevægelsens askese. Det 

blev næsten forbundet med en slags "potenstab" frivilligt at afskrive 

manden retten til at praktisere et af mandighedens naturlige funktioner: 

drikkeriet. Afholdsbevægelsen søgte nemlig at ændre det herskende 

mandebillede til, at "en Mand ikke er nogen Mand, når han ikke kan 

bekæmpe sine dårlige Tilbøjeligheder." 16 

Det var efter afholdsmændenes mening et problem, at kvinderne var 

konservative på godt og ondt og foretrak de stærke fyre frem for de 

vage afholdsmænd. De var endog villige til at indgå ægteskab med en 

"Svirebroder", som kunne begå sig i det mandlige selskab. 17 

Mangfoldige historier fra afholdslitteraturen viser, hvor ilde det kunne 

gå sådanne kvinder, som ikke af den ene eller den anden grund 

støttede manden i hans afholdsbestræbelser. En slagter var i drukken 

tilstand kommet i slagsmål og havde såret sin modstander til døde. 

Han blev dømt til flere års fængsel, og ved afskeden med hustru og 

børn græd han og sagde: "Dette var aldrig sket, hvis du ikke havde 

gjort så mange Modforestillinger, hver Gang, at jeg vilde have ladet 

mig optage i Good Templarlogen". Trods mange lignende vidnesbyrd 

var kvinderne dog i følge afholdsbladene stadig ligegyldige. 18 

Når kvinderne afgjort ikke dominerede i afholdsbevægelsen, fremstår 

det derfor som et paradoks at afholdslitteraturen ofte fremhævede 

afholdsbevægelsen som et særligt kvindeanliggende. Nu var der 

faktisk i udlandet fortilfælde, hvor kvinderne selv havde optaget 

kampen for ædrueligheden. Kendt er det fra 1870'ernes USA, at især 

hvide protestantiske middelklassekvinder havde indledt et korstog mod 

det vilde vestens mange nye alkoholbeværtninger. 

15 Logen Jacob Molay. Forhandlingsprotokol 1882-86, Vejle. 

16 Kvinderne, i: Dansk Good Templar 5/8 1906, s. 124-125. 

17 Afholdsfesten i Aarhus, i: Reform. 15/7 1886. 

18 S-n [Sofus Rasmussen]: Kvinderne og Drikkeriet, i: Nordisk Good- 

Templar 13/11 1904, sp. 217-219.

48 

I Danmark var det dog ejendommeligt nok ofte afholdsmændene, der 

ofte med henvisning til U.S.A. gjorde afholdssagen til 

kvindeanliggende: "Det er din Sag, som nu forhandles, det drejer sig 

om din og dine Søstres Skæbne, om eders Pligter og eders 

Rettigheder! Og det drejer sig om hele Folkets Velfærd og Fremtid; thi 

Nationens legemlige og moralske Sundhed, dens Besiddelse af ydre 

og indre Goder afhænger af Kvindernes Forhold til Drikkeriet." 19 

Ovennævnte Ferdinand Nielsen kaldte ligefrem afholdssagen for en 

"kvindesag", fordi den skaffede mange kvinder bedre livsvilkår og 

krævede og gav det samme til mænd og kvinder." 20 Med det sidste ville 

Nielsen nok mene, at afholdsbevægelsen var med til at sikre manden 

for kvinden, og det skulle hun være glad for. Men støttede 

afholdsmændene imidlertid blindt tanken om afholdsbevægelsen som 

kvindesag? 

4 OPRØRSSTRATEGI 

Hvad skete der eksempelvis, hvis kvinderne virkelig tog spørgsmålet 

om afholdssagen som kvindesag alvorligt og ligesom i U.S.A. tog 

sagen i egen hånd og gik ud i den mandlige offentlighed? Den 

kvindelige afholdsbevægelse bar faktisk kimen til en militant 

feminisme. Den amerikanske afholdskvinde Frances Willard baserede 

sit engagement i afholdsbevægelsen på en serie "oprørske" krav om 

selvbestemmelse over eget liv og ejendom og dermed kvindens 

mulighed for at kunne frigøre sig fra en drikfældig ægtefælle. Det 

drejede sig om ret til skilsmisser, økonomisk uafhængighed, og især en 

valgret, der kunne give kvinden indflydelse på varetagelsen af 

hjemmets, børnenes og ikke mindst kvindens interesser. 

Sådanne tanker havde vanskeligt ved at slå igennem i den danske 

afholdsbevægelse. For den kvindelige afholdsforkæmper Sofie 

Kauffeldt var det ganske vist vigtigt at kvinderne deltog i 




20 Ferdinand Nielsen: Kvindernes Stilling til Afholdssagen, i: Dansk 

Afholdsblad 12/6 1891, s. 185.

49 

afholdsarbejdet for gennem sit eksempel at vise manden vejen, men 

målet med kvindedeltagelsen var ikke for Sofie Kauffeldt at fastholde 

kvinden i den ædruelige og kontrollerende position, men "Kvindens 

Frigørelse og Ligeberettigelse med Manden." Pointen var, at de to køn 

skulle nærme sig hinanden og lære af modpartens adfærd. Kun derved 

ville en samfundsfjendsk mandig eller for den sags skyld pjanket 

kvindelig adfærdsform kunne afskaffes: "Lad os også i Fremtiden søge 

at blande Kvindens bløde Sind ind i Mandens mere stålsatte Tone. 

Kvinden bliver i vore Samfund ligesom mere Mand, og Manden 

Ligesom mere Kvinde, de lærer begge så meget af hinandens Sprog, 

at de forstår at tale med hinanden og være glade for hinanden. 

Kvindens noksom bekendte pjankede Kaffesladder og Mændenes 

noksom berygtede Svirregilder forsvinder indenfor vor Orden og giver 

Plads for den fri og utvungne Selskabelighed." 21 Sofie Kauffeldt blev 

efter en serie artikler nærmest usynliggjort i afholdsbevægelsen. 

Et bedre eksempel på kvindens problemer med at gøre sig gældende i 

afholdsbevægelsen var den kvindelige afholdsagitator Lene 

Silfverbergs indsats. Inspireret fra den amerikanske 

kvindeafholdsbevægelse engagerede hun sig i 1889 i den kvindelige 

kristelige afholdsforening, Det hvide Bånd. I begyndelsen bekendte 

hun sig ganske vist til en "mandevenlige" tolkning af 

kvindeafholdsprogrammet i en opreklamering af det opofrende 

kvindeideal over temaet: "Kvinden har den Opgave at bevare Hjemmet 

således at Manden ikke får Lyst til at forlade det." Kvinden skulle 

komme manden i møde og modtage ham venligt og overbærende så 

han ville føle, at han havde det bedst i sit hjem. 22 Og deri mødte Lene 

Silfverberg megen mandlig opbakning og forståelse. Da hun imidlertid 

engagerede sig i en påtænkt indsamling af underskrifter om 

kvindevalgret, overskred hun tilsyneladende sin tiltænkte rolle. I alt fald 

var hendes mand, Emil Silfverberg, imod, skønt kvinderne ellers der 

igennem kunne være med til at fremme afholdssagen ad politisk vej. 23 

Lene Silfverberg blev senere skilt, fordi det viste sig, at hendes 

afholdsmand drak. Det bibragte Lene Silfverberg den radikale men 

dyrekøbte erfaring, at mændenes alkoholproblemer ikke kunne løses 

alene gennem en strategi, der krævede en stadig opstramning og 

forfining af kvindernes kontrollerende og støttende opgaver. Springet 

fra den personlige kamp for mandens ædruelighed i 

afholdsfællesskabet til en personlig kamp mod den drikfældige mand, 

blev ikke stort. Ved at tage afholdssagen i egen hånd, begyndte hun 

efterfulgt af flere fremtrædende afholdskvinder og inspireret fra U.S.A.

50 

at udvikle kvindeafholdsbevægelsen til en egentlig oppositionskultur, 

hvor kvinden placerede skylden for drikkeriet på manden selv. 

Ideologisk styrkede hun sig ved at tage Gud til hjælp, - den herre, der 

stod over hendes mandlige medafholdsfolk. Den kvindelige 

afholdsbevægelse blev dermed en kritik mod mandekulturen, hvor 

kampen for at løse alkoholproblemerne hjemme hos drankerhustruen 

blev en kamp for uafhængighed af manden og hans "mandlige" vaner? 

Af kommentarerne til Lene Silfverbergs virke kan vi se, at dette 

selvstændige kvindelige afholdsinitiativ var særdeles upopulært. En af 

afholdsbevægelsens mandlige ledere betegnede ligefrem - i et privat 

brev - Lene Silfverberg som en ukvindelig og usympatisk natur, og - 

med direkte adresse til hendes kvindelige agitationsvirksomhed - at 

hun "i høj Grad savnede en Omgængelighed, Folk [afholdsmændene] 

nu en gang Kræver". Hendes Betydning som sådan var dertil ikke stor: 

"i alt Fald ikke ud over en ret snæver Kreds af kvindelige 

Medlemmer." 24 En anden afholdsmand var heller ikke begejstret - i alt 

fald ikke afholdsmand og -mand imellem: "Når jeg privat skal sige min 

Mening til Dem om Fru S[ilfverberg], tror jeg at hun har haft større 

Indflydelse på Kvinderne - Mændene støde hun ofte fra sig ved sit 

mandhaftige Væsen medens f.eks. Fru Drøhse tiltrækker Mændene 

ved sit kvindelige Væsen. Vi Mænd ynder nu engang ikke de 

mandhaftige Kvinder." 25 

Hvordan man forestillede sig den ideelle afholdskvindetype kan vi få et 

indblik i, gennem et portræt af fru Drøhse i et afholdsblad året efter. 26 

Fru Drøhses blide væsen, udseende og mangel på intellekt var 

tydeligvis det, der efter afholdsmandens mening kvalificerede fru 

Drøhse fremfor Lene Silfverberg! 

Lene Silfverbergs manglende forståelse for sin fraskilte exafholdsmand, 

blev ligefrem af een af parrets fælles afholdsvenner gjort 

til årsag til hans drikkeri "havde [Emil] Silfverberg fået en virkelig god 

Hustru, havde det rimeligvis ikke gået ham så galt. Hun lever jo for sin 

'egen Afholdssag'. (..) Hun var en gammel Frøken, da han traf 

hende." 27 Frøken er her betegnelsen for en asexuel og ukærlig kvinde - 

en mande-kvinde. 

Gjorde kvinden oprør mod afholdsbevægelsens veldefinerede 

opofrende, loyale og bistående kvindeideal, kunne afholdsmændene 

ikke længere opfatte hende som en "rigtig kvinde", men som en 

udefinerbar afart, som afholdsmændene i alt fald ikke behøvede at 

tage alvorligt.

51 

Een af grundene til, at de oprørske afholdskvinder stod svagt i den 

danske afholdsbevægelse, var formentlig, at det ikke lykkedes for dem 

at få nogen overvældende opbakning fra de politisk emanciperede 

kvinder i samtiden. Afholdskvinderne kom dermed til stå både 

ideologisk og magtpolitisk svagt. Målet med kvindeagitationen blev 

derfor for afholdsagitatoren Lene Silfverberg at få de 

opinionsdannende blandt kvinderne interesserede for sagen og 

overbevist om, at afholdssagen ikke kun var for drikfældige 

mennesker, der ikke kunne holde måde. 28 

Kun en lille del af de politisk aktive kvindesagskredse i Danmark 

betragtede dog overhovedet afholdenhed, som en del af deres politiske 

program og ville ganske enkelt ikke have noget med afholdssagen at 

gøre. På Nordisk Kvindesagsmøde i København i 1888 afviste 

kvinderne ligefrem deltagelse i afholdsbevægelsen med, at "det var 

under den menneskelige Værdighed, at en Mand gik ind i en Forening 

og aflagde et Løfte for at kunne styre sin Last". 29 Dansk 

Kvindesamfund tog aldrig afholdssagen på programmet. 

Efter afholdsbladene at dømme kunne noget tyde på, at de førende 

kvindesagskvinder ikke var interesserede i at opgive deres eget 

alkoholforbrug. Det blev ofte fremhævet med beklagelse og direkte 

henvendt på disse kvindekredse at: "De Damer, der fører an i 

Kvindesagen herhjemme, hører jo alle til de "bedre Klasser", hvis hjælp 

netop særlig tiltrænges, de forstår at fange opmærksomheden og 

burde derfor virke ved Eksemplet. 30 Var alkoholen blevet et symbol på 

kvindeemancipation? 

5 MASKULINT KVINDEDRIKKERI 

21 S-K-dt.[Sofie Kauffeldt]: God Tone, i: Reform. Organ for den 

oprindelige Good-Templarorden. Tidende for Ædruelighedens og Moralens 

fremme. 1/5 1886, s. 66; Sofie Kauffeldt mødte heller ikke entydig 

opbakning for sit kvindesynspunkt. 

22 Lene Silfverberg: Forspildte Menneskeliv, i: Dansk Good Templar 1/1 

1889, s. 6-7. 

23 Sidsel Eriksen: Søster Silfverbergs Sorger. En historie om hvordan 

en søndagsskolelærerinde blev afholdsagitator og feminist og om hvorvidt

52 

Det var tydeligvis ikke alle kvinder, der kunne eller ville leve op til den 

ædru og kontrollerende kvinderolle. Afholdslitteraturen var dybt 

foruroliget: "Det er ikke alene blandt Mænd, at Drukkenskaben drager 

hærgende frem. Tydelige Tegn viser, at hvis, der ikke træffes kraftige 

Foranstaltninger for at åbne Kvindernes Øjne for det farlige i Brugen af 

stærke Drikke, da er den Dag ikke længere fjern, da Værtshusene 

bliver besøgt ligeså talrigt af Kvinder som af Mænd. Somme vil kanske 

påstå, at dette er en Overdrivelse, og at Kvinderne ikke kan synke til 

den Grad af Dyriskhed; men den, som har set, hvorledes Tilstanden i 

så Henseende er i vore større Byer, ved imidlertid, at det ikke er 

Overdrivelse. Gør et Besøg på de finere Restaurationer og Varietéer, 

hvor Musik og Sang udgør Lokkemaden, og De skal dér finde 

Kvinderne ganske talrigt repræsenterede. (..) hvor ofte hænder det 

den danske afholdsbevægelse blev en kvindebevægelse. Manus under 

udgivelse 1991. 

24 Udateret brev (to sider) fra ukendt brevskriver fra N.I.O.G.T. At 

Brevskriveren var N.I.O.G.T.s chef Jørgen Lund fremgår af Anton Schmidt: 

Mindeskrift, 1924 s. 27, hvor de positive dele af samme passage citeres 

med navnsangivelse, i: Afholdsselskabernes Landsforbunds Arkiv. 

25 Udateret privat notits fra en HB formentlig fra Anton Schmits 

indsamling i 1919, i: Afholdsbevægelsens Landsforbunds Arkiv. 

26 S-n. [Sofus Rasmussen]: Fru Thora Drøhse, i: Nordisk Good- 

Templar 15/12 1895, sp. 87-88. 

27 Sidsel Eriksen: Søster Silfverbergs Sorger, Manus under udgivelse 

1991. 

28 Udateret "Henstilling til Danmarks Storloge af N.I.O.G.T. fra Sp D O 

T. Søstrene" Henstillingen er skrevet med Lene Silfverbergs hånd og 

stammer formentlig fra omkring 1900. 

29 Afholdssagen på nordisk Kvindesagsmøde, i: Dansk Good Templar 

1/8 1888, s. 114. 

30 Ed. Carstensen: Hvor er Danmarks Kvinder, i: Agitatoren 26/4 1902.

53 

ikke, når en sådan Værtshus- eller Varietéfornøjelse er forbi, at 

Kvinderne halvt om halvt bæres ud i Drosken af halvfulde Mænd". 31 

Ligesom mændene havde de moderne kvinder efter afholdsfolkenes 

oplysninger fået smag for industriens mange nye alkoholprodukter: 

"Sager, lige fra vor egen hjemlige bajerske Ølflod til et Utal af 'Vine', 

Likører, Absint, Cognac og hvad nu alt det giftblandede Stads hedder - 

ja, selv Spiritusholdig Konfekt - nydes af altfor mange Kvinder i alt for 

mange Hjem og på altfor mange offentlige Steder." Og det var 

ingenlunde de fattige og uoplyste blandt kvinderne, der førte an. Til 

afholdsfolkenes forbløffelse måtte de konstatere, at "mange af de 

såkaldte 'bedre Damer', trods al deres Oplysning, er mere uvidende 

om disse Drikkes Skadelighed, end de jævnere Lags Kvinder, der her 

er mere vidende, fordi de kender langt mere til Afholdssagen end hine. 

Vidste de 'bedre Damer', at selv det mindste Kvantum af alkoholiske 

Drikke skader, fysisk som åndeligt, vilde de næppe røre dem". 32 

En del beretninger vidner om, at kvinderne lige som mændene også 

nød de nye berusende undergærede bajerske ølsorter, der fra 

1870'erne for alvor begyndte at erobre markedet og dermed afløste det 

tyndere og almindelige overgærede hjemmebryggede hvidtølssorter. 

Kvindernes bajerskøldrikkeri var til ovennævnte søster Silfverbergs 

store forargelse blevet synligt i byens gader: "Ja - når man på 

Københavns Gader kan se en D a m e gå hen til en Ølvogn og sætte 

en Bajer for Munden, hvad så? For nogle År siden blev der ved Gilder 

kun sat en Bajer ved hveranden Kuvert." 33 I følge en læge H.P. Ørum 

skyldtes dette øldrikkeri, at kvinderne havde den misforståede 

opfattelse: "at bajersk Øl ikke [kunne] henregnes til Spirituosa," 34 

ligesom det tynde øl, som hun altid havde drukket. 

31 Kvinderne og Drikkeriet [fra National Kuréren], i: Nordisk Good- 

Templar 13/11 1904. 

32 F. Scharnowsky: Kvinder, i: Agitatoren 3/5 1902. 

33 Lene Silfverberg: Forspildte Menneskeliv, i: Dansk Good Templar 1/1 

1889, s. 6-7. 

34 H.P. Ørum: Om Brugen af Spirituøse Drikke i Danmark udenfor 

Kjøbenhavn, 1889, s. 19.

54 

Vi må dog spørge, om dette kvindelige alkoholbrug, som samtiden 

tolkede som noget nyt og et tegn på kvindens tiltagende forfald, i 

virkeligheden blot var et resultat af, at kvinders alkoholbrug var blevet 

problematisk med konstruktionen af "den ædru og kontrollerende 

kvinden, og at de endnu ikke havde tilegnet sig det nye ædruelige 

kvindeideal, men fortsatte et traditionelt drikkemønster? 

Afholdsmændene var ikke helt uvidende om, at den omstændighed, 

der havde fremmet mandedrikkeriet: adskillelsen af hjem og arbejde og 

behovet for etableringen af nye sociale fællesskaber, også indvirkede 

på kvinderne. Borgerskabets kvinder var ligesom mændene blevet 

interesserede i at komme ud i offentligheden. Den proces, som øgede 

mændenes drikkeri, satte altså også ind hos kvinderne, men fik andre 

konsekvenser: "Manden søger sine Fornøjelser 'uden om', og Kvinden 

finder det kedeligt at sidde ensom i Hjemmet, når hun ved, at Manden 

morer sig på såkaldte anstændige Restaurationer og 

Forlystelsessteder, og det er Grunden til, at Kvinden ligesom Manden 

begynder at sky Hjemmet og vælge offentlige Steder til Hjem og 

Opdragelsesanstalt. Hjemmet er mer og mer for vore moderne Familier 

et Sted, hvor man sover om Natten, og hvor man indtager sine 

Måltider, men intet mer. Glæden, Velværet og den Forædling, som 

man alene kan finde i Hjemmet og den samlede Familie, den søges nu 

for Tiden uden for Hjemmet." 35 Forekomsten af et offentligt selskabeligt 

drikkeri, et "maskulint kvindedrikkemønster", var således langt fra 

ukendt, men ikke mindre problematisk. 

Det at kvinden drak ude blev opfattet som et signal til omgivelserne 

om, at hun var på vej til at slække på, opgive eller måske helt neglicere 

den ædruelighed, som var ønskelig og nødvendig i det moderne 

samfund og den absolut toneangivende i afholdsbevægelsen. Hvis 

"den ædru og kontrollerende kvinde" begyndte at krakelere, gik 

hjemmene efter afholdsfolkenes mening i opløsning. 

Kvindedrikkeriet kunne dog føre over i en helt uacceptabel situation, at 

afholdssagen ikke længere blot var et middel til at redde manden. 36 

35 Kvinderne og Drikkeriet [fra National Kuréren], i: Nordisk Good- 

Templar 13/11 1904. 


Templar 13/11 1904, sp. 217-219.

55 

Artikler i afholdsbladene giver næppe noget endegyldigt billede af 

kvindedrikkeriets reelle omfang, men bemærkelsesværdigt er det, at 

disse og mange andre eksempler ingenlunde hæfter sig ved decideret 

problemdrikkeri. Snarere viser de med al tydelighed, at enhver form for 

kvindedrikkeri i sig selv var farligt. Den kvindelige filantrop Charlotte 

Sannom var eksempelvis dybt bekymret over sine borgerlige 

medsøstre. "Tænk blot på, hvor almindeligt det nu er, at Damer skulle 

have deres halve Bajer til hvert Måltid." Men ikke nok med det: "Hvor 

mange Damer drikke ikke Cognac til Kaffen, efter at de først have 

drukket adskillige Glas Vin ved Middagsbordet: Jeg har endogså hørt 

sige - set det har jeg ikke, da jeg så yderst sjælden kommer på de 

Steder - at det skal være ret almindeligt, at unge Damer af de dannede 

Klasser sidde inde på de københavnske Kaféer og drikker Absint! Vist 

er det, at det om Sommeren er ganske almindeligt i landlige Krohaver 

at se tilrejsende Damer sidde og ryge og drikke forskellige berusende 

Drikke sammen med Herrerne. Og man kan ikke forklare sagen ved at 

sige: Det må være de mindre pæne Damer." 37 

Det må altså have været særdeles vanskeligt for kvinden at etablere 

"sociale drikkefællesskaber" i offentligheden, og derigennem etablere 

de, lad os med en floskel kalde det, afslappede, kollektive miljøer, som 

det moderne samfunds mænd kunne have på værtshuset og i klubben. 

Når dette drikkeri blev bemærket i den grad, blev det stadig 

vanskeligere for kvinden trods ihærdig udholdenhed at anvende 

drikkefællesskabet som forløser og netværksskaber på samme måde 

som mændene. 

Som et eksempel på hvor tåbelige sådanne kvindelige drikkesituationer 

kunne være, berettede afholdsbladene med en spydig indlevelse, at 

theklubberne i England var berygtede som arnested for drikkeri blandt 

kvinderne. Dér drak man oprindelig the og spiste orangemarmelade, 

men "da Konversationen ofte gik i Stå blandt Damerne af Mangel på 

Samtalestof, indførte man Likør og Sherry for kunstigt at live op på 

Situationen." 38 Kunne kvinderne ikke se det forargelige i 

kvindedrikkeriet selv, kunne de i alt fald læse sig til det i 

afholdsbladene. Det skulle afholdsmændene nok sørge for. 

37 Ch. Sannom: Ere de danske Kvinder drikfældige? i: Kristeligt 

Afholdsblad 1/12 1900, s. 90-93. 

38 Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, s. 5, i: Særtryk af "Liv 

og Kultur".

56 

6 DRIKKERI SOM EMANCIPATIONSSYMBOL 

Det kan ikke afvises, at det var inspireret af kvindesagskvinders 

afvisning af afholdssagen, at kvindeemancipation snart i 

afholdspressen med nedladende undertoner blev knyttet til den efter 

afholdsmændenes mening unaturlig og ukvindelig alkoholnydelse 

blandt kvinder. Men netop drikkeriet i offentligheden var unægtelig 

også en glimrende måde at signalere, at man tog afstand fra en 

"traditionel" og ædruelig kvinderolle. 

Lægen Hinhede gik ind i debatten: "Som sagt, mine Damer, I har lært 

at ryge i 10 År, hvorfor skulde I så ikke få lært at snapse i 20? Der er 

så meget mere Grund til at tro det, som Københavnerinderne allerede 

har godt begyndt. (..) Det har vist sig nødvendigt at indrette Asyler for 

disse velstillede kvindelige Alkoholister. Det er et sikkert Varsel om, at 

Turen også kommer til Provinserne (..) når en 'chik' Københavnerinde 

kommer over til os og viser os med hvilken Elegance, hun kan 

håndtere sin Cigaret og turnere sin Cognac, så tøver vore Damer ikke 

med at stræbe efter det Ideale. De vil dog ikke anses for dumme, 

snærpede Provinsgæs, der kun tør gøre som gamle Tante siger! (..) 

Kvindeemancipationen står for Tiden på Dagsordenen. Kvinden skal 

være Mandens Lige. Men desværre synes det mest at være Mandens 

Laster, Kvinden tilegner sig. Jeg synes Kvinden for en Gangs Skyld 

skulde se først at tilegne sig Mandens gode Egenskaber, hans Energi 

og Arbejdsevne, så kunde f.Eks. Tobak, Vin og Usnærpethed komme 

siden ved Lejlighed!" 39 

Emancipationen anvendt i denne sammenhæng er et åbent udtryk for, 

at kvindedrikkeriet af mændene virkelig blev opfattet som et forsøg på 

at overtage et af det mandlige køns attributter. Med sædvanlig støtte i 

lægeautoriteter understregede afholdsbladene dog, at kvinden ikke 

kunne mestre drikkeriet. En læge Olav Benedictsen fandt 

kvindedrikkeriet helt uforeneligt med kvindens biologi og kaldte det 

ligefrem for "misforstået Emancipation", som let leder til at efterabe det 

iøjnefaldende. Det virkede komisk at man overtog et 

identifikationsobjekts symboler, og føler sig dermed identisk med det. 

Men dette var tilsyneladende tilfældet: "Derfor er det ganske 

39 [M. Hinhede]: Drikkeri blandt Kvinder i: Dansk Good Templar 25/1 

1903.

57 

almindeligt at se emanciperede Kvinder ryge Tobak, drikke Spiritus, 

kaste Benene op på Borde og Stole - i det hele taget opføre sig noget i 

Retning af, hvad man kalder studentikost." Og Benedictsen tænkte 

netop på kvinder i grænsoverskridende eller offentlige livsstillinger: 

"studerende Kvinder, Kunstnerinder, Kontordamer etc." 40 

Og den kvindelige emancipation var uden grænser: "Kvinden har hidtil 

skammet sig ved at gå ind på et almindeligt Værtshus eller 

Skænkestue for at drikke stærke Drikke, men hun er nu på den brede 

Vej der hen imod. Indledningen er gjort; vi sé hende på alle vore større 

Kaféer, Varieteer og Forlystelsesanstalter drikke sin Vin, Punch, Porter 

og Bajersk Øl, såvel fra Fad som fra Flaske. Hun skammer sig ikke 

mere, thi Moden og Emancipationen har vundet en ny Triumf, men 

samtidig skabt en Spire til Drukkenskab blandt Kvinder. Enhver god 

Kvinde bør med Sorg betragte denne nye Drikkemode for Kvindernes 

vedkommende. (..) Berusende Drikke have ført mange tusinde danske 

Mænd til Elendighedens Dyb, til Fald og strafbart Liv, og få de nu 

Asylret hos Kvinden med, da bliver Elendigheden forholdsvis større, thi 

den gamle Regel vil også vise sig at holde Stik her, at "når en Kvinde 

falder, så falder hun altid dybere end Manden." 41 Det sidste var nok 

reelt, fordi der jo var længere fra den overdrevne alkoholnydelse til 

kvindeidealet end til mandeidealet. 

7 STIGMATISERING 

Samtiden var ikke i tvivl om, hvad dette kvindedrikkeri førte til. Havde 

en kvinde for megen kontakt med alkoholen, var hun næsten pr. 

definition mindre pæn, dvs. løsagtig eller prostitueret. Folkesnakken i 

København kunne nævne det ene eksempel efter det andet på, 

hvordan de to ting hang sammen. Sådan fremgår det i alt fald af 

afholdsbladene: "Her i København véd vi således adskellige Steder, 

hvor Værterne bruger deres egne Døtre og andre Piger som 

Lokkefugle, lader dem drikke med Gæsterne og gå i Seng med dem. 

40 Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907. Særtryk af Tidsskriftet 

Liv og Kultur. 


Templar 13/11 1904, sp. 217-219.

58 

Forældrene drikker, Pigerne drikker, og så blæser de Moral og Love et 

langt Stykke. Det bliver ikke godt, før Spiritusudskænkningsstederne 

bliver forbudte. Det kan de selvfølgelig ikke foreløbig, men vi kan 

fremholde, hvad den Slags Forretninger fører med sig: alt muligt ondt, 

Tyveri, Hor, veneriske Sygdomme, Tuberkulose, Sindssygdomme, 

Voldshandlinger, Bedragerier, Voldtægt o.m.m." 42 Sådanne 

udlægninger måtte ordentlige kvinder nødvendigvis forholde sig til og 

frem for alt også undgå at blive identificeret med. 

Det at kvinden nød alkohol blev af samtiden ofte opfattet som et 

vidnesbyrd om, at hun havde opgivet ikke blot mand og børn, men 

også sine rene kvindelige kvaliteter. Og hvis kvindedrikkeriet tilmed 

foregik i et mandligt selskab, var det særlig slemt: "Det er ikke noget 

ualmindeligt Syn at se unge Piger på Bal eller Udflugt drikke deres Øl 

og Snaps sammen med Herrerne, ryge - og le af Herrernes ofte 

tvetydige Talemåder. Det er frygteligt, hvad Kvinderne der gør sig 

skyldige i. Det må være sådan, at Kvinden står højere end Manden, 

både når det gælder Drik og Usædelighed. Det er et Ideal, som vi 

Kvinder ikke må træde i støvet for at komme på lige med Manden." 43 

At kvinderne gennem overtagelse af et af mandighedens symboler 

også dermed overtog mandens styrke var altså ikke blot, som vi så, en 

misforståelse. Det var også både ydmygende, nedværdigende og 

tilmed modbydeligt. Samtidens skildringer af kvindedrikkeriet kunne 

opvise adskillige eksempler derpå: "Man sér ofte på Kaféer og 

Varietéer, at Kvinderne drikke Bajersk Øl, Porter og Punch, medens 

Mændene drikke Kaffe eller The. Dette er beklageligt, thi Kvinden 

bliver ikke mandig eller mere værd derfor, hun mister kun sin 

Kvindelighed og Renhedens Duft og opnår kun Udsigten til at kunne 

blive forfalden og modbydelig." 

Og så var den mandlige rus helt uopnåelig for kvinden: "Til Damernes 

Drukfældighed bidrager måske også en vis Bestræbelse for at stå på 

samme Plan som Mænd. Endnu kommer de dog til kort, hvor Talen er 

om Drik. På Vejen hjem fra vore Forlystelsesanstalter kan man om 

Aftenen se mere eller mindre berusede Damer, der savner den relative 

Sikkerhed, som en længere Drankerpraksis giver. Med oppustede, 

42 Homo novus: Spiritus og Kvinder, i: Agitatoren. Ugeblad for 

Oplysning, Ædruelighed og sund Levevis, 12/7 1905, s. 1. 

43 Kvinderne, i: Dansk Good Templar 5/8 1906, s. 124-125.

59 

røde Ansigter og generende af Snørlivet er de Billedet på den brudte 

Modstandskraft, og hvor Rusen har kvalt Blufærdigheden, er de tillige 

Billedet på en ubeskrivelig Skam." 44 

Der er altså grund til at nuancere den som indledning refererede 

antagelse, at fortidens kvindedrikkeri, var et problem, der kun havde 

betydning for marginale kvinder, også selvom (eller netop fordi!) 

antagelsen byggede på samtidige udtalelser. Mon fortidens 

konstateringer ikke netop var et produkt af fortidens tolkningsfilter? 

Kvinder, som drak i offentligheden - og de, der blev berusede - blev pr. 

definition offentlige kvinder, og marginaliseret i forhold til de sande og 

ædruelige kvinder? 

8 FEMININT DRIKKERI 

Spørgsmålet er dog også, om det kendte kvindedrikkeri i 

offentligheden overhovedet er en fuldstændig beskrivelse af 

kvindedrikkeriet? Havde kvinden trang til alkohol, blev hun som nævnt 

nødt til at undgå at lade sig identificere med fornedrende 

drikkesituationer. Spørgsmålet er faktisk om ikke alkoholproblemerne 

var størst blandt de - af borgerskabets - kvinder, der ikke overskred 

deres kønsrolle ved at bevæge sig ud i offentligheden, og som derfor 

ikke - eller kun sjældent - kom til at tælle i statistikken. 

Det mente i alt fald lægen Ole Benedictsen: "De drikfældige Kvinder 

findes inden for Hjemmets fire Vægge, de går og smådrikker - men i 

Smug, de har ikke bidt Hovedet af al Skam, thi Kvindens medfødte 

Blufærdighed og Skønhedssans holder ved i det længste. Men dette 

drikken i Smug gør det højst vanskeligt at opdage en Kvindes Svaghed 

for de våde Varer, og er der noget Tilfælde, hvor det gamle Ord 'at 

Kvindelist er uden Ende' passer, så er det her; thi man kan gå i 

Måneder i et sådant Hjem, hvor Kvinden drikker, uden at have den 

44 Ignotus: Kvinder og Alkohol, i: Agitatoren 9/8 1902.

60 

mindste Anelse derom, så godt forstår hun at skjule sin Tilbøjelighed. 

En Mand dækker sig ikke Længe, ham opdager man snart." 45 

I afholdslitteraturen findes et helt katalog over kvindelige strategier for 

at undgå, at deres drikkeri skulle blive genstand for offentlighedens - 

og eftertidens - granskninger. Og det var afgjort ikke det sociale 

drikkeri kvinden gik efter, men en målrettet tilfredsstillelse af et fysiske 

behov for den rene alkohol, der gjorde det muligt for hende at overleve. 

Derpå vidner som nævnt kvindelisten eller den kvindelige 

opfindsomhed og kreativitet hun kunne udfolde for at dække over 

stoffet. Sådan meddelte en artikel i alt fald i 1902 i afholdsbladet 

Agitatoren. Frem for alt var det vigtigt ikke at lugte af spiritus. For "at 

drikke, så at alle ser det, er ikke fint, og så længe en sådan Dame ikke 

er bleven fuldstændig forfalden til Nydelsen af Alkohol og som Følge 

deraf har glemt al Kvindelighed, så længe søger hun også så meget 

som mulig at skjule sin Last." Men det var der dog råd for i det 

kvindelige univers: "100 % Eau de Cologne både lugter bedre og 

beruser hurtigere end spiritus 40-60%." 

Derefter fulgte den ene mere fantastiske historie efter den anden: "De 

kvindelige Drankere har især Forkærlighed for "Gummivindruer". Disse 

kunstige Vindruer ligner skuffende rigtige blå Vindruer. Men Bærrene 

består af tynde Gummikapsler, som er fyldte med Likør eller Eau de 

Cologne, hvorved de får facon som rigtige Druer. På Rejser eller 

Sommerudflugter tror den uindviede, at Damerne Spiser Vindruer, og 

så er det kunstige "Bær", som de et efter et putter i Munden, hvorefter 

de suger Alkoholen ud og kaster de tømte Kapsler bort." 

"En ivrig Drankerske havde ladet sig lave en Vifte, som kunde rumme 

et ganske antageligt Kvantum Alkohol. Alle Stænglerne i Viften var 

nemlig hule og havde for oven en lille Ventil, gennem hvilken indholdet 

kunde opsuges. Ingen fandt det påfaldende når vedkommende Dame 

holdt den sammenfoldede Vifte op til sine Læber, indtil endelig 

Hemmeligheden opdagedes ved, at hun pludselig viste Tegn på at 

være i høj Grad Drikfældig." 

"En anden Dame bar altid på sin venstre Skulder en Buket kunstige 

Blomster. I denne var der imidlertid skjult en Metalmundspids, som sad 

på et Stykke Gummislange, og denne Slange stod i Forbindelse med 

45 Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, Særtryk af Tidsskrift for 

"Liv og Kultur".

61 

en lille Gummibold, som var skjult i hendes Kjole, og var fyldt med 

Alkohol. Af og til drejede så vedkommende Dame Hovedet til venstre 

og lod, som om hun opmærksomt betragtede sin Skulderbuket, og ved 

stadig Øvelse havde hun opnået en sådan Færdighed, at ingen af de 

Tilstedeværende lagde Mærke til, at hun i samme Nu satte Munden til 

den lille Metalspids og ved at trykke på Bolden sprøjtede Alkoholen ind 

i Munden." 

Afholdsbladet konkluderede, at "de Hustruer, som gør sig Umage for at 

skjule deres Hang til Drikfældighed for deres Mænd, bruger meget ofte 

at gemme Alkoholen i deres Piano eller Flygel. Mangen Ægtemand har 

først efter sin Hustrus Død erfaret, at hun var en Drankerske, der 

havde benyttet Instrumentet som hemmeligt Opbevaringssted for sine 

Flasker" 46 

Vi kender ikke de konkrete forudsætninger for historierne. De er gode - 

og måske også sande. Det væsentlige i denne sammenhæng er 

imidlertid, at historierne er med til i samtiden at påminde om 

eksistensen af dette kvindelige drikkeri. Men blev det dermed ikke en 

offentlig hemmelighed at drikkeriet fandtes i den moderne 

kvindesfære? Det skjulte drikkeri var i alt fald ikke unormalt, og der 

blev unægtelig set på det med en beundringsværdig forståelse og 

overbærenhed i forhold til den fordømmende reaktion kvindernes 

åbenlyse og kønsrolleoverskridende drikkesituationer blev mødt med. 

Det var tydeligvis ikke alkoholen som sådan, der var unaturlig og 

ukvindelig, men alkoholens symbolværdi i en offentlig og mandig 

sammenhæng. 

Kan vi ikke kalde dette skjulte berusningsdrikkeri for et "feminint" 

drikkeri og dermed parallelisere med kvinders brug af psykofarmaka 

som et middel til at opretholde - eller udholde - det herskende 

kønsrollemønster? 

46 F.S.: Kvindelige Drankere, i: Agitatoren 14/6 1902.

62 

9 ALKOHOLEN SOM EN VELKENDT KVINDELIG 

OVERLEVELSESSTRATEGI 

Ovenfor blev det refereret, at kvinder i dag kan anvende alkoholen til at 

dulme problemer, som kvinderollen ikke i sig selv giver noget 

handlingsrum for. Meget tyder på, at denne problematik også var 

yderst relevant allerede omkring århundredskiftet - og det i direkte 

modsætning til det ædru og kontrollerende kvindeideal! 

Mange eksempler viser faktisk, at det feminine drikkeri netop havde sit 

udspring i privatssfæren. Det var i hjemmet, at kvinden fik virkelig trang 

til alkoholens rent berusende effekt: som beroligende, fortrængende og 

angstdæmpende middel i problemsituationer. Som eksempel blev 

nævnt: "Kærestesorger, hævede Forlovelser, Skuffelser i Erotikkens 

vidtstrakte Rige, Økonomiske Bekymringer og Brydninger i 

Ægteskabet, Jalousi etc., Sorg over Børnene, Anledning til at slukke 

Træthed og Sorg og Søge Glemsel ved Hjælp af Spiritus", som lægen 

Benedictsen erfarent udtrykte det. 47 Det drejede sig tydeligvis netop 

her om at overleve i kvinderollen - ikke at udfordre den - sammen med 

de emanciperede kvinder på restauranterne ude i byen. 

Lægeordinationen af alkoholen var ikke noget særsyn. Brændevin 

fandt almindelig anvendelse som (alt-mulig)medicin i forrige 

århundrede både for dets desinficerende og smertestillende virkning. 

Og det var ikke bare de fysiske smerter - også de psykiske. Velkendt 

var det tilsyneladende at ordinere brændevin i forbindelse med 

menstruationsproblemer og problemer i overgangsalderen, og denne 

lægeordination blev ligeledes betragtet som den hyppigste anledning 

til, at kvinden ja selv børn fik smag for det for alkoholens 

problemfortrængende virkning. 48 Olav Benedictsen var overbevist om 

at "Smerten af rent biologisk Natur [bringer] Kvinden ind på Drikkeriet, 

idet de for at dulme den mere eller mindre pirrelige Tilstand, de 

hensættes i, søger Lindring ved hjælp af Portvin, Sherry, Cognac - 

noget der kan stramme op i Øjeblikket". Men de kunne også blive ledet 

til spiritusbrugen ved "Lægers Ubetænksomhed." Benedictsen mente 

47 Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, s. 4. Særtryk af 

tidsskriftet "Liv og Kultur"; Olav Benedictsen: Protestmødet i 

Koncertpalæet, i: Folkevennen 19/5 1905, s. 131. 

48 F.S.: Kvindelige Drankere, i: Agitatoren 14/6 1902.

63 

ligefrem at kvinderne havde anlæg for nervøsitet. "Fra Fødslen af har 

et nervøst belastet Legeme, der stadig ligger i Uligevægt og stadig har 

Trang til noget, der kan afbalancere og stramme op" - og fra gamel tid 

havde brændevinen da også haft ry for at være nervestyrkende. 

Berusningsdrikkeri var følgelig en ganske vist problematisk, men 

velkendt måde, kvinder kunne klare et nervøst belastet kvindelegeme 

på. 49 

Den første danske udgave af en lægebog om kvindesygdomme 

behandlede da også denne lægeordinerede alkoholisme som et 

velkendt problem: "Som Husmiddel mod disse [menstruations]Smerter 

anvendes der altfor ofte Brændevin og andre bedøvende Midler." Og i 

forlængelse heraf konstaterede samme bog også, at den 

"almindeligste Årsag til Drukkenskab hos Kvinder er den pinlige 

Tilstand, der følger med den såkaldte Overgangsperiode i 46-50 Års 

Alderen. (..) Mændene have ingen sådanne Plager at gå igennem, og 

de forfalde til Drik i alle -aldre, Deres udskejelser må henføres til helt 

andre Årsager, end hvor Talen er om det renere og mere 

selvopofrende Køn, som er stillet ved deres Side." 50 

Ovennævnte læge dr. Bode kendte afgjort til og fandt al mulig grund til 

advarsler mod denne efter hans mening for velkendte helbredende 

brug af brændevinen blandt kvinderne: " (..) hos dem [kvinderne] er en 

anden Årsag til Drikfældighed hyppigere end hos Mænd, nemlig 

Alkoholen som Lægemiddel. De have deres vanskelige Tider, Dage og 

Uger, hvor de ere nedtrykte og syge, Timer, tilbragte i Angst og 

Fortvivlelse. Så finde de desværre ofte en eller anden, som giver sig til 

at lovprise den falske Ven, Alkoholen, enten en Slægtning eller 

Bekendt, en Sygeplejerske eller Læge. Der er nu engang så mange 

velmenende, men dårligt underrettede Kvinder, hvis Lyst det er at 

doktorere, og denne eller hin Likør synes jo at hjælpe hurtig. (..) Thi 

Alkoholen virker meget stærkere på Kvinder end på Mænd; ligesom de 

hurtigere blive berusede, således blive de også hurtigere drikfældige, 

og de have sjælden Viljeskraft til at fordrive Tyrannen; de skjule deres 

Liebhaveri, deres Lidenskab, indvikle sig i et Væv af Hykleri og Løgn 

49 Olav Benedictsen: Kvinder og Alkohol, 1907, i: Særtryk af "Liv og 

Kultur"; Olav Benedictsen: Protestmødet i Koncertpalæet, i: Folkevennen 

19/5 1905, s. 131. 

50 Lawson Tait: Om Kvindernes særlige Sygdomme og hvorledes de 

bedst forebygges, Kbh. 1893, s. 23-24.

64 

og deres Frygt for, at den skal blive opdaget. Ofte har en Læge den 

første Skyld, i det mindste var i tidligere Tid mange Læger ret 

uforsigtige i Henseende til at forordne kraftige Ølsorter og ophidsende 

Vine som 'Styrkemiddel'. (..) Og endelig er Antallet på de Kvinder, som 

bør være meget forsigtige overfor berusende Drikke, så stort, at man 

ikke burde forføre eller tvinge en eneste til at drikke. 51 

Sådanne kildeudsagn vidner om, at fænomenet kvindelige 

medicinmisbrugere eller "feminine problemdrikkere" var mere end 

velkendt. Det interessante er imidlertid, at samtidens læger - også de, 

der støttede afholdssagen - faktisk mente, at kvinderne havde en 

særlige psyke knyttet til hendes kvindelige cyklus og biologi, at denne 

psyke var sårbar og årsag til hendes nervøsitet og dermed hendes 

disposition for denne dulmende drikfældighed. Sammenhængen blev 

allerede i 1886 beskrevet af psykiateren Knud Pontoppidan (kendt fra 

Amalie Skrams romaner om oplevelserne på sindssygehospitalet Sct. 

Hans): "der er utvivlsomt i den nyere Tid en Tilbøjelighed til at 

anerkende, at vi hos nervøse Patienter ofte have at gøre med Klager 

fra Genitalsphærens Side, der ikke betinges af nogen Locallidelse og 

derfor heller ikke kræve nogen derpå rettet Behandling," og 

legitimerede dermed biologisk det kvindelige angstdæmpende drikkeri 

som et både forståeligt og "naturligt" handlingsmønster for kvinder! 52 

Vi er altså i den paradoksale situation at lægestanden på een og 

samme gang officielt beviste kvinders særlige ædruelighed i hendes 

biologi, og samtidig argumenterede for at kvinder kunne havde særlig 

behov for alkohol for at kunne leve med deres særlige fysiske og 

psykiske natur. Der kan ikke være tvivl om, at Pontoppidans og flere af 

hans medlægers kvindesyn var med til at fastholde kvinden i den 

handlingslammende (drikke) position i hjemmet. 




52 Dr. Knud Pontoppidan: Neurasthenien, Bidrag til Skildringen af vor 

tids Nervøsitet, 1886, s. 25-27.

10 AFSLUTNING 

65 

Ovenfor fastslog vi, at det offentlige mandlige drikkeri var et symbol på 

mandighed og ædruelighed i privatsfæren et symbol på kvindelighed. 

Men denne alkoholens symbolværdi blev dog afgjort svækket, når 

kvindeafhold i hjemmet var langt at foretrække for kvindeafhold i 

offentligheden, og når kvindedrikkeriet i privatsfæren var mindre 

udfordrende og også mere "feminint" end det offentlige kvindedrikkeri, 

der var mere udfordrende og "maskulint". Alt sammen tilsyneladende 

uafhængig af den indtagne alkoholmængde. 

At kønsrollernes indhold er foranderlige, konstaterede vi i indledningen. 

Vi har allerede set at det maskuline drikkeri hos kvinden var et tegn på 

emancipation, som samtidens afholdsfolk omkring århundredskiftet 

måtte kæmpe imod, men som nok i 1970'ernes kvindebevægelse for 

alvor fik nyt indhold. Kvindens ret til at drikke blev nu for alvor et tegn 

på uafhængighed og selvstændighed. 

På samme måde kan man sige, at det mandlige drikkeri måske også 

har fået sin modpol i skabelsen af en ny karrierebevidst, fremsynet og 

kontrolleret mandetype, der ikke havde behov for at stive sin 

mandighed af gennem drikkeriet. Begyndelsen til denne nye 

mandetype finder vi muligvis allerede i afholdsbevægelsens ædruelige 

mandighedsideal, men det er en anden historie.

67 

Berusade kvinnor - ett 

samhällsproblem * 

Margaretha Järvinen, Kriminalistisk Institut, Københavns Universitet, 

Skt Peders Stræde 19, DK-1453 København K 

"Kvinnorna äro, vad bruket av spirituosa beträffar, betydligt mera 

klanderfria än männen, såsom de utan tvivel även allmänt 

förutsätts vara" (Pekka Kuusi 1948, 16). 

"Beträffande kvinnornas alkoholbruk må konstateras, att den 

finska kvinnan icke heller är rädd av sig, då hon en gång börjar 

supa" (Pekka Kuusi 1948, 34). 

"Kvinnor som ansatts av brännvinsbegär dricker mera girigt, 

snabbt och lystet än män - men utan glädje och njutning" (K.N. 

Rantakari 1944, 153). 

"Alkoholbruket ökar osedligheten, speciellt bland kvinnor... 

Kvinnans "affinitet" står i direkt relation till hennes 

alkoholkonsumtion... En nykter kvinna tar avstånd från det som 

en berusad kvinna kan förföras till" (sammanställt av Paavo 

Virkkunen 1942, 107-108). 

"Sida vid sida med den legitima kvinnorörelsen löper en annan 

kvinnorörelse som endast söker efterapa allt det som i mannen är 

dåligt, ovärdigt och sedeslöst. Den kvinnorörelsen kommer att 

medföra mänsklighetens undergång" (Funderingar på kvinnornas 

nykterhetsdag 1936). 

* Studien har understötts genom ett stipendium av Stiftelsen för 

alkoholforskning, Helsingfors.

68 

Under 1940-talet (och delvis i slutet av 1930-talet) fördes i Finland i 

facktidskrifter, betänkanden och tidningsartiklar en intensiv debatt om 

kvinnors alkoholbruk (jfr t.ex. Ahokas 1943 a, Linturi 1943, Rantakari 

1944, Kontunen 1945, Kommittébetänkande 1946, Harvola 1946, 

1947, Ahokas 1947, Antikainen 1951) - en debatt vars motstycke vi fått 

uppleva först på 1980-talet. Från att tidigare ha varit ett relativt 

oproblematiskt fenomen i samhället blev kvinnors drickande på 1940talet 

definierat som ett allvarligt socialt problem, ett hot mot familjelivet 

och samhällets fortbestånd (t.ex. Ahokas 1943 b, Rantakari 1944, 

Aronen 1945, Kontunen 1945). 

Det oftast använda beviset för ökande alkoholproblem bland kvinnor på 

1940-talet var statistiken över personer som arresterats för fylleri. Om 

vi ser på statistiken över omhändertagna berusade kvinnor i 

Helsingfors under perioden 1925-89 (diagram 1) finner vi två tydliga 

"toppar" i antalet arresteringar/omhändertaganden: en i mitten av 

1940-talet och en åren 1974-84. Det verkar alltså finnas ett samband 

mellan den samhälleliga debatten om kvinnors alkoholvanor (på 1940talet, 

på 1980-talet) och antalet omhändertaganden av berusade. 

Diagram 1 Antal berusningsfall bland kvinnor i Helsingfors åren 1925 

till 1989.

69 

Min avsikt i denna artikel är att analysera omhändertagandena av 

berusade kvinnor i Helsingfors under dessa decennier, utgående från 

polisens anmälningsblanketter över berusade. Jag har genomgått 

sammanlagt 1200 anmälningsblanketter över berusade kvinnor: 150 

per år 1945, 1955, 1969, 1978 och 1985 samt 450 år 1989. Årtalen har 

bestämts av praktiska orsaker. Registreringssystemet har ändrats i 

olika repriser: under vissa år står kvinnorna separat registrerade, under 

andra år innehåller arkivmapparna registreringsblanketter för båda 

könen. Därtill kommer att vissa årgånger av registreringsmapparna har 

förstörts. 

I artikeln kommer jag att betrakta de registrerade berusningsfallen - 

inte nödvändigtvis som ett mått på berusning eller alkoholproblem 

bland kvinnor - men som "sociala konstruktioner" som återspeglar 

polisens definition av och reaktioner på kvinnligt drickande. 

"Berusningen", "fylleriet på offentlig plats" har olika social innebörd och 

väcker olika sociala reaktioner beroende på var, när och av vem detta 

beteende uppvisas. Min avsikt i denna artikel är att leta efter eventuella 

kvinnospecifika drag i dessa anhållanden. Omhändertagandena av 

berusade personer har under årens lopp varit föremål för en hel del 

forskning i Finland, men undersökningarna har primärt gällt män (t.ex. 

Säilä 1979, Rahkonen & Sulkunen 1987). Det finns få upplysningar om 

hur kontrollpolitiken har fungerat då det gäller kvinnor (jfr dock Säilä 

1985). Med denna artikel vill jag försöka fylla denna kunskapslucka och 

jag kommer att utgå från bl.a. följande frågor. Vad är det för kvinnliga 

beteendeformer som polisen har kontrollerat genom 

fyllerilagstiftningen? Vilka samhälleliga funktioner har kontrollpolitiken 

fyllt då det gäller kvinnor? Vilket symbolvärde har omhändertagandena 

av kvinnliga berusade haft? . 

Artikeln indelas i två delar. I den första delen skall jag beskriva 

kontrollpolitikens manifesta, direkta funktioner, fyllerianhållandena som 

"omhändertaganden av berusade personer". Min hypotetiska 

utgångspunkt är att kontrollpolitikens manifesta funktioner är relativt 

könsneutrala, dvs att dessa omhändertaganden lika väl kunde ha gällt 

män som kvinnor. I den andra delen skall jag analysera 

kontrollpolitikens latenta, indirekta funktioner. Anhållandena för fylleri 

har inte bara gällt fylleri, utan också fylleri i kombination med vissa 

specifika sociala karakteristika eller beteendeformer. De sociala 

fenomen som jag har valt att utgå från är: kvinnors sexualitet, kvinnors 

reproduktiva funktioner och kvinnlig fattigdom (jfr Järvinen 1990). Ett 

genomgående antagande i artikeln är att de kvinnospecifika dragen i

70 

omhändertagandena av berusade står att finna i dessa latenta 

funktioner, och speciellt i variablerna kvinnlig sexualitet och kvinnors 

reproduktiva funktioner. 

1 KONTROLLPOLITIKENS MANIFESTA FUNKTIONER 

Enligt strafflagen från år 1894, kapitel 43, § 6 var "uppenbar berusning" 

på allmän plats straffbar, förutsatt att berusningen var "störande eller 

förargelseväckande". Med "uppenbar berusning" avsågs berusning 

som var "synlig" för omgivningen, ett "tillstånd som var klart avvikande 

från det normala" eller ett tillstånd som var "kränkande för 

anständigheten" (Kommittébetänkande 1946). Polisen kunde också 

arrestera berusade i privata lägenheter om dessa på ett eller annat sätt 

uppförde sig våldsamt eller störande. Fylleriet avkriminaliserades år 

1969. Efter detta har omhändertagandena av berusade baserat sig på 

Polislagens § 20 och på lagen om behandling av berusade: 

"Uppträder någon på allmän plats eller vid allmänna 

sammankomster eller annan offentlig tillställning berusad av 

alkoholhaltigt ämne eller annat berusningsmedel, har polisman 

rätt att vid behov med maktmedel avlägsna honom samt, om det 

är nödigt, gripa honom och taga honom i förvar för att tillnyktra. 

Gentemot den, som på ett störande sätt uppträder berusad i 

privatbostad eller i annan lägenhet i enskilt bruk är polisman 

likaså berättigad att på begäran av lägenhetens 

innehavare...vidtaga...nämnda åtgärder" (Polislagen § 20). 

"Berusad kan tagas i förvar, om hans hållande i förvar är påkallat 

med beaktande av graden av hans berusning och hans 

hälsotillstånd samt av ordningens och säkerhetens 

upprätthållande" (Lagen om behandling av berusade § 3). 

Det är alltså två aspekter som är viktiga i lagen om behandling av 

berusade: omsorgen om den berusade individen och omsorgen om 

allmän ordning och säkerhet. Jag skall i det följande ge några exempel 

på vilka uttryck de här två kontrollfunktionerna tar sig i 

polisblanketterna över anhållanden/omhändertaganden av berusade 

kvinnor från 1940-talet fram till idag.

71 

1.1 Omsorg om redlöst berusade 

Den första aspekten, omsorgen om den berusade individen, kommer 

klarast till uttryck i fall av redlös berusning, dvs omhändertaganden av 

personer som inte kan ta vara på sig själva. 

Några exempel: 

En 28-årig kvinna, beskrivs som sysslolös och bostadslös, 

anhålls en tisdag eftermiddag år 1969 ombord på ett fartyg i 

Västra hamnen, efter att kaptenen tillkallat polisen. Polisen finner 

henne liggande i fartygskorridoren, utan kjol och skor, redlöst 

berusad. Hon säger i förhöret att hon själv har uppsökt fartyget 

men att hon inte minns hur många dagar hon har varit ombord 

eller vad hon har fått att dricka (omhändertagande år 1969). 

En 49-årig kvinna, enligt förhörsblanketten anställd i en butik, 

änka, inga barn, omhändertas i en trappuppgång, efter att någon 

i huset ringt efter polisen. Kvinnan uppger att hon besökt sin 

arbetskamrat X och dennas man som bor i huset och att de 

druckit ädelbrännvin. Hon säger att hon plötsligt befann sig 

ensam i trappan, utan skor, handväska och nycklar, att hon inte 

längre kunde finna tillbaka till familjen X:s dörr och att hon därför 

kanske hade ringt på olika dörrar i huset (omhändertagande 

1969). 

En 23-årig sekreterare, ankommer till polishäktet i taxi, en sen 

kväll vintern 1989. Kvinnan har, enligt chauffören, åkt runt i stan i 

taxin en längre tid. Med sig under turen hade hon en flaska 

Bacardi, en flaska ägglikör, samt fem starköl. Till sist kunde hon 

inte uppge vart chauffören skulle köra henne och han ville inte 

lämna henne ensam ute i kölden, så berusad som hon var 

(omhändertagande 1989). 

Då det gäller redlöshet/hjälplöshet, omhändertaganden av berusade 

personer för att dessa är oförmögna att klara sig på egen hand, så är 

det framför allt två förhållanden man fäster sig vid i polismaterialet. 

Det första förhållandet är att den här typen av polisomhändertaganden 

har ökat märkbart bland kvinnor. Under 1940- , 50- och 60-talen

72 

varierade andelen "redlöst berusade", "sovande", "hjälplösa" och 

"oförmögna" mellan 9 och 18 % av samtliga omhändertagna kvinnor i 

Helsingfors; under 1980-talet har motsvarande andel varit nästan 40 

%. Under 1940- och 50-talen gällde majoriteten av alla 

omhändertaganden ospecificerade berusningsfall eller personer som, 

av upplysningarna i protokollen att döma åtminstone någorlunda kunde 

ta vara på sig själva. På 1980-talet har de ospecificerade 

berusningsfallen minskat till under 30 % medan andelen kvinnor som 

behöver hjälp för att de är oförmögna att ta sig hem - om de har ett 

hem - utgör den största enskilda kategorin. 

Ett annat förhållande som framgår av polisprotokollen (och som är 

välbekant från den offentliga debatten) då det gäller fall av redlös 

berusning är den ytterst problematiska ansvars- och 

arbetsfördelningen mellan polis och hälso-/sjukvård. Protokollen 

innehåller många upplysningar om personer som forslats hit och dit 

mellan polis och sjukhus. T.ex. följande: "A har upprepade gånger förts 

till sjukhus, redlöst berusad av alkohol och medicin. Sjukhuset tar inte 

emot henne, de anser att hon inte behöver sjukhusvård" 

(omhändertagande 1978); "B är uppenbart sinnesförvirrad. Hesperia 

sjukhus uppger att de har haft henne i vård tidigare men att de inte tar 

emot henne i berusat tillstånd. Själv säger hon att hon bara druckit lite 

vin" (omhändertagande 1985); "C hade haft en större fest hemma hos 

sig. Någon hade ringt efter ambulans då hon var redlöst berusad. 

Ambulansmännen ville inte ta hand om henne utan ringde efter 

polisen. Polisen förde henne till Mejlans sjukhus eftersom hon var 

medvetslös" (omhändertagande 1989). Det är relativt vanligt att 

utomstående, tillfälliga förpipasserande, anhöriga och vänner ringer 

efter ambulans vid fall av redlös berusning men att ambulansen eller 

sjukhuset inte vill ta hand om personen i fråga eftersom hon är 

berusad, och att hon därför förs till polishäktet. 

1.2 Omsorg om ordning och säkerhet 

Då det gäller den andra centrala kontrollfunktionen i anhållandena för 

fylleri, omsorgen om allmän ordning och säkerhet så kan 

polisprotokollen illustreras med följande exempel:

73 

En 37-årig hemmafru anhålls en lördag eftermiddag 1944 på 

restaurang Vesper tillsammans med sin man. Mannen har slagit 

sönder två av restaurangens stolar och kvinnan har kastat två 

glas efter vaktmästaren och gett servitören ett knytnävsslag i 

ansiktet. Orsaken till slagsmålet var, enligt kvinnan att 

serveringen avbröts trots att hon inte ansåg sig vara berusad 


En 44-årig kvinna, yrke: butiksbiträde, hämtas i hemmet en 

lördagnatt 1979. Kvinnan och hennes man har, enligt grannarna, 

hela kvällen varit i våldsamt slagsmål sinsemellan. Båda har, 

oberoende av varandra, tillkallat polis för att få den andra parten 

omhändertagen. Kvinnan har hotat mannen med kniv och yxa. 

Då polisen ankommer slår hon den ena konstapeln i ansiktet och 

spottar på den andra. Hon förs bort i handbojor 


En 43-årig kvinna, yrke okänt, omhändertas en sen höstkväll 

1989 i trappan till det hus där hennes f.d. man bor. Kvinnan har, 

enligt mannen, hela kvällen härjat i trappuppgången och bl.a. 

hotat sin f.d. make med en fileringskniv. Kvinnan uppger att hon 

tillbringat eftermiddagen på Urhos Pub där hon druckit sju starköl 

och att hon bara ville diskutera litet med sin f.d. man 


Den här typen av omhändertaganden som alltså gäller berusning i 

kombination med diverse olika typer av konflikter och våld har under 

hela perioden från 1940-talet fram till idag stått för ungefär en femtedel 

av polisingripandena mot berusade kvinnor. Då man läser dessa 

protokoll över situationer präglade av berusning, konflikter och våld får 

man intrycket att de anhållna kvinnorna följer ett mycket maskulint 

dryckesmönster. Det traditionellt finska, manliga dryckesmönstret har 

ju beskrivits som våldsamt, trotsigt drickande av relativt stora mängder 

alkohol per dryckestillfälle och det är uppenbart att detta mönster 

också kan appliceras på en del av kvinnorna i polismaterialet. 

Kvinnorna har ofta, enligt egen utsago, konsumerat relativt stora 

mängder alkohol, och starksprit är den favoriserade dryckessorten - 

även om brännvinet som berusningsdryck under 1970- och 80-talen, 

av polisprotokollen att döma, har fått kraftig konkurrens av primärt 

starköl, sekundärt vin.

74 

När man ser på fyllerianhållandenas manifesta funktioner får man 

alltså intrycket att omhändertagandena av berusade kvinnor i hög grad 

följer mönstret för omhändertagandena av berusade män; 

berusningens symboler i den manifesta kontrollpolitiken är välbekanta: 

redlöshet och våldsamhet. 

Anhållandena/omhändertagandena har emellertid inte bara gällt redlöst 

berusade kvinnor eller konflikter/våldsamhet. En del av kvinnorna i 

polismaterialet har omhändertagits för berusning i kombination med 

andra icke-önskvärda eller problematiska beteende- och livsformer. 

2 KONTROLLPOLITIKENS LATENTA FUNKTIONER 

2.1 Berusning och sexualitet 

I min undersökning av lösdrivar- och prostitutionskontrollen i 

Helsingfors under efterkrigstiden har jag påvisat att det i vårdpolisens 

lösdrivarjournaler finns ett klart samband mellan beskrivningar av 

kvinnors alkoholbruk/alkoholproblem och misstankar om promiskuitet 

och prostitution. Ett omfattande alkoholbruk hos kvinnor har använts 

som ett tungt vägande bevis då det gällt att fastställa kvinnornas 

sexualmoraliska karaktär. En kvinna som "sjunkit så djupt" att hon rör 

sig i manliga dryckesgäng har också antagits vara undermålig i 

sexualmoraliskt avseende (Järvinen 1990). 

Det här förmodade sambandet syns också i polismaterialet över 

fyllerianhållanden. Berusade kvinnor som omhändertagits av polisen 

har i många fall fått finna sig i att få sin sexualmoral granskad; i 

misstänkta fall har de sänts vidare från ordningspolisen till vårdpolisen. 

Några exempel på hur sambandet berusning - sexualitet kan beskrivas 

i protokollen: 

En 31-årig kvinna anhålls i en trappuppgång vid Helsingegatan 

en tisdag eftermiddag 1942, efter att någon i huset ringt efter 

polisen. Kvinnan beskrivs som bostadslös, f.d. frisörska, hon är 

frånskild, har två barn. Vid anhållandet påträffas hon tillsammans 

med en man, som hon misstänks ha haft samlag med i trappan. 

Båda är berusade, men "inte redlöst". Kvinnan arresteras för

75 

fylleri, mannen får gå. Nästa dag förs hon vidare till vårdpolisen 


En 19-årig flicka, yrke hembiträde, anhålls en natt 1969 i en tom 

järnvägsvagn. Hon berättar att hon träffat en bekant man på 

järnvägsstationen och att de gått till järnvägsvagnen tillsammans. 

På natten kom två industrivakter som höll fast flickan och ringde 

efter polisen. Mannen fick gå. Flickan förnekar att hon skulle vara 

berusad men medger att hon uppträtt våldsamt mot den ena 

industrivakten. Hon beskrivs som starkt avvikande 

karaktärmässigt och omhändertas över natten för sin egen 

säkerhets skull (omhändertagande 1969). 

Dessa omhändertaganden faller grovt taget i två kategorier. Den ena 

kategorin omfattar kvinnor som arresteras för att deras sexuella 

beteende - och deras berusning - är störande eller kränkande för 

omgivningen. Utomstående personer, folk som bor i huset där 

kvinnorna befinner sig, förbipasserande i parker osv tillkallar polisen 

som antingen omhändertar både kvinnan och mannen om de är 

uppenbart berusade, eller bara kvinnan om parterna är mindre 

berusade. Den andra kategorin omfattar berusade kvinnor som har 

antastats sexuellt av män eller som, enligt polisen, kan komma att 

antastas av män: "A påträffades uppenbart berusad; hon låg på en 

parkbänk, lätt påklädd och med en hel hop män svärmande omkring 

sig"; "B kommer till polishäktet och ber att få övernatta där, hon är 

mycket berusad och säger att en man förföljer henne". 

Explicita beskrivningar av de berusade kvinnornas sexuella beteende - 

eller sexuella utsatthet - har aldrig varit dominerande i protokollen. På 

1940- och 50-talen t.ex. kan man finna en eller annan form av 

hänvisning till kvinnornas sexualmoral i ungefär 10 % av protokollen: 

"A låter soldaterna bjuda sig på mat och dryck", "B var mycket 

utmanande klädd", "C påträffades med kläderna i oordning". En 

förklaring till att anteckningar om kvinnornas sexuella beteende inte är 

vanligare i protokollen är säkert överlappningen mellan vårdpolisens 

och ordningspolisens verksamhetsområde - speciellt då det gäller 

kvinnor. Berusade kvinnor som påträffades i situationer eller miljöer 

som kunde ge anledning till misstanke om prostitution fördes direkt till 

vårdpolisen och registrerades aldrig som "berusningsfall" av 

ordningspolisen. År 1969 överfördes omhändertagandena av berusade 

kvinnor från ordningspolisens registreringssystem till vårdpolisens - en 

organisatorisk förändring som återspeglade det förmodade

76 

likhetstecknet mellan berusning och lösdriveri/prostitution bland 

kvinnor. Sedan slutet av 1970-talet har beskrivningarna av de 

berusade kvinnornas sexuella beteende helt och hållet försvunnit ur 

polismaterialet. Anmälningsblanketterna innehåller inte längre några 

hänvisningar till, eller ens antydningar om, sexualitet, promiskuitet eller 

prostitution. Det förefaller alltså som om sexualiteten idag skulle ha 

mist sitt explicita symbolvärde i poliskontrollen av berusade kvinnor. 

2.2 Berusning och familjeliv 

Kvinnors alkoholbruk har under båda de perioder av intensiv debatt 

som identifierats ovan, dvs 1940-talet och 1980-talet, definierats som 

ett hot mot familjelivet. En mor med alkoholproblem har betraktats som 

ett ännu allvarligare familjeproblem än en far med alkoholproblem. 

Beteckningen "en berusad mor" har fungerat och fungerar som en 

mycket starkt negativt laddad symbol i alkoholdebatten. Överraskande 

nog är det speciellt på 1980-talet man finner explicita anteckningar i 

polisprotokollen om berusade mödrar som inte kan ta vara på sina 

barn, eller gravida kvinnor som druckit för mycket. För 1940- och 1950talen 

har jag inte funnit några exempel på sådana omhändertaganden. 

En 30-årig kvinna omhändertas på en restaurang i centrum av 

Helsingfors våren 1989. Enligt personalen har hon suttit där hela 

eftermiddagen och druckit öl. Personalen avbröt dock 

serveringen då kvinnan hade ett litet barn med sig. Det visade sig 

dock att hon redan var så berusad att de inte vågade låta henne 

ge sig iväg med barnet. Polisen hjälper kvinnan och barnet till en 

taxi men kvinnan vill inte åka hem (omhändertagande 1985). 

En 27-årig kontorist omhändertas i en taxi, sommaren 1989, efter 

att chauffören tillkallat polis. Hon berättar att hon druckit öl på en 

restaurang och att hon var på väg till ett daghem för att hämta 

hem sina två barn. I taxin somnade hon och chauffören tyckte 

inte att hon kunde hämta barnen i det tillstånd hon befann sig. 

Från häktet förs kvinnan, som är gravid, vidare till Kvinnokliniken 

eftersom man misstänker att hon fått ett missfall" 


Den här typen av explicita beskrivningar av berusade mödrar och 

gravida utgör ingen stor grupp på 1980-talet (för år 1989 t.ex. har jag 

funnit tolv sådana fall, 3 % av samtliga). Det finns emellertid, och detta 

gäller alla decennier, en större grupp protokoll med mera kortfattade

77 

eller indirekta upplysningar om familje- och barnomsorgsproblem, t.ex.: 

"A har enligt mannen och familjens två barn druckit oavbrutet i två 

veckor", "B:s barn har omhändertagits", "C:s 12-åriga dotter ringde till 

polisen och bad dem hämta modern"; "D, som är ensamförsörjare har 

grovt försummat sina barn under de senaste veckorna". 

Det finns tyvärr inga genomgående och systematiska upplysningar om 

hur stor andel av de omhändertagna kvinnorna under olika decennier 

som har haft barn. De sporadiska uppgifter som finns tyder dock på att 

andelen anhållna kvinnor med barn var större på 1940- och 1950- talen 

än på 1980-talet. Men dessa barn under tidigare decennier var inte, av 

upplysningarna i protokollen att döma, direkt involverade i de 

dryckessituationer som lett till polisingripanden. Vad som tycks ha skett 

är alltså att flera kvinnor idag tar sina barn med ut på restauranger eller 

i andra offentliga sammanhang och att några kvinnor så förlorar 

kontrollen över sitt drickande och inte förmår ta sig hem igen med 

barnen. 

2.3 Berusning och fattigdom 

Den tredje latenta funktionen i myndighetskontrollen av berusade 

finner man i de anhållna kvinnornas fattigdom, resurslöshet. 

Anhållandena av berusade kvinnor gäller inte bara redlöst berusade 

eller våldsamma kvinnor, kvinnor som bryter mot samhällets 

sexualmoral eller kvinnor som inte kan ta vara på sina barn. 

Anhållandena gäller också, och kanske primärt, berusning i 

kombination med fattigdom. Det har gång på gång i den offentliga 

debatten (i forskningsrapporter, betänkanden, debattartiklar) under 

1970- och 80-talen framhållits att det finns ett samband mellan 

omhändertaganden för fylleri och de omhändertagnas 

socioekonomiska status. Speciellt har bostadslösheten utpekats som 

en viktig faktor då det gäller att förklara det stora antalet 

omhändertaganden i Helsingfors (t.ex. Säilä 1979, Rahkonen & 

Sulkunen 1987). Bostadslösa personer löper betydligt större risk att 

omhändertas för fylleri än andra eftersom de ofta tvingas att dricka 

utomhus och eftersom de inte har ett hem att gå till och sova ruset av 

sig. Jag skall här följa denna förklaringstradition och se på de 

omhändertagna kvinnornas bostads- och andra levnadsförhållanden. 

Men först två exempel på hur bostadslösheten kan beskrivas i 

blanketterna:

78 

En 40-årig kvinna, frånskild, inga barn, yrke: restaurangbiträde, 

arresteras utanför en restaurang på Stora Robertsgatan en 

höstnatt 1945. Hon säger själv att hon druckit brännvin på 

restaurangen men att hon inte är berusad. Polisen uppmanar 

henne att gå hem och hon säger att hon bor i ett 

bombskydd/natthärbärge, dit hon inte kan gå då hon druckit 

brännvin, varpå polisen tar henne med till stationen 


En 65-årig kvinna, änka, före detta torghandlare anhålls på 

Abrahamsgatan där hon sitter på trottoaren. Hon berättar att hon 

blivit vräkt från sin bostad och att alla hennes ägodelar står ute 

på husets gård. Hon säger vidare att hon köpt tio flaskor öl som 

hon ville bjuda flyttkarlarna på, och att hon själv bara druckit två 


En 40-årig kvinna omhändertas en lördagskväll våren 1989 

utanför ett av Helsingfors härbärgen för bostadslösa, på 

personalens begäran. Kvinnan, som i övrigt bor på härbärget får 

inte komma in denna kväll eftersom hon är berusad. Hon sitter på 

trappan, oförmögen att flytta sig. Hon beskrivs som en f.d. 

kontorist, frånskild, utan barn. Hon säger att hon druckit starköl 

på restaurang Vanhan Kellari (omhändertagande 1989). 

Andelen kvinnor av de omhändertagna som under olika decennier 

registrerats för bostadslöshet framgår av följande tabell.

79 

Tabell 1 Bostadsförhållanden bland kvinnor som 

omhändertagits för fylleri åren 1945-1989 (procentuell 

fördelning). 

Saknar Adress Adress Adress Upplys- Totalt 

fast på här- i Helsing- på annan ningar 

bostad bärge fors ort saknas N % 

1945 3 8 72 3 14 150 100 

1955 12 10 71 3 4 150 100 

1969 27 7 57 4 5 150 100 

1978 22 5 64 4 5 150 100 

1985 9 8 76 2 4 150 100 

1989 11 8 74 3 4 450 100 

Andelen som registrerats för bostadslöshet (kvinnor som saknar fast 

adress och kvinnor som bor på härbärgen) har alltså varierat från 11 % 

av de omhändertagna år 1945 till 34 % år 1969 och 19 % år 1989. 

Andelen bostadslösa bland de omhändertagna tycks alltså ha minskat 

från 1970-talet till 1980-talet. En delförklaring till detta kan dock vara att 

polisen på 1960- och 70-talen noggrannare undersökte de 

omhändertagnas bostadsförhållanden och att man därför fick med en 

större andel av den faktiska bostadslösheten i protokollen. På 1980talet 

har polisen nöjt sig med att registrera de - i många fall pro-forma - 

adresser som personerna själva uppger. 

Om man ser på de omhändertagna kvinnornas arbets- 

/inkomstförhållanden finner man att andelen arbetslösa varierar från 12 

% år 1945 till 39 % år 1969 och 13 % år 1989. Andelen pensionärer 

(typiskt förtidspensionärer) bland de omhändertagna har ökat från 2 % 

år 1945 till 7 % år 1969 och 12 % år 1989. År 1989 gällde alltså 25 % 

av omhändertagandena icke-yrkesaktiva kvinnor (pensionärer och 

arbetslösa). Vad yrkesfördelningen bland de omhändertagna år 1989 

beträffar så är det de typiska kvinnliga låglöneyrkena som dominerar. 

Städerskor, vårdbiträden, outbildade kontors- eller restauranganställda 

är de viktigaste yrkesbeteckningarna år 1989 medan det på 1940- och 

50-talen var fabriks- och byggnadsarbetare som utgjorde de största 

yrkesgrupperna bland de anhållna. Hemmafruarna utgjorde också en 

relativt stor kategori på 1940-talet (ca 20 % av de anhållna) i 

jämförelse med 1980-talet (1 %). Andelen personer med högre 

utbildning (utbildning på institut- eller akademisk nivå), andelen

80 

självständiga yrkesutövare och andelen studerande har ökat bland de 

omhändertagna så att dessa grupper år 1989 sammanlagt utgör ca 14 

%. 

3 DISKUSSION 

Kontrollpolitikens funktioner och symboler under de här studerade 

decennierna kan kanske bäst illustreras med hjälp av följande figur. 

Figur 1 Omhändertaganden av berusade kvinnor. 

Kontrollpolitikens funktioner. 

Manifesta funktioner 

Omsorg om ordning och Omsorg om den 

berusade 

säkerhet individen 

Latenta funktioner - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - berusning och sexualitet 

Sexualitet som ordningsproblem offer för sexuella 

övergrepp 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -Fattigdom berusning och fattig 

som ordningsproblem redlöst berusade 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -Familjeproblem berusning och 

familjekonflikter 

och -våld 

omsorgsproblem 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Om man skall sammanfatta utvecklingen över tid så kan man för det 

första konstatera att "omsorgen om den berusade individen" tycks ha 

fått en mera framträdande plats i omhändertagandena. Andelen 

kvinnor som omhändertas för att de är redlöst berusade är större på 

1980-talet än under tidigare decennier, medan andelen ospecificerade 

berusningsfall, som med all sannolikhet snarare representerat 

kategorin "förargelseväckande beteende" än redlös berusning, har 

minskat. För det andra kan man konstatera att sexualiteten tycks ha 

förlorat sitt symbolvärde då det gäller polisingripanden mot berusade 

kvinnor. Anmälningsblanketterna på 1980-talet innehåller som nämnts

81 

inga anteckningar om berusning och sexualitet som ordningsproblem 

eller redlöst berusade kvinnor som offer för sexuella övergrepp. För det 

tredje tycks fattigdomen, resurslösheten (mätt i t.ex. andelen 

bostadslösa och andelen arbetslösa) bland de omhändertagna ha varit 

störst under 1960- och 70-talen medan de omhändertagna på 1940- 

och 1980-talen i större utsträckning har haft arbete och - åtminstone en 

proforma - adress. För det fjärde har det under 1980-talet dykt upp en 

ny grupp av redlösa berusningsfall kombinerade med konkreta 

omsorgsproblem. Berusade gravida och berusade mödrar som inte 

förmår ta vara på sig själva och sina barn utgör en liten, men naturligt 

nog uppmärksammad grupp idag. 

Den kvinnliga "berusningen" har under hela perioden innehållit både 

kvinnospecifika drag och drag som är gemensamma för båda könen. 

Kopplingen mellan berusning och sexualitet och mellan berusning och 

barnomsorgsproblem är i många avseenden kvinnospecifik. Berusade 

kvinnor och män som påträffats i sexuella situationer har inte 

behandlats lika; kvinnorna har omhändertagits för att de betraktats som 

promiskuösa eller prostituerade, männen har omhändertagits för sin 

berusning (om de överhuvudtaget omhändertagits). Kvinnors 

reproduktiva ansvar har gjort att deras alkoholbruk och berusning på 

ett helt annat sätt än mäns kopplats ihop med deras föräldraroll. 

Omsorgen om allmän ordning och säkerhet och omsorgen om den 

berusade individen är - åtminstone på ett överordnat plan - 

gemensamma för både män och kvinnor, likaså kopplingen mellan 

fattigdom/resurslöshet och arresteringsrisk. Samtidigt är det givet att 

också dessa funktioner innehåller vissa könsspecifika drag. En 

berusad kvinna som uppträder högljutt och aggressivt i offentligheten 

symboliserar knappast samma hot mot förbipasserande som en 

berusad, våldsam man. Hon möter kanske viss förskräckelse, men 

sannolikt också åtlöje. En redlöst berusad kvinna som är oförmögen att 

ta vara på sig själv väcker också andra tankar och reaktioner - i 

omgivningen, hos polisen, i hälsovården - än en redlöst berusad man. 

Hon väcker eventuellt mera indignation, men kanske också mera 

omsorg än sin manliga motpart. Det är också möjligt att kopplingen 

mellan fattigdom/resurslöshet och arresteringsrisk ser olika ut för män 

och kvinnor. Socialt utslagna män: bostadslösa, arbetslösa män utan 

familj har traditionellt utgjort den stora kärngruppen bland personer 

som omhändertagits för berusning. De har, i allmänhetens och 

polisens ögon, utgjort en "naturlig" och välkänd målgrupp i 

kontrollpolitiken. Parkernas och torgens socialt utslagna män har

82 

spelat en självklar roll i allmänhetens bild av alkoholproblemen i 

Helsingfors. De socialt utslagna kvinnorna har utgjort en mindre synlig 

och mindre klart avgränsad kategori. Upplysningarna om deras livsstil, 

deras bostads- och arbetsproblem, deras familjesituation, deras 

alkoholproblem etc. har varit sparsamma, både i forskningen och i den 

offentliga debatten. Kopplingen mellan social utslagning och 

alkoholproblem bland kvinnor tycks inte ha haft samma tydliga 

symbolvärde som motsvarande koppling bland män.

LITTERATUR 

83 

Ahokas, Paavo (1943): Naisten väkijuomien käytön kehityksestä 

Helsingissä nykyisen väkijuomalainsäädännön aikana (Om 

utvecklingen i kvinnors alkoholbruk i Helsingfors under nuvarande 

dryckeslagstiftning). Alkoholiliikkeen aikakauskirja 2/1943 (a), 32-36. 

Ahokas, Paavo (1943): Alkoholistihuollon ajankohtaisia tehtäviä 

(Alkoholistvårdens aktuella uppgifter). Huoltaja 9/1943 (b), 228-231. 

Ahokas, Paavo (1947): Alkoholistiaines Helsingin kaupungissa vuosina 

1941-1943 (Alkoholistklientelet i Helsingfors stad åren 1941-1943). 

Alkoholikysymys 1/1947, 64-83. 

Antikainen, Tellervo (1951): Naisten väkijuomien käytöstä 

anniskeluravintoloissa (Om kvinnors alkoholbruk på restauranger). 

Alkoholiliikkeen aikakauskirja 1/1951, 23-25. 

Aronen, Martti (1945): Alkoholikysymys ja jälleenrakennustyö 

(Alkoholfrågan och återuppbyggnadsarbetet). Tammi, Helsinki. 

Harvola, V. (1946): Juopumustapaukset naisten keskuudessa sodan 

aikana ja sen jälkeen (Kvinnliga berusningsfall under och efter kriget). 


Harvola, V. (1947): Naisten ja nuorison juopuneisuudesta sotien edellä 

ja nyt (Berusning bland kvinnor och ungdomar före krigen och nu). 


Järvinen, Margaretha (1990): Prostitution i Helsingfors - en studie i 

kvinnokontroll. Åbo Akademis Förlag, Åbo. 

Kommittébetänkande 1946. Alkoholkommittén. Betänkande nr 7, 1946. 

Kontunen, Bertta (1945): Nuorison osuus ravintolaelämässä 

(Ungdomens andel i restauranglivet). Alkoholiliikkeen aikakauskirja 

3/1945, 64-68. 

Kuusi, Pekka (1948): Finlands alkoholproblem belyst av en 

gallupundersökning, Helsingfors.

84 

Linturi, Arvo (1943): Mitä "raittiin tammikuun" jälkeen? (Nykter januari - 

och vad nu?). Alkoholiliikkeen aikakauskirja 3/1943, 58-65. 

Mietteitä naisten yleisenä raittiuspäivänä 17.3.1935 (Funderingar på 

kvinnornas allmänna nykterhetsdag). Huoltaja 6/1935, 115-117. 

Rahkonen, Keijo & Pekka Sulkunen (1987): Miten päihtyneiden 

säilöönotoilta voitaisiin välttyä (Hur omhändertaganden av berusade 

kan undgås). Alkoholipoliittisen tutkimuslaitoksen tutkimusseloste 177. 

Rantakari, K.N. (1944): Naiset väkijuomien nauttijoina nykyisin (Om 

kvinnors drickande). Alkoholiliikkeen aikakauskirja 5/1944, 151-153. 

Säilä, Sirkka-Liisa (1979): Säilöönotot sosiaalisena haittana Suomessa 

(Omhändertaganden som socialt problem i Finland). Alkoholipoliittisen 

tutkimuslaitoksen tutkimusseloste 135. 

Säilä, Sirkka-Liisa (1985): Töölön selviämisaseman toiminnan tuloksia. 

Väliraportti. (Resultaten från tillnyktringscentralen i Tölö). 

Alkoholipoliittisen tutkimuslaitoksen tutkimusseloste 171. 

Virkkunen, Paavo (1942): Väkijuomien suhde siveellisyyteen 

ylioppilaiden todistusten valossa (Förhållandet mellan alkohol och 

sedlighet, belyst av studentuppsatser). Alkoholikysymys 3-4/1942, 101- 

119.

85 

Är psykofarmakabruk en form 

av kvinnokontroll? 

Elianne Riska, Sociologiska institutionen, Åbo Akademi, 

Gezeliusgatan 2 A, SF-20500 Åbo 

INLEDNING 

Psykofarmaka är läkemedel som påverkar det centrala nervsystemet, 

till dessa hör de s.k. benzodiazepinerna. Sömnmedel och lugnande 

medel (t.e.x. Valium, Librium, Mogadon) är de mest använda 

psykofarmaka inom den sistnämnda gruppen. Under de senaste tio 

åren har benzodiazepinerna stått i fokus för en kritisk diskussion som 

främst rört de beroendeskapande effekterna av ett långvarigt bruk av 

dessa läkemedel (Cappell et al. 1986). 

I diskussionen om dessa läkemedels farmakologiska egenskaper har 

en annan viktig aspekt i bruket av benzodiazepinbaserade läkemedel 

ofta blivit förbisedd. Enligt den internationella forskningslitteraturen 

använder kvinnor lugnande medel och sömnmedel dubbelt så ofta som 

män (Cooperstock & Parnell 1982). Detta gäller också de nordiska 

länderna. Tabell 1 visar att kvinnor använder lugnande medel och 

sömnmedel oftare än män såväl i Danmark, Sverige som i Norge. 

Finland är däremot ett undantag, eftersom man där inte kan 

dokumentera någon könsdifferens. Detta har framkommit också i 

tidigare studier (Riska & Klaukka 1984, Klaukka & Riska 1988). 

Benzodiazepinernas beroendeskapande effekter är sålunda samtidigt 

en kvinnofråga. Syftet med denna artikel är att utreda hur kvinnors 

höga andel av förbrukarna har behandlats och förklarats i den 

internationella forskningslitteraturen.

86 

Tabell 1 Bruk (%) av lugnande medel och sömnmedel enligt kön i 

Finland, Danmark, Sverige och Norge 

Finland Danmark Sverige Norge 

(1987) (1987) (1988) (1988) 

K M K/M K M K/M K M K/M K M K/M 

Lugnande medel 3 3 1.0 5 3 1.6 4 2 2.0 11 6 1.8 

Sömnmedel 3 2 1.5 6 3 2.0 6 3 2.0 13 7 1.8 

Procentandelarna anger: Finland: bruk för närvarande; Sverige, Danmark: bruk 

under de senaste 2 veckorna, Norge: bruk under det senaste året. K= kvinnor, M= 

män. 

Källa: Riska et al. 1991. 

Huvuddelen av forskningslitteraturen om psykofarmakabruk har gått ut 

på att identifiera förbrukarna. Detta är fallet med de socialmedicinska 

studierna. Men också i dessa studier finner man vissa antaganden och 

dolda tolkningar om kvinnors bruk. Dessa dolda tolkningar kan 

emellertid alla inrymmas i någon av de tre sociologiska ansatser som 

kan identifieras i den existerande forskningen om bruket av 

psykofarmaka. Av dessa är den dominerande det funktionalistiska 

förklaringssättet, som utgår från den s.k. funktionalistiska 

könsrollsteorin. En annan tradition eller utgångspunkt är att se 

samhällets strukturella ojämlikhet som en situation som leder till 

psykofarmakabruk. En tredje tradition har tillämpat den symboliska 

interaktionismens tankegångar. Förespråkarna för denna sociologiska 

tradition kommer här att presenteras under benämningen 

socialkonstruktionismen. 

En stor del av forskningen om könsdifferensen i psykofarmakabruket 

har använt sig av det funktionalistiska synsättet i förklaringen av 

kvinnors högre bruk. Jag kommer att visa att den ensidiga betoningen 

av könsdifferensen i det funktionalistiska synsättet lett in i en 

återvändsgränd teoretiskt sett. Könsdifferensen i bruket har 

normaliserats genom att det huvudsakligen ansetts vara ett kulturellt 

attribut till den kvinnliga könsrollen. De två andra sociologiska 

synsätten har däremot problematiserat kvinnors bruk. Utgångspunkten

87 

har här varit att kvinnors bruk av psykofarmaka är ett led i den mer 

omfattande sociala kontrollen av kvinnan och i samhällets könssystem 

generellt. 

TEORETISKA ANSATSER I STUDIET AV KVINNORS BRUK AV 

PSYKOFARMAKA 

Redan de första systematiska studierna som syftade till att ge en social 

profil av brukarna av psykofarmaka konstaterade det som alla senare 

studier har kunnat bekräfta, nämligen att majoriteten av förbrukarna är 

kvinnor (Cooperstock & Parnell 1982). I studiet av kvinnors 

psykofarmakakonsumtion kan tre sociologiska traditioner identifieras 

sedan början av 1970-talet. 

Det funktionalistiska synsättet 

Könsolikheter i sjuklighet har varit i fokus för medicinsk sociologisk 

forskning sedan början på 1970-talet. I sociologiska termer har frågan 

gällt varför kvinnor oftare än män är benägna att anta sjukrollen. Den 

förklaring som har framförts har kallats förenlighetshypotesen 

(Gerhardt 1989, 280). 

Enligt denna hypotes är den kvinnliga könsrollen i sig förenlig med 

antagandet av en sjukroll (Cooperstock, 1971, Nathanson 1975). 

Argumentet har varit att den kvinnliga könsrollen karakteriseras av 

expressivitet medan den manliga könsrollen präglas av 

instrumentalitet. Kvinnor tillåts av samhället att visa sina känslor och 

upplever därför sina symptom på ett annat sätt än män. Samtidigt 

antas också kvinnor ha mer tid än män att vara sjuka och därför vara 

mer benägna att anta sjukrollen (Nathanson 1975, 1977). 

Den funktionalistiska förklaringen av könsdifferensen i sjuklighet 

reflekteras i den dominerande uppfattningen om könsdifferensen i 

bruket av psykofarmaka som påträffas i forskningslitteraturen. Kvinnors 

högre andel bland psykofarmakabrukarna har förklarats med "kvinnor 

är expressiva", en egenskap som leder till att kvinnor varseblir 

emotionella problem och som läkaren responderar till genom 

psykofarmakaförskrivning (Cooperstock 1971, Cafferata et al. 1983).

88 

Den funktionalistiska förklaringen kan givetvis kritiseras av många 

orsaker. Den mest problematiska aspekten är dess tautologiska 

förklaringsmodell. I en tillspetsad form går det funktionalistiska 

förklaringssättet ut på att könsrollen ses som förklaring till 

psykofarmakabruket, vilket ses som liktydigt med könsrollsbeteendet. 

Det ges däremot ingen förklaring av hur och varför dessa könsroller 

har uppstått. I stället uppfattas de traditionella könsrollerna inte bara 

som givna utan också som funktionella imperativ för att det moderna 

samhällets kärnfamilj skall fungera (Parsons & Bales 1956, Morgan 

1975). Kvinnorollen och det relaterade hemarbetet ses framför allt som 

en ideologisk aktivitet för att sammanhålla kärnfamiljen och därmed 

hela samhället (Walby 1990, 64). Antagandet att kvinnan har "tid att 

vara sjuk" reflekterar en uppfattning som ser kvinnans hemarbete som 

en form av fritidssysselsättning snarare än som ett fysiskt arbete. 

Den funktionalistiska ansatsens representanter identifierar kvinnans 

traditionella könsroll, d.v.s. hemmafrurollen, som orsaken till hennes 

bruk av psykofarmaka. Varken rollen eller bruket problematiseras och 

de ses inte heller som en del av en strukturell ojämlikhet mellan könen. 

Strukturell ojämlikhet 

Den inriktning inom sociologin som betonar strukturell ojämlikhet utgår 

på samma sätt som funktionalismen från att samhället är differentierat. 

Däremot ses den sociala differentieringen inte i enbart positiva termer i 

motsats till vad funktionalisterna gör, d.v.s. som varande baserad på 

konsensus och på ett funktionellt system. I stället anses 

differentieringen leda till att det finns grupper som innehar 

subordinerade positioner med få resurser och möjligheter att påverka 

sin situation. Särskilt har den traditionella kvinnorollen skildrats i 

sådana termer. 

Här kan man skilja mellan de s.k. patriarkatteorierna och 

klassteorierna. Enligt den radikalfeministiska synen utgör patriarkatet 

den organiserande principen i förhållandet mellan könen, 

institutionaliserad i form av könssystemet (Walby 1990). Denna 

samhällssyn utgår från en dikotom indelning av makten i samhället. 

Männen dominerar kvinnorna som får nöja sig med underordnade 

positioner både i hemmet och i arbetslivet. Detta tänkesätt är 

reflekterat i ett flertal arbeten om hälsovårdens organisation (t.ex.

89 

Ehrenreich & English 1973,1978) och i analyser av den nya 

reproduktionsteknologin och behandlingsmetoder inom gynekologi och 

obstretik (t.ex. Oakley 1980, Daly 1990). Inom 

psykofarmakaforskningen förekommer patriarkatteorin som en 

bakomliggande teoretisk utgångspunkt i sådana arbeten som klart 

presenterat en feministisk tolkning av kvinnors psykofarmakabruk. 

Detta gäller sådana arbeten som ansett kvinnors psykofarmakabruk 

innebära en dold kontroll av kvinnor genom att bruket hjälper dem att 

anpassa sig till den traditionella kvinnorollen, d.v.s. en subordinerad 

social ställning i samhället (t.ex. Suffet & Brotman 1976, Waldron 1977, 

Christie 1984). 

Den feministiska kritiken av den traditionella klassforskningen har 

betonat att ett strukturellt och materialistiskt förklaringssätt behövs för 

att förstå kvinnans ohälsa. Här finns en kritisk hållning till den 

socialpsykologiskt orienterade funktionalistiska rollanalysen som har 

präglat den amerikanska forskningen. Samtidigt finns det också ett 

kritiskt ställningstagande till den traditionella klassforskningen som har 

fokuserat på hur fördelningen av resurserna i samhället skapar 

ojämlikhet mellan män. Den feministiska materialismen framhäver att 

det finns klass- och rasolikheter mellan kvinnor som måste beaktas i 

de empiriska analyserna av kvinnors ställning. Samtidigt måste den 

ensidiga fokuseringen på de sociala följderna av en ojämn fördelning 

av resurserna i produktionsfären kompletteras med en analys av 

resursfördelningen mellan könen i hemmet (t.ex. Hart 1990). 

Ett klassperspektiv saknas helt i psykofarmakaforskningen. Trots att 

den socialmedicinskt orienterade forskningen om psykofarmakabruk 

har samlat rikligt med data om klassdifferenser i bruket av 

psykofarmaka, har analyserna huvudsakligen fokuserat på 

könsdifferensen. Denna tendens beror på den funktionalistiska 

könsrollsteorins dominans som en bakomliggande ansats i de flesta 

studier om psykofarmaka. Forskarna har varit benägna att uppfatta 

män och kvinnor som enhetliga men olika grupper. Studier som 

baserat sig på en funktionalistisk könsrollsteori har framhävt 

könsolikheterna medan de likheter som existerar mellan män och 

kvinnor t.ex. enligt inkomst och utbildning har förbisetts. 

Inkomst och utbildning är inte enbart statistiska bakgrundsvariabler 

utan de definierar individens sociala position i den lokala sociala 

strukturen. Eftersom könssystemet är en social relation är det viktigt att

90 

se vilka uttrycksformer det får vid beaktande av social klass, ras och 

etnicitet (Harding 1991). 

Den sociala betydelse som social klass har i förklaringen av långvarigt 

psykofarmakabruk finner man däremot i studier som tillämpat den 

sociala konstruktionismens tankegångar (t.ex. Gabe & Thorogood 

1986). 

Social konstruktionism 

Den s.k. socialkonstruktionismen ser sjukdom och psykiatriska besvär 

som relativa och samhällsdefinierade fenomen. Den fäster mindre 

uppmärksamhet vid de symptom som individen visar och betonar i 

stället hur dessa symptom uppfattas och defineras av omgivningen 

(Gerhardt 1989). Detta synsätt präglar de klassiska sociologiska 

arbetena om mental ohälsa (t.ex. Goffman 1961, Scheff 1966). Sin 

klaraste uttrycksform har synsättet fått i de studier som har använt sig 

av den symboliska interaktionimens ideer i undersökningar av den 

sociala växelverkan och konversationsmönster mellan kvinnliga 

patienter och manliga läkare (t.ex. Fisher 1988, Todd 1989). Detta 

synsätt har dock inte hittills förekommit i studiet av hur den sociala 

växelverkan och kommunikationen mellan läkare och den kvinnliga 

patienten står i relation till kvinnors bruk av psykofarmaka. 

Inom psykofarmakaforskningen finns några brittiska arbeten som har 

studerat den sociala och symboliska betydelse som 

psykofarmakabruket ges av brukaren (Helman 1981) och hur denna 

sociala definition är socialt förankrad bland vita och färgade 

arbetarklasskvinnor (Gabe & Thorogood 1986). Dessa studier har 

pekat på de symboliska och sociala faktorer som ger upphov till ett 

långvarigt bruk av psykofarmaka. 

Den sociala konstruktionismens tankegångar uppträder också i 

kultursociologiska studier av massmedias skildring av 

psykofarmakakonsumtion. Utgångspunkten här är att medicinsk 

kunskap är en diskurs. Det är därför viktigt att analysera vem som 

definierar den medicinska kunskapen och hur denna definieras. 

Massmedia antas ha en central roll i skapandet av denna kunskap och 

formandet av attityderna till psykofarmaka.

91 

Två typer av massmediastudier har gjorts om psykofarmaka. Den 

första typen har studerat reklam för psykofarmaka i läkartidskrifter. I 

dessa studier analyseras det symbolspråk som läkemedelsföretagen 

använt för att påverka läkarens förskrivningsvanor. Användningen av 

metaforer är vanligare i reklam för psykofarmaka än för andra 

läkemedel (Goldman & Montagne 1986, Prather 1991). På 1970-talet 

beskrev reklamen för psykofarmaka i läkartidskrifter huvudsakligen den 

typiska konsumenten som en kvinna. De kvinnor som avbildades i 

reklamen skildrades i en stereotyp, traditionell könsroll och livssituation 

(Seidenberg 1971, Mant & Darroch 1975, Prather & Fidell 1975, 

Chapman 1979). Forskarna antog att psykofarmakareklamens 

sexistiska karaktär formar och befäster läkarkårens stereotypa attityder 

gentemot kvinnliga patienter och deras behov av vård. Från att på 

1970-talet skildra huvudsakligen hemmafruar som 

psykofarmakabrukare har psykofarmakareklamen, åtminstone i de 

nordiska länderna, övergått till att skildra förvärvsarbetande kvinnor 

(Riska & Hägglund 1991). Det är speciellt kvinnor i läraryrket och i 

kontorsarbete som skildras som brukare av lugnande medel och 

sömnmedel. Trots att kvinnan inte längre skildras i en traditionell 

hemmafruroll betonar dock reklamen fortfarande den traditionella 

kvinnorollens ethos för den förvärvsarbetande kvinnan. Den 

förvärvsarbetande kvinnliga läraren eller kontoristen förmår genom 

farmakologisk förstärkning leva upp till de förväntningar om att tjäna 

andra som finns inbyggda i hennes kvinnliga yrkesroll. 

Den andra typen av massmediastudier om psykofarmaka fokuserar på 

hur massmedia har format allmänhetens inställning till psykofarmaka. 

Brittiska studier av massmedias skildring av konsumtionen av 

lugnande medel visar att massmedia har spelat en avgörande roll i 

legitimeringen av psykofarmaka som beroendeframkallande läkemedel 

och som ett socialt problem. Dessa studier visar också hur massmedia 

har lyckats uppmobilisera en allmän opinion kring denna fråga, en 

opinion som utmanat läkarnas auktoritet och läkemedelsbolagens 

maktposition i hälsovården (Gabe & Bury 1988, Gabe 1991). Dessa 

studier ser den symbolvärld som media förmedlar och skapar som en 

social representation. Enligt detta synsätt är presentationen av 

psykofarmaka i massmedia ett socialt faktum som samtidigt defineras 

av och reflekteras i den sociala verkligheten (t.ex. Gabe & Bury 1988, 

1991). Dessa studier har inte berört det faktum att majoriteten av 

förbrukarna av lugnande medel är kvinnor.

DISKUSSION 

92 

Denna översikt beskriver de centrala teoretiska ansatser som har 

förekommit i forskningen om kvinnors bruk av psykofarmaka. 

Jag har konstaterat att den s.k. funktionalistiska ansatsen dominerat 

forskningen. Enligt denna ansats har bruket tolkats som en del av 

könsrollsbeteendet. Den funktionalistiska könsrollsanalysen 

karakteriserar bruket huvudsakligen som en kulturell olikhet mellan 

könen. Sålunda problematiseras varken könsrollerna och det därmed 

sammanhängande könssystemet eller bruket av psykofarmaka. 

I den socialmedicinskt präglade forskningslitteraturen förekommer 

dessutom ofta en särskild kulturell förklaring av männens bruk, den s.k. 

substitutionshypotesen. Enligt denna hypotes är männens låga andel 

bland psykofarmakabrukarna förståelig, eftersom män i stor 

utsträckning antas använda alkohol för att "självmedicinera" sina 

psykiska spänningstillstånd och besvär. 

Alkohol framställs, enligt detta synsätt, som ett funktionellt alternativ till 

psykofarmaka. Denna hypotes har dock inte utsatts för en systematisk 

empirisk prövning utan har baserats på vedertagna uppfattningar om 

mäns beteende (Riska 1989). 

Förändringar i kvinnans traditionella roll i samhället har lett till 

spekulationer om hur förändringar i kvinnans omgivande vardag 

kommer att påverka hennes hälsa och hälsobeteende (se t.ex. 

Sorensen & Verbrugge 1987). På alkohol- och drogforskningens 

område har den s.k. konvergenshypotesen flitigt citerats. Hypotesen 

postulerar att kvinnors förvärvsarbete kommer att leda till att kvinnors 

samhälleliga roll förändras så att männens och kvinnornas ställning blir 

likartad. Antagandet är att kvinnorna därför kommer att anta manliga 

beteendemönster, bl.a. förutspås kvinnorna övergå till ett ökat 

alkoholbruk (Ferrence 1980). Ett relaterat antagande är att kvinnornas 

psykofarmakakonsumtion samtidigt kommer att minska (Ferrence & 

Whitehead 1980). Denna konvergenshypotes gällande alkohol- och 

psykofarmakabruk har emellertid ännu inte empiriskt bekräftats i vare 

sig nordamerikanska (Ferrence 1980, Ferrence & Whitehead 1980) 

eller nordiska data (Järvinen & Ólafsdóttir 1986, Klaukka & Riska 

1988).

93 

Det funktionalistiska synsättet, inklusive substitutionshypotesen, och 

konvergenshypotesen utgår från en könsrollsanalys och i fokus för 

analysen står därför könsdifferensen i psykofarmakabruket. Denna typ 

av forskning har råkat i en återvändsgränd, eftersom den inte kan 

förklara könsdifferensen. Den förklaring som framförts är tautologisk 

och otillfredsställande, d.v.s. könsrollsolikheterna förklarar 

könsolikheter i bruket. 

Sådana studier som har sett samhällsdifferentieringen leda till social 

ojämlikhet har oftast problematiserat kvinnorollen och kvinnors bruk av 

psykofarmaka. De s.k. patriarkatteorierna och marxistiska teorierna ser 

samhället som uppdelat i dikotoma grupper - de härskande och de 

underordnade - medan stratifikationsteorierna ser samhället som ett 

hierakiskt system där individernas sociala ställning påverkas av olika 

strukturer. Till åtskillnad från den funktionalistiska förklaringen som ser 

könsdifferensen i ohälsa som ett kulturellt fenomen, ser 

klassteoretikerna könsskillnaderna i ohälsa som verkliga och som 

socialt förankrade, d.v.s. som en produkt av olikartade materiella och 

strukturella resurser. Kvinnorna är enligt detta synsätt i dubbel mening 

underpriviligerade: deras andel av fördelningen av de materiella 

resurserna både i hemmet och förvärvslivet är betydligt lägre än 

männens. Framtida forskning om psykofarmakabruk borde därför 

analysera hur fördelningen av olika resurser i hemmet och i 

förvärvslivet påverkar mäns och kvinnors bruk. 

Den sociala konstruktionismen utgår i likhet med klassteoretikerna från 

ett makt- och konfliktperspektiv. Till åtskillnad från det funktionalistiska 

och klassteoretiska perspektivet erkänner t.ex. förespråkarna för den 

symboliska interaktionismen inte existensen av etablerade strukturer 

som determinerar individernas beteende. I stället är samhället en 

process där strukturerna skapas i den sociala växelverkan där 

symbolerna och kommunikationen är de medel varmed strukturerna 

formas. Studiet av psykofarmaka i massmedia har ansetts vara ett sätt 

genom vilket aktörerna - t.ex. läkarprofessionen, läkemedelsindustrin, 

olika intressegrupper - formar det kollektiva medvetandet och därmed 

allmänhetens inställning till psykofarmaka. 

En kontinuerlig bevakning av massmedia och den allmänna debatten 

säger, enligt detta synsätt, oss mer om det framtida förhållningssättet 

till och konsumtionsnivån av psykofarmaka än omfattande 

surveyundersökningar.

94 

Sammanfattningsvis är det endast de två sistnämnda sociologiska 

ansatserna som problematiserat kvinnors psykofarmakabruk. 

Förespråkarna för dessa synsätt ser socialt kön som en social relation, 

d.v.s. den formas av omgivningen snarare än den utgör en given 

enhet. I denna samhällsprocess reproduceras kvinnan som social 

kategori. Psykofarmaka uppfattas enligt dessa förespråkare som en 

form av social kontroll av kvinnan och som en reproduktion av det 

existerande könssystemet.

LITTERATURFÖRTECKNING 

95 

Cafferata, Gail Lee, Judith Kasper, Amy Bernstein (1983): Family roles, 

structure and stressors in the relation to sex differences in obtaining 

psychotropic drugs. Journal of Health and Social Behavior. Vol. 24, no. 

2, p. 132-143. 

Cappell, Howard D., Edward M. Sellers, Usoa Busto (1986): 

Benzodiazepines as drugs of abuse and dependence. Research 

Advances in Alcohol and Drug Problems. Vol. 9, p. 53-126. 

Chapman, S. (1979): Advertising and psychotropic drugs: the place of 

myth in ideological reproduction. Social Science and Medicine. Vol. 

13A, no. 6, p. 751-764. 

Christie, Vigdis (1984): Manns middel - og kvinnes. Alternativ medisin, 

alkohol og psykofarmaka sett med manns- og kvinnekulturen som 

bakgrunn. Ingår i: Kvinnors bruk av beroendeframkallande läkemedel. 

Rapport från ett nordiskt forskarmöte 1984. NAD publikation nr. 11, s. 

47-65. Helsingfors. 

Cooperstock, Ruth (1971): Sex differences in the use of moodmodifying 

drugs: an explanatory model. Journal of Health and Social 

Behavior. Vol. 12, no. 3, p. 238-244. 

Cooperstock, Ruth & P. Parnell (1982): Research on psychotropic drug 

use: a review of findings and methods. Social Science and Medicine. 

Vol. 16, no. 12, p. 1179-1196. 

Daly, Mary (1990): Gyn/ecology. The Methaethics of Radical 

Feminism. Boston: Beacon Press. 

Ehrenreich, Barbara & Deidre English (1973): Witches, Midwives and 

Nurses: A History of Women Healers. Old Westbury: The Feminist 

Press. 

Ehrenreich, Barbara & Deidre English (1978): For Her Own Good: 150 

Years of Experts' Advice to Women. New York: Anchor Press.

96 

Ferrence, Roberta G. (1980): Sex differences in problem drinking. 

Ingår i: Research Advances in Alcohol and Drug Problems/Alcohol and 

Drug Problems in Women. Vol. 5, p. 69-124. 

Ferrence, Roberta G. & Paul C. Whitehead (1980): Sex differences in 

psychoactive drug use: recent epidemiology. Ingår i: Research 

Advances in Alcohol and Drug Problems/Alcohol and Drug Problems in 

Women. Vol. 5, p. 125-201. 

Fisher, Sue (1988): In the Patient's Best Interest: Women and the 

Politics of Medical Decision. New Brunswick, N.J.: Rutgers University 

Press. 

Gabe, Jonathan (1991): Personal troubles and public issues: the 

sociology of long-term tranquilliser use. Ingår i: Understanding 

Tranquilliser Use: The Role of Social Sciences. Ed. Jonathan Gabe. 

London: Routledge, p. 31-47. 

Gabe, Jonathan & Michael Bury (1988): Tranquillisers as a social 

problem. The Sociological Review. Vol. 36, no. 2, p. 320-352. 

Gabe, Jonathan & Michael Bury (1991): Tranquillisers and health care 

in "crisis". Social Science and Medicine. Vol. 32, no. 4, p. 449-454. 

Gabe, Jonathan & Nicki Thorogood (1986): Prescribed drug use and 

the management of everyday life: the experiences of black and white 

workingclass women. The Sociological Review. Vol. 34, no. 4, p. 737- 

772. 

Gerhardt, Uta (1989): Ideas About Illness: An Intellectual and Political 

History of Medical Sociology. London: MacMillan. 

Goffman, Erving (1961): Asylums. New York: Anchor. 

Goldman, Robert & Michael Montagne (1986): Marketing mind 

mechanics: Decoding antidepressants drug advertisements. Social 

Science and Medicine. Vol. 22, no. 10, p. 1047-1058. 

Harding, Sandra (1991): Whose Science? Whose Knowledge? 

Thinking From Women's Lives. Ithaca, N.Y: Cornell University Press.

97 

Hart, Nikie (1990): Gender and the rise and fall of class politics. New 

Left Review. No. 175, p. 19-47. 

Helman, Cecil (1981): Tonic, fuel and food: social and symbolic 

aspects of the long-term use of psychotropic drugs. Social Science and 

Medicine. Vol. 15B, no. 4, p. 521-533. 

Järvinen, Margaretha & Hildigunnur Ólafsdóttir (1986): Kvinnors 

dryckesmönster. Ingår i M. Järvinen & A. Snare (red.): Kvinnor, alkohol 

och behandling: en nordisk antologi. NAD publikation nr. 13, s. 79-99. 

Klaukka, Timo & Elianne Riska (1988): The relationship between use 

of psychotropic drugs and alcohol. Social Pharmacology. Vol. 2, p. 

229-245. 

Mant A. & D.B. Darroch (1975): Media images and medical images. 

Social Science and Medicine. Vol. 9, no. 11/12, p. 613-618. 

Morgan, D.H.J. (1975): Social Theory and the Family. London: 

Routledge. 

Nathanson, Constance A. (1975): Illness and the feminine role: a 

theoretical review. Social Science and Medicine. Vol. 9, no. 2, p. 57-62. 

Nathanson, Constance A. (1977): Sex, illness and medical care: a 

review of data, theory and method. Social Science and Medicine. Vol. 

11, no. 1, p. 13-25. 

Oakley, Ann (1980): Women Confined: Towards a Sociology of 

Childbirth. New York: Schoken. 

Parsons, Talcott & R. Bales (1956): Family, Socialization and 

Interaction Process. Glencoe, Ill.: Free Press. 

Prather, Jane E. (1991): Decoding advertising: the role of 

communication studies in explaining the populrity of minor 

tranquillisers. Ingår i: Understanding Tranquilliser use: The Role of 

Social Sciences. Ed. Jonathan Gabe. London: Routledge, p. 112-135. 

Prather, Jane E. & L.S. Fidell (1975): Sex differences in the content 

and style of medical advertisements. Social Science and Medicine. Vol. 

9, no. 1, p. 23-26.

98 

Riska, Elianne (1989): How the sex differences in the use of 

psychotropic drugs are explained. Scandinavian Journal of Social 

Medicine. Vol. 17, no. 1, p. 3-6. 

Riska, Elianne & Ulrica Hägglund (1991): Advertising for psychotropic 

drugs in the Nordic countries: metaphors, gender and life situations. 

Social Science and Medicine. Vol. 32, no. 4, pp. 465-471. 

Riska, Elianne & Timo Klaukka (1984): Use of psychotropic drugs in 

Finland. Social Science and Medicine. Vol. 19, no. 9, p. 183-189. 

Riska, Elianne, Timo Klaukka, Kirsten Thue Skinhøj (1991): Use of 

tranquillizers or hypnotics-sedatives. Utkommer i: Use of Psychotropics 

and Alcohol in the Nordic Countries. 

Scheff, T (1966): Being Mentally Ill: A Sociological Theory. Chicago: 

Aldine. 

Seidenberg, R (1971): Drug advertising and perception of mental 

illness. Mental Hygien. Vol. 55, no, 1, p. 21-31. 

Sorensen, Glorian & Lois M. Verbrugge (1987): Women, work and 

health. Annual Review of Public Health. Vol. 7, p. 235-251. 

Suffet F & R. Brotman (1976): Female drug use: some observations. 

International Journal of the Addictions. Vol. 11, no. 1, p. 19-33. 

Todd Dundas A. (1989): Intimate Adversaries: Cultural Conflict 

between Doctors and Women Patients. Philadelphia: University 

Pennsylvania Press. 

Walby, Sylvia (1990): Theorizing Patriarchy. Cambridge: Basil 

Blackwell. 

Waldron, Ingrid (1977): Increased prescribing of Valium, Librium, and 

other drugs - an example of the influence of economic and social 

factors on the practice of medicine. International Journal of Health 

Services. 7: 37-62.

99 

Jenters vei til rusmidler 

- et sosialiseringsperspektiv 

Harriet Bjerrum Nielsen og Monica Rudberg, Pedagogisk 

forskningsinstitutt, Universitetet i Oslo, Postboks 1092, N-0317 Oslo 

3, Norge. 

INNLEDNING 

Hva kan den nyere nordiske forskning om jentesosialisering bidra med 

når det gjelder å forstå jenters vei til rusmidler? Den nordiske 

jentesosialiseringsforskning har eksistert i vel 10 år og retter seg mot 

beskrivelser av jenters livsverden og sosialiseringsprosess. 

Forskningsresultatene består av en stor uensartet haug med små 

kvalitative undersøkelser. Likevel gir disse undersøkelsene tilsammen 

etterhvert et ganske godt bilde av den livsverden som jenter flest lever i 

i ulike aldre. Vi har selv jobbet innen dette forskningsfeltet de siste 10 

år og i vår bok "Historien om jenter og gutter" (Bjerrum Nielsen og 

Rudberg 1989) finnes en oversikt og en fortolkning av de ulike 

empiriske funn om jente- og guttesosialisering fra de siste 10-15 år. Vi 

er altså ikke rusmiddelforskere og har ikke samlet inn egne data om 

jenter og rusmidler. Artiklen her må derfor forstås som et innspill fra et 

annet fagområde hvor vi forsøker å se to foreliggende forskningsfelter 

gjennom hverandre: Kan de empiriske data om unge jenters livsverden 

og sosialiseringsprosess generelt forklare noe av 

rusmiddelforskningens resultater om jenter og rusmidler? Og omvendt: 

har rusmiddelforskningen, fordi den også beskriver særlige 

minoritetsgrupper av jenter, noe å bidra med når det gjelder å forstå 

kjønnssosialiseringens ulike varianter? Hensikten er ikke å slå fast 

hvordan tingene er, men å fremsette noen begrunnete hypoteser om 

hvordan sammenhengene kan tenkes å være. Artiklen bygger på en 

større rapport som vi har laget for Noras i Norge (Bjerrum Nielsen og 

Rudberg 1990). Lesere som ønsker nøyere argumentasjon, 

sammenheng og referanser enn det som får plass i denne artiklen, 

henvises til denne rapporten samt "Historien om jenter og gutter".

100 

De to forskningsfelter er nok så ulike. Mens 

jentesosialiseringsforskningens data er innholdstette, men vanskelig 

generaliserbare, så er rusmiddelforskningen langt mer kvantitativt 

innrettet og dens tall mye sikrere. Den innholdsmessige fortolkningen 

av disse tall er derimot ofte noe spinkel. Det virker som om det er 

vanskelig å komme fra f eks en statistisk kartlegging av årsaksvariabler 

til å forstå betydningen av rusmiddelbruk. Med betydning mener vi den 

konkrete sosiale, kulturelle og psykologiske sammenheng som 

rusmiddelbruken inngår i. Det kan ser ut til å eksistere et noe 

paradoksalt forhold mellom teori og metoder i rusmiddelforskningen 

selv. På den ene siden er man i stigende grad blitt oppmerksom på at 

rusmiddelbruk er et meget komplekst fenomen og at rusmiddelbruk må 

forstås i en større sosial, kulturell og psykologisk kontekst enn man 

tidligere har vært oppmerksom på. På den andre siden ser det ut til at 

man først og fremst har forsøkt å løse denne utfordringen ved å 

operere med stadig fler og mer forfinete variabler og ved å bruke mer 

avanserte statistiske analysemetoder. For oss virker det som om 

forskningen på en og samme gang beveget seg imot mer "kvalitative" 

forståelsesformer, samtidig som metodene er blitt mer og mer 

rendyrket statistiske, med vekt på store normalpopulasjoner og 

representative surveys (Pedersen 1990). F eks er de fleste 

undersøkelser om ungdoms og rusmidler innsamlet i løpet av 1 

skoletime (se f eks Lavik og Pedersen 1988 og Marklund og 

Wernersson 1984). Selv om de gir mange variabler å sjonglere med, 

så mangler det viten om de konkrete måter som disse variabler kan 

henge sammen på. Slik vi ser det er det derfor en tendens til at 

rusmiddelforskningens forklaringer blir så generelle at de er lite 

anvendelige i preventivt arbeid - egentlig spiller jo alt og ingenting en 

rolle for rusmiddelbruk (Pedersen 1989). 

MENING OG MOTIV I RUSMIDDELBRUKEN - BETYDNINGEN AV 

KJØNN OG ALDER 

I likhet med mange andre kvinneforskere mener vi at både kvinners og 

menns forhold til rusmidler må forstås i sin samfunnsmessige og 

kulturelle sammenheng. Men vi vil samtidig hevde at slike sosiologiske 

forklaringer ikke på noen som helst måte utelukker hverken biologiske 

eller psykologiske innfallsvinkler til forståelse av rusmisbruk. Sosiale og 

psykologiske forklaringer er naturligvis relevante for begge kjønn

101 

ettersom både menn og kvinner lever i en materiell og sosial verden og 

både menn og kvinner har en indre psykologisk verden som spiller 

med i deres handlinger og reaksjonsmåter. Men i og med at både den 

ytre og den indre verden fortoner seg som nokså ulike for de to kjønn 

er det rimelig å anta at årsakene til og forløpet av deres bruk og evt. 

misbruk også vil være forskjellige. Her kan vi heller ikke apriori se bort 

fra, at det forekommer et større innslag av psykiske problemer blant de 

kvinner som utvikler rusmisbruk enn blant de menn som gjør det. På 

mange måter ville det faktisk være forbausende hvis vi ikke fant en slik 

kjønnsforskjell, både med tanke på at epidemologiske undersøkelser 

generelt viser høyere innslag av psykiske problemer blant den 

kvinnelige del av befolkningen og ut i fra den sosiologiske 

innfallsvinkelens egne premisser: Nettopp fordi det er et sterkere 

"normbrudd" for kvinner enn for menn å bruke rusmidler, så vil det 

også kreves "mer" for at kvinnen skal havne i et misbruksmønster. 

Vi vil altså innledningsvis hevde betydningen av at ethvert sosialt 

fenomen ses ut i fra 3 perspektiv: makt, mening og motiv. De tre 

perspektiv er ikke uavhengige av hverandre men kan heller ikke 

reduseres til hverandre. Med makt tenker vi på den sosiale struktur 

som regulerer forholdet mellem kvinner og menn i en gitt situasjon - f 

eks at menns rusmiddelvaner er betingelser som kvinner må forholde 

seg til, mens det omvendte ikke er tilfellet. Med mening mener vi den 

kulturelle betydning av menns og kvinners handlinger - f eks at en og 

samme rusmiddelatferd vil bli tilskrevet forskjellig mening og føre til 

forskjellige konsekvenser. Og med motiv mener vi de bevisste og 

ubevisste grunner personen selv har til å ruse seg. Makt, mening og 

motiv må med, både for å forklare et gitt konsummønster mellom menn 

og kvinner og for å forklare endringene av mønsteret. Når kvinner 

begynner å konsumere mer rusmidler enn før kan det både skyldes 

endring i maktforholdet mellom kjønnene, endrete kulturelle normer for 

kjønn og rusmidler og at kvinnenes egne motiv og behov har endret 

seg. 

Dette resonnement rundt kjønn mener vi imidlertid også kan utstrekkes 

til å gjelde andre variable. Vi vil her spesielt peke på alder. Den mening 

som rusmidler har for unge kvinner er sannsynligvis en noe annen enn 

den som den har for voksne. Rusmiddelbruken må altså både ses i 

forhold til ungdomsalderens særlige psykologiske og sosiale prosjekter 

og i forhold til den kjønnsspesifikke utformningen som disse 

prosjektene har. Vi spør altså: hvilket psykologisk og kulturelt prosjekt 

inngår rusmiddelbruken i for jenter og gutter? Hvilke rusmidler egner

102 

seg i en gitt sosial og kulturell kontekst til å tilfredsstille de 

behov/motiver som jenter og gutter har i ungdomsalderen? 

RUSMIDLER I LYS AV JENTESOSIALISERING 

Ut ifra jentesosialiseringsforskningen er det tre ting som peker seg ut 

som spesielt relevante for vår forståelse av den subjektive betydning 

som vanlig rusmiddelbruk kan tenkes å ha for unge jenter flest: Hennes 

hang til relasjoner og samhørighet, hennes behov for å markere seg 

som voksen kvinne, og den måte som autonomi kobles til 

heteroseksuell kontakt. Betydningen av disse tre dimensjoner synes vi 

vi kan finne bekreftelse på i rusmiddelforskningens egne resultater. 

RUSMIDLER OG RELASJONER 

Det generelle bildet i rusmiddelforskningen viser at jenters drikkeatferd 

er mer påvirket av deres relasjoner til andre (både venner og foreldre), 

mens gutters rusmiddelbruk i høyere grad fremstår som resultat av 

deres egne preferenser (Biddle et al 1980 og Downs 1985). For begge 

kjønn er det slik at man har venner som har et drikkemønster som er 

likt ens eget. Men for guttene ser det ut til at denne overensstemmelse 

er kommet i stand gjennom at de velger venner som vil drikke som 

dem (deres preferenser endres ikke), mens jentene først tilpasser sitt 

drikkemønster etter sine nære venner (altså endrer preferenser) og 

dernest (sammen med disse nære venner) finner en gjeng som deler 

dette drikkemønster. (Downs 1985). I rusmiddelforskningen blir disse 

litt motstridende resultater ofte til en debatt om hvem som er mest 

påvirket av venner. En rimeligere konklusjon er etter vårt syn, at 

venner er en betydningfull påvirkningsfaktor for begge kjønn, men at 

effekten av venner er forskjellig. For jenter er det de nære venner som 

betyr noe (Marklund og Wernersson 1984, Windle og Barnes 1988), for 

gutten er det gjengens normer. Dette svarer til forskjeller i 

konformitetsform hos de to kjønn: Jenta er konform i sine nære 

relasjoner, gutter overfor kollektivet og hierakiet (Bjerrum Nielsen og 

Rudberg 1989).

103 

Mens gutter ofte drikker som et ledd i det å oppnå aksept fra de andre 

guttene i gjengen, synes det som om jenter drikker mer hvis de 

opplever slik aksept. Jo sikrere en gutt er på sin status i gjengen, jo 

mindre betyr gjengens normer for ham. En undersøkelse av Windle og 

Barnes (1988) viser at gutter kan motstå drikkepress i gjengen jo mer 

selvtillit de har, mens det er helt motsatt for jenter: Jo mer populær hun 

er jo mindre kan hun motstå drikkepress! For begge kjønn handler det 

om å oppnå bekreftelse av andre, men den måte som de oppnår 

bekreftelse på er forskjellig. For gutten oppleves drikkinga som en 

forutsetning for utviklingen av en relasjon, som han ønsker. For jenta 

er relasjonen det primære - aktiviteten (her drikkinga) det sekundære, 

det man gjør når man allerede har det litt hyggelig sammen. 

Betydningen av å oppleve sammensmeltning med andre gjennom 

rusen, er blitt poengtert som et motiv for f eks heroinmissbrukere (se f 

eks Sørhaug 1988). Her kan vi se, at dette sannsynligvis er et mer 

generelt motiv for jenter, selv der hvor rusen er av mildere slag. Man 

kan faktisk tenke seg at én grunn til at kvinner i dag drikker mer enn 

før, i virkeligheten handler om en ny samfunnsmessig akseptabel måte 

å oppnå intimitet på - ikke minst med kjønnsfeller (jf venninner på 

restaurant). Det vil si: motivet kan fortsatt være tradisjonelt kvinnelig, 

selv om konsummengden begynner å bli mannlig. 

Jenters beredskap til å understreke samhørighet og likhet med de som 

betyr noe for henne gjør henne altså påvirkelig i nære forhold. Hvis 

bestevenninnen forsøker seg med røyk eller alkohol, blir det en 

styrking av fortroligheten mellom de to om den andre følger med, 

samtidig som det også legger en demper på samvittigheten å være to. 

Ikke minst i ungdomsalderen hvor venninnefellesskapet ofte blir mer 

labilt og hvor en stor del av venninneparets aktivitet er knyttet til den 

felles utforskning av voksenlivet, er det sannsynlig at oppfølging av 

venninnens normer kan være viktig både for å binde sammen forholdet 

og for å gjennomføre det felles utforskningsprosjektet. De 13-14 årige 

jenter som trekker seg tilbake til det som ungdomsforskene har kaldt 

rom-kulturen (McRobbie 1976 og Bech-Jørgensen 1984) øver seg 

kanskje ikke bare i å sminke seg og danse, men også i å røyke. 

Samtidig vil nettopp disse nære forhold beskytte henne mot 

makthierakier og mer upersonlige gruppenormer: det viktige er å være 

godtatt av konkrete andre, men ikke nødvendigvis av lederne eller 

gruppen i seg selv. Det kan altså ligge en ikke ubetydelig kontroll i 

disse nære relasjoner. Konformitetspresset innenfor jentegjengen kan 

være ganske stort. Presset fra jentegruppen går på å være så lik de 

andre jenter som mulig, mens kammeratpresset på gutter oftere vil ha

104 

karakter av konkurranse om hvem som tør overskride gjengens vanlige 

praksis. Den kontroll som ligger i de nære relasjoner kan gi utslag 

begge veier for jentas forhold til rusmidler. Det kan bety at hun lar være 

med å bruke rusmidler fordi venninnen holder øye med henne og har 

meninger om hva hun foretar seg eller det kan omvendt bety at hun 

drikker for å likne på venninnen. 

Guttene ser ut til å være mer påvirkelige av gjengen og dens mer 

upersonlige gruppenormer. En gutt drikker mer, jo fler venner han har, 

mens det ikke gjelder i samme grad for jenter (Ensminger et al 1982, 

Pulkkinen 1983). Gutter opplever mye sterkere drikkepress i gjengen 

enn jenter (Windle og Barnes 1988) - og det er ikke kun et press som 

kommer fra de andre guttene, men faktisk også indirekte fra jentene. 

De gutter som drikker er også de mest populære hos jenterne. Jenter 

utsettes for mindre drikkepress, både fra gutter og fra andre jenter. 

En annen viktig ting når det gjelder å forstå venners påvirkning er at 

jenter er mer bevisst om at andre betyr noe for dem enn gutter er. For 

jenter er det ikke noe negativt i å gjøre seg så lik sine beste venner 

som mulig, det er heller et ideal. Ønsket om å gå i samme klær og ha 

samme frisyre som venninnen vokser de fleste jenter ut av i tidlig 

ungdomsalder, men speilingen kan fortsette i atferd, normer og 

holdninger - f eks når det gjelder rusmiddelbruk. For gutter er det mer 

problematisk å innrømme at de lar seg påvirke av andre. En 

undersøkelse av Andersson (1982, ref. i Marklund og Öhrn 1985) viste 

at gutter i høyere grad enn jenter går ut fra at gjengen har samme 

normer som dem selv, mens jenter er mer oppmerksom på at gjengens 

normer er annerledes og dermed også på sin egen tilpasning til dem. 

Gutter overvurderer f eks også sine kammeraters drikkenivå, jo mer de 

selv drikker (Marklund 1983, ref. i Marklund og Öhrn 1985). Og de 

tilegner seg sine kammeraters normer mer ureflektert: En 

undersøkelse av røykevaner (Urberg & Robbins 1981, ref. i Marklund 

og Öhrn 1985) viste at jo fler røykende venner en gutt hadde, jo mer 

benektet han selv røykingens skadelige konsekvenser. For jentene var 

det omvendt - jo fler røykende venner hun hadde, jo mer innrømmet 

hun dens skadelige konsekvenser. For jenter er påvirkningen direkte 

og åpenlys, mens den for gutter er indirekte og benektet. Jenters 

modellering etter venninnene foregår altså ikke i taushet: å kunne 

snakke sammen om alt er kjernen i venninnefellesskapet. Det er derfor 

ikke vanskelig å forstå at jenter, samtidig med at de tar etter 

venninnen, også kan ha en klar bevissthet om negative sider ved 

veninnens praksis eller om at de hadde andre holdninger før men nå

105 

mener det samme som venninnen. Guttens modellering er mer taus. 

Han lar seg påvirke, men i motsetning til henne insisterer han på at slik 

er han også selv! En slik framheving av uavhengighet og markering av 

egen kompetanse er et velkjent trekk ved gutter også i andre 

sammenhenger (Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989). Samtidig er det 

ofte spørsmål om en nokså illusorisk "uavhengighet", for vi ser jo også 

hvor mye gutter nettopp investerer i å bli godtatt av gjengen. 

RUSMIDLER SOM SYMBOL PÅ VOKSEN LIVSSTIL 

Når rusmidler blir tiltrekkende for venninneparene i deres utforskning 

av voksenlivet har det å gjøre med at rusmidler brukt i moderate 

mengder, i vår kultur symboliserer en voksen livsstil. Ønsket om å bli 

oppfattet og anerkjent som en voksen er sterkt hos unge jenter - og 

mye sterkere enn hos unge gutter som heller vil anerkjennes som nonkonforme 

og fryktesløse ungdommer enn som voksne menn. For unge 

gutter er det forlokkende med alkohol neppe at det er voksent å drikke 

det, men at det er tøft og farlig og at det generer offentlig ro og orden. 

Derfor må han drikke mye (og vise at han tåler det - f eks ved å kjøre 

bil samtidig), mens hun heller sitter på café, nipper til et glass hvitvin 

og en Prince mild og tar drosje hjem. Jenters fantasier retter seg oftere 

mot dvelende "tablåer" mer enn mot handling: hun ser seg selv, 

uimotståelig vakker, sitte i et eksotisk interiør hvor muligheten er til 

stede for at noe skal skje (Jørgensen et al 1986). Rusmidlene hører 

med i dette bilde, ikke som et mål i seg selv, men som del av hele 

regien. Poenget med å ruse seg er ikke å bli mer modig og aktiv, men 

omvendt å gi seg hen og la ting skje. 

Å være voksen handler i høy grad om å bli anerkjent som en person 

med integritet - å kunne bestemme selv eller ihvertfall selv velge ut de 

som man vil ha råd av (Dahlgren 1979). Selv om det å være voksen på 

mange måter innebærer en kopiering av de voksnes liv, så betyr det 

ikke at voksne skal være fornøyde med en eller bestemme over en. 

Jenta velger ut de trekk ved den voksne kvinneatferd som vekker minst 

begeistring hos hennes egne foreldre og lærere: hun sminker seg 

voldsomt, hun klær seg utfordrende, hun kommer hjem når det passer 

henne, hun er sammen med dem hun selv vil være sammen med, hun 

spiser det hun selv vil, hun røyker og hun drikker alkohol. I motsetning 

til guttene som i ungdomsalderen på mange måter bryter med

106 

voksenoppførsel, velger altså jenta ut trekk som ganske visst er en del 

av voksenrollen, men som voksne ikke synes passer seg for hennes 

alder. Jo mer de voksne moraliserer, jo mer blir hun bekreftet i at 

prosjektet er vellykket (Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989). 

Når det gjelder rusmidler er det spesielt røyking som ser ut til å 

uttrykke ønsket om selvbestemmelse (Ensminger et al 1982). Og også 

her ser vi at modellen likevel er hentet fra de voksne hun vil frigjøre 

seg fra: fars og mors røyking slår ut for jenters røyking mer enn for 

gutters (Pedersen 1988 b, Hover og Gaffney 1988). Jenter røyker for å 

vise sin opposisjon både til foreldres og skolens normer, en markering 

av at de ikke mer er små greie rødkinnete jenter. Ungdomsklubben 

som er en annen arena for denne autonomiutprøvingen kryr av 

røykende jenter (Osnes 1988). Det som kanskje startet som utprøving i 

romkulturen prøves nå aktivt og synlig ut i et offentlig rom - jf den 

selvfremstillende jentekulturen, som kultursosiologen Bech-Jørgensen 

snakker om - det gjelder både sminke, røyk og dans. Holder hun og 

venninnene mål? Behandles de som voksne? Får de makt over 

mennene gjennom flørt og forføring? Røyking ser altså ut til å være 

jentenes "alkohol": den brukes for å vise seg voksen overfor veninnene 

og som en egen opprørsk handling. Dette finner også Marklund og 

Öhrn (1985): Mens røyking for gutter bare var "noe man gjorde" som 

del av samværet med kammeratene, så så jentene røyking som uttrykk 

for opprør og selvstendighet. 

Samtidig er røyking et legalt og relativt sett akseptert rusmiddel. 

Akkurat som ved de andre av jentenes opprørsmidler innebærer det å 

røyke ikke noe brudd på offentlig ro og orden - men det er velegnet til å 

irritere og forurolige de konkrete personer som har ansvar for jenta. 

Jentas valg av "uskyldige" midler henger derfor både sammen med at 

normkravene er strengere til henne (og det gjelder ikke bare de 

voksnes forventninger, men også de krav som stammer fra de 

jevnaldrede), og at det for den vanlige gjengjenta sannsynligvis er 

viktig at det normbrudd som hun foretar seg gjennom rusmidlene ligger 

innenfor kvinnlighetens rammer. Ikke minst fordi hun befinner seg i en 

fase hvor hun strever slik med å stadfeste sin seksuelle identitet. Og 

endelig kan det henge sammen med at hennes autonomiprosjekt retter 

seg mot konkrete andre og ikke mot autoriteter i sin alminnelighet (noe 

som også kjennes fra jenters relasjonelle strategier i skolen - se 

Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989). Kontrasten til guttenes utagering 

med alkohol er slående: her er poenget ikke å vise mor og far at man

107 

selv bestemmer, men å utfordre besteborgerne, de prektige og den 

offentlig lov og orden. 

RUSMIDLENE I DET SPENNENDE LIVET 

Mens guttene stort sett drikker for å få en posisjon hos det egne 

kjønnet, synes jentas drikking mye mere å være del av et 

heteroseksuelt prosjekt. Dette kommer tydelig fram i undersøkelsen av 

svenske ungdommer (Marklund og Wernersson 1984): 

ungdomsskolejentene drakk stort sett bare når de var på fest og 

sammen med gutter, mens gutter også drikker når de er bare gutter 

sammen. Jentene i denne undersøkelsen gikk for øvrig også mye mer 

på fest enn guttene: mens bare 16 % av jentene sjelden var på fest 

gjaldt det for hele 40 % av guttene. Også motivene som disse 

ungdommer oppgir for å drikke understøtter denne tolkningen. Alle 

ungdommer sier at de drikker fordi det hører med når det er fest og at 

det smaker godt, men gutter oppgir i høyere grad enn jenter at de også 

drikker fordi det er morsomt å være full, og for å bli mer akseptert 

(slappe av, være mindre sjenert, tørre å danse, ikke være utenfor, ikke 

bli oppfattet som feig). Det betyr jo selvsagt at også gutter bruker 

alkohol for å nærme seg jenter. Men i denne alderen er sannsynligvis 

det heteroseksuelle prosjektet for gutter i stor utstrekning en del av den 

individuelle markeringen i guttekulturen, slik at det å "drikke seg til mot" 

for en gutt likevel ofte (men selvsagt ikke bare) har ønske om aksept 

fra andre gutter som motiv. 

Mens røyking ser ut til å ha en betydning i seg selv som opprørsmiddel 

for jenter, så virker det altså som om alkohol er integrert i et annet 

opprørsmiddel: jakten på det spennende livet. Det spennende livet er 

knyttet til gjengen, til det offentlige ungdomsliv og - ikke minst - til 

gutter. Guttene representerer både det voksne liv og friheten til å gjøre 

som man vil. Guttene må være annerledes for å oppfylle rollen som 

magiske befriere (Bjerrum Nielsen og Rudberg 1989). Derfor er 

jentenes reaksjon overfor deres sprø påfunn ofte ambivalent - på den 

ene siden synes hun de drikker for mye, på den andre siden synes hun 

at de gutter som drikker er mer spennende enn de som ikke som gjør 

det. På den ene siden blir hun skremt når de vil kjøre bil i fylla, på den 

andre siden blir hun imponert over deres vågalhet og deres selvsikre 

maskuline kompetanse. Dette hadde vel venninnene aldri funnet på!

108 

Sammen med venninnene oppsøker hun det spennende livet. I Evy 

Frantzens undersøkelser (Frantzen 1989) av jenter og rusmidler i Oslo 

sentrum treffer vi på de 13-15 år gamle "Burger-jentene". De er aldri i 

miljøet alene, de vanker alltid som venninnepar eller venninnegjenger. 

De bor hjemme og går fortsatt på skole og klubb - men det er 

betraktelig mye mer spennende med livet i Sentrum. Ikke minst er 

guttene så mye mindre treige her! Mest populært er det å møtes foran 

en Burgerbar, hvor det finnes en murkant som egner seg utmerket til å 

"sitte og "dingle", få tida til å gå og samtidig ha oversikt over miljøet, 

hvem som kommer og går" (s. 19). Miljøet er ennå kjønnsdelt. Jenter 

og gutter opererer i hver sine grupper - og nærmer seg hverandre 

gruppevis. Rusmiddelbruken i dette miljøet er (ennå) ikke særlig sterk, 

og noen av jentene tar klart avstand til stoff. Men deres intense 

interesse i de eldre guttenes spennende verden gjør at de dras inn i et 

miljø med et annet samværs- og forbruksmønster. 

Det samme ser vi i Britta Kyvsgaards (1985) undersøkelse av dansk 

drabantby-ungdom. Kyvsgaard oppdeler jentene i to grupper: "de stille" 

og "de aktive" og de atskiller seg bl a på rusmiddelbruk. "De stille" 

bruker nesten ikke rusmidler. Måteholdet skyldes ikke at de tar avstand 

fra alkohol, men at de sjelden er på fest og heller ikke føler noen trang 

til å drikke. De tilbringer det meste av sin fritid med hobbies av 

forskjellig slag eller sammen med venninnen eller sin familie. "De 

aktive" fører derimot et liv som er preget av mye festing og uteliv 

(samtidig som de også er aktive og flinke på skolen). Deres forbruk av 

rusmidler, inngår som et naturlig ledd i samværet med kammeratene. 

Det er primært økonomien som setter grenser for forbruk av øl og 

andre rusmidler i disse situasjonene. Jentene har litt eldre mannlige 

venner som - etter jentenes beretninger - har hatt et regelmessig 

forbruk av alkohol og hasj innen jentene møtte dem. Det har vært en 

selvfølge for jentene å overta dette samværs- og forbruksmønster - 

ønsket om å vise seg som voksen sammen med eldre gutter har vært 

et viktig motiv. 

Flertallet av disse aktive jentene greier å forbli nokså "skikkelige" 

likevel - og denne evnen til å forbli skikkelig selv i uskikkelige gjenger 

er noe som i større grad synes å karakterisere jenter enn gutter 

(detsamme finner f eks Ericsson et al 1985, se også Hammer og 

Vaglum 1990 a). De er aktive og flinke jenter som passer skolen og har 

jobb ved siden av og rusmidlene brukes først og fremst i helgen. Noen 

av dem har i perioder røyket hasj daglig, men har greid å kutte ut etter

109 

egen vilje når de så hvor sløve og tvangspregete de ble av det. Så selv 

om de er åpne overfor det å prøve forskjellige stoffer, har de samtidig 

klare grenser for hvilke former der ønskes avprøvet samt på hvilken 

måte. Stoffer fra morfingruppen vurderes som uakseptable, liksom 

intravenøs anvendelse av narkotika gjør det. Jentene sikter mot å ha et 

avslappet forhold til hasj, dvs et forhold hvor de føler det er dem som 

kontrollerer hyppigheten av stoffbruken, ikke vanen eller situasjonen. 

Vi ser altså hvordan jentene på den ene siden tilegner seg et 

samværs- og forbruksmønster fra guttene i jakten på det spennende liv 

- samtidig som de også er i stand til å sette egne grenser for hvor langt 

de vil gå. 

ER RUSMIDLER UFARLIGE FOR GJENGJENTER? 

Det vi har sagt ovenfor om jenters evne til å sette grenser skal ikke 

forstås som bagatellisering av de risker som jenters omgang med 

rusmidler innebærer. Det er klart at jevnlig bruk av alkohol og sigaretter 

både er helsefarlig og i seg selv vil ha en sosialiseringseffekt. 

Dessuten er det viktig å se, at når jenter idag øker sitt rusmiddelbruk 

innebærer det også at den generelle ruskulturen (og totalkonsumet) 

forandrer seg i en retning som betyr at stadig flere jenter eksponeres 

for "fuktige" og "røykfylte" miljøer. Noe som i neste omgang vil bety økt 

risiko for misbruksutvikling blant de jenter som er disponert for en slik i 

utgangspunktet. 

Men selv om både helseskader og avhengighet er reelle trusler, så er 

kanskje likevel det farligste for unge jenter de følgevirkninger som 

besøket i de "spennende gutters" miljø kan ha. Deltakelse i miljøet i 

kombinasjon med inntak av rusmidler kan føre negative ting med seg - 

fra skoleskulking til ulykker som passasjer i promillekjørsel. Eller det 

kan være snakk om å utsette seg for seksuelle farer i form av voldtekt 

eller risikosex (med tilfeldig partner, uten kondom) som man kanskje 

ikke hadde tenkt seg i edru tilstand. 

De unge jenters omgang med rusmidler er altså på ingen måte ufarlig. 

Men om hennes omgang med rusmidler er ledd i ungdomsalderens 

løsrivelses- og utprøvingsatferd, og ikke i tillegg knytter seg til sosiale 

og psykologiske problemer ut over det som er vanlig for alderen, da er 

rusmidlenes selv-forsterkende effekt sannsynligvis liten. Ikke minst

110 

fordi rusmidlene inngår i en helt annen meningssammenheng enn det 

å tørre og å tørre mest mulig som for gutter. 

En annen grunn til at vi syns at vi kan si det med forholdsvis stor 

sikkerhet, er de longitudinelle studiers påvisning av problemdrikkingens 

diskontinuitet fra ungdomsalder til voksenalder (Jessor 1985). Disse 

resultater viser at man utifra en ung gutts drikkemønster i 16-18 

årsalderen kan forutsi veldig lite om hans videre ruskarriere. Når det 

gjelder en ung jente kan man si at uansett hvor mye hun drikker så er 

det liten sannsynlighet for at hun 10 år senere er problemdrikker. 

Diskontinuitet i problemdrikking er altså noe som spesielt gjør seg 

gjeldende i ungdomsalderen og spesielt for jenter. Dette stemmer godt 

med skandinaviske undersøkelser (se f eks Hammer og Vaglum 1990 

a og b, in press) og også med hva vi vet om de ulike aldersgruppers 

alkoholvaner: Mens jenter og gutters alkoholvaner stort sett er like i 

begynnelsen av ungdomsskolen, så bryter jentene utviklingen mot et 

mer omfattende drikkemønster i 17-18 årsalder og standser på et 

lavere konsumnivå (Marklund og Wernersson 1984, Nordlund 1987, 

Steele 1989). En grunn til at problemdrikking i ungdomsalderen ikke gir 

noen klar forutsigelse av den videre rusmiddelkarrieren er selvsagt at 

en viss form for "problematferd" faktisk er "normalatferd" i nettopp 

ungdomsalderen, ikke minst i vår vestlige kulturkrets (se Jessor og 

Jessor 1975). Som vi har prøvd å vise vil denne "normale 

problematferd" ha ulik utforming for jenter og gutter - med den 

konsekvens at de i ulik grad er utsatt for rusmidlenes 

selvsosialiserende effekt. 

MISBRUK I LYS AV JENTESOSIALISERING 

De fleste jenter greier altså å holde seg på matta - men hva 

kjennetegner de som ikke klarer det? Også når det gjelder illegale 

stoffer viser forskningen at jenter er mer direkte påvirkelige av sine 

nære relasjoner. Men her synes det først og fremst å være manglende 

bånd til foreldre som betyr noe (se f eks Ensminger et al 1982, 

Pedersen 1988 a, Marklund og Wernersson 1984). Marklund og 

Wernerssons data viser også at de jenter som drikker mest skiller seg 

ut fra de andre ved å være mer preget av "sortsyn": de oppfatter livet 

som kjedelig og meningsløst. De problematiske familieforholdene

111 

kommer fram i foreldrenes reaksjoner på døtrenes beruselse: jenter 

med middels/høyt konsum tales det alvor med, mens jenter i 

risikogruppen oftere ignoreres. For guttene er mønstret motsatt: Her 

ignoreres de med middels/høyt konsum, mens de i risikogruppen får 

alvorsord. Når problematiske familierelasjoner slår sterkere ut for jenter 

kan det dels henge sammen med at jenter er spesielt "sårbare" på 

dette punkt fordi deres identitet er så relasjonelt forankret. Når disse 

relasjonene svikter har de kanskje ikke så mange alternativer til 

identitetsbekreftelse? Men det kan selvsagt også handle om at jenter 

faktisk ser de problematiske relasjonene bedre enn gutter (et problem 

her er at mye av denne forskning baserer seg på kvinners/menns 

retrospektive rapporter om familieforhold). 

Hvis vi sammenlikner de mer utsatte jentene med de jenter vi stiftet 

bekjentskap med tidligere - er det imidlertid ikke bare forskjellen i 

familiebånd som slår oss. Vi ser også forskjeller når det gjelder 

tilpassning til en undertrykkende kjønnskultur, forskjeller i det 

heteroseksuelle prosjektet, og forskjeller i relasjoner til andre jenter 

både i nåsituasjon og oppvekst. 

TILPASNING TIL EN UNDERTRYKKENDE KJØNNSKULTUR 

Hvis kjønnsrollemønstret utprøves og overdrives i vanlige 

ungdomsmiljøer, så er det helt ekstremt i stoffmiljøer (se f eks 

Torsdotter 1983, Tunving 1983, Duckert 1984, B. Pedersen 1988). 

Dette kommer tydelig til uttrykk i Evy Frantzens (1989) undersøkelse. 

Mens burgerjentene er "debutanter" i miljøet, finnes det også 

sentrumsmiljøer for mer "viderekomne" jenter. Disse jentene fungerer 

ikke lenger i venninneflokker slik de yngre jentene gjorde det, de inngår 

i faste forhold til eldre gutter hvor den kjønnsmessige arbeidsdelingen 

er helt klar: Her er er det guttene som trikser og fikser og passer 

forretningene, mens jentene ofte virker redusert til et slags levende 

oppbevaringsbokser. Bildet er velkjent i behandlingslitteraturen. Sissel 

Gran (1990) oppsummerer erfaringene med de stoffmisbrukene jenters 

parforhold slik: "Han er eldre enn henne, han ruser seg mer, han er 

oftere voldelig og han krever full kontroll over alle hennes bevegelser" 

(Gran 1990, s. 31). Kontrollen går ikke minst på seksualitet og 

økonomi. Den kvinnelige stoffmisbruker i et parforhold disponerer f eks 

sjelden egne penger.

112 

Kvinnelig underordning og sexpress er ikke enestående for 

misbrukermiljøer. Og å søke friheten fra foreldrene gjennom et forhold 

til en gutt er noe som vi også så hos vanlige gjengjenter. Også de er 

beredt til å ta en vis kjønnsmessig underordning med på kjøpet for de 

fordeler de synes de vinner. Likevel er bildet av den kjønnsmessige 

undertrykkelsen i stoffmiljøer langt grellere. Det er ikke bare snakk om 

"mer av det samme", men også om "noe annet". Der hvor andre jenter 

kan sette grenser for hvor langt de vil være med på dette kjønnsspill, 

virker de mest utsatte jentene temmelig forsvarsløse. 

DET HETEROSEKSUELLE PROSJEKTET - EN VEI TIL 

INTIMITET? 

Det heteroseksuelle prosjektet synes også ha en annen karakter for 

disse jentene. Heijbel og Nilsson (1985) framholder at den unge jenta 

som ønsker å bli med i miljøet, raskt får en "praktisk innstilling" til sin 

egen seksualitet. Den er en vare man kan bytte både mot tilhørighet og 

stoff. Et visst innslag av instrumentalitet i forhold til egen seksualitet 

kan vi også finne hos jenter i andre miljøer (selvom partnerne ikke 

skifter så fort), og vanskeligheter med å integrere seksualiteten i nye 

intime relasjoner er stor for pubertetsjenta generelt. Men som mange 

forskere og behandlere påpeker er de mest utsatte jentene også 

ekstremt fremmedgjort overfor den egne kroppen og seksualiteten, 

fordi de ofte tidlig har vært utsatt for seksuelle overgrep og incest (se f 

eks Duckert 1984, Tunving 1983, Heijbel og Nilsson 1985, Høigård og 

Finstad 1986, Edgardh 1988). Deres forhold til seksualitet er ikke bare 

mer instrumentelt enn fest- og gjengjenters flest - det er også et 

instrument som ofte brukes for å oppnå andre mål enn det jenta på jakt 

etter litt spenning sikter mot. 

Et indirekte innblikk i hva det heteroseksuelle prosjektet betyr for disse 

jentene kan vi få gjennom Frantzens studie. Et viktig formål med 

feltarbeidernes kontakt med jentene var å øke den sikre 

seksualtatferden, bl a ved hjelp av utdeling av kondomer. I alle 

jentegruppene var det åpenbare problemer med å få det til. Men de 

forskjellige måtene som jentene avviste kondomene på sier også noe 

om deres ulike motiver til seksuell kontakt. Hvis vi tar burgerjentene 

først kan vi se at deres motstand i stor grad kan forstås som utslag av 

at de oppfatter seg selv som vanlige tenåringsjenter: De er ingen

113 

risikogruppe, de er jo bare der for å ha det gøy! Kondomkampanjen vil 

derfor lett kunne bli oppfattet som enda et forsøk fra de voksne til 

innblandning i indre anliggender. I tillegg oste jentenes argumenter mot 

kondomer av det kultursosiologen Birthe Bech-Jørgensen (1984) har 

kalt den romantiske drøms kultur, som innebærer at jenta ikke vil legge 

spesifiserte planer; livet skal bestå av en serie viktige øyeblikk som 

skal skje uten hennes aktive medvirkning: gutter skal ta initiativ, jenter 

skal ikke planlegge samleie, og det å ha kondomer i veska antyder at 

jenta er billig. 

Blant de jentene som er blitt mer fast med i et misbrukende miljø er 

problemene litt annerledes: For det første er det ofte reelt umulig for 

jenta å stille noen som helst krav på den egne kroppens vegne i dette 

kvinneundertrykkende miljøet. Men et annet viktig hinder tror vi ligger i 

deres intense lengsel etter nærhet. Disse jentene tar avstand fra 

kondombruk fordi de opplever at det hindrer intimitet og 

sammensmeltning, selv om resultatet er fare for regelrett 

selvutslettelse: Å være sammen med en gutt er å gi ham alt - og stille 

opp på alt uten hensyn til seg selv. Denne koblingen mellom den 

heteroseksuelle relasjonen og intimitet, betyr ikke nødvendigvis at 

jentene opplever seksualiteten i seg selv som noe positivt. Som 

Frantzen uttrykker det: "Sex blir nærmest noe man tar med seg på 

kjøpet når man søker etter emosjonell kjærlighet" (s. 39). En svensk 

gynekolog kaller denne type seksuell kontakt "bamsesex" (Edgardh 

1988). 

For noen av disse jentene er kjæresten bokstavelig talt alt de har, og 

de er beredt å betale en høy pris for å beholde ham. Og savnet etter 

en å elske kan gjøre dem helt ukritiske. I Grans undersøkelse forteller 

en jente som er innlagt på en kjønnsblandet institusjon for misbrukere 

med strengt forbud mot kjæresteri og pardannelser: "Det er helt sykt. 

Hvem som helst av de gutta som er innlagt her, kunne jeg liksom 

forelske meg i. Det spiller ikke en gang noen rolle hvordan han ser ut! 

Tomheten inni meg er enorm - det eneste som kan døyve den følelsen 

når jeg ikke bruker stoff, er en ny fyr, en ny forelskelse. Men det er ikke 

lov - så blir det trøstespising i smug i stedet (...)" (s. 33). Det er 

sannsynligvis dette som medvirker til at de utsatte jentene finner seg i 

nesten hva som helst fra sine partnere og likevel kaller det kjærlighet: 

hun skjuler vold, innleder og avbryter behandlingskontrakter på hans 

ønskemål, selv om slike avbrytelser kan bety at hun blir fratatt det barn 

hun går gravid med, skriver Sissel Gran: "Hennes angst for å bli forlatt

114 

og for ikke å bety noe for noen er så altoverskyggende at hun velger 

partneren uansett om dette betyr at hun mister alt annet" (s. 31-32). 

DE TYNNE VENNINNERELASJONER 

For disse jentene synes altså den heteroseksuelle relasjonen å være 

en vei til intime relasjoner over hodet. På dette punkt skiller de seg fra 

de jenter som vi tidligere har stiftet bekjentskap med, jenter som 

primært synes å bruke seksualiteten som et middel i 

"autonomikampens tjeneste", mens behov for intimitet dekkes gjennom 

forholdet til kjønnsfeller. Slike tette venninneforhold synes imidlertid 

ofte å være fraværende blant de mest utsatte jentene, som ofte blir 

beskrevet som nokså kvinneforaktende og sjalu/konkurrerende i 

forhold til kjønnsfeller i behandlingslitteraturen (se f eks Duckert 1984, 

Stoffmisbruk 1988). I Frantzens undersøkelse er det f eks påfallende at 

disse jentene har et nokså overflatisk forhold til dette med vennskap - 

bestevenninner blir man på 20 minutter og man kan godt overlate 

veska si (med alle pengene i) til en "bestevenninne" som man ikke vet 

navnet på. I viss utstrekning kan dette være en konsekvens av å ha 

vært lenge i et miljø, hvor det å leve opp til mannlige krav og verdier er 

en måte å overleve på - og hvor forhold til andre mennesker generelt 

blir underordnet forholdet til stoffet. Men vanskeligheten med å 

opprette nære relasjoner til andre kvinner henger sannsynligvis også 

sammen med at dette er jenter som har vært nokså venninneløse i 

oppveksten (Duckert 1984, se også Binion 1982, Block, Block & Keyes 

1988). 

Utifra det vi vet om tradisjonell jentesosialisering vil en slik mangel på 

tette relasjoner til andre jenter i barndom og ungdomsår kunne få 

viktige konsekvenser: Det betyr selvsagt store emosjonelle savn, som 

nettopp kan bidra til at disse jentene så tidlig søker "meningen med 

livet i et parforhold" (Duckert 1984, s. 6). Men det kan også bety at den 

relasjonelle kompetanse som ellers er jenters viktigste styrke og som 

gjør at de kan sette grenser både når det gjelder rusmidler og sex ikke 

utvikles i samme grad. Den ofte nokså hardhendte stigmatisering som 

disse jentene utsettes for ikke minst fra andre jenters side, henger 

også sammen med at de ikke har tilegnet seg jentekodene gjennom 

nære venninnerelasjoner, og derfor oppfører seg på måter som andre 

jenter finner uakseptable. Samtidig som det faktum at de ikke er en del

115 

av venninnefelleskapet også betyr at andre jenter utdefinierer dem på 

tildels spinkelt grunnlag (mange av disse jentene forteller om mobbing i 

barneårene). 

For mange vil derfor det å opprette bestevenninneforhold være et viktig 

ledd i behandlingsprosessen når de prøver å ta seg ut av misbruket. 

Tunving (1983) beskriver dette fenomenet slik: "De flyttar ihop på 

samme rum och pyntar det som flickor i nedre tonåren brukar göra 

med fullt av småbrokiga och dinglande attribut som hjärtan, blad med 

horoskop osv. Ofta hörs de prata hemligheter med varandra - inga 

andre får komma in i rummet. Emellanåt kan man höra dem fnittra." (s. 

122-123). Vi tror nettopp at det er rimelig å se det som en del av en 

utviklingsprosess, en slags rekapitulering av stadier i 

jentesosialiseringen som disse, altfor tidlig "voksne" jentene, ikke har 

fått med seg. Det faktum at de venninneforhold de etablerer har så 

mange fellestrekk med de som ellers preger jenterelasjoner i tidlig 

pubertet kan tyde på at det er tilfelle. Etter vårt syn er det derfor rimelig 

å se denne veien til venninnene som et nødvendig skritt på veien til 

mer modne relasjoner både til andre kvinner og til menn, men ikke som 

en erstatning for slike relasjoner. 

OVERDREVEN ELLER MANGELFULL JENTESOSIALISERING? 

Vi har flere ganger pekt på at det i bildet av de mest utsatte jentene 

finnes trekk som likner på unge jenter flest. Det gjelder ikke minst den 

kjønnsmessige underordning under gutter i ungdomsalderen og at 

rusmiddelbruk blir en del av samværet med disse gutter. Samtidig har 

vi også pekt på at denne underordningen atskiller seg på vesentlige 

punkter. Den ekstreme underordningen under gutter er ikke bare 

overdreven jentesosialisering (jentetrekk på avveier), men står på noen 

måter faktisk i motsetning til vanlig jentesosialisering både sosialt og 

psykologisk. Når intimiteten med kjønnsfeller ikke er tilstede som 

identitetsmessig utgangspunkt for den heteroseksuelle kontakt, så 

betyr det at denne kontakten får en annen mening og et annet forløp. 

Hvor andre jenter ved egen og venninners hjelp kan sette grenser for 

hvor langt de vil gå både i kjønnsspillet og i rusmiddelbruken, virker de 

mest utsatte jentene nesten helt kritikk- og forsvarsløse i begge 

henseender. Etter vår oppfatning er derfor ikke kjønnsrollelikheten med

116 

fest- og gjengjentene det mest påfallende ved de jenter som blir fast i 

misbruket, men derimot et slags fravær av vesentlige sider ved vanlig 

jentesosialisering. Det betyr ikke at disse jentene blir "mannlige"; de 

har hverken utviklet de positive, erobrende sidene eller de negative, 

destruktive sidene ved vår kulturelt bestemte mannlighet. Dette poeng 

er ofte vanskelig å gripe, fordi vi har en tendens til å tenke på kjønn 

som en rent komplementær struktur (er man ikke det ene, så er man 

det andre). Det vi tror er svakest utviklet (hvilket selvsagt ikke betyr at 

det er fullstendig fraværende) er den generative siden av den 

kvinnelige kjønnsidentiteten - det vi i kvinneforskningen har pleid å 

forstå som omsorgsrasjonalitet og relasjonsorientering. Disse sider av 

den kvinnelige identitet formes jo nettopp gjennom de relasjoner som 

mange av disse jentene synes å mangle: et nært forhold til mor i 

barndommen og nære og intime forhold til venninner gjennom hele 

oppveksten. Det tette forholdet til mannen i parforholdet som jentene 

ofte utvikler virker oftere symbiotisk enn basert på omsorgsrasjonalitet. 

På et sosialpsykologisk plan betyr fraværet av disse relasjoner 

dessuten at den sosiale kontroll som de formidler blir borte. 

Er det rimelig å hevde at problemer i kjønnsidentitetsutviklingen har slik 

sterk sammenheng med utvikling av alvorlig misbruk hos jenter? En 

slik påstand har jo i lang tid har vært sett på med stor mistenksomhet 

fra kvinneforskeres side, som jo har betraktet den kvinnelige 

kjønnsrollen som selve roten til ondet. Men en sterk positiv 

kjønnsidentitet må nettopp ikke forveksles med kjønnsrollekonformitet. 

Poenget er selvsagt ikke å akseptere en ytre (og undertrykkende) 

sosial rolle som hustru og mor, men å ivareta en utvikling av kvinnelige 

ressurser og kompetanser på et indre plan - en "jakt på kvinneligheten" 

som jo også er sterkt tilstede i mange av dagens behandlingsopplegg 

for misbrukende kvinner. Det vi vil hevde er at kjønn alltid i en eller 

annen forstand må inngå som et positivt element i identitetsstrukturen. 

Og at en overskridelse av de tradisjonelle kjønnsrollenormer 

antakeligvis vil være lettere jo dypere og sikrere identitetsfølelse man 

kan hente i sitt eget kjønn.

REFERANSER 

117 

Bech-Jørgensen, B. (1984): Noget med mennesker eller noget på et 

kontor. Forstadsliv, pigekulturer, arbejdsløshed. København. 

Biddle, B.J., Bank, B.J. & Marlin, M.M. (1980): Social Determinants of 

Adolenscent Drinking. What They Think, What They Do and What I 

Think and Do. Journal of Studies on Alcohol 41, 3, 215-241. 

Binion, J.V. (1982): Sex Differences in Socialization and Family 

Dynamics of Female and Male Heroin Users. Journal of Social Issues, 

38, 2, 43-57. 

Bjerrum Nielsen, H. & Rudberg, M. (1989): Historien om jenter og 

gutter. Oslo: Universitetsforlaget. 

Bjerrum Nielsen, H. & Rudberg, M. (1990): Jenters vei til rusmidler - et 

sosialiseringsperspektiv. Noras, Rusforskningsprogrammet, Oslo. 

Block, J., Block, J.H. & Keyes, S. (1988): Longitudinal Foretelling Drug 

Usage in Adolescence: Early Childhood Personality and Environmental 

Precursors. Child Development, 59, 336-355. 

Dahlgren, A. (1979): Två världar. Stockholm. 

Downs, W.R. (1985): Using Panel Data to Examine Sex Differences in 

Causal Relationships Among Adolescent Alcohol Use, Norms, and 

Peer Alcohol Use. Journal of Youth and Adolescence, 14, 6, 469-485. 

Duckert, M. (1984): Kvinner og narkotika. Stoffmisbruk, 5, 4-9. Oslo. 

Edgardh, K. (1988): Se mej! Tonårsflickor på väg och på avvägar. 

Socialstyrelsen. Malmö. 

Ensminger, M.E., Brown, C.H. & Kellam, S.G. (1982): Sex Differences 

in Antecedents of Substance Use among Adolescents. Journal of 

Social Issues, 38, 2, 25-42. 

Ericsson, K., Lundby, G. & Rudberg, M. (1985): Mors nest neste barn. 

Oslo: Universitetsforlaget.

118 

Frantzen, E. (1989): Jenteprosjektet. Universitetet i Oslo, Institutt for 

kriminologi (manuskript). 

Gran, S. (1990): Fra asken til ilden. Flukten fra opprindelsesfamilien til 

destruktivt parforhold. Om den kvinnelige stoffmisbrukerens situasjon. 

Fokus på familien (in press). Oslo. 

Hammer, T. & Vaglum, P. (1990 a): Users and Non Users within a High 

Risk Milieu of Cannabis Use. A General Population Study. The 

International Journal of Addiction (in press). 

Hammer, T. & Vaglum, P. (1990 b): Use of Alcohol and Drugs in the 

Transitional Phase from Adolescence to Young Adulthood. Journal of 

Adolescence (in press). 

Heijbel, C. & Nilson, I. (1985): Sexualitet och missbruk. Stockholm. 

Hover, S.J. & Gaffney, L.R. (1986): Factors Associated with Smoking 

Behavior in Adolescent Girls. Addictive Behaviors, 13, 2, 139-145. 

Høigård, C. & Finstad, L. (1986): Bakgater. Om prostitusjon, penger og 

kjærlighet. Oslo. 

Jessor, R. (1985): Adolescent Problem Drinking: Psychological 

Aspects and Developmental Outcomes. Towle, L.H. (ed): Proceedings: 

NIAAA-WHO Collaboration Center, Designation Meeting and Alcohol 

Research Seminar. Washington D.C. 

Jessor, R. & Jessor, S.L. (1975): Adolescent Development and the 

Onset of Drinking. A Longitudinal Study. Journal of Studies on Alcohol, 

36, 1, 27-51. 

Jørgensen, P.S., Gamst, B. & Andersen, B.H. (1986): Efter skoletid. 

Socialforskningsinstituttets publ. nr. 154. København. 

Kyvsgaard, B. (1985): Beton-generationen. Om satelitbyer, ungdom og 

afvigende adfærd. København. 

McRobbie, A. & Garber, J. (1976): Girls and subcultures: an 

exploration. I Hall, St. & Jefferson, T. Rististance through rituals. 

London.

119 

Lavik, N.J. & Pedersen, W. (1988): Røyker du? Røyker vennene dine? 

(Brosjyre til elever). Oslo. 

Marklund, U. & Wernersson, I. (1984): Flickor på högstadiet. En 

diskussion om tonårsflickors alkoholvanor. Pedagogiska institutionen, 

nr. 6, Göteborgs Universitet. 

Marklund, U. & Öhrn, E. (1985): Kamratpåverkan i tonåren. Projekt 

"Elever som droginformatörer". Rapport no. 3. Institutionen för 

pedagogik, Göteborgs Universitet. 

Nordlund, S. (1987): Data om alkohol og andre stoffer. SIFAstensilserie 

no. 1. Oslo. 

Osnes, H. (1988): Fritiden - livet mellom familien og skolen. Bjerrum 

Nielsen, H. (red): Jenteliv og likestillingslære. Oslo: Cappelen. 

Pedersen, B. (1988): Kvinder og stofmisbrug. Stoffmisbruk, 1, 6-9. 

Oslo. 

Pedersen, W. (1988 a): Sårbare jenter? Stoffmisbruk, 1, 10-11. Oslo. 

Pedersen, W. (1988 b): Hasjbruk tjue år etter. Helse- og sosialforum, 6, 

14-17. Oslo. 

Pedersen, W. (1989): A Longitudinal Approach to Drug Use. University 

of Oslo, department of Psychiatry (manuskript). 

Pedersen, W. (1990): Bak korrelasjonene: tre koder for bruk av 

rusmidler. Tidsskrift for samfunnsforskning, 6. Oslo. 

Pulkkinen, L. (1983): Youthfull Smoking and Drinking in a Longitudinal 

Perspective. Journal of Youth and Adolescence, 12, 4, 253-283. 

Steele, L. (1989): Rusmidler i Norge 1989. SIFA og 

Rusmiddeldirektoratet. Oslo. 

Stoffmisbruk (1988): 1. Oslo. 

Sørhaug, H.C. (1988): Identitet: grenser, autonomi og avhengighet. 

Stoffmisbruk som eksempel. Tidsskrift for nordisk alkoholforskning, 5, 

31-39.

120 

Torsdotter, A. (1983): Att vara tjej och knarkare. Kvinne, misbruker, 

mor. Rapport fra et nordisk seminar om den kvinnelige misbruker og 

hennes barn. Oslo. 

Tunving, K. (1983): Den kvinnliga narkotikamissbrukaren i 

vårdsystemet. Kvinnoforskning kring alkohol och droger. NADpublikation 

nr 8. Helsingfors. 

Windle, M. & Barnes, G.M. (1988): Similarities and Differences in 

Correlates of Alcohol Consumption and Problem Behavior Among Male 

and Female Adolescents. The International Journal of the Addictions, 

23, 7, 707-728.

121 

Flickors väg in i missbruk av 

alkohol och andra droger 

Christina Andersson, Avenue de Boetendael 128, B-1180 Bryssel 

Forskare lägger ner mycket energi på att identifiera de ungdomar som 

kommer att utveckla drogmissbruk. Genom ambitiösa kvantitativa 

undersökningar letar man efter riskfaktorer och riskbeteende. 

Resultaten har ibland blivit banala; som att bästa förutsägelsen om 

alkoholrelaterade problem är alkoholkonsumtion (Windle & Blane 

1989) eller svårtolkade; som att flickors heroinmissbruk har samband 

med dåliga relationer till deras fäder och att ju mer alkohol en flicka 

använder desto intimare var hon med sin mor (Graven & Schaef 1982). 

Åtskilliga forskare stannar dock inte vid konstaterade samband utan 

går längre och diskuterar processerna bakom sambanden. 

Undersökning efter undersökning visar till exempel att bästa 

förutsägelsen om en individs droganvändning är närmaste vännernas 

drogkonsumtion. Kandel (1985) och Block m fl (1988) går dock längre 

och menar att kärnfrågan är hur ungdomar väljer sina vänner. 

De frågeställningar som jag kommer att diskutera här berör flickors 

motiv att använda droger, deras väg in i missbruk och kvinnorollens 

betydelse för flickors drogmissbruk. 

Den första delen utgår från en kunskapsöversikt om flickor i riskzon 

och missbruk som jag utarbetat för stiftelsen Kvinnoforum i Stockholm 

(Andersson 1990). Den andra delen består av en kort redovisning av 

några resultat från en empirisk undersökning av flickors 

missbruksutveckling.

MOTIV ATT ANVÄNDA DROGER 

122 

Enligt Pedersen W. (1988) betraktar drogforskare flickor med 

ambivalens. Å ena sidan är flickornas problem med och konsumtion av 

droger mindre omfattande än pojkarnas. Å andra sidan betraktas en 

flicka med drogproblem som "sjukare" än en pojke i samma situation. 

Detta kan naturligtvis skyllas på fördomar hos manliga forskare. Men 

det kan också bero på att flickor använder droger på ett annat sätt än 

pojkar och att drogerna på så vis får ett annorlunda symbolvärde och 

en annan funktion. 

Konopka (1983) intervjuade 1 000 tonårsflickor i USA om bland annat 

deras uppfattning om droger och varför man använder droger. Det var 

mycket tydligt att den viktigaste anledningen att använda droger för 

flickorna var att fly från problem, främst i förhållandet till föräldrarna. 

Flickorna såg sig själva som mer problemtyngda än pojkar. 

Pedersen W. (1988) har analyserat svaren på en enkät om 

droganvändning som omfattade ca 2 000 skolungdomar i Oslo. Han 

menar att flickor är mer sårbara än pojkar för konflikter och brist på 

omsorg i hemmet. Flickorna använder i större utsträckning än pojkarna 

droger för att klara av avvisande eller alltför hårt kontrollerande 

föräldrar. 

Beckman & Bardsley (1981) testade tre motiv för att dricka alkohol på 

120 kvinnliga collegestudenter i Los Angeles, både hög- och 

normalkonsumenter. Flykt, dvs att dricka för att minska spänning, 

depression och ensamhet, och maktlöshet-otillräcklighet, dvs att dricka 

för att komma över känslan av att vara otillräcklig och utan kontroll, var 

mer betydelsefulla motiv för högkonsumenterna än 

normalkonsumenterna. Socialt, dvs att dricka för att fira, vid måltider 

och vid fester kännetecknade lågkonsumenterna. 

Enligt Beckman & Bardsley (1981) är självkänslan en viktig faktor när 

det gäller alkoholanvändning. Kvinnor med alkoholproblem skiljer sig 

från andra genom brist på självkänsla. Brennan m fl (1986) redovisar i 

en forskningsöversikt att relationen mellan självuppfattning och 

alkoholkonsumtion var starkare hos kvinnor än hos män. 

Henggeler (1989) påpekar, i en översikt av litteratur om tonåringar och 

asocialt beteende, att det är sannolikt att asociala tonåringars låga

123 

självkänsla är en realistisk slutsatsav negativa livserfarenheter och 

upprepade misslyckanden, snarare än orsaken till dessa svårigheter. 

Det som traditionellt tolkas som kvinnligt och manligt dryckesmönster 

kan, enligt Brennan m fl (1986) också ses som en uppdelning mellan 

traditionellt högkonsumerande grupper som vita protestantiska män 

och traditionellt lågkonsumerande grupper som kvinnor och svarta 

män. Denna tolkning stöds av studier som visar att låg självkänsla var 

mer relaterad till hög alkoholkonsumtion hos kvinnor och svarta män 

än hos vita män. Sålunda kan könskillnaden alternativt tolkas som att 

olika grupper ur befolkningen uppvisar olika motiv till hög 

alkoholkonsumtion. Brennan m fl menar därför att det skulle vara mer 

konstruktivt att utgå ifrån en indelning efter hög- och lågkonsumerande 

grupper istället för kön, när man vill definiera olika dryckesmönster. 

Kanske skulle man istället för att tala om flickors och pojkars 

droganvändning eller hög- och lågkonsumenter, göra en indelning i 

flyktkonsumtion och social konsumtion och först därefter göra 

uppdelning efter konsumerad kvantitet och kön. Sannolikt skulle bilden 

av både flickors och pojkars droganvändning nyanseras, och det som i 

statistiska samband verkar vara könskillnader, istället visa sig vara 

skillnader mellan grupper av individer med olika väg in i bruk och 

missbruk, där visserligen pojkarna kommer att dominera i en grupp och 

flickorna i en annan. Nackdelen med att utgå ifrån könskillnader och 

manligt och kvinnligt konsumtionsmönster är att de som avviker från 

detta mönster, de socialt konsumerande flickorna och de 

flyktkonsumerande pojkarna, inte blir synliga. 

VÄGEN IN I MISSBRUKET 

I en genomgång av forskning kring kvinnors missbruksdebut, 

konstaterar Silverman (1982) att de allra flesta kvinnor introduceras i 

missbruk av män. Att gifta sig med en missbrukare har ett starkt 

samband med senare missbruk för kvinnan, medan en man som gifter 

sig med en missbrukare i de flesta fall inte börjar missbruka. 

Anglin m fl (1987) studerade bakgrundsfaktorer hos 567 

heroinmissbrukare som behandlades i ett metadonprogram i 

Californien. De konstaterar att skillnaderna som observeras mellan 

mäns och kvinnors väg in i missbruket är helt i linje med traditionella

124 

könsroller. För att bekosta missbruket blir männen kriminella, medan 

kvinnorna är beroende av en make eller partner. Det verkar som om 

kvinnans partner utövar ett avgörande inflytande, eftersom många av 

deras män redan var missbrukare eller langare när kvinnorna började 

missbruka. Forskarna menar dock att det är oklart om detta är ett 

resultat av att avvikande kvinnor väljer avvikande partners eller att 

missbrukande partners orsakar eller uppmuntrar missbruk. 

Hser m fl (1987 a, 1987 b) frågade ovan nämnda heroinmissbrukare 

om orsaken till att de börjat använda narkotika dagligen. Det vanligaste 

svaret från kvinnorna var sociala skäl; att en make eller sambo 

använde narkotika, näst vanligast var njutningslystnad. För männen 

var njutningslystnad främsta skälet, därefter ekonomiska skäl (tillgång 

till billig narkotika, langare). Männen uppgav också att de började 

använda narkotika dagligen eftersom deras vänner gjorde det. Ingen 

av männen rapporterade en sambos eller makas användning som 

anledning att börja missbruka själv. Kvinnorna i högre grad än männen 

menade att de själva tagit initiativet till att pröva narkotika. 

Vid intervjuer med 59 heroinmissbrukande prostituerade flickor i 

Amsterdam (Blom & van den Berg 1989) visade det sig att de flesta 

flickorna började använda heroin, när de förälskat sig i en 

heroinmissbrukare. 

Hser m fl (1987 b) menar, att de entydiga resultaten som visar att en 

majoritet av både kvinnliga och manliga missbrukare initierats i heroin 

av en manlig missbrukare, knappast är förvånande eftersom det finns 

fler män som missbrukar heroin än kvinnor. Författarna 

rekommenderar kvinnor att förebygga missbruk, genom att undvika att 

engagera sig i missbrukande män ("women should avoid getting 

involved with addicted men in the first place." s 54). 

En vanlig föreställning är att flickor förförs in i drogmissbruk av 

pojkarmän och de ovan redovisade forskningsresultaten instämmer, 

flickor introduceras i missbruk av pojkar. Eftersom det finns betydligt 

fler pojkar-män som missbrukar än flickor, är det kanske inte så 

konstigt. Men är det rimligt att se flickorna som passiva offer för 

missbrukande män? Den stora majoriteten av pojkar missbrukar inte, 

så varför väljer dessa flickor just en missbrukande partner?

KVINNOROLLENS BETYDELSE 

125 

Vid en genomgång av studier som undersökt och jämfört 

bakgrundsfaktorer hos missbrukare av båda könen, fann Oppenheimer 

(1989) varierande resultat. Det verkade som om skillnaderna mellan 

kvinnliga och manliga vägar in i missbruk inte berodde på någon 

speciell patologi, utan på den normala socialiseringen till flicka. Den 

kraftiga betoningen av traditionellt kvinnliga värden och uppförande, 

särskilt beroende, ligger bakom mycket av kvinnors missbruk av både 

legala och illegala droger. Detta har lett några observatörer till att 

påpeka att beroende är en integrerad del av kvinnors liv, att använda 

droger är bara ytterligare ett tecken på detta. Andra menar att speciellt 

drogmissbruk börjar som en revolt mot kvinnorollen, mot den passivitet 

som förväntas. En revolt som dock inte leder till något självständigt liv 

utan bara starkare beroende och utanförskap. 

Könsrollerna är stereotypa - om en flicka frångår sin könsroll på något 

sätt måste det innebära att hon närmar sig den manliga. Det finns inga 

alternativ, en frigjord kvinna blir som en man (Tiby 1986). Ett synsätt 

som inom kriminologin leder till att man hävdar att det finns ett 

samband mellan frigörelse och brott. 

Liknande tankegångar existerar inom missbruksforskningen. I 

forskning om kvinnor och alkohol har det varit vanligt med slutsatser 

som att eftersom kvinnor träder in i männens värld och männens roller, 

kommer de också att drabbas av "manliga sjukdomar" som alkoholism. 

Det har faktiskt antytts att alkoholism är det pris kvinnan får betala för 

sin emancipation (Lundby 1987). Intressant nog har den motsatta 

hypotesen lyst med sin frånvaro, nämligen att eftersom allt fler kvinnor 

kommer in på arbetsplatserna så kommer männens dryckesvanor att 

allt mer likna kvinnornas (Wilsnack & Beckman 1984). 

Valentich (1982) menar däremot att avsaknaden av förändring av de 

traditionella könsrollerna kan vara en faktor bakom kvinnors ökade 

alkoholkonsumtion. De traditionella könsrollerna är inget problem för 

en del kvinnor, medan andra upplever dem som plågsamma, ofta utan 

att vara medvetna om orsaken. Kvinnor kan tänkas använda droger för 

att undgå den ilska, fientlighet och depression som följer med deras 

position som andra klassens medborgare.

126 

Hypotesen att kvinnor som har olika och ofta motstridiga roller skulle 

löpa störst risk att få alkoholproblem har testats. Det visade sig att flera 

olika roller gav positiv förstärkning genom ökad självkänsla, 

självförverkligande, sociala kontakter och engagemang. Data 

tenderade snarare att stödja hypotesen att rollförlust, snarare än 

överbelastning, är förenat med alkoholproblem (Alcohol & Health 

1990). 

Bjørk (1983) påpekar att det inte är säkert att de missbrukande 

kvinnorna bryter särskilt radikalt mot en traditionell könsroll. Många 

kvinnor börjar dricka alkohol tillsammans med sina män, som sällskap 

eller för att stå ut. Att underordna sig sin mans vanor kan knappast ses 

som ett brott mot kvinnorollen, snarare motsatsen. 

Marklund & Wernersson (1987) diskuterar om inte socialisationen in i 

kvinnorollen kan förklara varför flickor, men inte pojkar, minskar sitt 

drickande efter de första tonåren. Det skulle då vara det konkreta 

innehållet i kvinnorollen som kan minska individens drickande. Men det 

är också möjligt att detta innehåll kan utgöra ett hot, kännas som en 

låsning som kvinnan vill undfly genom att hålla kvar den fria 

ungdomstidens vanor. Det kan alltså vara så att kvinnorollen för vissa 

ökar benägenheten att dricka. 

Oppenheimer (1989) påpekar att missbrukande kvinnor har brutit mot 

den stereotypa kvinnorollen och det är inte säkert att de tycker, att den 

gör det mödan värt att lämna drogmissbruket. 

Att ingå i missbrukarmiljön, i gatans och krogens subkultur, kan för 

flickor vara en flykt från moderns livsrum och livsform och vara ett 

försök att överta faderns som verkar mer fri och lockande. Missbruket 

kan sålunda betraktas som uttryck för en protest, men en protest som 

inte leder till förändring av grundläggande förhållanden i och med att 

den bara vänder sig mot individen själv (Pedersen B. 1988). 

Brennan m fl (1986), som gjort en forskningsöversikt över bruk och 

missbruk av alkohol bland collegestudenter i USA, fann en tendens att 

collegeflickor som dricker mycket är mindre traditionella och stereotypt 

feminina än andra, dvs de är icke-konforma. 

Silvermans (1982) litteraturgenomgång visade att kvinnliga 

heroinmissbrukare lever ett avvikande liv, men att deras värderingar är 

förbluffande traditionella. Kvinnliga marijuanamissbrukare på college 

däremot var mindre konventionella än icke-användare i beteende och

127 

värderingar. Jonsson (1980) såg flickorna på Skå längta efter 

traditionellt kyrkbröllop, och konstaterade att det var ett tecken på att 

Skåflickan inte var någon rebell eller trotsare mot samhället, utan 

tvärtom en kvinna som önskat, men inte orkat, leva upp till gängse 

ideal. 

Forskning kring den (trots allt) ökade jämställdhetens betydelse för 

kvinnors/flickors droganvändning har inte gett entydiga resultat. De 

missbrukande flickorna följer antingen ett traditionellt könsrollsmönster 

eller framstår som radikala. Missbruket kan ses som en passiv 

underkastelse eller ett uppror. Resultaten verkar bero på vem som blir 

tillfrågad; collegestudenter eller utslagna, borgerliga familjeflickor eller 

flickor från multiproblemfamiljer. 

MARIAFLICKORNAS MISSBRUKSUTVECKLING 

För att studera flickors väg in i drogmissbruk har jag gjort en 

kartläggning av missbruksutvecklingen hos de 113 flickor som under 

ett kalenderår var i kontakt med Maria Norra Ungdomsenhet i 

Stockholm. (Maria Norra ungdomsenhet är en klinik specialiserad på 

utredning och behandling av ungdomar med missbruksproblem.) 

Flickorna utgjorde 43 % av de ungdomar som under året var aktuella 

på kliniken. 

Flickornas journaler har utgjort underlag till denna studie. Dessa 

journaler varierar i omfång, från några rader till 60- talet sidor. De 

uppgifter som finns om flickorna, betraktar jag som "minimiinformation", 

dvs de upplysningar som finns har jag använt. Saknas 

däremot uppgifter om till exempel alkoholbruk, har jag tolkat det som 

utebliven information och inte som att flickan aldrig använt alkohol. 

Journalerna är mycket probleminriktade och redovisar ytterst sällan 

något positivt om flickorna och deras bakgrund. I vissa avseenden kan 

man påstå att man på Maria för "flickjournaler" och "pojkjournaler", till 

exempel redovisas sexualitet, barn och partner betydligt oftare för 

flickorna, medan fritidsintressen behandlas utförligare hos pojkarna. 

Det är inte möjligt att generalisera utifrån detta material, resultaten 

gäller bara denna grupp flickor.

Definition av missbruk 

128 

För att kunna studera utveckling av missbruk, fordras en definition av 

missbruk. Någon självklar definition finns inte. När man går igenom 

forskning kring ungdomar och droganvändning, märker man att 

alternativen är många, från mycket generella formuleringar (t ex 

Haddon 1983, Kozicki 1986) till framräknade index (t ex Friedman m fl 

1985). Definitionerna anpassas till den undersökta populationen, 

tillgängliga data, arbetets syfte och, inte minst viktigt, till kulturella 

normer. 

Enligt svensk lag skall man vara över 20 år för att köpa alkohol och 

över 18 år för att kunna bli serverad alkohol på restaurang. Det är 

också förbjudet att förse ungdomar under 18 år med alkohol. Detta 

hindrar inte att majoriteten av svenska ungdomar konsumerar alkohol i 

varierande mängder. Att betrakta all alkoholkonsumtion av ungdomar 

som missbruk, dvs i lagens anda, ger en urholkad definition. Å andra 

sidan uppfyller ungdomar mycket sällan de klassiska kriterierna på 

alkoholism (Rydelius 1981, Semlitz & Gold 1986). Temple & Fillmore 

(1985-86) menar, att en bra indikator på alkoholproblem hos ungdomar 

är, att de dricker för att bli berusade och att frekvensen av berusning 

kan användas för att identifiera ungdomar med alkoholproblem. 

Att definiera all konsumtion av narkotika och ämnen som 

lösningsmedel som missbruk är däremot helt i linje både med svensk 

lag och kulturell norm. Däremot brukar enstaka användning av en drog 

som inte leder till fortsatt bruk betraktas som experiment. 

Med detta som utgångspunkt har jag, för denna studie av ungdomar på 

Maria, definierat individer som uppfyller minst ett av följande kriterier 

som missbrukare: 

- har varit ordentligt berusad mer än 2 gånger och/eller 

regelbundet konsumerat mer än något glas vin eller öl före 18 år. 

- har använt cannabis eller sniffat lösningsmedel mer än 2 gånger. 

- har använt heroin, kokain, amfetamin eller motsvarande 

substanser mer än en gång. 

Av de 113 flickor som ingår i undersökningen bedömdes enligt 

ovanstående kriterier 65 som missbrukare, 26 som icke-missbrukare, 

medan uppgifterna om 22 ej var tillräckliga för bedömning.

Tre vägar in i missbruk 

129 

Ett försök att dela in de 65 missbrukande flickorna, inte bara efter den 

eller de droger de använt utan också missbrukets intensitet, 

resulterade i tre någorlunda väl avgränsade kategorier med olika 

missbruksutveckling. 

A - måttligt missbruk, endast alkohol och cannabis. 

B - häftigt påkommande missbruk, oftast tunga droger, missbruket 

börjar först vid 17 år eller senare. 

C - intensivt missbruk som ofta inleds tidigt med alkohol eller 

cannabis och eskalerar till tunga droger 

18 flickor bedömdes som måttligt missbrukande, 16 flickor som häftigt 

missbrukande och 31 flickor som intensivt missbrukande. 

En jämförelse med de pojkar som var i kontakt med Maria Norr samma 

år visar att bland de måttligt missbrukande ungdomarna är andelen 

pojkar och flickor ungefär lika stora, men en mycket påtaglig 

könskillnad finns bland de häftigt missbrukande, där det finns 16 flickor 

men endast 2 pojkar. Detta tycks vara en kvinnlig väg in i missbruk, 

åtminstone hos denna grupp ungdomar. Pojkarna däremot dominerar 

bland de intensiva missbrukarna. 

De tre grupperna skiljer sig åt när det gäller ålder (under det kalenderår 

studien avser). De måttligt missbrukande flickornas medelålder, 16.4 år 

(spridning 14 -19 år), är lägre än de intensivt missbrukandes, 18.1 år 

(spridning 14 - 22 år), medan de häftigt missbrukande flickornas 

medelålder ligger på 18.8 år (spridning 16 - 21 år). Det är naturligtvis 

mycket möjligt att de måttliga flickorna kommit till Maria i ett tidigt 

skede av missbruket. Det skulle då inte handla om olika kategorier, 

utan om i vilket stadium av missbruksutvecklingen som flickorna 

aktualiserats på Maria. 

Ett sätt att verifiera detta är att undersöka hur många av de intensivt 

missbrukande flickorna som sannolikt betraktats som måttliga om de 

aktualiserats tidigare. 8 hade då möjligen blivit bedömda som måttliga, 

medan övriga 23 redan tidigt var inne i ett intensivt missbruk eller 

började med tunga droger.

130 

För att studera om flickornas sociala anpassning har något samband 

med deras bakgrund, konstruerade jag ett så kallat "belastningsindex" 

grundat på förekomst av: 1) suicidförsök, 2) prostitution, 3) sexuellt sk 

riskbeteende (många sexpartners, oskyddade samlag), 4) kriminalitet, 

5) missbrukande pojkvän eller partner, 6) injektionsmissbruk, 7) 

missbruk av tunga droger som heroin, kokain och amfetamin och 8) 

rymning eller vagabondering. Motsvarande "bakgrundsindex" omfattar: 

1) kontakt med psykiatrisk barn- eller ungdomsvård, 2) missbrukande 

vänner eller att vistas i sk riskmiljö (miljöer där mycket droger 

förekommer, som T-centralen i Stockholm), 3) föräldrar som separerat, 

4) att en eller båda föräldrarna bildat nya familjer, 5) att en eller båda 

föräldrarna missbrukar eller har missbrukat, 6) placering utom hemmet 

under del av uppväxten, 7) konflikt med en eller båda föräldrarna och 

8) skolproblem. 

De måttligt missbrukande flickorna fick lägre belastningsindex och där 

fanns en positiv korrelation med bakgrundsindex. För de båda andra 

grupperna fanns ingen eller mycket svag negativ korrelation mellan 

belastning och bakgrund. Det tycks alltså vara så att när problemen 

når över en viss nivå finns inte något enkelt samband mellan en flickas 

beteende och hennes bakgrund. 

I flera avseenden skiljer sig grupperna inte åt. Knappt hälften av 

flickorna i varje grupp har varit placerade utom hemmet under någon 

del av uppväxten och cirka en sjättedel har visat ett så kallat sexuellt 

riskbeteende. De har missbrukande vänner och vistas i så kallade 

riskmiljöer i samma utsträckning. En eller båda föräldrarna har bildat 

nya familjer i ungefär lika hög grad i varje grupp. 

De häftigt missbrukande flickorna skiljer sig från de andra, genom att 

alla utom en använder tunga droger som amfetamin, heroin och kokain 

(mot två tredjedelar av flickorna med intensivt missbruk). De har också, 

i betydligt större utsträckning än de andra flickorna, missbrukande 

pojkvänner, de har oftare varit i kontakt med psykiatrisk barn-och 

ungdomsvård i någon form och de är oftare i konflikt med en eller båda 

föräldrarna, vanligast modern. 

Suicidförsök är vanligast bland de intensivt missbrukande flickorna. De 

har också i större utsträckning missbrukande förälder/rar och de har 

oftare haft någon form av problem i grundskolan (oftast skolk).

131 

Mariaflickornas motiv att använda droger 

Den tidigare referade forskningen visar att flickor i stor utsträckning 

använder droger för att fly från problem i sin relation till föräldrarna. 

En av de häftigt missbrukande flickorna kommenterar enligt journalen 

själv sin drogkonsumtion: "Missbruk ger semester från tristess." Men 

det är endast undantagsvis som flickorna själva kommer till tals i 

journaltexterna, deras motiv till användningen av droger går alltså inte 

att få fram. 

Ett sätt att närma sig frågan om flickornas motiv till att missbruka är 

dock att undersöka i vilken utsträckning flickorna har problem i 

relationen till sina föräldrar, det må vara dålig omsorg eller konflikt. Det 

visar sig då att majoriteten av flickorna, oavsett grupp, är i konflikt med 

en eller båda föräldrarna eller har andra familjeproblem. 

Utgår man från drogmissbruket och involveringen i drogerna skulle de 

måttliga flickornas missbruk kunna stämma med social konsumtion och 

de andra flickornas betraktas som flyktkonsumtion. Men söker man 

möjliga faktorer i ursprungsfamiljen, som kunde utgöra motiv för 

missbruk, visar det sig, att den absoluta majoriteten av flickorna i 

samtliga grupper har en familjesituation som är tillräckligt komplicerad 

för att vara motiv till flyktkonsumtion. 

Mariaflickornas introduktion i droganvändning 

Enligt forskningsresultaten refererade i första delen introduceras flickor 

i droganvändning av pojkar, ofta en missbrukande pojkvän. 

För några av Mariaflickorna finns uppgift om hur de introducerats i 

droganvändning. En häftigt missbrukande flicka använde cannabis 

första gången i 10-årsåldern tillsammans med sin missbrukande 

moder. En annan prövade vid samma ålder alkohol med sin fader. En 

måttligt missbrukande flicka prövade alkohol första gången vid 15 år i 

samband med faderns 40-års fest och en annan flicka ur samma 

kategori använde cannabis första gången på ett skolhem. Ingen av de 

här nämnda flickorna började dock missbruka förrän betydligt senare.

132 

För 21 av de missbrukande flickorna finns uppgift om att de har eller 

har haft en missbrukande pojkvän eller partner, ofta betydligt äldre och 

i flera fall misshandlare. Dessa missbrukande pojkvänner har dock 

olika inflytande på flickornas missbruksutveckling. 

Tre av de måttligt missbrukande flickorna har trots gravt missbrukande 

pojkvänner ett måttligt missbruk. För de tio intensivt missbrukande 

flickorna verkar den missbrukande pojkvännen vara en konsekvens av 

ett redan etablerat missbruk. Missbruket började långt innan 

pojkvännen blev aktuell. De 8 häftigt missbrukande flickorna hade de 

äldsta och tyngst missbrukande pojkvännerna. Dessa flickors 

missbruksutveckling var så kort att missbruksdebuten och pojkvännen 

nästan smmanföll i tid. I ett fall påpekas att flickan började missbruka, 

efter det att hon träffat pojkvännen. 

Är Mariaflickorna passiva eller upproriska? 

Kan missbruk tolkas som passiv underkastelse eller uppror? Flera av 

de måttligt och intensivt (däremot ingen av de häftigt) missbrukande 

flickorna beskrivs som upproriska och rebelliska, de provocerar och 

bråkar både i skolan och hemma, rymmer och vagabonderar. 

Mödrarna till några av flickorna har tagit kontakt med socialsekreterare 

eller med Maria Ungdomsenhet främst för att de tappat kontrollen över 

sina döttrar. Fyra av flickorna har tidigt blivit utslängda hemifrån till följd 

av konflikt med främst modern, som inte orkar med dem längre och sju 

har flyttat till eget boende vid 15 - 16 års ålder. 

Mariaflickornas uppror och revolt verkar dock snarare vara riktad mot 

deras problemfyllda bakgrund och livsvillkor än mot någon specifik 

kvinnoroll. De kommer dessutom i många fall från familjer med 

missbrukande eller på annat sätt dåligt fungerande mödrar, där det 

saknas egentlig kvinnobild att reagera emot eller ta över. 

Vad som däremot är klart könsrollspräglat är reaktionen på flickornas 

beteende. I deras journaler används orden "okontrollerbar", "tappat 

kontrollen över", "saknar gränser" etc. Inte i någon pojkjournal används 

dessa termer, det närmaste jag funnit var: "svårhanterlig" och "lyder 

inte sin moder", trots att åtskilliga av pojkarna är grovt kriminella, 

våldsamma och periodiskt oftare sover på nattbussen än hemma.

133 

De flesta måttligt missbrukande flickorna verkar sammanfalla väl med 

"geng-jentene", som de beskrivs av Bjerrum Nielsen & Rudberg 

(1990); ett utvecklingsbetingat missbruk som upphör. De intensivt 

missbrukande flickorna är "problem-jentene" som utvecklar ett allvarligt 

missbruk som har samband med problem i könsidentiteten. De häftigt 

missbrukande flickorna kan ha drag av både geng- och 

problemjentene, men missbruket startar just under den period då 

strävan efter autonomi - självständighet är som störst. 

Studiet av Mariaflickornas olika vägar in i missbruk visar att samband 

mellan enstaka variabler bara ger en begränsad bild av deras 

verklighet. Sambanden måste istället ses som symtom på 

bakomliggande processer som sannolikt kräver helt andra 

förklaringsmodeller.

REFERENSLISTA 

134 

Alcohol and Health (1990): Seventh Special Report to the U.S. 

Congress. From the Secretary of Health and Human Services. U.S. 

Departement of health and human Services. Alcohol, Drug Abuse and 

Mental Health Administration. National Institute on Alcohol Abuse and 

Alcoholism, Rockville Maryland. 

Andersson, C. (1990): Dåliga flickor är inte det sämsta. En 

kunskapsöversikt om flickor i riskzon och missbruk. Stockholm: 

Kvinnoforum. 

Anglin, D. M., Hser, Y., Booth M.W. (1987): Sex differences in addict 

careers. 4. Treatment. American Journal of Drug and Alcohol Abuse. 

13:3, 253-280. 

Beckman, L.J., Bardsley, P.E. (1981): Alcohol beliefs and behaviors. 

Journal of Alcohol and Drug Education 33:1 Fall, 31-44. 

Bjerrum Nielsen, H., Rudberg, M. (1990): Jenters vei til rusmidler - et 

sosialiseringsperspektiv. Oslo: NORAS, Norges råd for anvendt 

samfunnsforskning. 

Bjørk, E. (1983): Den kvinnelige problemkarriere: bruk-misbruk. 

Kvinnoforskning kring alkohol och droger. NAD-publikation nr 8. 

Helsingfors, Nordiska nämnden for alkohol- och drogforskning. 

Block, J., Block, J.H., Keyes, S. (1988): Longitudinally foretelling drug 

usage in adolescence: Early childhood personality and environmental 

precursors. Child Development 59, 336-355. 

Blom, M., van den Berg, T. (1989): A typology of the life and work 

styles of heroin-prostitutes. In Cain (1989, s 55-69). 

Brennan, A.F., Walfish, S., Aubuchon, P. (1986): Alcohol use and 

abuse in college students. I. A review of individual and personality 

correlates. International Journal of the Addictions 21:4-5, 449-474. 

Cain, M. (Ed) (1989): Growing up good. Policing the behavior of girls in 

Europe. London, Sage Publication.

135 

Friedman, A.S., Glickman, N., Utada, A.T. (1985): Predicting from 

earlier substance abuse and earlier grade point average to failure to 

graduate from high school. Journal of Alcohol and Drug Education vol 

31 nr 1 Fall 25-31. 

Graven, D.B. Schaef, R.D. (1982): Family life and levels of involvement 

in an adolescent heroin epidemic. Chemical dependencies 4:3, 187- 

208. 

Haddon, B. (1983): Social research/substance abuse. The International 

Journal of the Addictions 18(1) 23-35. 

Henggeler, S.W. (1989): Deliquency in Adolescence. London, Sage 

Publications. 

Hser, Y., Anglin, M.D., Booth, M.W. (1987 a): Sex differences in addict 

careers. 3. Addiction. American Journal of Drug and Alcohol Abuse 

13:3, 231-251. 

Hser, Y., Anglin, M.D., McGlothlin, W. (1987 b): Sex differences in 

addict careers. 1. Initiation of use. American Journal of Drug and 

Alcohol Abuse 13 (1&2), 33-57. 

Jonsson, G. (1980): Flickor på glid. En studie i kvinnoförakt. 

Stockholm: Tiden Folksam. 

Kandel, D.B. (1985): On processes of peer influences in adolescent 

drug use: a developmental perspective. Advances in alcohol and 

substance abuse 4:3-4, 139-163. 

Konopka, G. (1983): Young girls. A portrait of adolescence. New York, 

Harrington Park Press. 

Kozicki, Z.A. (1986): Why do adolescents use substances 

(drugs/alcohol)? Journal of Alcohol and Drug Education 32:1,1-7. 

Lundby, C. (1987): Sex-role conflict in female alcoholics: A critical 

review of the literature. Alcoholism treatment quarterly 4:1, Spring, 69- 

78.

136 

Marklund, U., Wernersson, I. (1987): Flickor på högstadiet. En 

diskussion om tonårsflickors alkoholvanor. Alkohol och narkotika 5-6, 

40-43. 

Oppenheimer, E. (1989): Young female drug misusers. In Cain (1989 

pp 177-196). 

Pedersen, B. (1988): Kvinder og stofmisbrug. Stofmisbruk nr 1, 6-9. 

Pedersen, W. (1988): Sårbare jenter. Stofmisbruk nr 1 10-11. 

Rydelius, P.-A. (1981): Children of alcoholic fathers. Their social 

adjustment and their health status over 20 years. Acta paediatrica 

scandinavica. Supplement 286. 

Semlitz, L., Gold, M.S. (1986): Adolescent drug abuse. Diagnosis, 

treatment, and prevention. Psychiatric clinics of North America 9:3, 

455-472. 

Silverman, I.J. (1982): Women, crime and drugs. Journal of Drug 

Issues 12:2, 167-183. 

Temple, M.T., Fillmore, K.M. (1985-86): The variability of drinking 

patterns and problems among young men, age 16-31: A longitudinal 

study. The International Journal of the Addictions 20 (11&12), 1595- 

1620. 

Tiby, E. (1986): Kvinnofrigörelse och brottslighet. Apropå. 

Brottsförebyggande rådets tidskrift, 21-28 

Valentich, M. (1982): Women and drug dependence. Journal of Alcohol 

and Drug Education 28:1, 12-17 

Wilsnack, S., Beckman, L. (1984): Alcohol problems in women. New 

York: The Guilford Press. 

Windle, M., Blane, H.T. (1989): Cognitive Ability and Drinking Behavior 

in a National Sample of Young Adults. Alcoholism: Clinical and 

Experimental Research vol 13, no 1.

137 

Kvinnliga storkonsumenter i 

Helsingforsregionen 

Marja Holmila, Alkoholpolitiska forskningsinstitutionen, Kalevagatan 

12, SF-00100 Helsingfors 

1 INLEDNING 

Drickandet koncentreras i hög grad till en rätt liten grupp. Detta gäller 

kvinnor i samma grad som män. Enligt en undersökning om det finska 

folkets dryckesvanor, konsumerar den tiondedel av kvinnorna som 

dricker mest mera än hälften av den andel alkohol som konsumeras av 

kvinnor totalt (Simpura 1987, 66). 

Kvinnor i huvudstadsregionen dricker betydligt mera än kvinnor i övriga 

delar av landet, och deras andel av totalkonsumtionen är större. Hos 

kvinnor i huvudstadsregionen är den genomsnittliga konsumtionen av 

ren alkohol per år 212 cl, motsvarande tal för män är 468 cl. 

Kvinnornas andel av den totala konsumtionen är 31 procent i 

huvudstadsregionen och ca 20 procent i landet i övrigt (Lahti & 

Simpura 1988). Skillnaden i centiliter konsumerad alkohol mellan män 

och kvinnor förlorar till en del sin betydelse, om man beaktar att 

samma mängd alkohol sannolikt förorsakar större skador hos kvinnor 

än hos män. De gränser som rekommenderas för riskfritt alkoholbruk 

är för kvinnor ungefär två tredjedelar av den mängd som anges för 

män (Anderson, Wallace & Jones 1988, 43; Koski-Jännes 1986, 21). 

I många undersökningar har konstaterats, att kvinnors 

alkoholkonsumtion har ökat och att skillnaden mellan mäns och 

kvinnors alkoholkonsumtion har minskat främst i högre utbildnings- och 

inkomstgrupper (Ahlström 1987; Eliany m fl. 1990, Holmila 1989). Å 

andra sidan har man inom behandlingssektorn kunnat konstatera att 

skadligt drickande, storkonsumtion, är allmännare i arbetarklassen och 

bland folk med låg utbildningsnivå (Gomberg & Lisansky 1984; Lehto 

1991). Drickandet i lägre socialgrupper har beskrivits som mera

138 

polariserat; många är helnyktra, men om man dricker, dricker man 

mycket. 

Ålder är också en central faktor då det gäller att förklara 

alkoholkonsumtion. Individens livsskeden tycks inverka olika på 

alkoholkonsumtionen hos kvinnor och hos män. Salme Ahlström har 

konstaterat att unga kvinnor redan vid fyllda 18 år har passerat den 

vildaste försöksperioden, och att deras drickande efter det börjar följa 

traditionellt kvinnliga dryckesmönster. Från och med denna ålder 

utvecklas alltså kvinnors och mäns dryckesmönster - som tidigare varit 

rätt likartade - i olika riktning (Ahlström 1987, 146; se även Klee & 

Ames 1987). Innebörden av att vara ung, dvs att ha en viss biologisk 

ålder, är inte den samma för kvinnor som för män; flickornas 

mognadsprocesser tycks vara annorlunda än pojkarnas. 

Arbetsplatskulturen kan också vara en central bakgrundsfaktor för olika 

typer av dryckesmönster. Manliga arbetskamraters alkoholvanor kan 

tänkas påverka kvinnors alkoholvanor (Haavio-Mannila, Kauppinen- 

Toropainen & Kandolin 1989, 294). Enligt en undersökning om 

levnadsförhållanden var drickandet knutet till umgänge med 

arbetskamrater på så sätt, att ju oftare kvinnorna träffade sina 

arbetskamrater desto oftare använde de alkohol (Holmila 1989, 175). 

Sambandet mellan drickande och kvinnans familjeroll, främst 

moderskapet, är kanske den aspekt av det kvinnliga drickandet som 

mest intresserat samhället. En undersökning som granskade 

dryckesvanorna bland finländare visade, att det att vara änkling/änka 

eller frånskild inverkar mycket mera på mäns än på kvinnors drickande. 

Det tycks inte finnas något samband mellan civilstånd och 

alkoholkonsumtion - eller andelen berusningsinriktad konsumtion - 

bland kvinnor (Ahlström 1987, 125-143). Analysen av kvinnors 

drickande försvåras dock av att storleken på samplet inte möjliggör en 

samtidig granskning av civilstånd och det att man bor tillsammans med 

sina barn. Kvinnor som skiljt sig har oftare än män omvårdnaden om 

barnen, och civilståndskategorin "ensamstående" innebär inte alltid att 

kvinnans vardagsliv förändrats i så hög grad. 

Familjens betydelse då det gäller att reglera drickandet är mångsidig. 

Familjestrukturen är avgörande för tidsanvändningen och 

konsumtionsmöjligheterna. Ett lyckligt familjeliv gör det lättare för 

individen att ta hand om sig själv och undvika destruktivt beteende. 

Kvinnors kontroll av mäns drickande är en traditionell beteendeform

139 

som ständigt reproduceras i kulturen. Den är en del av kvinnors 

omsorgsarbete. En intressant fråga är emellertid hur kvinnors 

drickande påverkas av mannens/partnerns reaktioner. Utsätts de 

kvinnor som dricker mycket för mera kontroll än de kvinnor som dricker 

litet? 

I denna framställning presenteras vissa resultat från den första fasen 

av ett större forskningsprojekt. Projektets syfte är att skaffa information 

om levnadsförhållanden och dryckesvanor bland kvinnor som, relativt 

sett, konsumerar mycket alkohol. Alkoholistiskt drickande utvecklas 

gradvis, och det är viktigt att veta vilka faktorer som kan tänkas inverka 

på denna utveckling. Kvinnorna i denna undersökning utgör en 

riskgrupp; endast en del av dem kommer dock sannolikt att råka i 

bestående svårigheter på grund av sitt alkoholbruk. Individens egna 

metoder att handskas med sina problem och närmiljöns reaktioner på 

problemen utgör viktiga kulturella resurser i kontrollen av de kvinnliga 

dryckesmönstren. 

I den här undersökningen strävar jag efter att förstå kvinnors drickande 

som en del av deras livssituation, utan att förklara drickandet enbart 

med yttre levnadsförhållanden. Jag har antagit att problemdrickandet 

har sina "orsaker" i individens livssituation, och att det inte i sin helhet 

kan förklaras utgående från individens psykiska struktur. Det är dock 

problematiskt att få ett grepp om den komplicerade kombinationen av 

levnadsförhållanden och individens egna reaktionsmönster. 

De uppgifter som rapporteras nedan är resultat från en postenkät. 

Analysen av det kvalitativa materialet i projektet är under arbete (se 

Holmila 1991), och slutrapporten utkommer senare.

2 MATERIALET 

2.1 Samplet och enkäten 

140 

Projektet består av två delar. För det första gjordes en omfattande 

postenkät som representerade alla kvinnor i huvudstadsregionen 

(Helsingfors). För det andra genomfördes en serie öppna intervjuer 

med en grupp kvinnor som svarat på postenkäten. 

Samplet i postenkäten representerar alla kvinnor i området. Alla som 

fick postenkäten tillfrågades om de var villiga att ställa upp i fortsatt 

intervju. Med en del (86) av dem som svarat jakande utfördes 

temaintervjer. 

Statistikcentralens intervjubyrå plockade ut samplet för postenkäten, 

gjorde fältarbetet och lagrade svaren. Även grundtabelleringen gjordes 

av intervjubyrån. 

Undersökningsmaterialet insamlades mellan januari och maj 1990. I 

undersökningen ingick en testenkät. I det egentliga 

undersökningssamplet fanns 6000 kvinnor som var bosatta i 

huvudstadsregionen. De var finsktalande och befann sig i 

åldersgruppen 20-64 år. Samplet valdes ut ur det centrala 

befolkningsregistret genom ekvidistant sampling. Vi hade valt ett så 

stort sampel för att vi skulle få med tillräckligt många kvinnor som var 

storkonsumenter av alkohol. På basen av tidigare undersökningar 

uppskattades deras andel till 5-10 procent, beroende på vilken 

definition man använder. Den slutliga svarsprocenten (efter två 

påminnelser) blev 60 procent av det ursprungliga samplet. 

3 VARIABLERNA OCH DEFINITIONEN AV STORKONSUMTION 

3.1 Hur alkoholbruket mättes 

Postenkätens upplysningar om kvinnors drickande avviker något från 

tidigare survey-undersökningar som gjorts bland kvinnor i Finland 

(Ahlström 1987, Järvinen & Ólafsdóttir 1984, Holmila 1989), eftersom 

tyngdpunkten i enkäten ligger på en riklig konsumtion av alkohol, inte

141 

på kvinnors dryckesvanor i allmänhet. Alkoholbruket undersöktes med 

hjälp av ett frågebatteri som utvecklats av John Saunders och Olaf 

Aasland (1987). Batteriet är själva kärnan i ett frågeformulär vars syfte 

var att finna personer med begynnande eller tidiga alkoholproblem 

bland patienter som uppsökt den allmänna hälsovården. 

Frågebatteriet är kort, det omfattar endast 10 frågor som behandlar 

dryckestäthet, dryckesmängd och eventuella upplevda 

skadeverkningar. Med hälp av batteriet får man fram ett 

"alkoholpoängtal" för varje individ. Poängtalet kan variera från noll till 

40. Antalet poäng definieras primärt av de riskfaktorer som drickandet 

medfört och de skador som upplevts, inte av själva dryckesstilen eller 

dryckesmängden som sådan. 

De övriga frågorna i formuläret behandlar levnadsförhållanden och 

livstillfredsställelse. De sociodemografiska uppgifterna består av ålder, 

utbildning, yrke, socioekonomisk status, inkomster och 

familjeförhållanden. De sociala förhållandena mäts med hjälp av frågor 

om arbetskamraternas kön, antal vänner och hur ofta man träffar 

dessa, antalet medlemmar i hushållet, partnerns eventuella försök att 

begränsa den svarandes alkoholkonsumtion, drickande tillsammans 

med partner eller separat, och mängden alkohol som partnern 

konsumerar. Frågor om personlig tillfredsställelse med arbete och 

äktenskap, alkoholens positiva och negativa effekter samt 

positiva/negativa upplevelser av de egna alkoholvanorna beskriver 

subjektiva värderingar av livskvaliteten. Dessutom tillfrågades 

personerna om rökning och användning av mediciner. 

4 RESULTAT 

4.1 Alkoholpoäng enligt ålder, utbildning och social status 

Majoriteten av kvinnorna i huvudstadsregionen hade ett 

alkoholpoängtal under fem poäng (tabell 1).

142 

Tabell 1 Antalet alkoholpoäng enligt ålder och socioekonomisk 

status 1) , angivna i procent 

Antal Ålder 

alkohol- 20-29 30-39 40-49 50-59 60- Alla 

poäng (908) (868) (887) (544) (239) (3531) 

0-5 55.3 64.2 65.9 67.3* 62.8 62.7 

6-9 21.9* 17.8* 12.2 5.7 4.2 14.7 

10-15 9.3* 6.6 5.3 4.0 2.1 6.3 

16 - 4.3 2.5 3.5 1.7 0.8 3.1 

oklart 9.3 9.0* 13.1 21.3* 30.2* 13.1 

Antal Socioekonomisk status 

alkohol- Lägre tjänsteman Arbetare Studerande Arbetslös Alla 

poäng (990) (1008) (254) (14) (3531) 

0-5 68.8* 57.1* 59.5 35.7 62.7 

6-9 13.2 16.6 20.5* 14.3 14.7 

10-15 5.7 7.9 8.7 - 6.3 

16 - 2.4 3.7 2.0 28.6* 3.1 

oklart 9.9 14.7 9.5 21.4 13.1 

* = Skillnaden mellan denna grupp och alla är signifikant på 5 %-nivå. 

1) I tabellen upptas endast de grupper, för vilka socioekonomiska 

varianser i alkoholpoäng signifikant avvek från övriga respondenter. 

Ålder är den faktor som allra tydligast förklarar variansen i poängtal. 

Bland kvinnor under 30 år fanns det minsta antalet kvinnor med 0-5 

poäng; däremot återfanns de flesta som fått över 10 poäng i denna 

åldersgrupp. Om man ser på olika yrkeskategorier kan man konstatera 

att studerande/studenter utmärker sig genom att ha en något högre 

alkoholkonsumtion än övriga kvinnor. En omfattande 

alkoholkonsumtion är alltså även hos kvinnor koncentrerad till 

ungdomsåren, speciellt bland studerande som har en speciellt 

långsträckt "ungdomsperiod". 

Den stora andelen av de oklart besvarade frågorna finns i de äldre 

åldersgrupperna. De bristfälliga svaren har framför allt ett samband 

med att kvinnor i dessa åldersgrupper dricker så litet. Många tycks ha 

avstått från att besvara frågor om alkoholkonsumtion, eftersom de 

ansåg att frågorna inte gällde dem. Andelen kvinnor med låga

143 

alkoholpoäng borde alltså ha varit ännu högre bland dem över 50 år än 

vad som framgår av tabell 1. 

Skillnaderna i poängtal mellan olika utbildningskategorier är relativt 

små. Ett lågt poängtal är något vanligare bland välutbildade kvinnor, 

men skillnaderna är små, vilket delvis kan förklaras av det stora antalet 

oklara svar bland dem som bara har grundutbildning. Låga poängtal 

förekommer oftare bland lägre tjänstemän, och höga poängtal 

förekommer något oftare bland arbetare och arbetslösa. Den höga 

andelen storkonsumenter bland de arbetslösa är statistiskt signifikant 

men gruppen är dock så liten att tillförlitligheten i resultatet kan 

diskuteras. 

Variansen i antalet alkoholpoäng kan inte heller förklaras med 

skillnader i disponibla inkomster. I den grupp där de bäst avlönade 

återfinns (månadsinkomsten före beskattning låg på över 12000 mk) är 

andelen kvinnor med 16 eller flera alkoholpoäng relativt låg (endast 1.7 

procent), men i övrigt är skillnaderna inte statistiskt signifikanta. 

Cirka 10 procent av respondenterna erhöll 10 poäng eller mer. 

Saunders och Aasland använder 11 poäng som en gräns för riskabelt 

drickande (Saunders och Aasland 1987, 57). Ungefär var tionde kvinna 

i huvudstadsregionen använder alltså alkohol på ett sätt som kan 

medföra hälsorisker. Tre procent av alla respondenter tillhörde en klar 

riskgrupp (16 poäng eller flera). 

4.2 Alkoholpoäng och familjerelationer 

Ensamboende och en omfattande alkoholkonsumtion är en vanlig 

kombination även hos kvinnor. De som lever i ett parförhållande dricker 

ofta måttligare än de som lever utanför parförhållanden. Kvinnans 

alkoholkonsumtion är ännu något mindre om det finns barn i familjen. 

Mödrar med barn i 7-16-års åldern tycks ha speciellt måttliga 

dryckesvanor. Om det bor andra personer än man och/eller barn i 

hushållet, tenderar dryckeskurvan att svänga uppåt, mot en högre 

alkoholkonsumtion. Att bo med andra än partner/barn (t.ex. med en 

väninna eller med föräldrarna) kan innebära en "lösare" form av 

samboende som snarast påminner om ensamboende.

144 

Tabell 2 Familjeförhållanden och antalet alkoholpoäng, i procent 

Bor ensam 

Respondenten 

Bor tillsammans med någon 

Med make/ Med barn Med 7-16 Med barn Med har barn 

eller under åriga över andra under 16 

sambo 7 år barn 16 år år som 

bor 

Antal 

alkoholannanstans 

poäng (691) (2268) (682) (720) (537) (376) (67) 

0-5 56.4* 65.5* 67.9* 69.0* 69.0* 51.9* 50.8* 

6-9 16.1 14.1 13.3 12.0 10.2 17.8 11.9 

10-15 7.1 6.1 5.0 5.8 3.9 7.4 13.4 

16- 3.8 2.3 2.6 1.8* 2.2 6.4* 1.5 

oklart 

samman- 

16.6 12.0 11.2 11.4 14.7 16.5 22.4* 

lagt 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 

* = Skillnaden mellan denna grupp och alla är signifikant på 5 %-nivå. 

4.3 Alkoholpoäng och tillfredsställelse med livet 

Svarsalternativen till frågorna om arbetstillfredsställelse var: "Arbetet är 

som vilket som helst annat arbete. Man gör sitt arbete, inkomsten är 

det enda som betyder något" och "Det är ett arbete, som betyder 

någonting för mig. I tillägg till inkomsten ger det mig personlig 

tillfredsställelse". 

Arbetets betydelse tycks ha ett klart samband med mängden 

konsumerad alkohol (tabell 3). De som upplever att arbetet ger en 

personlig tillfredsställelse hade lägre alkoholpoäng än de som arbetade 

endast för att förtjäna pengar. "Vet ej" alternativet kan också tolkas 

som om det kunde placeras mellan de två andra ytterligheterna. Även i 

denna grupp var alkoholpoängantalet högre än normalt. 

Personlig tillfredsställelse i ett parförhållande tycks också ha ett 

samband med antalet alkoholpoäng. Tabell 4 visar att de kvinnor som 

anser sitt samboende eller äktenskap vara mycket lyckat, använder 

mindre alkohol än andra. Familjerelationerna är alltså viktiga även då 

det gäller kvinnors drickande.

145 

Tabell 3 Uppfattningen om nuvarande arbete och antalet 

alkoholpoäng 

Inkomsten är Vet ej Arbetet ger 

det enda som dessutom personlig 

är av betydelse tillfredsställelse 

Antal 

alkoholpoäng 

(351) (303) (2379) 

0-5 53.9* 62.4 64.8 

6-9 15.1 12.9 15.4 

10-15 9.4* 4.3 6.0 

16- 7.1* 5.6* 2.1 

oklart 14.5 14.8 11.7 

samman- 

lagt 100.0 100.0 100.0 

* = Skillnaden mellan denna grupp och de respondenter som anser att 

arbetet ger personlig tillfredsställelse är signifikant på 5 %-nivå. 

Tabell 4 Uppfattningen om hur lyckat/misslyckat parförhållandet är 

och antalet alkoholpoäng 

Anser äktenskapet/samboendet vara 

Mycket Rätt lyckat Inte särskilt Misslyckat Lever 

ensam 

lyckat lyckat 

Antal 

alkoholpoäng 

(986) (1064) (167) (57) (932) 

0-5 67.6 65.9 64.1 42.1* 58.5* 

6-9 14.4 14.9 10.2 12.3 17.7* 

10-15 6.4 5.3 8.4 8.8 6.6 

16- 0.6 3.1* 4.2* 10.5* 4.3* 

oklart 12.0 10.8 13.1 26.3* 12.9 

samman- 

lagt 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 

* = Skillnaden mellan denna grupp och de respondenter som anser 

parförhållandet vara mycket lyckat är signifikant på 5 %-nivå.

4.4 Reglering av drickande 

146 

Stabila levnadsförhållanden, ett tillfredsställande arbete och ett lyckligt 

familjeliv skapar alltså förutsättningar för ett kontrollerat alkoholbruk. 

Men i vilken mån är då kvinnors drickande föremål för direkta 

kontrollförsök och begränsningar? Använder ensamboende kvinnor 

mera alkohol därför att de inte har någon som försöker kontrollera 

deras drickande? I en tidigare studie om unga par i Helsingfors 

framkom att makens kontroll av makans drickande är mycket mera 

sällsynt än makans kontroll av makens drickande. Majoriteten av 

kvinnorna (87 %) svarade att deras make eller partner aldrig försökt 

begränsa respondentens drickande. Fyra procent svarade att detta 

skedde ofta eller nu och då (Holmila 1989). 

Denna undersökning inkluderar, i motsats till undersökningen om unga 

par, en stor grupp kvinnor som är storkonsumenter av alkohol. I tabell 

5 presenteras uppgifter om makens eller partnerns sätt att reagera på 

alkoholkonsumtionen hos kvinnor med höga alkoholpoäng. Här finns 

alltså endast sådana kvinnor medtagna som har 10 eller flera 

alkoholpoäng. 

Av de kvinnor som är storkonsumenter av alkohol och som sällskapar 

eller bor ihop med någon har ungefär hälften varit föremål för 

kontrollförsök. Detta är mycket mera än genomsnittet. Om kvinnans 

drickande överskrider vissa gränser, kan alltså familjerollerna (med 

kvinnlig kontroll av manligt drickande) vändas till det rakt motsatta, eller 

så kan kontrollen vara ömsesidig. Manlig kontroll av kvinnligt drickande 

kan dock inte mätas med samma måttstock som den betydligt mera 

utbredda kvinnliga kontrollen av manligt drickande. 

Tabellen antyder också några tänkbara orsaker till att kvinnorna relativt 

sällan utsätts för kontrollförsök. Merparten av de storkonsumerande 

kvinnorna konsumerar lika mycket eller - sannolikt - mindre alkohol än 

sina partners. En orsak till att kvinnans alkoholkonsumtion inte väcker 

negativa reaktioner hos mannen kan alltså vara att han själv 

konsumerar ännu mera alkohol än hon. En annan orsak till att 

kvinnorna undgår kontrollförsök kan vara att kvinnorna i 

undersökningen vanligen konsumerar alkohol tillsammans med sina 

män. Endast 12 procent av respondenterna drack oftast eller alltid 

separat från partnern och nästan hälften svarade att de alltid eller 

nästan alltid drack tillsammans med honom (tabell 5).

147 

Tabell 5 Närmiljöns kontroll, kvinnor som erhållit över 10 alkoholpoäng, 

i procent 

Maken/partnern har försökt begränsa alkoholbruket 

Använder alkohol Ofta eller Sällan Aldrig Vet ej Alla 

jämfört med maken/ då och då 

partnern (53) (62) (123) (10) (248) 

mera 43.4* 14.5 9.8 (2) 18.5 

lika mycket 17.0 29.0 23.5 (2) 23.4 

mindre 30.2* 50.0 54.5 (3) 48.0 

kan ej säga 9.4 6.5 12.2 (3) 10.1 

Använder alkohol 

tillsammans med 

partnern (52) (62) (123) (10) (246) 

oftast till- 

sammans 36.5* 35.5* 53.7 (5) 45.5 

både till- 

sammans och 

var för sig 38.5 53.2* 37.4 (3) 41.5 

oftast var 

för sig 25.0* 11.3 7.3 (1) 12.2 

vet ej - 1.6 (1) 0.8 

Alla 21.4 25.0 49.6 4.0 100.0 

* = Skillnaden mellan denna grupp och de respondenter vars drickande aldrig 

begränsas av partnern är signifikant på 5 %-nivå. 

Ju oftare respondenten var av den åsikten att hon dricker mera än vad 

hon egentligen vill, desto oftare hade hon varit föremål för 

makens/närmiljöns kontrollförsök eller bekymran (tabell 6). Endast en 

liten del av dem som erhållit över 10 alkoholpoäng befann sig i en klar 

konfliktsituation i detta avseende; de upplevde inte själva att de 

konsumerade mera alkohol än de egentligen ville, men omgivningen 

hade försökt ställa upp hinder för deras alkoholkonsumtion. Endast tio 

respondenter gav sådana här svar, d.v.s. ca tre procent av alla 

respondenter som erhållit över 10 alkoholpoäng. 

Det rådde alltså enighet mellan respondenterna och deras närmiljö om 

hur situationen skulle tolkas; oron och kontrollförsöken upplevdes inte

148 

som osakliga. Detta innebär inte nödvändigtvis att kvinnorna skulle ha 

upplevt kontrollförsöken som positiva, något som kommer att granskas 

mera ingående i den kvalitativa delen av undersökningen. 

Tabell 6 Uppskattning av de egna dryckesvanorna och närmiljöns 

kontroll; de som erhållit minst tio alkoholpoäng, angivet i 

procent, % 

egentligen vill 

Konsumerar större mängder alkohol än vad hon 

Reaktioner från ofta då och då sällan aldrig 

närmiljön 

(61) (140) (83) (40) 

Släkting, vän, läkare 

eller annan hälsovårdare 63.9* 35.7* 22.9 25.0 

har uttryckt oro 

(42) (97) (69) (35) 

Maken eller partnern 

har försökt begränsa 71.4* 47.4* 42.0* 28.6 

drickandet 

* skillnaden mellan denna grupp i jämförelse med dem som aldrig 

konsumerar större mängder alkohol än vad de egentligen vill är signifikant 

på 5 %-nivå. 

5 DISKUSSION 

Variationerna i alkoholpoäng för kvinnliga storkonsumenter i 

huvudstadsregionen kunde alltså inte förklaras med hjälp av variabler 

som beskrev yttre levnadsförhållanden. Ålder och familjerelationer var 

de faktorer som hade det klaraste sambandet med alkoholpoängen. 

De sociala relationernas kvalitet hade ett klart samband med 

variationerna i antalet alkoholpoäng. Ett lyckligt parförhållande och 

boende i en familj sammanhängde ofta med låga alkoholpoäng. 

Undersökningen visade att informella kontrollförsök också riktas mot 

kvinnligt drickande, men dock i rätt liten skala. Den ringa kontrollen 

torde kunna förklaras med att kvinnor vanligen dricker tillsammans

149 

med sina män, som har ett ännu mera omfattande alkoholbruk än 

kvinnorna. 

De variabler som tydligast sammanhängde med ett högt antal 

alkoholpoäng var missnöje med innehållet i arbetet och missnöje med 

parförhållandet. Vad som är orsak och vad som är verkan är 

naturligtvis oklart i dessa fall, och kanske av mindre betydelse ur 

individens synpunkt. Det väsentliga är att en riklig alkoholkonsumtion 

är en oskiljaktig del av en allmän känsla av att vara olycklig och 

missnöjd med livet. 

Det intressanta är att klasstillhörigheten tycks ha ringa betydelse då 

det gäller att förklara en omfattande alkoholkonsumtion. Som 

konstaterats i andra undersökningar har alkoholkonsumtionen ökat 

speciellt bland välutbildade och välsituerade kvinnor. Det här skulle 

innebära höga alkoholpoängtal för kvinnor i de högre sociala 

klasserna. Å andra sidan påvisar de flesta hälsoundersökningar ett 

starkt samband mellan social status och sjuklighet; sjuklighet är 

vanligare i lägre sociala grupper än i högre (Blaxter 1990, 60-113). De 

lägre socialgrupperna är också överrepresenterade inom 

missbrukarvården (Lehto 1991). Detta skulle å sin sida innebära höga 

alkoholpoängtal för kvinnor i lägre socialgrupper. 

Man kan föreställa sig åtminstone tre möjliga förklaringar till denna 

motsättning. Den första kallar jag konsumtionsnivåhypotesen, den 

andra resursdifferenshypotesen, den tredje jämlikhetshypotesen. 

Konsumtionsnivåhypotesen innebär att ökningen av kvinnors drickande 

inte direkt leder till ökade problem. Minskad nykterhet i de övre sociala 

grupperna och en ofta förekommande konsumtion av alkohol i små 

mängder avspeglas kanske inte alls i antalet alkoholpoäng som 

beskriver riskfyllt drickande. Konsumtionsökningen bland kvinnor skulle 

alltså primärt ha kunnat ske i form av det måttliga dryckesmönster som 

är kännetecknande för medelklassen. 

Ett högt antal alkoholpoäng beskriver en risk, inte ett sjukdomstillstånd 

eller alkoholism. Resursdifferenshypotesen pekar på att även om 

kvinnor från olika socialgrupper tar lika stora risker i sin 

alkoholkonsumtion, så är sjuklighet och alkoholism vanligare hos 

kvinnor i lägre socialgrupper. De som tillhör de högre socialgrupperna 

har många flera olika slags resurser - både privata och samhälleliga - 

till sitt förfogande i problemsituationer. De har möjligtvis lättare att få

150 

hjälp i närmiljön, de har ekonomiska resurser som möjliggör 

förändringar i livet, arbetsplatserna är mera flexibla och hälsovården 

fungerar bättre för de övre socialgrupperna. 

Jämlikhetshypotesen skulle innebära, att alkoholproblemen faktiskt är 

oberoende av klasstillhörighet. Det faktum, att många vårdenheter har 

flera patienter från lägre socialgrupper än från högre skulle endast 

vittna om att människor från olika socialgrupper väljer olika 

vårdkanaler. Jämlikhetshypotesen kan också indikera att det finns 

många gemensamma drag i alla kvinnors liv, trots klasskillnaderna, att 

klasstillhörigheten kanske inte har avgörande betydelse för kvinnors 

alkoholproblem. 

Översättning från finska: Maaria Lindblad

LITTERATUR 

151 

Ahlström, Salme (1987): Women's use of alcohol. Ingår i: Simpura, 

Jussi (ed.): Finnish Drinking Habits. Results from Interview Surveys 

Held in 1968, 1976 and 1984. The Finnish Foundation for Alcohol 

Studies, vol 35, Helsinki, 109-134. 

Anderson, Peter; Wallace, Paul & Jones, Heather (1988): Alcohol 

Problems. Practical Guides for General Practice 5. Oxford Medical 

Publications. Oxford University Press. 

Blaxter, Mildred (1990): Health and lifestyles. Tavistock/Routledge. 

Eliany, Marc; Giesbrecht, Norman; Nelson, Mike; Wellman, Barry & 

Wortley, Scot (1990): Health and Welfare Canada (1990). National 

Alcohol and Other Drugs Survey (1989): Highlights Report. 

Gomberg E.S. & Lisansky J.M. (1984): Antecedents of alcohol 

problems in women. Ingår i: Wilsnack S.C, Beckman L.J, (eds.): 

Alcohol problems in women. New York: Guilford Press, 233-259. 

Haavio-Mannila, Elina; Kauppinen-Toropainen, Kaisa & Kandolin, Irja 

(1989): Women's drinking patterns in male- and female-dominated 

occupations. International Journal of the Addictions. 

Holmila, Marja (1988): Wives, husbands and alcohol. A Study of 

Informal Drinking Control within the Family. The Finnish Foundation for 

Alcohol Studies, vol. 36. 

Holmila, Marja (1989): Alkoholia runsaasti käyttävät naiset (Kvinnliga 

storkonsumenter). Alkoholipolitiikka, vol 54, 168-177. 

Holmila, Marja (1991): Self-Regulation and Treatment as Methods of 

Reducing Drinking. Heavy drinking women in the Helsinki area. A 

paper presented at the 17th Alcohol Epidemiology Symposium, 9-14 

June 1991, Sigtuna, Sweden. 

Järvinen, Margaretha & Ólafsdóttir, Hildigunnur (1984): Nordiska 

kvinnors dryckesmönster. Alkoholpolitik - Tidskrift för nordisk 

alkoholforskning. Vol. 1, nr 4, 193-206.

152 

Klee, Linnea & Ames, Genevieve (1987): Reevaluating risk factors for 

women's drinking: A study of blue-collar wives. American Journal of 

Preventive Medicine, 3(1), 31-41. 

Koski-Jännes, Anja (1986): Kuinka paljon on liian paljon? Opas 

juomisen vähentäjille ja lopettajille (Hur mycket är för mycket? 

Handbok för dem som vill minska eller sluta sin alkoholkonsumtion). 

Otava. 

Lahti, Marja-Leena & Simpura, Jussi (1988): Juomatapojen alueellinen 

vaihtelu Suomessa vuonna 1984 (Regionala variationer i dryckesvanor 

i Finland år 1984). Alkoholipolitiikka vol. 53, 114-121. 

Lehto, Juhani (1991): Juoppojen professionaalinen auttaminen. 

Tutkimus lääkärien, sosiaalityöntekijöiden ja poliisien juoppouteen 

kohdistamasta työstä ja siihen kohdistuvien 

professionaalisuusodotusten vaikutuksesta. (Professionell hjälp åt 

fyllerister. En undersökning om läkarnas, socialarbetarnas och polisens 

arbete med fylleri och effekterna av de professionalitetsförväntningar 

som riktas mot detta arbete). Sosiaali- ja Terveyshallitus. Tutkimuksia 

1/1991. Helsinki. 

Saunders, John B. & Aasland, Olaf G. (1987): WHO collaborative 

project on identification and treatment of persons with harmful alcohol 

consumption. Report on phase I. Development of a screening 

instrument. WHO, Division of Mental Health, Geneva. 

Simpura, Jussi (ed.) (1987): Finnish Drinking Habits. Results from 

Interview Surveys Held in 1968, 1976 and 1984. The Finnish 

Foundation for Alcohol Studies, vol 35, Helsinki.

153 

Kollegers och 

familjemedlemmars inverkan 

på kvinnors alkoholkonsumtion 

Elina Haavio-Mannila, Sociologiska institutionen, Franzénsgatan 13, 

SF-00500 Helsingfors 

TEORETISK BAKGRUND 

Könsroller i den biologiska och sociala reproduktionen 

Kvinnors förhållandevis låga alkoholkonsumtion förknippas ofta med 

deras speciella roll i den biologiska och sociala reproduktionen. 

Kvinnans roll som mor framhävs - något som också avspeglar sig i 

forskningen. Så har tex. alkoholrelaterade fosterskador utforskats mer 

än alkoholbrukets effekter på kvinnans egen hälsa. 

Kvinnorna spelar en viktig roll i den sociala reproduktionen av 

samhället. De socialiseras till känslobetonade roller i vilka de ansvarar 

för uppfostrings- och omsorgsfunktioner. Kvinnors roll som uppfostrare 

upprätthålls av könsrollsförväntningar eller "manuskript" som 

begränsar kvinnors möjligheter att anta okonventionella roller, t.ex. 

sådana i vilka drickande ingår. Dessa "manuskript" är på ett rationellt 

sätt relaterade till de krav som kvinnans reproduktiva funktion ställer. 

Men de kan också ha sin grund i hotbilder mot samhällets grundvalar, 

t.ex. att kvinnor skulle ta över männens position, kräva lika rättigheter 

och även dricka som män. (Keil 1978; Fillmore 1984.) 

De flesta kvinnor har internaliserat de sociala normer och förväntningar 

som begränsar deras drickande, så att de på ett "ordentligt" sätt skall 

kunna sköta sina socialt bestämda uppgifter som vårdare av barn, 

handikappade, sjuka, åldringar och män inom familjen, men även 

utanför den, inom omsorgen.

154 

Enligt många survey-undersökningar utövar kvinnor en hög grad av 

självkontroll i sitt drickande. Den internaliserade sociala kontrollen 

inom vilken kvinnors drickande kontrolleras av kvinnor framträder 

också i survey-resultat. Genevieve Knupfer (1964) studerade San 

Fransisco-området, och upptäckte att kvinnor i högre grad än män 

värnade om strikta sociala normer beträffande dryckesfrekvens, mängd 

och berusning. Båda könen ansåg att det var värre om en kvinna 

drack för mycket än om en man gjorde det. Liknande resultat erhölls i 

en studie i staten Washington. "I alla socialgrupper rapporterade båda 

könen större intolerans när det gällde kvinnors alkoholkonsumtion än 

när det gällde mäns alkoholkonsumtion." (Ridlon 1988). I Finland 

instämde 30 % av kvinnorna i åldern 18-64 år 1982 i påståendet 

"Kvinnors alkoholkonsumtion är mera förkastlig än mäns". År 1988 

hade procentsatsen sjunkit till 22. (Finnish Woman 1982 and 1988.) 

Även om alltså tendensen är sjunkande så finns det fortfarande en 

dubbelmoral i inställningen till kvinnors alkoholbruk. 

Medan kvinnors drickande ofta regleras genom självkontroll så tycks 

mäns drickande ofta regleras av andra familjemedlemmar. Enligt en 

studie av unga familjer i Finland och i Sovjetunionen (Holmila 1987), 

reagerar kvinnor på sina äkta mäns drickande även om männen inte 

dricker extremt ofta eller visar några tecken på alkoholism. Det här 

beteendemönstret är traditionellt, och har inlärts i barndomshemmet. 

Omvänt försöker de äkta männen sällan begränsa sina makars 

drickande. 

Arbetstyp och kvinnors drickande 

Kvinnors drickande påverkas av en mängd arbetsrelaterade faktorer, 

såsom position på arbetsmarknaden, socioekonomisk ställning och typ 

av arbete, t.ex. tidspress och tung arbetsbörda. Yrkesverksamma 

kvinnor har i regel större alkoholkonsumtion än icke-yrkesverksamma 

kvinnor, d.v.s. hemmafruar, studerande, arbetslösa och pensionärer 

(Johnson 1982; Fillmore 1984; Wilsnack et al. 1984; Ahlström 1985). I 

de fyra nordiska länderna är proportionen helnyktra kvinnor två eller tre 

gånger högre bland icke-yrkesverksamma än bland yrkesverksamma 

kvinnor (Järvinen & Ólafsdóttir 1986, 94). 

Kvinnliga tjänstemän dricker oftare än kvinnor i arbetarklassen. I 

Finland var andelen kvinnor som drack ofta, d.v.s. minst två gånger i 

veckan, 23 % bland högre tjänstemän, 12 % bland lägre tjänstemän, 5

155 

% bland arbetare och 2 % bland jordbrukare år 1984. Andelen kvinnor 

som uppgav att de drack sig berusade åtminstone en gång i månaden 

varierade från fyra till sju procent i de olika socioekonomiska 

grupperna, den högsta andelen återfanns bland arbetare (Ahlström 

1985, 118-122.) 

Det är ett välkänt faktum att kvinnor och män utför olika typer av 

arbete: arbetsmarknaden är klart könssegregerad. Ungefär hälften av 

alla yrkesverksamma finländska män och kvinnor arbetade år 1986 

inom yrken där 90-100 procent av medarbetarna var av samma kön. 

Ungefär 10 procent av båda könen arbetade inom yrken där 

könsfördelningen var mera balanserad, mellan 40 och 60 procent. 

Endast sex procent av kvinnorna och fyra procent av männen arbetade 

inom yrken där andelen medarbetare av deras eget kön låg under 20 

procent. (Kauppinen-Toropainen et al. 1988; Kauppinen-Toropainen et 

al. 1989.) Situationen är liknande i de övriga nordiska länderna 

(Women and Men in the Nordic Countries 1988). 

Många yrken är så dominerade av det ena könet att könsmässiga 

stereotypier uppkommit. Exempel på könsstereotypa kvinnliga yrken 

finns inom undervisning, omsorg och kontorsarbete, medan tekniker, 

chef, ingenjör och poliskonstapel är exempel på könsstereotypa 

mansdominerade yrken (Kauppinen-Toropainen 1987). Det finns en 

del tvärkulturella olikheter gällande könssammansättningen inom olika 

yrken, t.ex. är tandläkaryrket kvinnodominerat i Finland men 

mansdominerat i många andra västländer. Generellt är dock 

könssegreringen i arbetslivet påfallande likadan från land till land 

(Women and Men in the Nordic Countries 1988; Gutek 1985). 

Det är på många sätt fördelaktigt för kvinnor att arbeta tillsammans 

med män. De får högre lön och bättre arbetsvillkor än då de arbetar på 

enkönade arbetsplatser (Kauppinen-Toropainen et al. 1988). Men det 

finns även negativa sidor. Människor som befinner sig i 

minoritetsställning i arbetslivet då det gäller kön betraktas ofta som 

avvikare/"symbolpersoner" (tokens) (Kanter 1977). De kan uppleva sin 

situation som besvärlig eftersom majoriteten tenderar att behandla 

dem som utomstående eller som representanter för sitt kön snarare än 

som enskilda individer. De är ofta utsatta för speciell uppmärksamhet 

eller sexuellt trakasseri (MacKinnon 1979; Gutek 1985; Högbacka et al. 

1987; Kauppinen-Toropainen 1987; Haavio-Mannila et al. 1988; 

Kauppinen-Toropainen et al. 1989). Kvinnor på manligt dominerade 

arbetsplatser är ofta tvungna att arbeta i en omgivning som de finner

156 

förödmjukande. Kvinnor som varit objekt för sexuellt trakasseri och 

som omges av nakenbilder på arbetsplatsen har många symptom på 

stress och låg tillfredsställelse med arbetet (Haavio-Mannila 1988). Ett 

ökat alkoholbruk kan då fungera som ett sätt att klara av stressen. 

Enligt nya nordiska studier konsumerar kvinnor som arbetar inom 

mansdominerade yrken och på mansdominerade arbetsplatser mera 

alkohol än kvinnor som arbetar inom kvinnodominerade yrken eller på 

kvinnodominerade arbetsplatser (Haavio-Mannila 1987; Hammer & 

Vaglum 1989; Haavio-Mannila et al. 1990). Könssammansättningen 

har inga motsvarande effekter på männens dryckesmönster. Detta har 

kommenterats på följande sätt: "Det finns ett klart samband mellan typ 

av arbetsplats och alkoholkonsumtion, men sambandet är olika för 

män och kvinnor. Det faktum att kvinnor inom mansdominerade yrken 

konsumerar mera alkohol än kvinnor i traditionella kvinnliga yrken kan 

vara ett resultat av arbetskulturens inflytande. Det kan emellertid även 

bero på variationer i rekryteringen; olika slag av kvinnor rekryteras till 

olika slag av yrken. För att kunna utforska dessa samband bättre 

behöver man longitudinella data om personlighet, familjeförhållanden 

och socialt nätverk". (Hammer & Vaglum 1989, 14). 

Sambandet mellan kvinnors dryckesvanor och könsspecifikt arbete har 

också kommenterats av Paula B. Johnson (1982, 95): "Medan många 

kvinnor finner en enorm tillfredsställelse i icke-traditionella roller, 

återstår dock det faktum, att dessa kvinnor trots allt kan uppleva större 

stress på grund av traditionella förväntningar samt på grund av att 

samhället i huvudsak är inriktat på kvinnor i traditionella roller. Dessa 

stressfaktorer kan förorsaka ett ökat alkoholbruk och högre grad av 

alkoholmissbruk. Ökat drickande kan naturligtvis också bero på att 

kvinnor i icke-traditionella roller anpassar sig till den uppsättning av 

normer som gäller bland kollegerna". 

Det finns två viktiga begrepp i Johnsons diskussion om kvinnors 

drickande. Hon menar att kvinnors drickande kan vara relaterat till 1) 

ett speciellt slag av stress och/eller 2) anpassning till en annorlunda 

uppsättning av normer i icke-traditionella arbetsroller. I fortsättningen 

kommer jag att använda termerna "avvikarstress" och 

"kamratinflytande" då jag hänvisar till dessa fenomen. 

Viktiga närstående och kvinnors drickande

157 

Enligt finländska studier (Simpura 1985, 96) är det ovanligare att 

kvinnor dricker ensamma än att män gör det. Detta kan tolkas på tre 

sätt: (1) kvinnor betraktar det att dricka ensam som ett tecken på 

alkoholproblem, (2) kvinnor är mera sällskapliga än män och (3) att 

dricka ensam är ett tecken på problemdrickande som är mera typiskt 

för män än för kvinnor. 

Betydelsen av närstående, d.v.s. familjemedlemmar, vänner, 

arbetskamrater och andra kolleger samt sociala nätverk för 

dryckesbeteendet har påvisats tidigare (t.ex. Allardt 1957; Bruun 1959; 

Skog 1983; Keil 1978; Haavio-Mannila 1981; Wilsnack et al. 1984; 

Hilton 1987; Holmila 1987; Kaprio et al. 1987). Sällskapligt drickande 

(som uttryck för vänskap, för att fira speciella tillfällen, i samband med 

måltider) är en viktig del av kvinnors "normala" eller vardagliga 

alkoholkonsumtion. Däremot har kvinnor som är problemdrickare anfört 

psykologiska skäl (t.ex. känsla av maktlöshet, otillräcklighet, att inte ha 

kontroll över sig själv, blyghet och ilska) eller eskapistiska skäl (t.ex. 

depression, ensamhet, under press) till sin rikliga alkoholkonsumtion 

(Beckman & Bardsley 1981). 

Mooney et al. (1987) fann i sin studie av ungdomar vid ett college i 

USA att manliga studerande, som drack ofta, förväntade sig att 

drickandet skulle leda till flera sociala och fysiska nöjen, allmänna 

positiva förändringar och större sexuell njutning. Bland de kvinnliga 

studerandena, som drack ofta, fanns däremot stora förväntningar på 

att alkoholen skulle lindra spänningstillstånd och social ångest. 

Kvinnor tycks inte dricka som en reaktion på otillfredställande 

äktenskapliga förhållanden. I Finland och i Sovjetunionen dricker unga 

gifta män oftare än kvinnorna för att uttrycka känslor och 

otillfredsställelse. Stor alkoholkonsumtion var sålunda bland männen 

förenad med subjektivt missnöje med äktenskapet, familjegräl och 

otillfredsställande fritid, medan detta inte var fallet för kvinnorna 

(Holmila 1987). 

Enligt en studie av kvinnors dryckesmönster i mans- och 

kvinnodominerade yrken (Haavio-Mannila et al. 1990) fanns det inget 

samband mellan civilstånd och kvinnors drickande. Däremot fanns det 

vissa skillnader i dryckesmönster mellan kvinnor med och utan barn. 

Inom mansdominerade yrken använde barnlösa kvinnor alkohol som 

en mekanism för att klara av stress betydligt oftare än kvinnor med 

barn. Både traditionella och moderna könsroller inom den biologiska

158 

och sociala reproduktionen begränsar möjligheterna att kombinera 

moderskap och drickande. 

Kollegers och arbetskamraters inflytande på kvinnors dryckermönster 

har inte utforskats i någon större utsträckning. Michael E. Hilton (1987) 

har rapporterat några resultat som tyder på att alkoholen har fått allt 

större betydelse i arbetsrelaterade sociala situationer både bland 

kvinnor och män. Två nordamerikanska survey-undersökningar från 

åren 1964 och 1984 inkluderade frågor om huruvida alkohol 

serverades vid fyra slag av sociala tillställningar: tillställningar med 

arbetskamrater, grannar, kyrkobesökare, och nära vänner. Den största 

förändringen i förväntat alkoholbruk från 1964 till 1984 fann man vid 

tillställningar med arbetskamrater. Andelen respondenter som menade 

att alkohol serverades vid åtminstone hälften av dessa tillställningar 

ökade från 41 procent till 56 procent bland män, och från 32 till 53 

procent bland kvinnor. Alkohol serverades oftare vid sociala 

tillställningar med arbetskamrater än med nära vänner, grannar eller 

med bekanta som man gick till kyrkan med. Enligt Hilton var 

"arbetsplatstillställningar" den forskningsmässigt sett intressantaste 

bland de fyra situationerna och han efterlyste mera forskning på detta 

område. Bl.a. föreslog han att man borde undersöka (1) om de 

arbetskamrater som respondenten drack tillsammans med var nära 

vänner eller snarare endast bekanta, (2) i vilken mån dryckestillfällena 

var relaterade till arbetsuppgifter (t.ex. representation), (3) om 

grupperna av medarbetare var av samma kön eller blandade sällskap 

och (4) om deltagarna var av samma eller olika status (Hilton 1987, 

495). 

Manliga kollegers inverkan på kvinnors drickande är ett exempel på 

Hiltons sammankomst av typ 3. Är kvinnor benägna att tillägna sig 

manliga dryckesmönster då de arbetar tillsammans med män? Sker 

det en konvergens mellan manliga och kvinnliga dryckesvanor när den 

formella och informella interaktionen mellan män och kvinnor ökar på 

arbetsplatserna? Imiterar kvinnor på mansdominerade arbetsplatser 

det manliga dryckesmönstret för att få tillträde till informella 

mansdominerade nätverk? 

Betydelsen av de sociala kontakterna på arbetsplatsen och i familjen 

för kvinnors drickande granskas i denhär artikeln ur tre synvinklar. 

1. Kvinnors drickande antas vara sammanlänkat med 

könssammansättningen på arbetsplatsen. Kvinnor som arbetar 

med män förmodas dricka mera än de som arbetar med kvinnor.

159 

Detta antas bero på "kamratinflytandet", påverkan av viktiga 

närstående och/eller av 'avvikarstressen". 

2. Sambandet mellan kvinnors civilstånd och alkoholbruk granskas 

för att testa hypotesen om att kvinnor påverkas av manliga 

kontakter i familjen. Gifta eller sammanboende kvinnor förväntas 

dricka mera än ensamstående kvinnor. 

3. Kvinnors särställning i den biologiska och sociala reproduktionen 

förmodas ha ett samband med deras alkoholkonsumtion. Det 

antas att mödrar dricker mindre än kvinnor utan barn. 

MATERIAL 

Det empiriska materialet är hämtat ur den enkätundersökning som 

presenteras i Marja Holmilas artikel i denna publikation. 

Respondenternas antal är 3531 kvinnor i åldern 24-60 år. 

Beroende variabel i denna analys är dryckesfrekvensen, som mättes 

med frågan: "Dricker du alkohol (även ett glas öl): 

1 dagligen, 

2 ett par gånger i veckan, 

3 en gång i veckan, 

4 ett par gånger i månaden, 

5 ungefär en gång i månaden, 

6 ungefär en gång varannan månad, 

7 3-4 gånger om året, 

8 en gång om året eller mer sällan, eller 

9 jag dricker inte alkohol?" 

Observera att dryckesfrekvensen är det enda måttet på 

alkoholkonsumtion i denna artikel och att analysen i det avseendet 

avviker från Marja Holmilas bidrag som utgår från problematiskt 

alkoholbruk (jfr Marja Holmilas artikel). 

RESULTAT

160 

Inverkan av kolleger 

Kvinnor som på arbetsplatsen delar arbetsuppgifter med män 

använder signifikant oftare alkohol än kvinnor som arbetar med andra 

kvinnor. Medelfrekvensen för drickande (beräknat på basen av de ovan 

givna koderna 1-9, där höga värden betyder låg frekvens av drickande) 

var 3,4 för kvinnor som arbetade enbart eller mest med män (N=226), 

3,9 för kvinnor som arbetar på könsmässigt sett balanserade 

arbetsplatser (N=631), 4,1 för kvinnor som mest arbetar med kvinnor 

(N=1005), 4,2 för kvinnor som arbetar enbart med kvinnor (N=796), 

och 4,4 för kvinnor utan kolleger som utför samma arbetsuppgifter 

(N=203). 

Resultaten i denna survey - liksom i många andra studier - visar att 

kvinnor med högre utbildning, socioekonomisk status och inkomst 

dricker oftare än kvinnor med lägre utbildning, status och inkomst. 

Sambandet mellan arbetsplatsens könssammansättning och kvinnligt 

alkoholbruk förblir det samma när utbildning, socioekonomisk status 

och inkomst tas i beaktande (figurerna 1-3). Det enda undantaget finns 

i figur 2; kvinnor i lägre tjänstemannaställning som arbetar med män 

(N=42) dricker mera sällan än kvinnor i motsvarande yrken men med 

jämnare könssammansättning (=145). 

Hypotesen om att kvinnors drickande påverkas av mäns drickande 

och/eller av "avvikarstress" på arbetsplatsen får således starkt stöd.

161

162

163

Familjemedlemmarnas betydelse 

164 

Familjerelationer sammanhänger med lönearbetande kvinnors 

drickande på följande sätt: Gifta (eller samboende) kvinnor (N=835) 

dricker oftast (medelvärde 3,9), gifta kvinnor med barn hemma 

(N=1129) och ensamma kvinnor (N=541) dricker näst oftast 

(medelvärde 4,1), medan ensamförsörjare (N=196) dricker minst ofta 

(medelvärde 4,3). Att ha en man, dvs manligt sällskap hemma, men 

inte barn som man måste sköta, hänger således samman med att man 

ofta dricker alkohol. 

Den kombinerade effekten av könssammansättning på arbetsplatsen 

och familjeförhållanden kan utläsas ur figur 4. De visar att gifta, 

barnlösa kvinnor som arbetar enbart med eller mest med män 

använder alkohol relativt ofta (medelvärde 3,2, N=62). I denna grupp 

kan man se kamratinflytandet av män i två olika roller: som kollega och 

som familjemedlem, och vidare, att barn begränsar kvinnors drickande. 

Det enda undantaget från den generella trenden att kvinnor dricker 

oftare när andelen manliga kolleger ökar kan också utläsas ur figur 4. 

Ensamförsörjare dricker mycket sällan: medelvärdet är 5,4. Detta kan 

bero att respondenterna är få; N är bara 14. 

Mannens inverkan på hustruns alkoholbruk framgår ur figur 5 som ger 

uppgifter om de gifta kvinnornas dryckeskompanjoner. Kvinnor som 

arbetar på mansdominerade arbetsplatser dricker oftast, medan de 

som arbetar på kvinnodominerade arbetsplatser eller utan kolleger 

dricker mest sällan, oavsett vem de vanligen dricker med (alltid 

tillsammans med maken, oftast tillsammans, både tillsammans och 

utan, och utan maken). Kvinnor, som vanligen eller då och då dricker 

med sina män, har ett mer frekvent alkoholbruk än kvinnor som aldrig 

dricker med sina män. 

Äktenskaplig tillfredsställelse tycks inverka på kvinnors alkoholbruk 

(figur 6). Lyckligt gifta kvinnor har ett mer frekvent alkoholbruk än 

olyckligt gifta. Graden av äktenskaplig lycka har ingen inverkan på 

sambandet mellan könssammansättningen på arbetsplatsen och 

kvinnors alkoholbruk.

165

166

167

Vänners inverkan 

168 

Inverkan av andra närstående än kolleger och familjemedlemmar 

studerades också. Kvinnor som inte har några verkligt nära vänner 

(frånsett familjemedlemmar) använder alkohol mycket mer sällan 

(medelvärde 5,0, N=208) än de som har nära vänner (medelvärden: en 

vän 4,2, N=230; två vänner 4,0, N=676; tre eller flere vänner 4,0, 

N=1684). 

Den kombinerade effekten av socioekonomiska faktorer och 

närstående 

Den relativa effekten av närstående - kolleger, familjemedlemmar och 

vänner - och några socioekonomiska faktorer - utbildning, 

socioekonomisk status eller deltagande i arbetslivet samt inkomst - på 

kvinnors drickande studerades med hjälp av en MCA-analys (Multiple 

Classification Analysis). Analysen utfördes först för dem som deltar i 

arbetslivet och därefter för dem som är gifta eller sammanboende. 

Tio procent av variationen i alkoholbruk bland kvinnor som deltar i 

arbetslivet förklarades av sex variabler: att ha hög utbildning, manliga 

kolleger, hög inkomst, att vara gift, att inte ha barn, att ha nära vänner 

(tabell 1). Utbildning, inkomst, nära vänner och att vara gift hade större 

effekt på kvinnligt alkoholbruk än kollegers kön eller det att man inte 

hade barn hemma. Men också inverkan av de två sistnämnda 

faktorerna var statistiskt sett signifikant då inverkan av de övriga 

variablerna kontrollerades. 

Tolv procent av alkoholbruket för dem som var gifta kunde förklaras av 

en modell som inehåller sex variabler: utbildning, deltagande i 

arbetslivet, inkomst, frånvaro av barn samt att man har nära vänner 

och ett lyckligt äktenskap (tabell 2). Utbildning, inkomst, nära vänner 

och frånvaro av barn var synnerligen klart relaterade till kvinnligt 

alkoholbruk, men även deltagande i arbetslivet och äktenskaplig lycka 

var statistiskt signifikanta faktorer.

169 

Tabell 1 Dryckesfrekvens för förvarvsarbetande kvinnor enligt 

utbildning, kollegernas kön, inkomst, barn, vänner och 

samboende. Justerade avvikelser från medelvärdet, eta och 

beta i MCA-analys. Höga värden avser låg dryckesfrekvens. 

Medelvärde 4.07 

N Justerade Eta 

avvikelser 

Beta 

Utbildning 

Folk-, grund- eller 

mellanskola 464 .71 

Yrkesskola eller 

gymnasium 788 .14 

Högre yrkesutbildning 1062 - .28 

Universitet 484 - .29 

Kollegernas kön 

Inga kolleger 198 .20 

Enbart kvinnor 780 .01 

Majoriteten kvinnor 981 .07 

Män och kvinnor 617 - .05 

Män 222 - .37 

Inkomst, FMk 

Mindre än 7000 1122 .31 

7000 - 9999 1066 - .09 

10000 och över 610 - .40 

Barn 

Nej 1484 - .09 

Ja 1314 .10 

Vänner 

Inga 208 .76 

En 230 .03 

Två 676 - .06 

Tre eller mera 1684 - .08 

Sambor 

Nej 973 .22 

Ja 1825 - .11 

Modellen förklarar 10,0 % procent av variansen. 

.25 .18*** 

.12 .06* 

.22 .14*** 

.02 .05* 

.13 .11*** 

.06 .08***

170 

Tabell 2 Dryckesfrekvens för samboende kvinnor enligt utbildning, 

inkomst, barn, vänner och äktenskaplig lycka. Justerade 

avvikelser från medelvärdet, eta och beta i MCA-analys. 

Höga värden avser låg dryckesfrekvens. 

Medelvärde 4.05 

Justerade Eta Beta 

N avvikelser Beta 

Utbildning 

Folk-, grund- eller 

mellanskola 361 .78 

Yrkesskola eller 

gymnasium 589 .17 

Högre yrkesutbildning 746 - .30 

Universitet 351 - .45 

Förvärvsarbetande 

Nej 338 .22 

Ja 1709 - .04 

.27 .21*** 

.09 .05* 

Inkomst, FMk 

Mindre än 7 000 939 .24 

7 000 - 9 999 716 - .06 

10 000 och över 392 - .47 

.23 .13*** 

Barn 

Nej 896 - .19 

Ja 1151 .15 

.06 .08*** 

Vänner 

Inga 177 .70 

En 171 .02 

Två 505 - .04 

Tre eller mera 1194 - .09 

.14 .11*** 

Äktenskaplig lycka 

Mycket lyckligt 855 - .03 

Ganska lyckligt 933 - .07 

Inte lyckligt 259 .32 

.10 .06* 

Modellen förklarar 11,7 % procent av variansen.

SLUTSATSER 

171 

Vi antog att kvinnor som utför liknande arbetsuppgifter som sina 

manliga kolleger börjar dricka oftare som en följd av "kamratinflytande" 

eller "avvikarstress". 

Arbetsplatsens könssammansättning är inte den enda 

arbetsplatsrelaterade faktorn som inverkar på kvinnors 

dryckesfrekvens. Utbildning, socioekonomisk status och inkomst 

påverkar kvinnors alkoholbruk. Sambandet mellan kvinnors drickande 

och dessa faktorer studerades samtidigt. Resultaten visar att 

könssammansättningen på arbetsplatsen är en signifikant förklarande 

faktor för kvinnligt alkoholbruk oberoende av kvinnornas 

socioekonomiska status. 

Det föreligger ett linjärt samband mellan kvinnors dryckesfrekvens och 

arbetsplatsens könssammansättning, då den sistnämnda mäts med en 

fyra punkts skala: enbart kvinnor, mest kvinnor, både kvinnor och män, 

mest eller enbart män. Kvinnor som arbetade ensamma eller delade 

arbetsuppgifter med andra kvinnor drack mest sällan medan de som 

arbetade i en helt manlig arbetsmiljö drack oftast. 

För att tolka resultaten kan man hänvisa till imitation/påverkan av 

viktiga närstående. Kvinnor som arbetar med män efterliknar deras 

dryckesvanor för att av männen accepteras som jämbördiga kolleger. 

Män tycks däremot inte behöva efterlikna kvinnor, som i samhället är 

underordnade dem. Så som jag tidigare har visat (Haavio-Mannila 

1987), har varken yrkesgruppens eller arbetsplatsens 

könssammansättning någon effekt på mäns dryckesmönster. 

Att leva med en man ökar också kvinnans alkoholkonsumtion. Gifta 

kvinnor som arbetar med män dricker oftast. Det att man har manliga 

modeller både hemma och på arbetsplatsen tycks alltså ha en dubbel 

effekt på kvinnors konsumtionsmönster. Moderskap begränsar kvinnligt 

alkoholbruk, kanske beroende på de djupt rotade könsroller som 

kontrollerar den biologiska och sociala reproduktionen. 

Vad kan vi utgående från dessa resultat vänta oss av framtiden? 

Kommer kvinnor i sitt dryckesbeteende att bli som män om de arbetar i 

mansdominerade yrken eller om de i sitt arbete har daglig kontakt med 

män? En viss konvergens i de kvinnliga och manliga dryckesmönstren

172 

kan säkert förväntas i framtiden. Kvinnor kommer sannolikt att ta över 

en del av de manliga dryckesmönstren när de i allt större antal inträder 

på mansdominerade arbetsplatser. Men det finns också tecken på att 

män till följd av ökat hälsomedvetande i större utsträckning börjar ta 

efter mera kvinnligt präglade dryckesvanor. 

Översättning från engelska: Samuel Reuter 

REFERENSER 

Ahlström, S. (1985): Naisten alkoholinkäyttö (Kvinnornas 

alkoholkonsum- 

tion). Ingår i: J. Simpura (red.), Suomalaisten juomatavat (Den finska 

dryckesvaneundersökningen). Alkoholitutkimussäätiön julkaisuja 34 

(Stiftelsens för alkoholforskning publikationsserie, nr 34). Jyväskylä: 

Gummerus Oy. 

Allardt, E. (1957): Drinking norms and drinking habits. Ingår i: E. Allardt 

et al. (red.), Drinking and Drinkers. Alcohol Research in Northern 

Countries. Helsinki: The Finnish Foundation for Alcohol Studies. 

Beckman, L.J. & Bardsley, P.E. (1981): The perceived determinants 

and consequences of alcohol consumption among young women 

heavy drinkers. The International Journal of the Addictions 16: 75-88. 

Bruun, K. (1959): Drinking Behaviour in Small Groups. Helsinki: The 

Finnish Foundation for Alcohol Studies. 

Fillmore, K.M. (1984): When angels fall. Ingår i: S.C. Wilsnack & L.J. 

Beckman (red.), Alcohol Problems in Women. New York och London: 

The Guilford Press. 

Finnish Woman 1982 and 1988. Material från opublicerade 

undersökningar gjorda av det finska A-lehdet Oy. 

Gutek, B. (1985): Sex and the Workplace. San Francisco & London: 

Jossey-Bass Publishers.

173 

Haavio-Mannila, E. (1981): Afternoon dances: Drinking contexts for 

women. Ingår i: T.C. Harford & L.S. Gaines (red.), Social Drinking 

Contexts. National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism, 

Research Monograph No. 7, Washington, D.C.: U.S. Government 

Printing Office. 

Haavio-Mannila, E. (1987): Alkohol, arbete och familj - en jämförelse 

mellan män och kvinnor. Ingår i: Alkoholbruk och dess konsekvenser. 

NAD-publikation nr 15. Helsinki: Yliopistopaino. 

Haavio-Mannila, E., Kauppinen-Toropainen, K. & Kandolin, I. (1988): 

The effect of sex composition of the workplace on friendship, romance, 

and sex at work. Ingår i: B.A. Gutek, A.H. Stromberg & L. Larwood 

(red.) Women and Work - An annual Review 3. Newburg Park: Sage. 

Haavio-Mannila, E. (1988): Työpaikan rakkaussuhteet 

(Kärleksförhållanden på arbetsplatser). Helsinki: WSOY. 

Haavio-Mannila, E., Kauppinen, K. & Kandolin, I. (1989): Naisten 

juomatavat mies- ja naisvaltaisilla aloilla (Kvinnliga dryckesmönster 

inom mans- och kvinnodominerade yrken). Alkoholipolitiikka 54, 6, 

280-296. (Engelsk version: Women's drinking patterns in male- and 

female-dominated occupations. Manuskript för: The International 

Journal of the Addictions, 1990.) 

Hammer, T. & Vaglum, P. (1989): The increase in alcohol consumption 

among women: A phenemenon related to accessibility or stress? A 

general population study. British Journal of Addiction. 

Hilton, M.E. (1987): The presence of alcohol in four social situations: 

Survey results from l964 and l984. The International Journal of the 

Addictions 22: 487-495. 

Holmila, M. (1987): Young families and alcohol use in Finland and the 

Soviet Union. Contemporary Drug Problems 11: 649-672. 

Högbacka, R. et al. (1987): Sexual Harassment. Helsinki, Ministry of 

Social Affairs and Health, Equality Reports, Series E: Abstracts, 

2/1987.

174 

Johnson, P.B. (1982): Sex differences, women's roles and alcohol use: 

Preliminary national data. Journal of Social Issues 38: 93-116. 

Järvinen, M & Ólafsdóttir, H. (1986): Kvinnors dryckesmönster. Ingår i: 

M. Järvinen & A. Snare (red.): Kvinnor, alkohol och behandling: en 

nordisk antologi. NAD-publikation nr. 13. Helsinki: Yliopistopaino. 

Kanter, R.M. (1977): Men and Women of the Coroporation. New York: 

Basic Books. 

Kaprio, J. et al. (1987): Genetic influences on use and abuse of 

alcohol: A study of 5638 adult Finnish twin brothers. Alcoholism: 

Clinical and Experimental Research 11: 349-356. 

Kauppinen-Toropainen, K. (1987): Ainokaiset työyhteisössä: 

haastattelu- 

tutkimus työn sukupuolenmukaisen eriytymisen vaikutuksista 

työtyytyväisyyteen, psyykkiseen uupumukseen ja stressiin (Avvikare på 

arbetsplatsen: en intervjuundersökning om differentiering enligt kön på 

arbetsplatser och dess inverkan på arbetstillfredsställelse, psykisk 

utmattning och stress). Helsinki: Työterveyslaitos (Institutet för 

Arbetshygien), 12, IV, 229. Työ ja ihminen. Lisänumero 1987, 1. 

Kauppinen-Toropainen, K., Kandolin, I. & Haavio-Mannila, E. (1988): 

Sex segregation of work in Finland and the quality of women's work. 

Journal of Organizational Behavior 9: 15-27. 

Kauppinen-Toropainen, K., Haavio-Mannila, E. & Kandolin, I. (1989): 

Who Benefits from Working in Non-Traditional Work Roles - Interaction 

Patterns and Quality of Worklife. Acta Sociologica 32, 4, 389-403. 

Keil, T.J. (1978): Sex role variations and women's drinking. Journal of 

Studies on Alcohol 39: 859-868. 

Knupfer, G. (1964): Female drinking patterns. Selected Papers 

Presented at the Fifteenth Annual Meeting of the North American 

Association of Alcoholism Programs. Washington, D.C.: NAAAP. 

MacKinnon, C. (1979): Sexual Harassment of Working Women: A 

Case of Sex Discrimination. New Haven, Conn.: Yale University Press.

175 

Mooney, D.K. et al. (1987): Correlates of alcohol consumption: Sex, 

age, and expectancies relate differentially to quantity and frequency. 

Addictive Behaviors 12: 235-240. 

Ridlon, F.V. (1988): A Fallen Angel. The Status in Insularity of the 

Female Alcoholic. London & Toronto: Associated University Press. 

Simpura, J. (1985): Alkoholin vuosikulutus ja sen jakautuminen (Årlig 

alkoholkonsumtion och dess fördelning). Ingår i: J. Simpura (red.), 

Suomalaisten juomatavat (Den finska dryckesvaneundersökningen). 

Alkoholitutkimussäätiön julkaisuja 34 (Stiftelsens för alkoholforskning 

publikationsserie, nr 34). Jyväskylä: Gummerus Oy. 

Skog, O.-J. (1983): The Collectivity of Drinking Cultures: A Theory of 

the Distribution of Alcohol Consumption. Oslo: Statens Institutt for 

Alkoholforskning (SIFA), Stencilserien 64. 

Wilsnack, R., Wilsnack & Klassen, A.D. (1984): Women's drinking and 

drinking problems: Patterns from a l981 national survey. American 

Journal of Public Health 74: 1231-1238. 

Women and Men in the Nordic Countries. Facts on Equal Opportunities 

1988. Stockholm: Nordic Council of Ministers, l988.

176 

Kvinnor och män i AA och Al- 

Anon 

Pia Rosenqvist, Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning 

(NAD), Annegatan 29 A 23, SF-00100 Helsingfors 

INLEDNING 

Mycket har skrivits om vad kön är och vad det har för betydelse. 

Simone de Beauvoirs uppfattning om att man inte föds till man eller 

kvinna utan att man blir det, man utvecklas till det, är ett av de mest 

välkända och citerade uttrycken för kön. Det är då fråga om en social 

process, ett socialt kön snarare än ett biologiskt. Könsfrågor och 

könets betydelse har oftast intresserat kvinnliga, feministiskt 

inspirerade forskare. För kön används numera det engelska begreppet 

"gender" som i sin tur ofta översatts till socialt kön. Övergången är inte 

bara terminologisk utan har också inneburit att man bytt perspektiv i 

forskningen - kvinnor betraktas inte som en separat kategori, i stället 

framhävs betydelsen av relationerna mellan könen både i 

könsutvecklingen och i könsmässiga uttrycksformer. 1 Ann Oakley 

(1989) har påpekat att könsforskningen numera utgör ett rumsrent 

område för all sociologisk forskning och uttrycket "gender research" nu 

används allt oftare istället för t.ex. kvinnoforskning eller t.o.m. 

feministisk forskning. 

1 På sistone har den tidigare klart framhävda distinktionen mellan 

biologiskt och socialt kön också kritiserats (se t.ex. Connell 1987; Davies 

1990). Davies påpekande kan citeras: "sex, once understood as physical 

(meaning natural) and gender, once understood as social, are no longer 

able to be divided in this way since the physical can be shown to be largely 

socially constructed. I have thus merged sex and gender into the one term 

"sex/gender" to make it clear that there is nothing in the gender order that is 

unequivocally 'natural'" (fotnot s. 501).

177 

Också i det internationella forskningsprojektet om AA-rörelsen har 

könsperspektivet tagits upp. 2 Projektet syftar till en jämförande analys 

av AA som en social rörelse, det försöker förstå hur AAs program 

finner gensvar i olika kulturer och hur AAs aktiviteter formas i olika 

sociala förhållanden. Hur kunde då könsrelationer utforskas i AA? 

Könsforskningen är aktiv och det finns många författare, forskare och 

olika traditioner man kunde hänvisa till ifråga om könets innebörd och 

betydelse. I dethär sammanhanget vill jag gärna citera Hanne Haavind 

som gett mig många vinkar om hur könsrelationerna inom AA kunde 

betraktas: "Kjønn sorterer alle mennesker i to sosiale kategorier. 

Sorteringskriteriet er biologiskt, men det er starten på en prosess der 

alle blir gutt eller jente, mann eller kvinne, for andre, for så i neste 

omgang å bli det for seg selv. Kjønn er ikke noe man har, og det er 

ikke bare en kategori man tilhører, men det er det man er..... Kjønn blir 

også ramme for tolkning av handlinger. Denna rammen er internalisert 

gjennom hele oppveksten, og derfor oppleves det ikke som to slags 

rammer som like mennesker førståes ut fra, som to forskjellige slags 

mennesker som prøver å finne hverandre i felles opplevelser.." 

(Haavind 1982). 

Att vara kvinna innebär att vara underställd mannen - det är det mest 

förhärskande draget i relationen mellan män och kvinnor, vilket också 

understrukits av kvinnoforskningen. Men såsom Erving Goffman redan 

år 1977 påpekade då han skrev om det han kallade "sex-class" gäller 

det att beskriva hur maktrelationen förverkligas snarare än att 

konstatera att den finns: "the issue, then, is not that women get less, 

but under what arrangement this occurs and what symbolic reading is 

given to the arrangement" (Goffman 1977, 307). Kvinnoforskarna har 

beskrivit de uttryck maktaspekten tar sig idag - t.ex. inom arbetslivet 

eller hemma. Hanne Haavind har bl.a. konstaterat, att när hemarbetet 

delas jämnt mellan kvinnor och män betraktas inte detta som något 

naturligt - det är en gåva från mannen eller en eftergift till kvinnan, inte 

hennes rättighet (Haavind 1982). 

2 I ICSAA - International Collaborative Study on Alcoholics 

Anonymous - deltar forskare från åtta länder, bland dem Finland, Island, 

Sverige, USA, Polen, Schweitz, Mexico och Österrike.

178 

Den australiensiska sociologen R.W. Connell (1987) har för sin del 

utvecklat en teori om hur de samhälleliga könsrelationerna ser ut och 

skiljer mellan tre olika slag av strukturer: arbete (labour), makt (power) 

och det han kallar "cathexis" motsvarande det känslomässiga. Med det 

samhälleliga arbetet som en könssegregerande struktur avser Connell 

inte endast att arbetslivet är könssegregerat, utan att hela den 

samhälleliga produktionen, distributionen och konsumtionen är 

uppbyggd efter kön. Också hans diskussion om maktstrukturerna utgår 

ifrån att makten både är ett socialt förhållande och en samhällelig 

praktik. Med cathexis-strukturen avses de bärande principer genom 

vilka våra emotionella band är uppbyggda. De två mest grundläggande 

är dikotomin och motsatsparet kvinnligt och manligt, och 

parförhållandet som normen för den sexuella sfären. I sin bok 

analyserar Connell vilka uttryck dessa allmänna samhälleliga stukturer 

tar sig i olika sociala institutioner, av vilka familjen är en och av intresse 

för den vidare framställningen. 

Hemarbetets uppdelning efter kön är välkänt såväl i Finland som i 

andra länder. Även om t.ex. finska män i ökande utsträckning deltar i 

hemmets sysslor (inklusive barnavård) är deras insats, mätt med antal 

arbetstimmar, fortfarande bara hälften av kvinnornas. Svenska och 

norska undersökningar (Jalmert 1984; Moxness 1981 - citerade i 

Alanen 1989) har visat att då människor tillfrågas om orsakerna till 

denna skeva fördelning söker man dem inte i enskilda personers 

handlande. Vanligen finner man orsakerna i allmänna 

levnadsförhållanden - i mannens arbetsvillkor eller andra motsvarande 

yttre förhållanden som aktörerna själva inte kan påverka. Detta gäller 

både män och kvinnor. 

Forskningen om maktrelationerna inom familjen har enligt Connell ofta 

tagit en konventionell utgångspunkt enligt vilken makt definieras som 

inflytande på beslutsfattandet, men det finns förhållanden som tyder på 

att detta inte är tillräckligt. Haavind (1982), och andra med henne, talar 

om ett könskontrakt, ett för parterna dolt avtal som påverkar det sätt på 

vilket konflikter löses. Studier i familjevåld visar att ren fysisk styrka är 

viktigt i många familjer å ena sidan, å andra sidan vet vi också att 

emotionell utpressning kan ske även utan fysiskt våld och utan klara 

muntliga befallningar. Även de sexuella relationerna inom äktenskapet 

och familjen kan innehålla maktaspekter. Connell påpekar att dessa 

sexuella relationer inom familjen är föga utforskade men att det ser ut 

som om det i de flesta familjer är mannen som definierar de sätt på 

vilka sexualitet uttrycks. Rent allmänt kan också sägas att en kraftig

179 

obalans i maktförhållanden kan leda till att den svagare parten 

utvecklar en långt gående medgörlighet eller undfallenhet. Teorin om 

Oidipuskomplexet motsvarar i övrigt vår bild av de emotionella 

relationerna inom familjen. 

Det vilken form könsrelationerna tar sig och könens ställning enligt 

dessa tre dimensioner - arbete, makt, emotioner - är inte nödvändigtvis 

helt beroende av varandra. Det kan t.ex. vara så att hushållsuppgifter 

och arbete inom familjen är jämt fördelade mellan könen men att 

könsrelationerna vad gäller makt- och emotionella förhållanden 

uppvisar helt andra mönster. Detta innebär också att familjer kan 

utveckla en icke-traditionell delning av makt och arbete utan att de 

generella samhälleliga strukturerna skulle ha ändrats, enligt Connell. 

Kan då Connells tankar användas i en studie av könsrelationer inom 

AA? 

AA föddes inom medelklasskretsar i USA under 1930-talet och redan i 

början spelade alkoholisternas hustrur och familjer en stor roll för dess 

framgång. Också på ett annat sätt kan man uppfatta AA som ett 

familjesystem. AA, Al-Anon och Alateen var ursprungligen ordnade 

omkring familjeroller - AA var avsett för mannen/fadern, Al-Anon för 

hustrun/modern och Alateen för barnen i familjen. Uppkomsten av 

grupper för alkoholisters vuxna barn (ACOA eller ACA = Adult Children 

of Alcoholics) och speciellt det att kvinnor i större grad har gått in i AA 

har i viss grad gjort situation mera komplicerad. Men i själva verket 

drar många AA-medlemmar själva paralleller mellan AA och familj, en 

storfamilj, och för många kan man säga att AA ersätter familjen. 

Liksom inom familjen finns det inom AA flera olika relationer som vore 

intressanta studieobjekt för könsforskningen. Män och kvinnor inom AA 

umgås med varandra, med andra medlemmar i AA av samma eller 

olika kön än de själva. Både manliga och kvinnliga AA-medlemmar har 

att göra med icke-alkoholister, "andra familjemedlemmar" med vilka 

man i denhär studien avser medlemmar av Al-Anon, den rörelse som 

är till för alkoholisters anhöriga och vänner. Schemat inunder är avsett 

att visa vilka olika typer av relationer mellan kön och alkohol det kan 

vara fråga om. Jag har också ringat in de tre av totalt 10 olika 

relationstyper som denna uppsats i huvudsak handlar om. Jag är med 

andra ord i huvudsak intresserad av relationerna mellan manliga och 

kvinnliga AA-medlemmar (3: alkoholistmän och alkoholistkvinnor) men 

tar också upp relationerna mellan manliga AA-medlemmar och

180 

kvinnliga Al-Anon medlemmar (4) liksom mellan kvinnliga AAmedlemmar 

och manliga Al-Anon medlemmar (6). 

Schema 1 Olika typer av relationer mellan könen i AA och Al-Anon 

Man Kvinna 

Alkoholist Icke-alk Alkoholist Icke-alk 

Alkoholist 1 2 3 4 

Man 

Icke-alk 5 6 7 

Alkoholist 8 9 

Kvinna 

Icke-alk 10 

Jag skall sålunda i det följande försöka beskriva hur kön tar sig uttryck i 

AAs trossystem och interaktionssystem. Jag försöker i den följande 

diskussionen följa Connells uppdelning i tre strukturer. Även om 

projektet är internationellt begränsar jag mig här till data om och från 

Finland. 3 

3 Framställningen bygger på olika slag av data som insamlats inom 

projektet. Dels har projektet utformat enkäter för AA-möten och AAgrupper, 

dels har material insamlats via observationer och intervjuer med 

enskilda medlemmar. Likaså har AA litteratur utnyttjats. Datas riklighet och 

variation har inte endast att göra med projektets frågeställningar utan med 

drag i AA-rörelsen. AA har inga medlemsregister och ingen hierarkisk 

struktur. Alla AA-grupper är autonoma och därmed finns ingen instans som 

kunde sanktionera en dylik studie. Därför har projektgruppen understrukit 

betydelsen av kvalitativa data av olika slag som till stor del bygger på 

kontakter mellan enskilda forskare och AA-medlemmar i olika länder.

KVINNOR I FINSKA AA 

181 

AA startade i Finland år 1948 med klar manlig dominans - kvinnorna 

var dock med från början i egenskap av hustrur men inte som egentliga 

AA-medlemmar. I början av 1950-talet uppkom sedan sådana AAgrupper 

som inte tillät kvinnor att delta - inte för att de var kvinnor utan 

för att de inte var alkoholister. Då började kvinnorna etablera egna 

kontakter sinsemellan, alldeles som man gjort i USA: omkring AA 

bildades så småningom ett nät av anhörig- eller familjegrupper. Men 

det är viktigt att minnas att man den tiden talade om AAs kvinnor fast 

man i själva verket avsåg de manliga alkoholisternas hustrur, inte 

kvinnliga medlemmar i AA. Valet av begrepp avspeglar att det i 

sinnevärlden inte fanns eller det fanns väldigt få kvinnliga alkoholister. 

De finska anhöriggrupperna kallades ALVA, en förkortning av finskans 

alkoholisthustru. ALVA var relativt starkt och man kunde kanske säga 

att alkoholistkvinnorna i AA förblev i skuggan av alkoholisthustrurna. 

Denna bild har sin internationella motsvarighet. Appel (1991) visar t.ex. 

att det låg i både mäns och kvinnors intresse i USA under 1950- och 

60-talen att inte notera den alkoholiserade kvinnan, eftersom hon så 

starkt bröt mot den respektabilitet och det ansvar kvinnokönet stod för. 

Likaså har Johnson (1987) och Vourakis (1989) i sina beskrivningar av 

kvinnogrupper inom AA i USA påtalat hur svårt det var för kvinnor att 

bli bemötta som alkoholister, inte som hustrur till alkoholister. På 1960talet 

togs dock den kvinnliga alkoholisten upp som ett tema i finska AA 

och kvinnorna fick en kvot på två medlemmar i AAs ledning och t.o.m 

en kvinnlig ordförande är 1969. AAs kvinnliga medlemmar blev aktiva 

skribenter i AAs egen tidskrift och frågan om kvinnlig alkoholism togs 

upp. Också ALVA- eller hustrugrupperna organiserade sig, bildade en 

egen takorganisation, bytte namn till det neutralare Al-Anon, och 

började själv ge ut sin egen litteratur. 

Under 1980-talet uppkom AA-grupper eller AA-träffar för endast 

kvinnor om än i mycket begränsad utsträckning - och dylika existerar 

fortfarande. 

Är då AA dominerat av män? Visst finns det väldigt många ord med 

associationer till män - man talar om broderskaps- och bastukvällar, 

kamratföreningar, och många grupper har förvånansvärt maskulina 

namn - syftande på vild natur eller manuellt arbete: ödemarksgruppen, 

dundergruppen, tummåttsgruppen, björngruppen: allt detta från AAs 

historia och mäns praxis. Men AA har också som grundidé att man

182 

talar om sig själv och sina känslor vilket inte är vardagsmat i den finska 

manliga verkligheten. Majoriteteten av AAs medlemmar är naturligtvis 

män. Medan man i Finland har räknat ut att 10 % av 

storkonsumenterna år 1984 var kvinnor (Simpura 1987), så ingår i AAs 

grupper i Finland mellan 8-25 % kvinnliga medlemmar. De största 

siffrorna finns i tätorterna. Vid A-klinikerna (som till största del är 

kommunala öppenvårdsmottagningar) har kvinnornas andel av 

klientelet ökat successivt under 1980-talet, på vissa håll utgör de ca 20 

% av klienterna. Kvinnorna i AA förefaller sålunda att vara lika många 

som kvinnorna inom alkoholistvården i övrigt, och eventuellt flera än 

man kunde förvänta sig på basen av konsumtionssiffror. Sett ur det 

perspektivet är AA ingen ovanligt maskulin företeelse. 

Hur är det då med jämlikheten och arbetsdelningen inom AA? Enligt 

den gruppenkät som Klaus Mäkelä (1990 a) gjort i Finland för projektet 

har kvinnorna helt klart varit kortare tid i AA, dvs de har varit kortare tid 

nyktra. Trots detta har de relativt sett nästan lika mycket förtroende-, 

eller som man i AAs jargong talar om, serviceuppdrag som männen: 

som t.ex. att vara ordförande för möten, svara för litteraturanskaffning 

och -försäljning, hålla möten i sjukhus och fängelser, städa, koka kaffe 

mm. Eventuellt kunde man säga att kvinnorna kokar kaffe litet oftare 

än männen, och det syns också vid de större tillställningarna där 

dessutom alkoholisternas anhöriga, fortfarande till större del hustrur, 

medverkar. 

Kvinnor har också haft en relativt sett stark ställning i de ledande 

skikten i AA i Finland: tre gånger har kvinnor varit ordförande för hela 

AA, de har suttit med i dess ledning och en kvinna har också varit 

internationell kontaktperson - en syssla som värderas mycket högt. 

Sett över ett stort antal år har kvinnorna dock varit 

underrepresenterade i ledningen, i det som inom AA kallas dess 

"service". Kvinnorna har dessutom varit nästan helt osynliga i den del 

(en nämnd) av AA som sköter om ekonomin och AAs litteratur 

(utgivning) och som anses ha rätt stort inflytande i AA generellt sett. 4 

Internationellt sett är det dock klart att den finska kvinnans ställning i 

AA är bra och att AA i det avseendet följer de nordiska parlamentariska 

traditionerna. 

4 Andelen kvinnor i AAs nationella service organ har varierat väldigt 

mycket mellan olika år. Under ett antal år under 1960-talet var kvinnorna 

inte underrepresenterade i organet, men nog under 70- och 80-talen. Den 

nämnd som svarar för ekonomi och publikationer har mellan åren 1967-90 

haft bara 8 kvinnliga medlemmar av totalt 136.

183 

I övrigt följer AA inom sig inte någon parlamentarisk representativitet. 

Man brukar inte rösta utan vissa val avgörs med lott och i det flesta fall 

anmäler sig medlemmar frivilligt till olika sysslor. Det som i synnerhet 

understryks är rotation - en och samma person får inte sitta mer än en 

gång i en viss ställning. Dessa traditioner ökar eventuellt kvinnornas 

chanser till inflytande. 

När det gäller större sammankomster såsom t.ex. jubileumsfester eller 

för allmänheten och pressen avsedda informationstillfällen är den 

kvinnliga representationen anmärkningsvärt svag. Det har t.o.m. på 

mindre orter hänt att Al-Anons obligatoriska presentation fallit bort och i 

stället har någon manlig alkoholist framfört en hälsning. I detta 

avseende förverkligar AA, med eller mot sin vilja, den sedvanliga 

arbetsdelningen: männen sköter om offentligheten och kvinnorna hålls 

i den privata sfären. 

Det ovanstående stöds också av Iiris Aaltonens resultat (1990). Hon 

gjorde en innehållsanalys av AAs egen tidskrift 1952-1988 och visade 

att kvinnorna i ökande utsträckning bidrog med levnadshistorier och 

under de senaste åren t.o.m. i större uträckning än sin andel av 

medlemskapet. Däremot var de inte speciellt synliga i bidrag av andra 

slag: t.ex. i fråga om artiklar om AAs struktur, tolkningen av AAs 

program mm. Detta tyder på traditonella könsrelationer inom AA - 

männen tar sig an "viktiga" frågor såsom ekonomi och tolkningen av 

programmet, medan de kvinnliga medlemmarna nog deltar med 

skriverier, men håller sig till sina egna erfarenheter. I de muntliga 

framställningarna - i talet, som är hörnstenen i AAs sätt att verka (jfr 

Robinson 1979) - deltar kvinnorna. 

I AAs träffar eller möten "håller man inlägg" i tur och ordning men det 

är inte fråga om någon dialog. Det finns också andra typer av möten, 

men speciellt i Finland är dessa med roterande talturer de vanligaste 

(Mäkelä 1990 b). Kvinnan är i detta sammanhang jämställd med 

mannen - hon behöver inte tävla för att få sin taltur. Enligt vår 

mötesenkät (Mäkelä 1990 b) utnyttjade män och kvinnor på AA-möten 

sin möjlighet att tala nästan lika ofta och i själva verket var den lilla 

skillnaden som fanns mellan könen till kvinnornas fördel. Som första 

talare var kvinnorna dock ofta underrepresenterade. Att kvinnor har 

större rädsla för att tala offentligt brukar ofta föras fram också i AAlitteraturen 

(t.ex. påpekar Robinson 1979 att kvinnor mera sällan än 

män berättat sin livshistoria vid ett AA-möte) och det anges ofta som

184 

motiv för speciella kvinnogrupper. Vid möten som är gemensamma för 

AA och Al-Anon, talar många hustrur aldrig. 5 

Att tala, och vad det betyder för män och kvinnor, är kanske mera 

svårgenomträngligt än det vid den första anblicken verkar. 

Sociolingvistisk forskning har visat att män och kvinnor har olika sätt att 

uttrycka sig på och att språket också avspeglar köns- och 

maktrelationer. Sålunda har man hävdat att män ofta avbryter sina 

kvinnliga samtalspartners. Inom AA är detta praktiskt taget en 

omöjlighet - avbrott accepteras inte, ett påbud som det enligt våra 

observationer mycket sällan bryts emot. Deborah Tannen (1990) har i 

sin senaste bok försökt karaktärisera kvinnliga och manliga 

konversationsstilar och menar att kvinnorna vanligen använder ett 

slags "kontaktspråk" ("rapport" talk) medan männen koncentrerar sig 

på att få fram information - s.k. "report" talk. Att avbryta en annan har i 

dessa olika konversationsstilar olika betydelse - sålunda är t.ex. avbrott 

i form av små utrop eller bejakande huvudnickningar vanliga i den 

kvinnliga konversationsstilen. Vid AA-möten ägnar man sig inte åt 

vardaglig konversation, men å andra sidan avviker AA-talet både från 

den vanliga manliga och den vanliga kvinnliga stilen. För kvinnor kan 

det vara fråga om att i AA lära sig att tala länge utan synligt stöd 

utifrån, för män kanske i viss mån att lämna rapporterna åt sidan och 

tala om sig själva. Om så maktrelationer inte direkt avspeglar sig i AAtalet 

på detta sätt så kan de uttryckas på andra sätt. Att hänvisa till 

andra människor och till andra uppgifter kan vara ett sådant sätt: män 

tenderar att citera eller hänvisa till andra män, medan kvinnor hänvisar 

till båda könen (Devault 1990, Nordenstam 1990). Vid AA-möten är 

hänvisningar till tidigare talare snarare regel än undantag, men i vilken 

mån dylika verbala eller icke-verbala uttryck för auktoritet följer 

traditionella könsmönster ger projektets data oss än så länge ingen 

uppfattning om. 

Hur ser då AAs relationer ut då det gäller emotionalitet? Inte nog med 

att kvinnor i allmänhet har varit medlemmar kortare tid i AA än män, de 

har kanske haft en kortare dryckeskarriär och är/kan se yngre ut än 

5 I dethär sammanhanget bör nämnas att finska Al-Anon-möten 

praktiskt taget alltid är slutna, och avsedda endast för medlemmar. Etersom 

majoriteten av de anhöriga Al-Anon medlemmarna är kvinnor lyser män i 

praktiken med sin frånvaro - utom i det fall att de är dubbla medlemmar, 

dvs. både medlemmar i AA och i Al-Anon. I AA-jargong kallas dylika 

medlemmar ofta dubbelvinnare.

185 

männen (Schmidt et al. 1990). Intervjuer med kvinnor i AA visar att det 

att vara ung ofta innebär att kvinnor råkar ut för att inte bli tagna på 

allvar, något som framkommit i beskrivningar från USA tidigare under 

detta sekel (t.ex. Johnson 1987, Vourakis 1989). Ibland uppfattas inte 

detta som så allvarligt: 

"Männen i AA har nog alltid varit helt hyggliga mot mig. I början 

var det ju alltid detdär med "lilla flickan", "baby", de tog mig inte 

på allvar och de trodde nog jag var yngre än jag var. Men med 

tiden slutade de ju" (intervju, mars 1989). 

Unga kvinnliga nykomlingar kan också upplevas som sexuellt 

attraktiva: 

"O, ja, män surrar nog kring unga nykomlingar, det hör till 

sjukdomen. Jag kan riktigt känna hur det kliar i fingarna på mig 

när jag ser alla dem runt henne som jag är fadder för - hon har 

varit nykter bara sju dar." (intervju Sept. 26, 1989). 

I dethär sammanhanget är det kanske skäl att notera att inte endast 

kvinnor är föremål för sexuellt intresse å ena sidan, å andra sidan att 

AA generellt sett tillämpar synnerligen klara och entydiga sexuella 

normer. Nykomlingar skall skyddas, helst skall man inte inleda några 

nya relationer när man just blivit nykter - att upprätthålla nykterheten är 

nog så besvärligt; man uppmanar medlemmar att sköta sina sexuella 

förhållanden utanför AA mm. Men de kvinnliga berättelserna om 

sexuellt trakasseri och om att bli uppfattad som ett sexualobjekt i en 

situation som i sig inte vanligen förknippas med intima relationer är 

ändå många. Det begrepp som lanserats från arbetslivsforskningen, 

"token" eller avvikare, som avser enstaka kvinnor i manligt dominerade 

miljöer eller på manligt territorium är relevant här (jfr Elina Haavio- 

Mannilas artikel i denna bok men även Haavio-Mannila et al. 1989). 

"Tokens" blir ofta stressade, utsätts för sexuella närmanden och 

kamraterna ser henne alltid i första hand som kvinna, i andra eller 

tredje hand som en representant för ett yrke eller som en kollega. 

Detta har skett och sker naturligtvis också i AA: att kvinnliga AAmedlemmar 

i första hand setts som kvinnor, i andra hand som 

alkoholister. 

Kvinnorna i AA har naturligtvis också andra roller än den unga 

nykomlingens och novisens, t.ex. modersrollen. Men det intressanta är

186 

att många AA-medlemmar, både män och kvinnor, tycks utgå från att 

män och kvinnor verkligen är mycket olika. Sålunda är det helt 

accepterat att män och kvinnor inte kan förstå varandra i allt, hur 

mycket alkoholister de båda än är. 

Sålunda rekommenderar t.ex. AA att när en medlem väljer sig en 

fadder, en förtrogen med vilken han/hon går vidare i programmet, bör 

det vara någon av samma kön. En kvinnlig AA kan ha en Al-Anon 

kvinna som fadder. Kön går alltså i dethär fallet före alkoholen men 

exemplet visar också på att AA har ett mycket praktiskt inriktat 

program. För att sexuell attraktion inte skall förstöra programmet skall 

man undvika att ha en fadder av motsatt kön. Dessutom är det viktigt 

att faddern och den som har en fadder är så lika varandra som möjligt. 

Å andra sidan har feminister och kritiker av AA-programmet hävdat just 

det motsatta - att AA undervärderat skillnaderna mellan män och 

kvinnor genom att understryka alkoholismens entydighet, ensartade 

karaktär. Kritiker har hävdat att alkoholism hos kvinnor fördöms 

hårdare än männens alkoholism och att kvinnliga alkoholister snarare 

lider av skuldkänslor än av ånger som många män gör (Kaskutas 

1989, 178). Därmed borde vården i främsta rummet gå ut på att bygga 

upp kvinnans självkänsla. I USA finns en annan rörelse, Women for 

Sobriety, som tagit sin utgångspunkt i AAs tolv steg men samtidigt 

förändrat dem i den ovannämnda "positiva" riktningen (Kaskutas op 

cit). Aaltonens tidigare nämnda undersökning visar att den skala av 

känslor som finska AA män och kvinnor i sina skriverier uttrycker har 

en del sådana skillnader - kvinnorna skriver mera om sina skam- och 

skuldkänslor än männen. Båda könen skrev mest om sina 

alkoholistkarriärer - om tiden då de drack, men för kvinnor var tiden 

efter inträdet i AA, för män tiden före alkoholiseringen (barndomen) det 

nästpopuläraste objektet. Trots dessa skillnader fanns det många 

likheter i de känslor skribenterna uttryckte: ensamheten, smärtan, 

bitterheten, att lägga skulden på andra. De är dylika gemensamma 

känslor som bildar ryggraden i AAs tänkande om den gemensamma 

existentiella grund genom vilka "to forskjellige slags mennesker .. 

prøver og finne hverandre..." (Haavind 1982). 

AA är en gemenskap för män och kvinnor, säger AA själv och därmed 

är alkoholistkvinnor välkomna. Samtidigt har speciellt äldre AAmedlemmar 

förhållit sig kritiskt till etablerandet av grupper endast för 

kvinnor eller endast för män. AAs inre enighet är av största betydelse 

för den enskilda alkoholistens nykterhet och därför betraktas dylika och

187 

andra differentieringar inte som önskvärda. Det finns dock grupper för 

endast män eller kvinnor. Till karaktären är de olika: mansgrupperna är 

ofta bara grupper där inga kvinnor råkat ingå, medan de kvinnliga 

grupperna bildats speciellt. Ofta är det inte fråga om grupper i sig - 

utan möten för kvinnliga alkoholister - som i AAs tradition sorterar 

under någon grupp. 

De speciella kvinnliga grupperna har uppkommit på många olika sätt. 

På 1970-talet verkade det som om dessa möten stimulerades av 

männen, som en typ av rekryering - i AAs terminologi 12 stegs arbete. 

Den telefonservice man etablerat för AA i början av 70-talet hade med 

all tydlighet visat att det fanns många kvinnor i nöd: kvinnor ringde 

mindre än männen men fortfarande mycket mera än de syntes i AA. I 

tillägg till detta kom naturligtivs alla de kvinnor som ringde p.g.a. en 

anhörigs alkoholism. Numera ringer kvinnorna lika mycket som 

männen, i och för sig en intressant aspekt. 

På 1980-talet etablerades kvinnomöten och grupper på kvinnligt 

initiativ för att utföra 12 stegs arbete men också av andra skäl. 

Fortfarande är dock dylika grupper eller möten väldigt få. I samband 

med en diskussion om AA-möten enbart för kvinnor brukar man 

framhäva att kvinnor föredrar att diskutera specifika problem förbundna 

med kvinnorollen tillsammans med andra kvinnor - att bli självständig 

och icke-beroende av män eller andra är ett speciellt tema. Andra 

speciellt känsliga problem förbundna med kvinnliga livserfarenheter 

som att bli mor, övergångsåldern, aborter, ev. incest och sexualitet är 

teman som enligt våra intervjuer ofta diskuteras i grupper med bara 

kvinnor. Oftast tas dylika saker upp i individuella samtal snarare än på 

möten. 

AA tar inte ställning till allmänna sociala och politiska frågor - sålunda 

inte heller till t.ex. diskriminering av kvinnor eller jämställdhetspolitik. 

Samtidigt är det helt klart att medlemmar i olika politiska partier deltar i 

AA, och att detta inte heller upplevs som någon konflikt. Men hur är det 

med feministiska grupper? Idén med feministiska grupper har ofta varit 

att verka medvetandeförhöjande på de enskilda medlemmarna liksom 

på samhälleliga förhållanden. I den mån dessa två syften är 

sammmankopplade är feministiska grupper inte möjliga inom AA. 

Däremot finns det klara tecken på att AA programmet för många 

kvinnliga medlemmar innebär ett förhöjande av medvetandet som 

kvinnor, eller som en nära 60 årig finsk medlem uttryckte det:

188 

"Om kvinnliga alkoholister har några särskilda problem, något 

som utmärker dem? Tjaa, kanske detsamma som de har 

gemensamt med kvinnor i allmänhet - detdär med att bli 

självständig. Felaktigt beroende av män, det får man lära sig från 

början. Man borde redan lära barn (... att du svarar för dig själv), 

jag blev inte förberedd på det, jag blev bara varnad för 

männen..." (intervju 1989). 

Denna kvinna tyckte dock inte att speciella grupper inom AA var 

nödvändiga - hon hade druckit med män och kunde lika gärna bli 

nykter med männen. Man kunde säga att hon åskådliggör den för den 

rådande alkoholkulturen säregna separationen av alkoholen och 

alkoholism från kvinnors liv. Om feministiskt inspirerade AA-grupper 

finns i Al-Anon och AA i USA är de inte särdeles framträdande i 

Finland, där de få grupper som finns närmast ses som tillfälliga 

anhalter för nybörjare eller för periodvisa diskussioner om 

kvinnospecifika frågor. 

Ett av de kvinnomöten som fortfarande med regelbundna mellanrum 

hålls i Finland startades av en AA-kvinna som tyckte att hon inte kunde 

gå på samma möten som sin man. Johnson (1987) beskriver en 

liknande situation i USA för de första kvinnomötena. Det faktum att 

storkonsumerande kvinnor, oberoende av om de är med i AA eller inte 

förefaller att ha ännu mer drickande män omkring sig - som äkta män 

eller fäder eller som vänner om de går in i AA - påverkar naturligtivs 

könsrelationerna inom AA. Sålunda torde det för en kvinna som går 

med i AA vara lättare, mer normalt, att få nära vänner bland männen i 

AA än för männen att få detsamma bland sina kvinnliga 

alkoholistbekanta. Många kvinnliga AA-medlemmar anser det också 

vara svårt om inte omöjligt att hitta sig en (ny) man utanför AA. För en 

man är det fortfarande lämpligare att ha sin hustru/kvinna i ickedrickande 

Al-Anon. 

MÄN SOM MEDLEMMAR I AL-ANON 

Mycket av AA-litteraturen såväl som Al-Anons egen litteratur har 

handlat om mannen-alkoholisten och kvinnan-hustrun - den ickealkoholiserade. 

Appel (1991) och bl.a. Harper & Capdevila (1990) har

189 

fört fram att det finns en medicinsk tradition inom vilken 

alkoholisthustrun ses som speciellt patologisk - som någon som 

orsakat eller understött den andras (mannens) alkoholism. Män har 

inte varit objekt för ett dylikt medicinskt intresse - man har nog 

intresserat och oroat sig för deras alkoholism, men inte för deras 

relationer till andra närstående, vare sig alkoholiserade eller ickealkoholiserade. 

Enligt amerikanska Al-Anons egna undersökningar 

1987 är 12 % av Al-Anon medlemmarna män - i Finland finns det i Al- 

Anon bara en handfull män. I USA är också kvinnornas andel av 

medlemmarna i AA högre - upp till 35 %. 

Inte heller tidigare, t.ex. då Al-Anon grundades i USA på 1950-talet, var 

dock män som partners eller släktningar helt okända. I den första 

utgåvan av Al-Anons mest populära bok (Al-Anon 1955) tar man upp 

två drag som man anser vara specifika för män till alkoholiserade 

hustrur: å ena sidan var de undantag eftersom män sällan förblev gifta 

med en alkoholiserad kvinna. Å andra sidan ansåg man det vara 

lättare för en man att leva vid sin alkoholisterade hustrus sida och bära 

hela ansvaret för det gemensamma hemmet, eftersom mannen ju från 

början hade ansvaret för hemmet i form av lönearbete och ekonomi. 

Jane Martins innehållsanalys (1988) av två upplagor av en Al-Anon 

bok visar att Al-Anons program bytt tyngdpunkt från 1950- till 1980talet. 

Om programmet till en början fokuserade på de problem en 

anhörig hade att anpassa sig till alkoholismen, framhävs på 1980-talet 

vikten av personlig utveckling och mognad. Delvis torde denna 

förändring ha skett mot bakgrund av att rekryteringen till Al-Anon under 

årens lopp breddats - att inte endast hustrur och äkta män utan också 

föräldrar, syskon och vänner till alkoholister anslutit sig till Al-Anon och 

att den senare utgåvan sålunda skall motsvara de nya medlemmarnas 

behov. Dels torde det också vara fråga om en intern utveckling - 

största delen av all Al-Anon litteratur har skrivits under 1970- och 1980talen. 

Även om det fortfarande finns väldigt få män med i Al-Anon i Finland är 

det inte omöjligt att deras antal i en nära framtid skulle kunna öka. 

Kvinnorna dricker idag mera än för tjugo år sedan och sålunda finns 

det flera presumtiva manliga kandidater för Al-Anon. Vidare förefaller 

Minnesota- modellen, som tillämpas vid några vårdhem i Finland, att 

attrahera speciellt kvinnor och kan, genom att också den vård som ges 

där framhäver betydelsen av alkoholistens familj, bidra till en ökad 

rekrytering av män till Al-Anon. Men tillsvidare har den förändrade

190 

betoningen i programmet som också är uppenbar i Finland (Rosenqvist 

1990) skett bland kvinnorna själva - bland hustrur och ett ökande antal 

mödrar. 

Även om kvinnor i Al-Anon numera i större utstäckning ägnar sig åt sig 

själv och sin egen personliga utveckling och Al-Anon på det sättet 

faktiskt kan verka emanciperande återstår en grundläggande skillnad i 

medlemsskap i å ena sidan AA, å andra sidan Al-Anon. I Al-Anon är 

man medlem genom en annan person, via en relation - hustru, syster, 

bror eller mor till en alkoholist; medlemsskap i AA är direkt och 

individualiserat. Populära Al-Anon termer och tankesätt, som förefaller 

att ha uppkommit just ur de kvinnliga anhörigas situation (t.ex. "detach" 

- att ta avstånd ifrån utan att dock lämna; "enable" - att möjliggöra, dvs 

att sluta upp att sköta om hela hushållet eller mannens sysslor) ser ut 

att ha varit användbara även för beskrivningar av mäns situation då de 

lever i närheten av en alkoholist: också män gömmer undan flaskor för 

sina alkoholiserade hustrur, ljuger för arbetsgivare och vänner när det 

behövs, och lär sig att leva praktiskt taget ensamma i ett förhållande. 

Men det är troligare att det är den nya fokuseringen på individen 

snarare än på relationen som lockar män till Al-Anon. "Den nya 

mannen", den nya mansrollen, kan man hitta i den man som anslutit 

sig Al-Anon efter att hans hustru redan varit nykter en längre tid, och 

de dagliga problemen inte är akuta.

LITTERATURHÄNVISNINGAR 

191 

Appel, Christa (1991): Frauen - Alkohol - Gesellschaft. Zur Relevanz 

und Aktualität der amerikanischen Temperenzbewegung. Lambertus- 

Verlag, Freiburg im Breisgau. 

Aaltonen, Iiris (1990): AA-liikkeen suomalaisessa jäsenlehdessä 

julkaistujen naisten ja miesten kirjoitusten vertailua (En jämförande 

analys av mäns och kvinnors skriverier i AA-rörelsens finska 

medlemsblad); Pro gradu avhandling i sociologi, Helsingfors 

universitet, Sociologiska institutionen, mars 1990 (opublicerad). 

Alanen, Leena (1989): Perhe, valta ja sukupuoli (Familj, makt och kön), 

I Sosiaalipolitiikka 1989 / Socialpolitik 1989, Socialpolitiska föreningens 

årsbok, 14. årgången. 

Connell, R.W., (1987): Gender & Power. Society, the Person and 

Sexual Politics, Polity Press, UK. 

Davies, Bronwyn (1990): The Problem of Desire, I: Social Problems, 

Vol. 37, No 4, Nov 1990, 501-516. 

Devault, Marjorie L. (1990): Talking and Listening from Women's 

Standpoint: Feminist Strategies for Interviewing and Analys, I: Social 

Problems, Vol. 37, 1, Feb. 1990, 96-116. 

Goffman, Erving (1977): The Arrangement between the Sexes, I: 

Theory and Society, Vol 4, No 3, Fall 1977 pp 301-331. 

Haavind, Hanne (1982): Makt og kjaerlighet i ekteskapet, i: Haukaa & 

Hoel & Haavind, red.: Kvinneforskning: Bidrag til samfunnsteori. 

Festskrift till Harriet Holter. Kvinnors levekår og livslöp. 

Universitetsforlaget, Oslo. 

Haavio-Mannila, Elina & K. Kauppinen-Toropainen & I. Kandolin 

(1989): Naisten juomatavat mies- ja naisvaltaisilla aloilla (Women's 

drinking patterns in male and female dominated occupations), I: 

Alkoholipolitiikka 6, pp 280-296. 

Harper, Jeane & C. Capdevila (1990): Co-dependency: A Critique, I: 

Journal of Psychoactive Drugs, Vol 22, 3, Jul-Sep, 285-292.

192 

Johnson, Hazel Cameron (1987): Alcoholics Anonymous in the 1980s: 

Variations on a theme. Dissertation UCLA. 

Kaskutas, Lee (1989): Women for Sobriety: a qualitative analysis, i: 

Contemporary Drug Problems, Summer 1989, pp 177-200. 

Martin, Jane (1988): The Evolution of Al-Anon: a content analysis of 

stories in two edition of its "Big Book" SAHS 278. December 5, 1988 

(term paper, Berkeley). 

Mäkelä, Klaus (1990 a): Preliminary results of a survey of Finnish AA 

groups. February, ICSAA Working papers. 

Mäkelä, Klaus (1990 b): Preliminary results of a survey of Finnish AA 

meetings. August, ICSAA Working papers. 

Nordenstam, Kerstin (1990): Hur talar kvinnor och män till vardags 

(How do women and men talk in everyday life). I: Kvinnovetenskaplig 

tidskrift 1/90, 32-42. 

Oakley, Ann, (1989): Women's studies in British sociology: to end at 

our beginning, i: The British Journal of Sociology, Vol 4, No 3, pp 442 - 

470. 

Peterson, John (1989): AA as a social organization/ social network, 

ICSAA Working Paper. 

Robinson, David (1979): Talking out of Alcoholism. The Self-Help 

Process of Alcoholics Anonymous. Croom Helm London. 

Rosenqvist, Pia (1990): Al-Anon in Finland. Papper presenterat vid the 

Annual Meeting of the Kettil Bruun Society for Social and 

Epidemiological Research on Alcohol, June, Budapest; ICSAA Working 

Paper. 

Schmidt, Catherine & L. Klee & G. Ames (1990): Review and analysis 

of literature on indicators of women's drinking problems, I: British 

Journal of Addiction, 85, 179-182.

193 

Simpura, Jussi (ed) (1987): Finnish Drinking Habits. Results from 

Interview Surveys Held in 1968, 1976 and 1984. The Finnish 

Foundation for Alcohol Studies. 

Tannen, Deborah (1990): You just don't understand. Women and men 

in conversation. William Morriow & Company, Inc. New York. 

The Al-Anon Family Groups, a Guide for the Families of Problem 

Drinkers, 1955, Al-Anon Family Group Headquarters, NY. 

Vourakis, Christine (1989): The Process of Recovery for Women in 

Alcoholics Anonymous: Seeking Groups "Like me", dissertation, UC 

San Fransisco.

194 

"Ingenting är omöjligt" - intryck 

från ett behandlingshem för 

kvinnor * 

Karen Leander, Tjurbergsgatan 27 B, S-118 56 Stockholm 

"Där jag jobbade förut hade det blivit någon slags slentrianmässig 

sanning att kvinnliga klienter var rätt så besvärliga, att det var 

lättare med manliga klienter. Så småningom insåg jag att det inte 

finns någon grupp i Sverige som är så bespottad, så nedtryckt 

som missbrukande kvinnor. De själva var inte medvetna om det. 

Andra kvinnor existerade inte för de här kvinnorna. De kan inte få 

vara på blandade ställen - de är utnyttjade hela tiden, får aldrig 

vara i fred" (Föreståndare för kvinnligt behandlingshem, intervju 

1990) 

Det finns inte många behandlingshem i Sverige där såväl klient- som 

personalgruppen utgörs av enbart kvinnor. Men det börjar finnas allt 

flera av dem, och de är redan av ökande intresse för utvärdering trots 

sin nybörjarstatus. Idéerna inom missbruksvården angående en- eller 

tvåkönade behandlingsinstitutioner har gått i vågor. En författare menar 

att det var "först under 1970-talet som det nästan blev regel med 

tvåkönade behandlingshem" (Larsson 1986, 99), men att idéer om att 

vårda kvinnor separat för sig då igen började växa fram. I de nya 

klientrörelserna på 1960- och 1970-talet och i av Maxwell Jones' 

inspirerade terapeutiska samhällen var tvåkönade institutioner det 

självklara, påstår Larsson. Då försökte man se det generella i 

människors problem och baserade vården på en helhetsprincip. 

* Artikeln är skriven inom ramen för ett projekt som ursprungligen initierades 

av V-kollektiven och Stiftelsen Kvinnoforum. Kvinnoforum finns i Stockholm, 

adress: Västerlånggatan 75, I tr, S-111 29 Stockholm.

195 

Småningom hördes röster från fältet och bland forskare att de konkreta 

behov som kvinnor med missbruksproblem hade och de strukturella 

orsaker som låg bakom deras missbruk hade försummats (för 

diskussioner om denna utveckling även i andra länder, se Ettorre 1986 

och Oppenheimer 1989). Kvinnorna var oftast i minoritet på 

behandlingsinstitutionerna. Därmed förblev kvinnorna och deras behov 

osynliga och i värsta fall blev de utnyttjade. Man påpekade att 

existerande missbruksteorier, behandlingsmetoder och modeller i stort 

sett byggde på erfarenheter med manliga missbrukare, och att de utan 

ändringar tillämpades på kvinnorna. Som svar på detta införde många 

tvåkönade ställen "kvinnogrupper" (se också Oppenheimer 1989, 179; 

Bottoms & Pratt 1989). En annan reaktion var etablerandet av 

Stiftelsen Kvinnoforum, där kvinnoperspektivet skulle läggas även på 

missbruksfrågor. 

Även intresset för behandlingshem enbart för kvinnliga klienter ökade. 

Ett sådant behandlingshem med enbart kvinnlig personal startades i en 

medelstor stad i Sverige 1989/90. Målgruppen bestod av kvinnor med 

alkohol- och/eller narkotikamissbruk som länge hade varit med i 

svängen, som hade missbrukats som kvinnor och som hade dåligt 

självförtroende. Hemmet var således inte avsett för välanpassade 

kvinnor. Under en period mellan sex månader och ett år efter att 

dörrarna öppnats intervjuade jag de flesta av klienterna (9 kvinnor, 

medelåldern 38 år) och den personal som arbetade där (8 kvinnor, 

medelåldern 40 år). Syftet med intervjuerna var inte att beskriva dessa 

kvinnor i detalj med hänsyn till bakgrund, missbruk, utbildning eller 

arbete eller att mäta effektiviteten av behandlingen, utan att fånga 

deras upplevelser av behandlingshemmet. Materialet insamlades 

under den tid jag var anställd av Stiftelsen Kvinnoforum. 

Klienterna hade varit på behandlingshemmet under olika långa 

tidsperioder (från två veckor till nio månader). I slutet av 

intervjuperioden hade tre av de intervjuade avbrutit sin behandling och 

lämnat behandlingshemmet, fyra hade fullföljt behandlingen och börjat 

jobba ute och bo på "utsluss" eller hemma och tre var fortfarande 

under behandling. Jag försökte ställa nästan identiska frågor både till 

personalen och klienterna angående kvinnornas bakgrund, om hur det 

kändes att vara enbart med kvinnor, om relationerna inom 

klientgruppen, inom personalgruppen och grupperna emellan, om 

regler och beslutsfattande, om schemat och om hur vardagen 

fungerade.

196 

Utformningen av behandlingshemmet påverkades i hög grad av idéer, 

erfarenheter och visioner som föreståndaren hade utvecklat under 

många års arbete med marginaliserade och missbrukande kvinnor. 

Detta är inte alldeles ovanligt då något nytt, liksom detta 

behandlingshem, kommer igång (även om behandlingshemmet inte är 

det första i sitt slag). På basen av diskussionerna kunde hennes filosofi 

summeras på följande sätt: (1) denna klientgrupp har ett starkt behov 

av att upptäcka det kvinnliga inom och omkring sig; (2) behandlingen 

skall vara individuellt anpassad vad gäller innehåll, längd och motiv för 

utskrivning; (3) återfall och "trassel" är en naturlig del av 

missbruksbehandlingen som kan användas som ett viktigt led i ett 

förändringsarbete (för en liknande beskrivning av RFHLs syn på 

behandling, se Björling 1976, 53). Föreståndaren grundade modellen 

på tanken att en förändring alltid är möjlig, även om vägen till 

förändring kan vara lång och ojämn. Hennes synsätt verkar falla in i en 

humanistisk tradition präglad av personer som efter många års arbete 

inom olika typer av kontrollinstanser anser att den största faran 

gentemot humanistiska värderingar snarast finns i "systemet" och dess 

representanters sätt att hantera individer än i de senares asociala 

beteende (såom t.ex. Franco Basaglia (1979) och den italienska 

demokraktiska psykiatriska rörelsen och Karl-Erik Törnqvist (1979) och 

den svenska rättspsykiatriska utvecklingen under 1970-talet). 

På basen av intervjuerna (och delvis diskussionerna) kan man lyfta 

fram 

fyra drag, som var utmärkande för kvinnornas upplevelser av 

behandlingshemmet: 

- det fanns bara kvinnor i huset 

- det var "svårt att straffa ut sig" 

- behandlingssamtal ägde rum enskilt (inte i grupp) 

- vardagen präglades av ständigt förhandlande och en atmosfär 

av att "ingenting är omöjligt". 

Mycket tyder på att dessa fyra drag var ömsesidigt beroende av 

varandra åtminstone under den tid jag gjorde intervjuerna, och att de 

tre sistnämnda var möjliga just genom att omgivningen var helt 

kvinnlig. 

Det är inte obekant att vård också brukar innehålla inslag av kontroll. 

Motsättningar mellan personalens och klienternas värderingar och 

synsätt leder till konflikter och olika strategier för att `normalisera`

197 

klienterna. Man vill ändra klienternas beteende, attityder och/eller 

livsstil. Ofta sker detta genom regler och bestraffning av icke önskvärt 

beteende, eller genom att dagsschemat, som upptar vardagliga 

sysselsättningar, måltider o.s.v. innebär någon form av socialisering 

och konformitet med rådande värderingar. Vad klienten skall straffas 

för eller socialiseras till är förmodligen olika beroende på om klienten är 

kvinna eller man. De olika "påverkningsstrategier" som valts av en 

vårdinstitution beror på institutionens uppfattning om varför människor 

missbrukar och hur de förändras. Ett allmänt behandlingssyfte är att 

visa alternativ till det missbrukarliv klienterna har levt. 

På ett liknande sätt har personalen på behandlingshemmet jag 

studerade också ambitioner att visa alternativ och att motivera sina 

klienter till att bryta med det gamla livet. Men metoden som använts på 

det här behandlingshemmet - tyder närmast på ett slags försök att 

"avkontrollera" de kvinnliga klienterna. 

"ANDRA KVINNOR HAR VARIT OSYNLIGA FÖR MIG" 

Föreståndarens filosofi för att driva ett enkönat behandlingshem 

framgår ur citatet i början av artikeln. Några av de övriga vårdarna 

uttryckte vissa farhågor som de hade haft inför utsikten att börja jobba 

på en kvinnoarbetsplats, medan andra hade jobbat mycket med 

kvinnor: 

"Jag har jobbat med kvinnor tidigare, och jag gillar det. Det är 

lättare att jobba med kvinnor än med män, mer positivt. Förstås 

har det sina svårigheter, men de är mindre än då man jobbar 

med män. Det finns alltid en klarare hierarki när män är med och 

det är viktigt att vi kvinnor lär oss att lita på oss själva som 

kvinnor och inte väntar oss att männen fattar besluten. Det känns 

självklart att det finns bara kvinnor här. Det skulle inte vara 

samma ställe om män var med." 

"Det känns rätt och positivt nu att behandlingshemmet är 

enkönat. Ett kvinnokollektiv behövs för att varje kvinna ska ha en 

chans att utveckla sin kvinnlighet. Att stå på egna ben. Att prata 

om våldtäkt och misshandel."

198 

"Dessa tjejer/kvinnor har redan haft många kontakter med män; 

vad de behöver är kontakt med andra kvinnor. Dessa kvinnor har 

ingen brådska med att möta "den goda mannen", förebilden som 

visar dem att alla män inte är likadana som de män de har känt. 

Det kan de göra nästa år. Först måste de lära känna kvinnor." 

De intervjuade klienterna berättade om ett liv utanför 

behandlingshemmet som varit ganska tomt på andra kvinnor. Missbruk 

var sällan någonting de kopplade ihop med andra kvinnor. Andra 

kvinnor var ofta ganska osynliga för dem ("jag är paff när tjejer kommer 

upp till mig och säger att vi har träffats - jag har aldrig sett dom") och i 

missbrukarlivet skedde mycket tillsammans med, av och genom män. 

De flesta av dessa kvinnor har heller aldrig tidigare varit på en enkönad 

institution (det närmaste var ett kvinnofängelse med blandad personal). 

Flera hade känt och visat motstånd mot att komma till ett ställe med 

enbart kvinnor men alla hade - av olika skäl - småningom började 

uppskatta den helt kvinnliga miljön och de skillnader i tillvaron som den 

medförde: 

"Det här är mitt första ställe med bara kvinnor. Jag trodde att det 

skulle vara bråk och intriger, men det är skönt." 

"Det här var nytt för mig. Jag ville pröva. Jag har inte haft 

kvinnliga vänner. Kvinnor verkar förstå varandra bäst. Min fd man 

misshandlade mig, dominerade. Han tryckte ner mig. Nu är jag 

överraskad över hur mycket klienterna har gemensamt. Man är 

inte ensam (med att vara missbrukare och ha barn och 

skuldkänslor). Mitt självförtroende har varit nollställt." 

Kvinnor har skrämt mig; andra kvinnor är vackrare, smartare, har 

konkurrerat om killar. Nu är det mysigt att vara med kvinnor. Här 

kan jag bara vara mig själv och vara accepterad och respekterad 

för vem jag är, inte för att jag är duktig och kan någonting..."

199 

DET ÄR "SVÅRT ATT STRAFFA UT SIG" 

"Huvudregeln" i huset är drogfrihet. Ansvaret för att den upprätthålls 

delas gemensamt av klienterna och personalen. Detta innebär att 

kontrollåtgärder och sanktionsstrategier inte är det första man tar till för 

att försäkra sig om att "regeln" följs. Principen om den individuellt 

anpassade behandlingen tolkas så, att misslyckade permissioner, 

återfall, missbruk och andra "regelbrott" inte skall leda till automatisk 

utskrivning. Istället bestäms sådant från fall till fall. Några vårdare 

berättar: 

"När en klient trillar dit, säger vi inte att `du har missbrukat vårt 

förtroende, ut med dig, klara du dig så gott du kan`. Gränsen är 

individuell ... Det är då klienterna behöver mycket." 

"Människor tar ansvar när de får det; man kan inte 

kontrollera/straffa klienter i behandling. Man kväver dem (såväl 

som möjligheterna till tillväxt)." 

"Det går inte att kontrollera en sådan sak. Vi kan inte ta över 

ansvaret för klienternas drogfrihet. En personalgrupp kan aldrig 

garantera det - utan mycket kontroll eller klienternas medverkan." 

Kombinationen att `det är svårt att straffa ut sig` och principen om det 

gemensamma ansvaret orsakade mycket diskussion när jag besökte 

behandlingshemmet. Vissa klienter blev utskrivna, andra fick 

återkomma, båda efter misslyckade permissioner osv. Var gränsen går 

och hur detta avgörs var svårt att precisera. Många från både 

personal- och klientgruppen ansåg att gränsen var nådd om klienten 

systematiskt gjorde regelbrott, t.ex. använde permissioner för 

"helgmissbruk". Användning av kontrollåtgärder (t.ex. om och när 

urinprov skulle tas, permissionsförbud en viss tid efter ett återfall) gav 

upphov till meningsskiljaktigheter inom personalgruppen. Men ingen 

menade att principen att "det var svårt att straffa ut sig" skulle ändras - 

även om några eftersträvde justeringar i tillämpningen. 

"Dessa kvinnor, de är mycket vana vid att misslyckas, att 

bemötas med `straff` ... De skulle knappast märka ifall samma 

mönster upprepades här, det skulle ju bara bekräfta vad de redan 

känner till." (vårdare)

200 

"Det skulle vara löjligt ... Det finns ingen kontroll i världen som 

skulle avhålla mig om jag ville ... Om man skulle bli avstängd 

härifrån ... skulle det inte avskräcka mig. Tvärtom..." (klient) 

SAMTAL SKER I ENSKILDHET 

"Behandlingssamtal" hålls två gånger i veckan mellan en klient och 

hennes kontaktperson från personalgruppen. Behandlingsinriktningen 

beskrevs för mig av en vårdare som "jagstödjande" och uppfostrande (i 

positiv betydelse). För de flesta klienterna var samtalen viktiga. En 

klient tyckte att det mest var kontaktpersonen som pratade, medan 

någon av vårdarna tyckte det motsatta. Det rådde en viss oenighet 

mellan klienterna och personalen om hur djupt man gick under dessa 

samtal. Klienterna tyckte, oftare än personalen, att man gick djupt inpå 

problem (det "smärtsamma"). Då jag frågade en vårdare om vilka 

teman som tas upp under samtalen nämnde hon "deras dåliga 

självförtroende, att de mår dåligt, deras ilska - de smärtsamma 

sakerna". Klienterna nämnde några teman de ville ta upp i samtalen: 

"att ha tålamod inför livet, att bli av med min envishet"; "killen som tog 

knark in i mitt hem"; "att jag känner mig sexuellt utnyttjad"; "om man 

inte uppnår sina mål i livet, vill man bedöva sig"; "sex och kroppar". 

Hela den behandlande personalen hade en viss träning i psykologi, 

men det var inte tänkt att man skulle bedriva psykoterapi på 

behandlingshemmet. En förklaring till detta var att om man väljer att gå 

in i djup psykoterapi, bör klienterna själva kunna få välja om de vill 

underkasta sig det och välja dess form - och denna möjlighet fanns inte 

på behandlingshemmet. Dessutom hade många klienter inte tillräcklig 

"inre ordning" för att ta emot djup psykoterapi. Behandlingstiden var 

också för kort till psykoterapi. Även om avsikten var att behandlingen 

skulle fortgå i 8-12 månader, kräver psykoterapin en ännu längre 

behandlingsperiod. 

"Klienterna ska till terapi efter att ha varit här. Det skulle vara för 

jobbigt för dem att ha terapi här - här där de bor. Här på 

behandlingshemmet är det en fråga om att hitta alternativ." 

(vårdare) 

"Det är svårt att balansera nivån. Hur mycket svåra saker kan 

man ta emot, hantera, eller dämpa. Om det inte ges terapi här,

201 

hur hjälper man dom att bearbeta saker? Ska vi göra det här? ... 

Allting är fortfarande så nytt ... Samtalen är bra här på 

behandlingshemmet." (vårdare) 

En annan teknik som används på många behandlingshem - 

gruppsamtal - var inte eftertraktad av någon: 

"Alla klienter verkar nöjda att slippa behandlingssamtal i grupp." 

(vårdare) 

"Förut kunde jag inte tänka mig att prata om djupa saker på 

tumanhand. Gruppsamtal var bra för mig då (på ett tidigare 

behandlingshem). Men jag skulle aldrig vilja delta i ett 

gruppsamtal igen." 

De som uttryckte dessa åsikter om gruppsamtal menade att 

gruppsamtal ofta innebär gruppförtryck som kan skada en redan dålig 

självkänsla o.s.v.; att vissa beter sig som "översittare" i en grupp. En 

vårdare menade att det var viktigt för varje klient att under samtalet 

kunna ta upp ämnen i egen takt, på egna villkor och utan insyn från de 

andra på behandlingshemmet. 

"Det är bättre med enskilt samtal när man pratar om djupa saker." 

"Vi tjejer pratar i grupp ändå." "Samtal är bra för att jag är trött på 

vård." (klienter) 

STÄNDIGT FÖRHANDLANDE I EN ATMOSFÄR AV ATT 

"INGENTING ÄR OMÖJLIGT" 

Det är på behandlingshemmet nästan allting i kvinnornas liv händer - 

för personalen är det bara en arbetsplats. Även de mest "triviala" 

händelser och bestämmelser har oerhört stor betydelse för klienterna. 

"Man får aldrig ett "nej" härifrån ... Ingenting är omöjligt. Alla får 

sina behov tillgodosedda." "Schemat gör att vi inte bara är här 

som i förvar." (klienter) 

Upplevelsen av att "klyftan" mellan klienterna och personalgruppen för 

det mesta inte var stor spelade en viktig roll i hur klienterna beskrev

202 

stämningen i huset. Några uppgav dessa relationer när de besvarade 

frågan om vilka drag de helst ville ha kvar av behandlingshemmet: 

Det finns en öppenhet mellan personalen och klientgruppen. Det 

känns inte som "vi" mot "dem" - det finns endast "vi". Det dagliga 

livet fungerar bra. Personalen och klienterna är ett team." 

"Men det är bra att det är fritt här. Den dagliga kontakten med 

personalen ... inte personalkänsla. Det finns respekt för 

människor, missbrukare. De är inte fördömande. Respekt för 

människor är det mest positiva på det här stället." 

"Det som är oväntat är att vi har jobbat så mycket tillsammans 

med personalen. På andra ställen har jag mest behandlats som 

en patient." 

Atmosfären beskrevs av en klient som "tillåtande, möjliggörande". Det 

behövs emellertid en struktur för att hålla ordning på alla de olika 

behov och strömningar som finns i huset. Veckoschemat ändrades ofta 

under den tid då jag besökte behandlingshemmet. Några intervjuade 

kvinnor beskrev de första veckorna efter att dörrarna öppnats som lätt 

kaotiska: det fanns mycket kvar att göra i huset, flera klienter var inte i 

skick (eller villiga) att utföra arbete, och personalen var på språng rätt 

mycket p.g.a. av otaliga transporter av klienter till läkar- och 

tandläkarbesök och p.g.a. sina egna sjuka barn. Med tiden blev 

schemat fastare, t.ex. samtalen begränsades till två veckodagar och då 

fick inte konkurrerande aktiviteter förekomma; besök utifrån fick 

förekomma endast på fredagar och arbetet i köket rationaliserades, 

huvudansvaret bars av en anställd. Flera nya typer av samlingar och 

planeringsdagar infördes i schemat för att förstärka känslan av att alla 

fick delta i en stor del av besluten. 

Officiellt var inte många (om någon) av de schemalagda aktiviteterna 

obligatoriska. Dessutom ansågs den tid, som inte var spikad för några 

aktiviteter, vara fritid (och inte som i många andra anstalter där bara 

den tid som är spikad som fritid är fritid). Ett område där dock 

klienternas (och ibland personalens) olika behov kom fram gällde 

frågan om hur stor del av dagen som skulle vara planerad eller 

organiserad. Här kan man se spänningar mellan klienternas behov av 

att vila och tristessen som kan bli en följd av att man har för litet att 

göra; och mellan faran att någon `jobbar bort sina tankar` och 

rastlösheten.

203 

"Det är bra att det inte finns någon hård struktur. Bra att inte 

allting är spikat. Att det ändras är OK för mig. Mera plats för egen 

utveckling. I början tyckte jag att det var konstigt, men jag blev 

tvungen att tänka. Med för mycket schemalagda aktiviteter kan 

man fly från tankarna. Vill inte ha mera organiserat arbete." 

"Det finns mycket död tid, och jag tycker om det. Död tid behövs i 

början. Man måste hitta på någonting själv. Efter en tid, kanske 

ett deltidsjobb. Men inte för fort." 

"Det är monotont att vara på behandlingshemmet. Jag har 

problem med rastlöshet." "För lite att göra." 

SAMSPELET KAN FUNGERA SOM `AVKONTROLLERANDE` 

Att vara enbart med kvinnor kan sägas vara det som mest radikalt 

skiljer klienternas vistelse på behandlingshemmet från deras liv "ute". 

Interaktionen mellan klienterna och med den kvinnliga personalen 

visade sig ha flera oväntade dimensioner. Att vara tillsammans med 

enbart kvinnor var en upplevelse som tydligen ändrade klienternas syn 

på olika aspekter av livet - en upplevelse som var annorlunda, viktig 

och som klienterna inte kunde föreställa sig vara utan. 

Citaten nedan kommer från en bok där olika författare tar upp praktiska 

och teoretiska aspekter på unga kvinnors liv i marginaliserade eller 

institutionella (ofta straffrättsliga) sammanhang. 

"We must find ways of creating spaces in which girls can start to 

think of themselves and who they might be in new and, hopefully, 

far more varied ways..." (Cain 1989, 5) 

"And - the most political act perhaps in any woman's life - they 

make friends. When women talk to women anything can happen: 

all the emperor's nakedness can be revealed." (Cain 1989, 16) 

Det är möjligt att föreställa sig att det faktum att behandlingshemmet 

tar emot och anställer enbart kvinnor hade en viss inverkan på husets 

behandlingsmässiga målsättningar.

204 

"One of the main complaints by women addicts, and they are 

backed up by researchers and feminist observers, is that their 

problems of dependency and low self-esteem are exacerabated 

by the circumstances in which treatment and care are offered to 

them. The whole treatment world is seen as thoroughly maleoriented... 

The most blatant example of male-orientation in the 

treatment facilities is the neglect of women's emotional needs 

and of special issues presented by pregnancy, motherhood and 

child care....no adequate models of female addiction have yet 

been developed, and (that) the treatment models are still maleoriented." 

(Oppenheimer 1989, 187) 

Oppenheimer citerar också ett informationsblad från Meta House, en 

av de två helt kvinnliga terapeutiska samhällen i UK som grundar sin 

verksamhet på idéen att "...women coming off drugs have much more 

complex problems than men and need specialized care." (s. 195). 

Frånvaron av män frigjorde möjligen en hel del av våra klienters energi 

och tid, som några antyder nedan: 

"Här finns inte spelet mellan män och kvinnor. Det är lättare att 

vara sig själv. Det känns tryggt." 

"Jag börjar värdera killar så fort jag kommer in i ett rum och ser 

dom för första gången. Då tänker jag bara på att bli förälskad och 

inte på något annat, inte på mig själv." 

Det finns också kopplingar mellan principerna "enbart kvinnor" och 

"svårt att straffa ut sig". Från beskrivningar av klienternas liv, är det 

klart att många var ganska vana vid att "tjäna" män; känslomässigt, 

sexuellt eller genom att vara överdrivet flitiga, i hushållsarbete och 

dylikt, ibland kanske för att få någonstans att bo. Därför skulle man 

behöva reglera mycket mera på ett tvåkönat behandlingshem, inte 

minst sexualiteten i huset (bland klienter och mellan klienter och 

personal). Sexuellt utnyttjande eller "promiskuitet" skulle påverka den 

allmänna stämningen negativt och även svartsjuka, konkurrens eller 

(ned)värdering av kvinnorna baserad på deras attraktivitet och/eller 

beteende skulle påverka relationerna. Det ökande behovet av regler 

skulle innebära en mer komplex användning av kontrollåtgärder. Här 

kan man inte prata enbart om "kontroll av sexualitet" utan också om 

"sexualitet som kontroll" ("På det andra stället fanns det alltid någon tjej

205 

som alla killar hade sin tur med. Och det var oftast hennes eget fel.") 

(Schafft 1990). 

Den ökade kontrollen skulle sannolikt minska möjligheterna att få 

klienterna att solidarisera sig med husets målsättningar. På basen av 

intervjuerna och diskussioner förefaller dessa klienter att ha ett klart 

sätt att reagera när någon annan försöker få dem att göra någonting: 

"Trotsigheten påverkar oss alla. Men ska vi låta det styra oss?" 

(klient) 

"Jag kan behärska min trotsighet mer och mer, för att jag inte har 

behövt använda den ... jag får min vilja igenom ... inte så mycket 

att reta upp sig på och trotsa - och det är bra för det tar mycket 

energi." (klient) 

Betydelsen av trotsighet - som en slags motor - i dessa klienters liv 

blev klar för mig först med tiden. Man kan fråga sig om inte den roll 

trotsigheten spelar underskattas i många sammanhang - inte minst i 

institutionellt liv. Man borde ta hänsyn till den (även om man anser att 

vuxna människor borde kunna hantera dylikt), inte minst för att undvika 

att sabotera missbruksvårdens egna målsättningar genom att ibland i 

onödan väcka klienternas trots. Man kan också fråga sig om inte risken 

för allmänt utbredd trotsighet skulle öka på en blandad anstalt där det 

kanske är lättare att uppbringa en "vi" mot "dem" känsla, förstärkt av en 

slags "bandit-känsla" bland klienterna - speciellt då det gäller regler 

och bestraffning (inte minst angående sexuella frågor). 

Mitt intryck av behandlingshemmet var att de fyra dragen som utmärkte 

det och samspelet dem emellan på många sätt föreföll att minska 

trotsigheten hos klienterna, även om kanske personalen inte var 

medveten om det. 

Det finns också möjliga kopplingar mellan behandlingsform och 

principen "det är svårt att straffa ut sig". Om man anser att återfall eller 

andra "misslyckanden" är ett viktigt led i behandlingen, kan inte då 

regler eller ett mera repressivt förhållningssätt bland personalen 

"skrämma bort" samtal om dem? Ifall inte förhandlingar skulle finnas 

skulle det hållas tyst om återfall och samtidigt skulle faktiskt eventuella 

framsteg förbli i skymundan ("Den här gången slutade jag dricka efter 

två bärs - det var första gången det.").

206 

Det faktum att samtalen sker på tumanhand underlättar antagligen 

också användandet av återfall i behandlingssyfte. Konfrontationer eller 

utlämnanden i gruppsammanhang kunde på ett negativt sätt påverka 

klientens motivation att tala om sina fel eller t.o.m. uppmuntra henne 

att återvända till det gamla livet. Föreståndaren menade att dessa 

kvinnor ofta i början "tänkte som män" angående regler, rättvisa, halft 

militanta förhållningssätt. Gruppsamtal (och ibland krav på 

"millimeterrättvisa") skulle i så fall motverka principen om individuellt 

anpassad behandling. Det har sagts att teorin bakom grupptryck har 

baserats mer på vad man vet om unga män än om unga kvinnor 

(Oppenheimer 1989, 185; om att män ofta allierar sig med varandra 

och dominerar i grupper, s. 188). 

De enskilda samtalen skulle kanske också vara annorlunda om 

kontaktpersonen var en man. Några klienter gjorde gällande att de 

kunde tänka sig att prata med manlig personal om brott och missbruk 

men absolut inte om sex eller våld. I temadagsdiskussioner om "våld 

mot kvinnor" blev det klart att många klienter hade utsatts för våld och 

övergrepp, förnedring och utnyttjande. Ett problem är kanske att 

flickors/kvinnors affektiva liv tolkas för ensidigt och/eller nedvärderas: 

"But the assumption that emotional expression is intrinsically 

negative and that emotional responses are unaffected by social 

and material processes has to be challenged. Perhaps it is rather 

the lack of overt emotionality amongst boys and men which 

should be problematized... The emotionality of `troublesome girls` 

is usually problematized and even feared. ....As long as they are 

effectively told that their emotional responses are `crazy` their 

confidence in their right to express themselves will be 

undermined." (Hudson A 1989, 210) 

Att manliga klienter använder samtal (speciellt om problem) på ett helt 

annat sätt än vad kvinnor gör har visats i en studie (Kersten 1989). För 

pojkarna vid en ungdomsinstitution i Tyskland var samtal en strategi för 

att uppnå någonting, för flickorna var det däremot "en relational 

activity". 

Att behandlingshemmet är enbart för kvinnor påverkar också i högsta 

grad klienternas vardag och eventuellt möjligheterna till mångsidig 

utveckling. I syftet att öka klienternas autonomi, kan denna period 

erbjuda kvinnorna en chans att utveckla sina skickligheter och sitt

207 

självförtroende i att tala, förhandla, hävda sig och kämpa för sina egna 

målsättningar (även i grupper): 

"Kvinnliga klienter är mer lydiga än manliga." (vårdare) 

"Vi är väldigt vårdanpassade, vårdvana. Det tar tid för oss att lära 

oss att säga ifrån. Vi måste lära oss att våga." (klient) 

Det finns mycket i det vardagliga livet på en blandad anstalt som kunde 

reproducera traditionella könsroller och påminna om mäns 

överordnade och kvinnors underordnade position i samhället 

(socialisering av klienter till traditionella könsroller hör t.o.m. till några 

vårdinstitutioners målsättningar, och den interna kontrollen kan 

baseras på detta; se Kersten 1989, 144). Jag har redan nämnt några 

aspekter av detta - bl.a. nedvärdering av kvinnliga klienter och deras 

behov. Hur arbetsdelning och aktiviteter organiseras är viktigt, och på 

den här fronten verkar medvetenheten ha ökat i Sverige -i alla fall kring 

konkreta frågor (att t.ex. fritidspengar inte skall riktas enbart på manliga 

aktiviteter bara för att männen utgör en majoritet). Många behandlare 

berättar att uppgivande av droger ofta följs av en känsla av tomhet och 

tristess, vilket i sin tur ökar risken för att man återvänder till det gamla 

och välbekanta. Detta gäller även på behandlingshem - och här är 

risken bl.a. den att klienterna återgår till kända förhållningssätt till det 

motsatta könet: 

"För ett framgångsrikt behandlingsarbete måste denna flykt in i 

den traditionellt kvinnorollen till varje pris bekämpas." (Larsson 

1986, 110) 

Också mönstren för fysisk kontakt kunde ändras genom mäns närvaro 

i behandlingshemmet. Jag upplevde att atmosfären i 

behandlingshemmet inkluderade mycket kramande under vissa 

perioder, både som ett uttryck för glädje och som ett sätt att trösta 

varandra. Eftersom kvinnor dels kramar varandra och dels kramar män 

(och vice versa) betydligt oftare än män kramar män (Kersten 1989, 

13), kan man föreställa sig att kvinnor på en blandad institution skulle 

kunna utsättas för stor påtryckning att stå för den här delen av det 

dagliga livet. 

Tillsammans kan de fyra dragen medverka till att (tillfälligt) bryta vissa 

mönster i de kvinnliga klienternas liv - både som missbrukare och som 

kvinnor, de mönster som representerar deras dubbelt underordnade

208 

ställning i vårt samhälle. Varken principen "enbart kvinnor" eller 

principen "svårt att straffa ut sig" har varit helt oproblematiska, speciellt 

inte den senare. Möjligen kan den här modellen för ett behandlingshem 

- med dess icke-bestraffande, tillitsfulla, varma hantering av klienterna 

- ses bara som en ny (kontroll) teknik för att få klienterna att rätta sig 

efter husets målsättningar. Men modellen har, även om den vore en 

medveten kontrollstrategi, sina fördelar; den avlägsnar, i alla fall 

temporärt, mycket sådant som kännetecknar kvinnors plats i 

samhällshierarkin. 

AVSLUTANDE KOMMENTARER 

Det är något ironiskt att det idag inte är någon bra tidpunkt att 

förespråka nya behandlingsformer eller inrikta sig på speciella grupper. 

Ekonomiska nedskärningar inom den offentliga sektorn samt 

ideologiska svängningar kan motverka nya försök och omläggningar 

(se Oppenheimer 1989, 182). Medan standardiserade format och 

program idag slår igenom inom flera områden (inte minst inom 

kriminalvård och ungdomsvård), visar empirisk och teoretisk forskning 

att favorisering av och fokusering på det allmänna på bekostnad av det 

specifika missgynnar kvinnor på institutioner (Oppenheimer 1989, 177; 

Hudson B. 1989, 112). 

För att undvika att begränsa alternativen för missbrukande kvinnor 

ännu mera, måste vi mycket mera medvetet motverka de skadliga 

effekterna av att konformistiska könsroller används som socialiserings- 

och kontrollmedel inom missbrukarvården. Stora problem skapas ifall 

kvinnor med missbruksproblem tas omhand inom program som inte är 

anpassade till deras behov. Med kännedom om det liv som många av 

dessa kvinnor lever och vad många utsätts för, har vi ett speciellt tungt 

ansvar att inte tvinga dem tillbaka till det livet. Vi behöver flera 

upplysningar om kopplingen mellan avvikande beteende och 

könsidentitet och effekterna av könspolitik på avvikelse och 

marginalisering (Kersten 1989, 144). Vi behöver också mera forskning 

om kvinnor inom missbruksvården och om deras särskilda behov.

LITTERATUR 

209 

Basaglia, Franco (1979): Personligt meddelande. 

Björling, Bam (1976): Istället för vård. SRK/URK-RFHL, Stockholm. 

Bottoms, Anthony E. & John Pratt (1989): "Intermediate treatment for 

girls in England and Wales" ingår i: Cain (red.) Growing up Good: 

Policing the Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications, London, 

158-176. 

Cain, Maureen (red.) (1989): Growing up Good: Policing the Behaviour 

of Girls in Europe. SAGE Publications, London. 

Ettorre, Betsy (1986): "Women and Substance Abuse 1: Exploring Key 

Issues" (s 3-16) och "Women and Substance Abuse 2: Guidelines for 

Future Research and Practice" (s 17-34) ingår i: Kvinnoforskning kring 

rusmedel 2. NAD-publikation nr 14, Helsinki. 

Hudson, Annie (1989): "'Troublesome girls': Towards alternative defini- 

tions and policies" ingår i: Cain (red.) Growing up Good: Policing the 

Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications, London, 197-219. 

Hudson, Barbara (1989): "Justice or Welfare? A comparison of recent 

systems" ingår i: Cain (red.) Growing up Good: Policing the Behaviour 

of Girls in Europe. SAGE Publications, London, 96-113. 

Kersten, Joachim (1989): "The institutional control of girls and boys: An 

attempt at a gender-specific approach" ingår i: Cain (red.) Growing up 

Good: Policing the Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications, 

London, 129-144. 

Larsson, Stig (1986): "Strategiska problemområden vid behandlingen 

av kvinnliga alkoholmissbrukare" (s 99-116) ingår i: Kvinnoforskning 

kring rusmedel 2. NAD-publikation nr 14, Helsinki. 

Oppenheimer, Edna (1989): "Young female drug misusers: Towards an 

appropriate policy" ingår i: Cain (red.) Growing up Good: Policing the 

Behaviour of Girls in Europe. SAGE Publications, London, 177-196.

210 

Schafft, Angelika (1990): "Former for sosial kontroll eksemplifisert 

gjennom seksualitet" i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, s 178- 

191, Köpenhamn. 

Törnqvist, Karl-Erik (1979): Personligt meddelande.

211 

Vilka kvinnor söker hjälp för 

alkoholproblem och vilka går 

det bra för? 

En social och socioekonomisk översikt från EWAenheten 

Lena Dahlgren, EWA-enheten, Magnus Huss klinik, Karolinska 

sjukhuset, Box 60500, S-104 01 Stockholm 

Vid Magnus Huss klinik, Karolinsa sjukhuset, drivs sedan 1981 en 

enhet för kvinnor med alkoholproblem, EWA (the Karolinska Project for 

Early Treatment of Women with Alcohol Addiction), vars målsättning är 

att nå kvinnor i tidigt skede av en beroendeutveckling, kartlägga denna 

patientkategori och utveckla behandlingsprogram. 

Patienterna har studerats i olika avseenden såväl medicinskt som 

socialt och psykologiskt. Ett 30-tal studier har redovisats däribland en 

kontrollerad behandlingsstudie omfattande 200 kvinnor. Signifikant 

bättre rehabilitering avseende såväl missbruk som social och prukisk 

funktion kunde visas för behandlingsgruppen i jämförelse med 

kontrollgruppen vid uppföljning efter två år (1). Data insamlades via 

intervjuer, frågeformulär, medicinsk och psykologisk undersökning och 

aktuella register dels vid grundundersökningen dels efter två år. Vidare 

bearbetning har fokuserats på social och socioekonomisk situation 

samt på prognosfaktorer (2). 

Utgör de kvinnor som aktivt söker hjälp i ett tidigt skede av 

alkoholberoende en grupp med särskilda karakteristika? Kan 

prognostiska faktorer utskiljas? Resultaten visar att materialet fördelar 

sig yrkesmässigt, socialt och socioekonomiskt som kvinnor i allmänna 

befolkningen med ett par undantag: andelen förvärvsarbetande är 

signifikant högre liksom andelen ensamstående. Andelen 

förvärvsarbetande var 93 % jämfört med 78 % bland Stor-Stockholms 

kvinnor i samma åldrar.

213 

Angående prognosfaktorer har behandlingens längd men inte 

arbetsfaktorer, socioekonomiska- eller familjeförhållanden säkerställt 

statistiskt samband med behandlingsutfallet. Bl a har prövats olika 

familjekonstellationer, yrkestillhörighet och arbetsgivarengagemang. 

Sjukvårdspersonal och produktions/distributionsanställda visade 

tendens till bättre och gruppen med "litterärt-pedagogiskt arbete" till 

sämre behandlingsresultat än övriga grupper. Vissa psykologiska 

karakteristika föreföll även ha positivt prognosvärde såsom god 

förmåga till logiskt tänkande och starkt överjag (3). 

Diskussion: EWA-enheten är lättillgänglig och välkänd. Framför allt 

kvinnor i arbetslivet tycks vara tillgängliga för information och möjliga 

att rekrytera, dvs kvinnor med tidiga alkoholproblem kan nås via 

arbetsplatsen. Ensamstående med barn är en överrepresenterad 

grupp, oftast unga kvinnor med små barn, psykiatriska problem och 

avsaknad av socialt nätverk. 

En av de få variabler som visade statistiskt samband med god prognos 

var behandlingstiden. En kvinna med begynnande alkoholproblem och 

intakt funktionsförmåga tycks kunna påverka sina förhållanden med 

hjälp av långvarigt professionellt stöd oavsett variationer i 

utgångsläget. 

REFERENSER: 

(1) Dahlgren, L & Willander, A. (1989): Are special treatment facilities 

for female alcoholics needed? A controlled 2-year follow-up study 

from a specialized female unit (EWA) versus a mixed 

male/female treatment facility. Alcoholism: Clinical and 

Experimental Research. 13: 499-504. 

(2) Dahlgren, L & Willander, A. (1990): Vilka kvinnor söker hjälp för 

alkoholproblem och vilka går det bra för? En social och 

socioekonomisk översikt från EWA-enheten. Läkartidningen. 

Accept för publ. okt 1990. 

(3) Bergman, I & Bergman, H. (1987): Efter behandling på EWAmottagningen: 

Kvinnor med tidiga alkoholproblem får en klar 

förbättring av sin psykiska hälsa. Läkartidningen. 84: 3728-31.

214 

De svenska 

riksdagskvinnornas 

alkoholpolitik 1922-1955 

Rolf Fredriksson, Geografigränd 8 C, S-902 40 Umeå 

I Sverige fick kvinnorna bli ledamöter i riksdagen 1922. Tre år innan 

infördes motbok och den var kvar till 1.10. 1955. I denna undersökning 

studeras de kvinnliga ledamöternas agerande i riksdagen under den 

period Sverige hade spritransonering. 

Det skrevs ibland att fick kvinnan rösträtt skulle nykterhetsfrågan få en 

bättre lösning än den mannen åstadkommit. Två artiklar 1907 i 

"Ilustrerad tidning för kvinnan och hemmet" (Idun) tyder på detta. Arla 

Wallis skrev att alkoholrestriktionerna måste skärpas. Rösträtt var ett 

måste för kvinnan. Det gav henne ökade möjligheter till att skärpa 

alkohollagstiftningen. Arla Wallis ansåg att hon tänkte särskilt på 

rösträtten för kvinnor när hon såg männen komma från krogen: "råa, 

raglande, svärjande, skönhetsvidriga figurer (tänk endast på deras 

hemkomst till hustrur och barn) ---". (Idun 1907: 189). Den andra 

artikeln skrevs av Ellen Idström, hon skriver att "ensam har mannen 

visat sig icke kunna gå i land med" de stora angelägna frågorna inom 

stat och kommun, t.ex. "nykterhetsfrågan". Mannens "vanmakt" och 

"bristande goda vilja" gjorde att Ellen Idström önskade "rösträtt och 

valbarhet för kvinnan", (Idun 1907: 190). 

Den alkoholpolitiska trenden efter förbudsomröstningen 1922 var en 

uppmjukning av restriktionerna för rusdryckerna. Kan den trenden även 

märkas bland riksdagskvinnorna? Från början var emellertid kvinnorna 

fåtaliga i riksdagen. Fram till 1939 hade endast 19 kvinnor valts in i 

riksdagen. Den första kvinnan i riksdagen var yrkesinspektrisen Kerstin 

Hesselgren, som valdes in i första kammaren 1922 under den politiska 

partibeteckningen fv (frisinnad vilde). Under hennes 20-åriga tid i 

riksdagen medverkade hon i 239 motioner varav 113 skrivits av henne 

själv (egna motioner). Kerstin Hesselgrens motioner var främst 

inriktade på arbetsmarknadsfrågor och handlade särskilt om

215 

arbetarkvinnors sociala villkor. De alkoholpolitiska frågorna förekom 

sällan. 

En frågeställning är om riksdagskvinnorna engagerade sig mera än de 

manliga kollegorna i det alkoholpolitiska riksdagsarbetet. Fram till 1940 

kom kvinnorna sällan till tals i motionerna, vilket får tillskrivas deras 

fåtal i riksdagen. Den iakttagelsen kan göras från år 1937 då riksdagen 

beslutade om en ny förordning angående försäljning av rusdrycker. Det 

året behandlades 67 motioner i riksdagen om alkoholpolitik. Endast i 

sju motioner deltog fyra riksdagskvinnor med underskrifter. En viktig 

motion skrevs av socialdemokraten Hildur Alvén i frågan om det 

kommunala vetot vid tillståndsgivning för utskänkning av alkohol. 

Utskottet föreslog att ta bort vetot men hon motsatte sig detta och ville 

ha vetot kvar för utskänkning. I riksdagen godkändes motionen, vilket 

innebar att det kommunala vetot blev kvar - och är så än idag. 

Vid 1954 års stora alkoholpolitiska beslut att avskaffa motboken och 

lagstifta om en ny förordning angående försäljning av rusdrycker var 

riksdagskvinnorna betydligt mer engagerade. De deltog i utredningen 

med tre deltagare av totalt 11 ledamöter och bland utskottets 20 

deltagare fanns fyra kvinnliga ledamöter. I utredningen om 

nykterhetsvården saknades dock kvinnlig representation bland de åtta 

riksdagsledamöterna. I riksdagen 1954 deltog 18 kvinnor av 37 med 31 

namnunderskrifter i 12 följdmotioner. I samband med motbokens 

avskaffande inlämnades 57 följdmotioner till riksdagen. 

Kvinnorna stod för en annan inriktning än männen i 

riksdagsmotionerna. I de kvinnliga motionerna fanns ofta krav om 

förebyggande nykterhetsvård. Det var särskilt frågor om ökade statliga 

bidrag till samlingslokaler för ungdomen och att främja 

nykterhetsorganisationerna. Riksdagskvinnorna höll ett lågt deltagande 

i motioner som handlade om alkoholens tillgänglighet och beskattning. 

I riksdagsmotionerna märks att kvinnorna var mer inriktade på 

kvinnofrågor än männen på manliga frågor. Ett exempel på en 

kvinnomotion var den som skrevs 1938 av sju socialdemokratiska 

riksdagskvinnor med krav att socialkuratorer anställdes för att medla 

där de alkoholiserade männen misshandlade hustrur och barn. 

Däremot förekom inget kvinnligt deltagande i de 32 motioner som 

skrevs i rattfyllerifrågan 1923 - 1938. Männens onyktra framfart med 

bilarna engagerade tydligen endast manliga riksdagsledamöter.

216 

Inom alkoholpolitiken undertecknade kvinnorna ofta 

riksdagsmotionerna tillsammans med de manliga partikollegorna. Det 

tyder på att partipolitiken gav upphov till samarbetsvilja mellan kvinnor 

och män i riksdagen. Vid någon enstaka gång fanns en speciell 

omtanke om de kvinnliga alkoholisterna. Ett sådant exempel är när en 

motion skrevs av två kvinnor att särskilda ombud borde anställas vid 

den kvinnliga tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Ombudet skulle 

vara till hjälp vid utskrivningen av kvinnliga klienter, som oftast hade 

alkoholproblem. 

När motboken avskaffades i riksdagen fanns där ingen kvinna som 

motsatte sig beslutet genom att skriva följdmotioner eller reservera sig i 

utskottet.

217 

Den kollektive drikkekulturen i 

et kjønnsperspektiv 

Sosial integrasjon, sosialt nettverk og bruk av alkohol 

blant unge kvinner og menn 

Torild Hammer, Ungforsk NAVF, Gaustad Allé 21, N-0371 Oslo 3 

Fordelingen av alkoholkonsumet i ulike kulturer har svært mange 

likhetstrekk selvom gjennomsnittskonsumet kan variere mye. Dette 

gjelder fordelingen av konsumet både blant menn og kvinner. I følge 

teorien om drikkekulturens kollektive karakter, har endringer i 

alkoholkonsumet en kollektiv komponent. Hele grupper i befolkningen 

beveger seg sammen opp eller ned i konsumnivå når per capita 

konsumet endres, og de ulike gruppene justerer sitt konsumnivå i 

forhold til gjennomsnittet. Endringer i konsum er med andre ord et 

gruppefenomen. Dette forholdet har blant annet blitt forklart ved den 

sterke sammenhengen mellom forbruket av alkohol i det sosiale 

nettverk og individets eget forbruk. Endringer i alkoholvaner sprer seg 

slikt at alkoholforbrukets fordeling fortsatt forblir den samme selvom 

gjennomsnittskonsumet endres. Teorien om den kollektive 

drikkekulturen understøttes videre ved at den sterke sammenhengen 

mellom venners forbruk og eget forbruk av alkohol ikke bare skyldes 

seleksjon, men også at endringer i venners forbruk fører til endringer i 

alkoholforbruket til den enkelte. Dette synes å gjelde både kvinner og 

menn, men er i liten grad systematisk undersøkt og resultatene er 

delvis motstridende. En del forskning tyder på at kvinner i mindre grad 

drikker alene også justert for kjønnsforskjeller i konsumnivå, og derfor 

kanskje er mer utsatt for drikkepress (Skog 1985). Annen forskning 

tyder på at særlig unge kvinner er mindre sårbare for drikkepress i 

kameratflokken (Ensminger 1985, Windle & Barnes 1985). Noen 

resultater viser at kvinner i eksperimentelle forsøk i like høy grad som 

menn blir påvirket av rollemodeller for drikkeadferd (De Ricco 1978). 

Omfattende forskning har vist til kjønnsforskjeller knyttet til 

sosialisering og hvordan kvinner og menn forholder seg ulikt til sitt

218 

sosiale nettverk. Det virker derfor rimelig å anta at kvinners 

alkoholforbruk også påvirkes av sosial integrasjon og sosialt nettverk 

på en annen måte enn blant menn. 

Sosial integrasjon er nært knyttet til sosial kontroll. Sterk grad av sosial 

integrering med sterke bånd til familie og venner skulle dermed tilsi at 

omgivelsenes sosiale kontroll av den enkeltes drikkevaner ville være 

mer effektiv enn blant dem med liten grad av integrasjon. På den 

annen side kan man forvente at de med høy grad av sosial integrering i 

en våt kultur, vil være mer utsatt for drikkepress enn de med lav 

integrasjon. De som drikker mye fordi de er en del av en våt kultur og 

de som drikker mye på grunn av liten grad av sosial integrasjon, d.v.s. 

de som er isolert og mangler et sosialt nettverk som kan gi sosial støtte 

og samtidig utøve sosial kontroll. Ut fra en slik tankegang vil de som er 

integrert i en våt kultur, men samtidig mangler sosialt nettverk og sosial 

støtte være en risikogruppe. 

Unge kvinner er kanskje både bedre sosialt integrert, utsatt for sterkere 

grad av sosial kontroll og mindre utsatt for drikkepress enn unge menn, 

og de vil derfor være mindre sårbare for en utvikling av 

misbruksproblemer. Hvordan sammenhengen er mellom sosial 

integrasjon, det sosiale nettverkets bruk av alkohol og den enkeltes 

eget alkoholforbruk blant kvinner og menn, er derfor en problemstilling 

med stor teoretisk interesse. 

Ut fra en longitudinell undersøkelse av et representativt utvalg av 

nærmere 2000 unge vil jeg belyse følgende problemstillinger. 

Hvordan er sammenhengen mellom sosial integrasjon og 

alkoholvaner hos unge menn og kvinner? 

Hvordan er sammenhengen mellom alkoholforbruk i det sosiale 

nettverk og eget konsum hos menn og kvinner? 

I hvilken grad kan sosial integrasjon og alkoholvaner i det sosiale 

nettverk forklare endringer i alkoholkonsum over en to-års 

periode?

219 

Kvinnors alkoholkultur och 

deras plats i den svenska 

alkoholpolitiken 

Inger Knobblock, Historiska institutionen, Umeå universitet, S-901 

87 Umeå 

När motboken avskaffades 1955 fick den andra hälften av Sveriges 

befolkning - kvinnorna - tillgång till sprit. 1956 kom larmrapporter som 

visade att befolkningen drack sprit i mycket större omfattning än både 

före och under motbokens tid. De nya alkoholkonsumenterna var 

ungdomar och kvinnor (Inghe & Inghe 1970). För kvinnornas del 

innebar restriktionssystemet att de inte fick ha någon egen motbok när 

de ingick äktenskap, utan motboken överfördes då på maken. Då 

ensamstående kvinnor ansökte om motbok granskades deras 

ansökningar grundligare än ansökningar från ensamstående män. 

Kvinnorna tilldelades också generellt mycket låga ransoner (Bruun & 

Frånberg 1985). 

Trenden med ökad alkoholkonsumtion har fortsatt, men den kraftiga 

uppgång som noterades 1956 har ersatts av en lugnare ökning. I "den 

ofärdiga välfärden" presenterar forskarna Inghe & Inghe siffror som 

visar att kvinnorna allt mer började förekomma bland dem som 

omhändertogs för fylleri, och ökningen har varit särskilt stark efter 

1955. Kvinnornas andel av nykterhetsvårdens klientel har också ökat 

(Inghe & Inghe 1970). Mot bakgrund av dessa uppgifter anser jag det 

vara av stort intresse att studera hur de svenska alkoholpolitikerna 

agerade för att möta detta nya alkoholmönster bland kvinnorna. 

Projektet kan indelas i tre delar. Den första delen skall behandla den 

svenska alkoholpolitiken från 1940-talet fram till 1980-talet. De 

utredningar som jag skall arbeta med är 1944-års Nykterhetskommitté, 

Den alkoholpolitiska utredningen (APU) som kom 1971 samt 

Samordningsorganets utredning för alkoholfrågor (SAMO) som kom 

med sitt betänkande 1981. Jag har tänkt studera dessa utredningar 

utifrån fyra frågeställningar:

220 

1. Har de alkoholpolitiska aktörerna betraktat kvinnor som en egen 

grupp med särskilda könsspecifika behov? 

2. Har kvinnorna deltagit i utformningen av alkoholpolitiska åtgärder 

och har de i såfall aktivt kunnat påverka utformningen av dem 

eller har de ställts utanför de alkoholpolitiska besluten? 

3. I de fall där kvinnor i någon omfattning aktivt deltagit i 

utformningen av alkoholpolitiska beslut vill jag undersöka vilka 

argument de lagt tonvikten vid och om dessa argument skiljer sig 

nämnvärt från de manliga politikernas argument. Om man haft 

könsspecifika resonemang om alkoholpolitiken, hur avspeglar sig 

dessa i den faktiska politiken och dess utformning? 

4. Argumenterade kvinnorna ur ett s.k. maka-mor perspektiv, d.v.s. 

gällde diskussionen kring alkoholen i huvudsak mannen och hur 

hans missbruk påverkade (försvårade) situationen för kvinnan 

och barnen, eller tog de kvinnliga politikerna ställning mot 

missbruket p.g.a. att kvinnan i egenskap av alkoholmissbrukare, 

eller hennes familj, tog skada? 

För att besvara dessa frågor skall jag undersöka två olika delar av den 

svenska alkoholpolitiken: dels alkoholens tillgänglighet, dels hur man 

har försökt sprida informationen kring alkoholen och dess 

skadeverkningar i förebyggande syfte. 

I den andra delen av arbetet kartlägger jag kvinnliga 

alkoholmissbrukares sociala bakgrund, d.v.s. hemförhållanden, 

klasshärkomst, utbildning, eventuellt förekommande missbruk i släkten, 

erbjudna vårdmöjligheter. Jag kommer att arbeta med 

Socialförvaltningens material i Umeå, i första hand, med 

nykterhetsnämndens personakter över kvinnliga missbrukare, men 

även med barnvårdsnämndens material i de fall där kvinnan är 

minderårig. Utrymme kommer även att lämnas för att studera vilken 

attityd myndigheterna hade till dessa kvinnor. Tidsperioden jag 

kommer att studera sträcker sig från 1960 och fram till 1975. 

Personakterna är i många fall mycket omfattande. De innehåller 

uppgifter om bl.a. kvinnans missbrukshistoria, ekonomiska situation, 

familjens syn på hennes missbruk i form av intervjuer med barn och 

eventuell man. Men de innehåller även data om hur exempelvis

221 

arbetsgivare, hyresvärd, grannar och bekanta har uppfattat kvinnans 

missbruk. Vanligt är också att representanter för den svenska 

psykiatriska vården kopplats in för att göra en bedömning av kvinnans 

mentala status. 

Anledningen till att jag valt att studera kvinnliga alkoholmissbrukares 

sociala bakgrund är att jag vill relatera den faktiska situationen för 

kvinnliga alkoholmissbrukare till den alkoholpolitik som utformades vid 

samma tid. Efter att ha gått igenom samtliga av APU:s protokoll och 

arbetspromemorior samt rapporten "Svenska folkets alkoholvanor" kan 

jag konstatera att alkoholpolitiska åtgärder, specifikt inriktade på 

kvinnliga alkoholkonsumenter, lyser med sin frånvaro. Undantaget ifrån 

detta är målet att sprida information till gravida kvinnor om riskerna 

med alkohol. De alkoholpolitiska aktörerna, som i huvudsak var män, 

betraktade den ökade alkoholkonsumtionen med risk för åtföljande 

missbruk som ett manligt problem. Detta trots att de rapporter som 

bl.a. socialmedicinaren Gunnar Inghe redogjorde för inför den 

alkoholpolitiska utredningen visade ett ökat alkoholbruk bland de 

svenska kvinnorna (APU 1965-1970). 

I den tredje delen av arbetet kommer jag genom djupintervjuer med 

kvinnor att försöka besvara frågan om kvinnornas dryckesmönster är 

på väg att ersättas av ett manligt dryckesmönster. Intervjuerna är 

tänkta att omfatta 30 kvinnor i åldern 25-50, från olika samhällsklasser. 

De intervjuade är geografiskt placerade inom Umeå kommun för att jag 

på så sätt skall kunna få en koppling till undersökningen om kvinnliga 

alkoholmissbrukare i Umeå. Resultatet av intervjun kommer sedan att 

relateras till befintliga intervjuundersökningar med likartade 

frågeställningar. De frågeställningar som jag har tänkt att arbeta efter 

lyder enligt följande: 

1. Vilka är de bakomliggande motiven till att kvinnor dricker? 

2. På vilket sätt har de kvinnliga värderingarna om alkohol 

förändrats, vilka var de "nya" värderingarna som uppkom under 

1960- och 1970-talen? Varifrån kom de, d.v.s. var de idéer som 

övertogs från männen för att uppnå en likartad position som 

mannen hade i samhället, eller rörde det sig om alternativa 

feministiska idéer? 

3. Har alkoholens roll förändrats? Är det sant att alkoholen tidigare 

varit en symbol för avkoppling från det vardagliga, men att dess

222 

roll nu förändrats och alkoholen har blivit en del av det dagliga 

livets aktiviteter? 

Dessa frågor skulle kunna ge svar på huruvida det kvinnliga 

dryckesmönstret är på väg att alltmera likna det manliga eller om det i 

realiteten existerar en kvinnlig alkoholkultur. 

Dessa tre områden inom alkoholforskningen skulle kunna ge oss en 

bild av hur den svenska alkoholpolitiken utformades för att möta 

kommande problem inom det svenska samhället. Hur tedde sig 

verkligheten för kvinnliga alkoholmissbrukare och vilken attityd mötte 

de hos de olika myndigheter som de kom i kontakt med? Slutligen 

skulle den tredje delen ge oss svar på frågan om de kvinnliga 

alkoholkonsumenterna är på väg att närma sig de manliga 

alkoholkonsumenternas dryckesmönster, samt vilken attityd kvinnor 

har till alkohol och till kvinnliga alkoholmissbrukare. 

REFERENSER 

APU, den alkoholpolitiska utredningens protokoll (1965-1979), AIa vol. 

1. 

Bruun, Kettil & Per Frånberg (1975): Den svenska supen. En historia 

om brännvin, Bratt och byråkrati. Bokförlaget Prisma, Stockholm. 

Inghe, Gunnar & Maj-Britt Inghe (1970): Den ofärdiga välfärden. Tidens 

förlag, Stockholm.

223 

Presentation av 

populationsundersökningen 

WAG 

- Women and alcohol in 

Göteborg 

Ewa Lindberg, Psykiatriska institutionen, Sahlgrenska sjukhuset, 

Göteborgs Universitet, S-413 45 Göteborg 

SYFTE 

Att kartlägga konsumtionsmönster i olika åldersgrupper. 

Att fastställa prevalenstal för alkoholmissbruk i olika åldersgrupper 

(senaste åren och under livet). 

Att undersöka riskfaktorer för utveckling av alkoholmissbruk respektive 

gynnsamma faktorer för att undgå alkoholmissbruk eller för att upphöra 

med alkoholmissbruk. 

Att undersöka om kvinnor med alkoholmissbruk, högkonsumtion 

personlighetsmässigt skiljer sig från kvinnor med låg eller obefintlig 

konsumtion. 

METOD 

Undersökningen är uppdelad i 3 faser. 

I fas 1 har samtliga kvinnor, födda -25, -35, -45, -55 och -65 i ett distrikt 

med 100 000 invånare i Göteborg, fått en enkät. Enkäten bygger på

224 

tidigare använda screeninginstrument såsom short Mast och Cage. 

Svarsfrekvensen är omkring 80 %. 

I fas 2 inbjuds samtliga kvinnor som fått fyra poäng eller fler till en mer 

djupgående undersökning genom intervju kompletterad av 

frågeformulär, samt en fjärdedel av de kvinnor som fått tre poäng och 

en femtondel av de kvinnor som haft noll poäng i enkäten. Denna fas 

är i sitt slutskede, svarsfrekvensen beräknas bli ca 90 %. 

Intervjun, vilken inkluderar en psykometrisk undersökning, tar mellan 

två och fyra timmar att genomföra. Följande områden penetreras: 

Uppväxtförhållanden, nuvarande familjesituation (huvudsakligen från 

US National Survey on Women's Drinking Problem - USSW), 

alkoholmissbruk och psykisk störning i kärnfamiljen, relationer och 

relationsstörningar inklusive incest, senare relationer, inklusive 

upplevelser av våld. Bristande tillfredsställelse med sin livsroll inom 

yrket och som kvinna, attityder till alkohol och upplevelser av den 

befintliga vården för alkoholproblem, alkoholkonsumtion hos sig själv 

och hos viktiga personer i omgivningen, psykiatrisk diagnos enligt 

DSM-III-r. Den psykometriska undersökningen består av 

personlighetsinventoriet KSP - Karolinska Scales of Personality. 

Mätning av den kognitiva funktionsnivån med SRB 1 och eventuella 

funktionsnedsättningar med Trailmaking och Digit Symbol. 

På samtliga kvinnor, som ingår i studien, görs omfattande 

arkivsökningar på sjukjournaler samt insamling av uppgifter från 

försäkringskassa, socialtjänst och folk- och bostadsräkning. 

I fas 3 kommer ett subsample om 25 kvinnor med alkoholberoende, 25 

kvinnor med alkoholmissbruk, 25 kvinnor med högkonsumtion (mer än 

25 gram alkohol/dag) och 25 kvinnor som inte tillhör någon av 

ovanstående grupper att inbjudas till fördjupad psykologisk 

undersökning. I denna delstudie används två projektiva test, 

metakontrasttekniken (MCT) och Holtzman Inkblot Technique (HIT). 

PRELIMINÄRA RESULTAT 

Preliminära resultat visar att färre kvinnor är helnykterister än vad man 

funnit i tidigare svenska undersökningar. Konsumtionsvanorna har

225 

förändrats de sista 10 - 20 åren på så sätt att samvaron med maken 

och vänner allt oftare kräver vin på fredagarna. Många kvinnor är 

oroade över sin konsumtion men få är medvetna om att kvinnor inte 

"tål" lika mycket alkohol som männen. Ett flertal kvinnor som tidigare 

fyllt kriterierna för alkoholmissbruk eller för alkoholberoende har själva 

utan att ha fått någon behandling övergått till ett socialt 

måttlighetsdrickande.

226 

Alcohol and dyadic interactions 

of high dominant and low 

dominant women 

Ralf Lindman, Bodil Lindfors, Marika Möller and Sonja Paajanen, 

Department of Psychology, Åbo Akademi, Nunnegatan 4, SF-20500 

Åbo 

High and low (HD/LD) dominant women were selected for a study 

among 229 female students by the Cesarec-Marke Personality 

Inventory and classwise peer estimation. Verbal and nonverbal 

communication during a discussion task was observed in 18 dyads 

composed of HD/HD, LD/LD, and HD/LD women before and after the 

ingestion of alcohol or a control beverage. At mean blood alcohol 

levels of .60 mg/ml, the HD subjects engaged in more eye contact 

while speaking (p

227 

Kønsforskelle i brug og 

misbrug af beroligende midler 

blandt personer der henvender sig i en psykiatrisk 

modtagelse 

Benna Mortensen, Psykiatrisk afd. P, Ndr. Ringvej 69, DK-2600 

Glostrup og Ebba Holme Hansen, Institut for farmaci, Danmarks 

farmaceutiske Højskole, Universitetsparken 2, DK-2100 København 

Ø 

Formålet med projektet er, at give en beskrivelse af misbrugstyper 

blandt kvinder og mænd, der henvender sig i en psykiatrisk 

modtagelse, samt at give en dybere insigt i og forståelse af 

forudsætningerne og konsekvenserne af misbrug af beroligende midler 

(medicin og alkohol) blandt den oven nævnte gruppe. 

Baggrunden for at foretage undersøgelsen er det omfattende forbrug af 

beroligende midler, dels som lægeordineret medicin, dels som 

selvmedikation med alkohol, dels som en kombination af disse to 

midler. Vores kendskab (biologisk, psykologisk og socialt) til 

følgevirkningerne, både på kort og på lang sigt er stadig voksende, 

men når disse informationer brugerne? For at forstå hvordan midlerne 

virkelig bruges og virker, er det nødvendig at få brugernes egen 

vurdering og erfaring. Hertil kræves kendskab til hvem brugerne er og 

indsigt i brugernes totale livssituation. 

Projektets tillrettelæggelse deler sig derfor naturligt i to komponenter. 

1. En registrering af samtlige personer der henvender sig i en 

psykiatrisk modtagelse indenfor et fastlagt tidsrum. 

2. En interviewundersøgelse der belyser den enkelte persons 

livsforløb, aktuelle situation og forhold til eget brug/misbrug.

228 

Projektet rummer to forskellige forskningstyper: Den beskrivende og 

den forstående. Der findes ingen teori, som dækker vore 

problemstillinger, og vi arbejder derfor med en teoriudvikling. Der 

indgår mange teorifragmenter bl.a. fra teorien om den menneskelige 

virksomhed (Leontjew), psykoanalytisk teori og Eva Ethelbergs teori 

om kvinders personlighedsstrategier overfor mandlig dominans. 

Datainsamlingen er udført i maj 1988, og 178 personer henvendte sig i 

registreringsperioden. Selve registreringen blev udført i tre faser, den 

første ved ankomsten af plejepersonalet (A), den anden ved første 

samtale med vagthavende læge (B), den tredie ved en 

journalgennemgang af tidligere kontakter udført af læge Benna 

Mortensen (C). I registreringen indgik følgende variabeldimentioner: A: 

køn, alder, stilling, civilstatus, børn, henvendelsesmåde og 

henvendelsesårsag. B: skoleuddannelse, bolig, forbrug af alkohol og 

medicin, helbredstilstand, kontakter med det psykiatriske system og 

akut tilbud. C: Fysisk og psykisk helbredsstatus, tidligere kontakter 

med det psykiatriske system, patientens klager, social anamnese, 

forbrug af alkohol og medicin og langsigtet behandlingstilbud. 

Den statistiske databehandling blev udført i januar/februar/marts 1990. 

De kvalitative interviews fandt sted i august/september 1989, hvor 10 

udvalgte personer deltog i et ca. 2-3 timers interview. Respondenterne 

blev udvalgt, så de repræsenterede forskellige forbrugsmønstre, 

aldersgrupper og de to køn. Mange temaer blev berørt, herunder 

brugernes livshistorie, materielle resourcer, sociale netværk, 

sygdomserfaringer, sygdomsforståelse og brugernes vurdering af 

behandlingssystemet. Også forholdet til alkohol/medicinforbruget 

indgik, blandt mange andre emner i interviewet. 

I interviewundersøgelsen får man et klart indtryk af, at den enkelte 

persons drikkemønster ikke er så kønsbunden, som ældre lærebøger 

giver indtryk af. Den enlige far med eneansvar for mindreårrige børn 

går ikke på værtshus og drikker, han sidder hjemme og skjuler sit 

drikkeri for børnene, på en fuld så udspekuleret måde, som tidligere 

blev tillagt den hjemmegående husmor. Også hans forbrug af 

henholdsvis alkohol og beroligende medicin veksler i takt med 

mulighederne for, på legal vis at skaffe sig angstdæmpende medicin 

via egen læge. 

Samtidig får man et indtryk af, hvor store individuelle variationer, der er 

i størrelsen af det daglige alkoholforbrug, når personen selv oplever

229 

forbruget som et egentlig misbrug, som kræver professionel støtte til at 

stoppe. 

Bearbejdning af de mange data foregår stadig, men som projektet 

skrider frem, håber jeg at kunne offentliggøre nogle af resultaterne 

indenfor det næste halve år. Resultaterne tænkes i første omgang 

publiceret i Ugeskrift for læger, evt Månedsskrift for praktisk 

lægegerning.

230 

Gravide misbrugere og deres 

børn 

May Olofsson, Specialambulatoriet for gravide misbrugere og deres 

børn, Pavillon I, Københavns Kommunes Hvidovre Hospital 

(KKHH), Kettegård Alle 30, DK-2650 Hvidovre 

Der fødes i Danmark årligt skønsmæssigt ca. 150 børn af mødre med 

svære misbrugsproblemer. Disse børn er højrisikobørn fysisk, psykisk 

og socialt. De er i alle udviklingsfaser fra den tidligste fosterudvikling 

udsat for biologiske og miljømæssige faktorer, som er skadelige for 

fostret/barnets udvikling. En stor del af børnene fødes for tidligt, er 

vækstretarderede og udvikler abstinenser efter fødslen. 

Alkoholeksponerede børn kan tillige fødes med føtalt alkoholsyndrom 

eller andre misdannelser og organskader, specielt hjerneskader. 

Børnenes opvækstmiljø er præget af ustabilitet med omsorgssvigt og 

deprivationssymptomer til følge. Udenlandske erfaringer, og nu også 

danske erfaringer, viser, at det er muligt at forebygge alvorlige skader 

hos disse børn ved en tværfaglig behandling/støtte fra den tidlige 

graviditet og i barnets første leveår. 

Et tværfagligt projekt "Gravide stofmisbrugere og deres børn" har løbet 

i en 3-årig periode (1985-1988) ved Hvidovre hospitals og 

Rigshospitalets fødo- og børneafdelinger. 

Projektet har haft 2 formål: 

1) At afprøve en tværfaglig behandlingsmodel inkluderende intensiv 

lægelig, psykologisk og social støtte og behandling til 

stofmisbrugende familier under graviditet, fødsel, neonatalperiode 

og barnets 3 første leveår. 

2) At undersøge stofmisbrugets indflydelse på graviditet, fødsel, 

neonatalperiode og barnets somatiske og psykiske udvikling i 

barnets 3 første leveår.

231 

Projektet har omfattet alle gravide kvinder i København med erkendt 

misbrug af narkotiske stoffer eller blandingsmisbrug, hvori narkotika 

og/eller alkohol indgår. Kvinder med udelukkende alkoholmisbrug er af 

ressourcemæssige grunde ikke medtaget. 

Projektteamet har bestået af læge, jordemoder, psykolog, 

socialrådgiver, sekretær og børnepsykiatrisk konsulent. 

Projektets behandlingsmodel har bl.a. omfattet afgiftning, aflastende 

indlæggelse, psykologbistand, sociale hjælpeforanstaltninger, støtte af 

tidlig mor-barn-kontakt samt opfølgende børneundersøgelser frem til 

barnets 2 1/2 års alder. 

Behandlingen er foregået i et tæt tværfagligt samarbejde mellem 

projektteamet, hospitalerne og den primære social- og 

sundhedssektor. 

Sideløbende med behandlingen er der foretaget systematiske 

undersøgelser og observationer under graviditet, fødsel, 

nyfødthedsperiode og barnets første leveår til brug for projektets 

prospektive undersøgelse af misbrugs betydning for fostrets/barnets 

udvikling. Undersøgelserne omfatter bl.a. en nøje kortlægning af 

misbrugsmønstret under hele graviditeten samt klinisk undersøgelse 

og testning (Griffith-test) af børnene hver 3. måned frem til 2 1/2-års 

alderen. 

Projektet omfatter 81 kvinder (83 graviditeter) og 78 børn (+ 6 aborter). 

Projektet er aktuelt i bearbejdnings- og evalueringsfasen. Der er 

tidligere foretaget en foreløbig bearbejdning af projektets data og 

erfaringer efter en 2-årig periode i 1988. 

RESULTATER OG ERFARINGER 

Antallet af for tidligt fødte børn og intrauterint (før fødslen) 

vækstretarderede børn samt børn med iltmangel og abstinenser er 

betydeligt lavere for de børn i projektet, hvis mødre er henvist før 

fødslen, sammenlignet med de børn, hvis mødre er henvist efter 

fødslen, og de børn, som er født i årene før projektet.

232 

Social- og sundhedsforvaltningen har været indkaldt til tværfaglig 

konference i samtlige af projektets sager. Langt de fleste af børnene er 

udskrevet efter fødslen med hjælpeforanstaltninger, herunder 

professionel døgnpleje af mor og barn sammen eller barnet alene. 

Forud for projektet blev denne gruppe børn oftest udskrevet til hjemmet 

til en fortsat stofmisbrugende mor uden hjælpeforanstaltninger. Først 

når barnet frembød tydelige tegn på udviklingsskader, omsorgssvigt 

eller mishandling blev hjælpeforanstaltninger iværksat - oftest akut 

anbringelse udenfor hjemmet. 

Projektets opfølgende børneundersøgelser hver 3. måned har sikret 

opretholdelse og justering af behandling og hjælpeforanstaltninger 

afpasset barnets helbreds- og udviklingsmæssige status og sociale 

situation samt sikret supervision/rådgivning for barnets primærpersoner 

vedrørende de særlige problemer, som er forbundet med børnenes 

udvikling. 

De gravide misbrugende kvinder har i meget stor udstrækning vist sig 

motiverede for og tilgængelige for behandling og støtte under 

graviditeten og efter fødslen og har været i stand til at profitere af 

projektets behandlingstilbud. Behandlingsmodellen med centralisering 

af behandlingen af de gravide misbrugere til faste behandlere samt 

den direkte "her-og-nu-visitation" har betydet tidlig henvisning og tidlig 

behandling af de gravide og dermed bl.a. mulighed for abortrådgivning 

og HIV-screening, kontinuitet og fastholdelse i behandlingen samt 

koordination af den samlede behandlingsindsats. Det har desuden 

betydet en centralisering af viden og erfaring på området til gavn for 

andre professionelle, som arbejder indenfor dette specialområde. 

Projektet har i stigende omfang været brugt af mange forskellige 

instanser og professioner. 

Opfølgning af børnenes udvikling viser, at de vækstmæssigt (både 

højde og vægt) er mindre end gennemsnittet af danske børn, mest 

udtalt for børn, som har haft abstinenser samt de alkoholeksponerede 

børn. En stor del af børnene har udviklingsmæssige problemer med 

forsinkelse i psykomotorisk udvikling og/eller symptomer på psykisk 

fejludvikling. Også disse problemer er mest udtalt for 

abstinensbørnene samt de alkoholeksponerede børn. De børn i 

projektet, som har de alvorligste udviklingsskader, er de børn, hvori 

alkohol indgår i moderens misbrugsmønster under svangerskabet. 

Det har været muligt i projektfasen at fastholde familierne i en 

regelmæssig kontakt p.g.a. kontinuitet i behandlerkontakten.

233 

Familierne har stort set været meget glade for og interesseret i de 

opfølgende børneundersøgelser. Således er 88,4 % af børnene set 

ambulant af projektets læge, og 75 % af børnene er testet af projektets 

psykolog. Dette vurderes som særdeles tilfredsstillende, familiernes 

belastningsgrad taget i betragtning. 

Projektets foreløbige resultater og erfaringer har ført til fast etablering 

af projektets behandlingsmodel ved Københavns Kommunes 

Hospitalsvæsen pr. 01.10.1989.

234 

Moderskap, alkohol, kvinnor 

och kontroll 

Anna Paltschik, Kaptensgatan 20-22 G 65, SF-00140 Helsingfors 

För ca 10 år sedan, i början av 1980-talet, började man i Finland inom 

mödra- och barnrådgivningsverksamheten fästa uppmärksamhet vid 

gravida kvinnors alkoholmissbruk. Informationen om alkoholbetingade 

fosterskador har intensifierats för varje år som gått sedan problemet 

uppdagades. Diskussionen utgick och utgår än i dag främst från 

hälsovårdsaspekter. Det handlar mycket om skräckvisioner - om 

missfoster, incest och mödrar som är inkapabla att ta hand om sina 

barn. I alkoholdiskussionen har fokus riktats mot kvinnans kropp och 

hennes sociala funktion som reproduktionsredskap - kvinnans förmåga 

att föda barn och vara en "god mor", har blivit den springande punkten 

framom allt annat. Mitt syfte är inte att ifrågasätta problematikens 

allvar, det jag däremot vill ifrågasätta är moralismen och 

stigmatiseringen av grupper som redan befinner sig i en utsatt, blottad 

och underställd ställning i samhället. 

Hösten 1985 fungerade jag som socialarbetare i ett medicinskt 

undersökningsprojekt gällande kvinnors alkoholbruk under graviditeten 

och dess följder på fostret. Denna undersökning genomfördes vid 

Kvinnokliniken vid Helsingfors Universitets Centralsjukhus (HUCS) 

under åren 1983 till 1987 och Barnets Borgs Sjukhus där man utför 

uppföljande forskningsarbete. Undersökningen vid Kvinnokliniken 

resulterade i Erja Halmesmäkis doktorsavhandling - Alcohol 

Consumption in Pregnancy (1987). Under min tid som socialarbetare 

träffade jag ca 30 kvinnor med varierande grad av alkoholmissbruk. 

Mina erfarenheter från undersökningen i kombination med tre 

djupintervjuer med missbrukarkvinnor - mödrar, utgjorde basen för min 

pro gradu-avhandling i socialpolitik - Kvinnor, barn, graviditet och 

alkohol - en otänkbar kombination? Detta är en kort sammanfattning av 

avhandlingen. 

Pro gradu-avhandlingen har två dimensioner - en samhällspolitisk och 

en individuell. Med den samhällspolitiska dimensionen avses

235 

samhällsmaskineriets sätt att reagera på, nå och åtgärda 

problematiken kring kvinnors bruk av alkohol. Det handlar om 

myndigheter, forskare och yrkesmänniskor som med auktoritet 

fastställer vad den enskilda individen tillåts göra i samhället. Härvid 

utgår man inte från den missbrukande kvinnans och hennes barns 

behov. Med den individuella dimensionen avses missbrukarkvinnornas 

refererade livshistorier och erfarenheter, som i så hög grad utstakat 

deras liv och som de har svårt att bemästra. Tyngdpunkten i arbetet är 

att visa hur de intervjuade, alkoholmissbrukande kvinnorna själva 

upplever sin livssituation och sitt behov av hjälp. Konklusionen i mitt 

arbete är att kvinnorna upplever att de inte fått den hjälp de varit i 

behov av eftersom åtgärderna främst koncentrerats på barnen - "rädda 

det som räddas kan"... 

På basen av intervjuerna har kvinnornas livshistorier typologiserats 

enligt Sven Hessles livscykeltänkande och flergenerationsperspektiv. 

Hessles modell bygger på antagandet att en individ, ett barn, växer 

upp i en familj som passerar olika krisfaser - barndom, skolålder, 

arbetsliv, föräldraskap samt barn i skolåldern. Faserna är åtskilda, men 

kan också sammanfalla - t.ex. arbetsliv och föräldraskap. Faserna 

präglas av en ackumulerande utveckling - om en kris inte löses under 

sin tidsbestämda period, följer den med till nästa fas. Risksituationerna 

är följande: 

- ej önskad som barn, 

- utdefinierad i skolåldern, 

- aldrig insläppt i arbetslivet, 

- ej önskad som vuxen samhällsmedborgare och 

- utan positiva förebilder. 

Om individen inte lyckats arbeta sig igenom dessa fasspecifika skeden, 

lämnar de kvar olösta problem. Dessa skapar i sin tur ett mönster av 

förhållningssätt och relationer som följer individen oberoende om han 

vill det eller inte. 

Utgående från intervjuerna kan man säga att de refererade kvinnornas 

liv innehållit många tragiska element. Kvinnorna utgör på många sätt 

en särgrupp - de har traumatiska barndomsupplevelser, de har lämnat 

skolan på hälft, de har ingen yrkesutbildning, de har partners med 

alkoholproblem, de har kontakt med olika myndigheter (bl.a. 

barnskyddsmyndigheter), kvinnorna och deras familjer har ett litet 

socialt nätverk. Dessutom har kvinnorna ett alkoholproblem. På basen

236 

av detta kan man förstå att kvinnorna är mycket sårbara och de lever i 

en tillvaro, där mycket små förändringar kan orsaka en total 

omvälvning i deras livssituation. Den utsatta tillvaron gör kvinnorna 

också mer synliga i samhället och deras beteende är lätt att peka ut. 

Därför är det också lätt att förstå att de kommer i kontakt med olika 

myndigheter. 

I diskussionen om myndigheterna vill jag uppmärksamma följande: 

1. myndigheternas oförmåga att möta den missbrukande kvinnan på 

hennes eget plan, vilket leder till följande: 

2. hur myndigheternas, forskarnas och de anhörigas attityder och 

agerande kring problematiken ofta accentuerar 

missbrukarkvinnornas svåra situation, vilket för vidare till 

ytterligare en frågeställning: 

3. avsaknaden av ett gemensamt språk mellan myndigheter, 

forskare och andra som arbetar med problematiken, så att ett 

nytänkande skulle kunna uppdagas. Det råder ett stort behov av 

ett tvärvetenskapligt perspektiv. 

Problematiken och diskussionen kring kvinnors alkoholmissbruk 

handlar fortfarande om följderna av missbruket för familj och barn, 

istället för hur man kunde hjälpa de alkoholmissbrukande kvinnorna att 

klara av både sitt alkoholproblem och sitt moderskap. Sin 

ytterlighetsform får problematiken vid omhändertagandet av den 

alkoholmissbrukande kvinnans barn. Vid omhändertagandet inträffar 

en klar kollision mellan samhället och modern. Omhändertagandet 

leder ofta till en bitterhet gentemot de sociala myndigheterna från 

moderns sida, vilket hindrar uppbyggandet av ett förtroendefullt 

förhållande mellan båda parter. Detta gör det mycket svårare att 

fortsätta ett samarbete som bör basera sig på ömsesidig tillit mellan 

modern och barnskyddsmyndigheterna. De sociala myndigheterna blir 

därigenom den slutliga samhällskontrollanten som kan besluta om 

barnet kan bo tillsammans med modern eller inte. Är hon en "god" mor 

eller inte. På det här sättet uppstår en situation där det inte mer 

existerar något förtroende mellan parterna. Detta kan väl inte vara 

syftet med samhällets ingripande i missbrukarkvinnornas och deras 

barns liv.

237 

Behandlingstilbud til kvinder 

med alkoholmisbrug * 

Eva Smidth-Fibiger, Vitus Berings Alle 10, DK-2930 Klampenborg 

Et stigende antal kvinder har alkoholproblemer. Søger de hjælp eller 

behandling sker det gerne med henvisning til andre typer af problemer, 

mens problæemerne med alkohol forties. Ofte kommer kvinder først i 

behandling indenfor det alkoholspecialiserede behandlingssystem, når 

de er langt henne i misbrugsforløbet. 

Med inspiration fra kvindespecifik behandlingsforskning i Sverige, 

Norge og USA danner ovenstående problemstillinger indgangen til min 

undersøgelse af, hvilke behandlingstilbud står til rådighed for danske 

kvinder med alkoholproblemer og hvilket udbytte, kvinderne har af den 

behandling, de tilbydes i Danmark. 

De danske behandlingstilbud søges belyst og vurderet ud fra de 

kvindelige alkoholmisbrugeres synsvinkel. Vægten er lagt på 

klarlæggelse af, hvilke forhold der hhv. fremmer og hæmmer kvindelige 

problemdrikkeres behandlingssøgning og -udbytte. 

Det er undersøgelsens formål at bidrage med viden til udvikling af den 

tidlige behandlingsindsats og indsatsen i forhold til bredere grupper af 

kvinder med alkoholproblemer. 

* Undersøgelsen foretages for Socialforskningsinstituttet i København 

(adresse: Borgergade 28, DK-1300 København K), og forventes publiceret i 

slutningen af 1991.

MATERIALE OG METODER 

238 

Kvalitative data indhentes gennem dybgående interview med 14 

problemdrikkende kvinder i og udenfor behandlingssystemet. 

Kontakten med interviewpersonerne er formidlet af forskellige typer af 

behandlingstilbud samt af et netværk af selvhjælpsgrupper. 

Interviewene omfatter emnerne: 

1. Livshistorie og selvforståelse, 

2. Misbrugshistorie, herunder den enkeltes opfattelse af årsagerne 

til hendes misbrug og dets forløb, 

3. Behandlingshistorie, herunder forestillinger om og forventninger 

til behandlingstilbudene og vurderinger af de personlige 

behandlingserfaringer. 

Datamaterialets kvantitative del består af en landsdækkende 

kortlægning ved hjælp af postspørgeskema af 14 forskellige typer af 

institutioner, der helt eller delvis har alkoholbehandling som deres 

speciale. Kortlægningen sigter bl.a. på at belyse udbredelsen af 

særlige behandlingstilbud til kvinder og holdningerne til 

kvindespecifikke problemstillinger blandt de ledende behandlere f.eks. 

praktiserende læger, overlæger på psykiatriske afdelinger, forstandere 

på behandlingshjem, leder af ambulatorier o.s.v. 

UNDERSØGELSENS HYPOTESER 

Der findes forholdsvis lidt viden om kvinders misbrug og om deres liv 

som misbrugere. Mænds alkoholforbrug og -misbrug, adfærdsmønstre 

og behandlingsbehov er derimod analyseret og beskrevet i vid 

udstrækning. For det meste er kvinders erfaringer blevet betragtet som 

værende enten de samme som mændenes eller som undtagelser fra 

den mandlige norm.

239 

I undersøgelsen tager jeg udgangspunkt i følgende hypoteser: 

1. Alkoholmisbrug hos kvinder må forstås i lyset af mandsdominans 

i kvinders livsvilkår og socialisering. 

2. Tilbageholdenhed hos kvinder med åbent og direkte at søge 

behandling for alkoholproblemer må ses i sammenhæng med de 

samme dominans/underkastelsesforhold, som er medvirkende til 

udvikling af misbruget. 

3. Mandsdominans i behandlingssystemet udgør barrierer for 

behandling af kvinder på deres egne betingelser. 

Ad 1. Antagelsen af, at alkoholmisbrug hos kvinder kan være et udslag 

af kvindespecifikke socialiseringsprocesser, er ikke ny. Således foretog 

den amerikanske alkoholforsker Vasanti Burtle (1979) en 

gennemarbejdet kobling mellem den indlæringsteoretiske forståelse af 

alkoholmisbrug og en påvisning af udviklingshæmmende 

læreprocesser i opdragelsen af piger til at tilpasse sig en 

mandsdefineret kvinderolle. Hun viste, at gennem indlæring af 

uhensigtsmæssige adfærdsformer kan kønsrolleopdragelsen føre til en 

alkoholafhængig livsstil hos særligt udsatte kvinder f.x. kvinder med 

meget konfliktfyldte relationer til en eller begge forældre i opvæksten. 

I en analyse af alkoholmisbrug hos en række danske kvinder anvender 

Christensen og Hvidtfelt (1982) en indlæringsteoretiske model med 

vægt på det bevidsthedsmæssige aspekt ved brugen af alkohol som 

en "valgt" handlestrategi i fastlåste situationer. Antagelserne hos de 

danske forskere knytter an til den videreudvikling, der er sket af 

teorierne om tillært hjælpeløshed til at beskrive det kognitive korrelat 

ved depression (Garber & Seligman 1980). Hypotesen er, at jo oftere 

et menneske oplever en manglende forbindelse mellem handling og 

resultat, des lettere får det en generel overbevisning om, at det er 

hjælpeløst og uegnet til at mestre verden. Depression og angst i 

forbindelse med ekstremt lav selvtillid optræder oftere og mere 

markant hos kvindelige end hos mandlige alkoholmisbrugere. 

Indenfor den teoretiske ramme, jeg har valgt for projektet, 

argumenterer jeg for, at mandsdominans og kønsulikheder i 

livsvilkårene på hhv. det samfundsstrukturelle, det kulturelle og det 

individpsykologiske niveau medfører specifikke belastninger i alle 

kvinders liv. I dynamikken mellem de tre niveauer vil nogle kvinder

240 

imidlertid være mere udsat end andre for at opleve, at de er uden 

indflydelse på deres egen livssituation. For nogle af dem kan alkohol 

komme til at stå som en afgørende handlemulighed. 

Den kognitiv-indlæringsteoretiske forklaringsmodel for kvinders 

alkoholmisbrug antages at være et relevant udgangspunkt for 

forståelse og behandling af alkoholproblemer på et tidligt tidspunkt i et 

forløb. Et mere fremskredet misbrug forudsætter uden tvivl også 

inddragelse af bio-kemiske forklarings- og behandlingsaspekter. 

Ad 2. De anførte hypoteser om udviklingen af alkoholmisbrug hos 

kvinder udgør efter min mening en forudsætning for opstilling af 

relevante hypoteser vedrørende de barrierer, som ifølge en række 

undersøgelser dels forhindrer eller forsinker erkendelse af 

alkoholmisbrug hos kvinder dels holder dem tilbage fra at søge 

bahandling. 

I forlængelse af den analytiske forståelse af mandsdominans i kvinders 

liv på tre niveauer kan også barriererne i alkoholmisbrugende kvinders 

livssituation identificeres på hhv. det samfundsmæssige, det kulturelle 

og det individpsykologiske niveau. 

På det samfundsmæssige niveau indebærer den dobbelte sociale 

stigmatisering af problemdrikkende kvinder ikke alene som 

alkoholmisbrugere, men som dårlige hustruer og mødre, at offentlig 

erkendelse af misbruget kan have store omkostninger for den enkelte 

kvinde i form af f.x. skilsmisse, arbejdsløshed, tvangsfjernelse af børn 

m.v. På det interpersonelle niveau sker det meget ofte, at kvindens 

partner modsætter sig, at hun søger behandling. Han ønsker at bevare 

den eksisterende magtbalance i forholdet. Også andre 

familiemedlemmer forhindrer ofte behandling ved at medvirke til at 

holde misbruget skjult. På det individuelle plan undergraver 

alkoholmisbruget kvindens i forvejen ringe selvagtelse. Angst og 

selvforagt udgør psykiske barrierer for selvbeskyttende handling. 

Ad 3. Behandlingssystemets organisering og indhold forekommer at 

være en områdeafgrænset, institutionaliseret gentagelse af 

dominansforholdet. De eksisterende behandlingstilbud har af historiske 

årsager en overvægt af mænd både blandt behandlere og brugere. 

Selv om deres anvendelse af tilbudene på alkoholområdet har været 

stærkt stigende, udgør kvinder stadig en minoritet i 

behandlingssammenhæng. Traditionelle kønsrolleopfattelser på det

241 

ubevidste plan blandt behandlere kan blokere for anerkendelse af 

forskelle i mænds og kvinders misbrugshistorier, livssituationer, 

behandlingsbehov og -mål. 

Det er også tænkeligt, at det overvejende medicinske 

behandlingsindhold kan opleves som utilfredsstillende af kvinder, der 

som nævnt er tilbøjelige til at fremhæve deres eksistentielle problemer 

som de mest betydningsfulde. 

Bevidstgørelse og udvikling af kønsdifferentierede 

behandlingsstrategier antages at være forudsætning for, at 

behandlingstilbud til kvinder med alkoholmisbrug ikke blot indebærer 

tilpasning til de forhold, alkoholmisbruget kan opfattes som en aktiv, 

omend selvdestruktiv protest overfor, men indebærer en hjælp til 

personlig udvikling og handlekraft på kvindernes egne betingelser. 

LITTERATUR 

Burtle, V. (1979): Developmental/Learning Correlates of Alcoholism in 

Women. I: Burtle, V. (red.): Women who Drink. C. C. Thomas 

Publisher, Springfield, Illinois, U.S.A. 

Christensen, E., Hvidtfeldt, K. (1982): Kvinders alkoholmisbrug. En 

interviw-undersøgelse af 19 kvindelige alkoholmisbrugere. Dansk 

psykologisk Forlag. 

Christensen, E. m.fl. (1984): Kvinder og alkoholmisbrug. I: Særtryk af 

Månedsskrift for praktisk lægegerning. Arkitv for praktisk lægegerning. 

Læge foreningens forlag. 

Garber, J., Seligman, M.E.P. (Eds.) (1980): Human helplessness: 

Theory and applications. New York: Academic Press.

242 

Sex related differences of 

problem drinking 

in 42 year old Malmoe citizens: results from a health 

screening of a total birthyear cohort in 1983 

Agneta Österling, Inst. för klinisk alkoholforskning, Alkoholkliniken, 

Malmö allmänna sjukhus, S-214 01 Malmö 

Screening for problem drinking in general population studies have 

taken place in the MSIS (the Malmoe screening and intervention study) 

since the mid 70's. Several birthyear cohorts of Malmoe citizens have 

been investigated (mainly males) by Kristenson. In the present study 

we used similar methods and also included the female part of the 

birthyear cohort (1941). The alcohol questionnaire (the modified 

Malmoe MAST, mM-MAST) was further revised, hypothesising 

improved adjustment to the female population. The inclusion criteria 

was differentiated using both two levels of cut-off points in the liver 

enzyme gamma-GT (GGT) levels and endorsments of mM-MAST 

questions. Identified problem drinkers were subjects registered at the 

Department of Alcohol Diseases prior to the screening and constituted 

2.3 % of the female and 9.5 % of the male population, sex ratio 

(female:male) 1.4.1. In the remaining subjects who met with the 

inclusion criteria, another 2.0 % of the women and 6.7 % of the men 

were defined as problem drinkers according to reported alcohol 

consumption levels and/or acknowledgement of one or more 

dependence symptoms, thus a sex ratio of 1: 3.4. We also used a 

more conservative definition of problem drinking, with a decreased 

amount of weekly alcohol consumrtion considered problematic. The 

corresponding percentages were 3.2 % and 10.7 % respectively and a 

sex ratio of 1: 3.3 The main result was subsequently that hidden 

problem drinking is by and large proportional to identified alcoholism in 

both sexes.

243 

NAD-publikationer 

Nr 1 Arbetslöshet och bruk av rusmedel: Jyrki Jyrkämä. 1980. 

(NU A 1980:16) 

Nr 2 Barns socialisation och alkohol: Rapport från ett nordiskt 

seminarium 3-5.9.1980 i Esbo, Finland. (NU B 1980:20) 

Nr 3 Alkohol och ekonomi i Norden: Nordiskt seminarium i 

Vuoranta, Finland 1-2.9.1980. (NU B 1980:21) 

Nr 4 Kriterier for førtidspension, især om "rusmedelbrugeres" 

stilling. Om betingelser og muligheder i Danmark: Asmund 

W.Born. NORD. 1981. (Upplagan är slut) 

Nr 5 Förtidspensionering av missbrukare - från kriterier till beslut: 

Symposierapport. NORD. 1981. (Upplagan är slut) 

Nr 6 Alkohol och drogforskning i Norden - viktiga 

forskningsområden. NORD. 1982. 

Nr 7 Behandlingsforskning: Rapport från nordiskt 

samhällsvetenskapligt alkoholforskarmöte i Roskilde 31.8.- 

3.9.1982. NORD. 1983. 

Nr 8 Kvinnoforskning kring alkohol och droger: Rapport från ett 

nordiskt forskarseminarium 1982. NORD. 1983. (Upplagan 

är slut) 

Nr 9 Cannabis och medicinska skador - en nordisk värdering: 

Rapport av en nordisk medicinsk expertgrupp. Kort 

sammanfattning. NORD. 1984. 

Nr 10 Cannabis och medicinska skador - en nordisk värdering: 

Huvudrapport av en nordisk medicinsk expertgrupp. NORD. 

1984.

244 

Nr 11 Kvinnors bruk av beroendeframkallande läkemedel: Rapport 

från ett nordiskt forskarmöte 1984. NORD. 1984. 

Nr 12 Ungdomskulturer och uppsökande verksamhet: Rapport från 

ett nordiskt forskarseminarium 1985. 

Nr 13 Kvinnor, alkohol och behandling: En nordisk antologi. 

Margaretha Järvinen & Annika Snare (red.). 1986. 

Nr 14 Kvinnoforskning kring rusmedel 2: Rapport från ett nordiskt 

forskarseminarium 1986. 

Nr 15 Alkoholbruk och dess konsekvenser: Rapport från det 

nordiska samhällsvetenskapliga forskarmötet 1986. 

Nr 16 Women, Alcohol, and Drugs in the Nordic Countries: Edited 

by Elina Haavio-Mannila. 1989. 

Nr 17 Perspectives on Controlled Drinking: Edited by Fanny 

Duckert, Anja Koski-Jännes and Sten Rönnberg. 1989. 

Nr 18 Alcohol in Developing Countries. Proceedings from a 

meeting: Edited by Johanna Maula, Maaria Lindblad and 

Christoffer Tigerstedt. 1990. 

Nr 19 EG, alkohol och Norden. Seminarierapport. Red. Christoffer 

Tigerstedt. 1990. 

Rapporterna kan beställas från NAD:s sekretariat: 

Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD) 

Annegatan 29 A 23, SF-00100 Helsingfors, FINLAND

KÖN, RUS OCH DISCIPLIN

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?