Berättelser om handel och sjöfart år 1879 från de förenade rikenas ...

377
till erforderliga medel ej kunna påräknas. Sannt är, att intet mindre än ett
utländskt förmynderskap, d. v. s. landets ekonomiska förvaltnings öfverlåtande
till utländska förmyndare, kunnat rädda situationen. Ty den af Berlinerkongressen
(prot. 23) afsedda finanskommissionen, om än sammansatt af »fackmän utnämnda
af de respektive regeringarne», säsom kongressen förordat, skulle aldrig
kunna uträtta eller utreda något, om ej en viss oafbängighet i finansstyrelsen,
fria händer i synnerhet i afseende på reformer, indragningar och skapande af
nya tillgångar medgifves densamma. Något sådant har sultanen och hans omedelbara
rådgifvare aldrig kunnat besluta sig till. Khaireddin Pacha hade sannerligen
haft mod härtill, om han kunnat under sitt storvizirat genomdrifva sin
regeringsplan. Hans förslag gick ut på ej mindre än att öfverlåta rikets finanser
till en europeisk kommission, hvars medlemmar dock skulle väljas af Porten
och hufvudsakligen ibland de mindre staternas mest ansedda financierer, med
fritt uppdrag att genom än så kraftiga medel rädda riket från den hotande
finansiela undergången. Men projektet förkastades och förespråkarne måste i
stället öfvergifva styrelsen.
Härmed upphörde ock allt tal om europeiska kommissioner och grundliga
reformer. Man förblef vid de gamla irrlärorna. Allt hopp om nya lån, om
någon som helst penningförsträckning utifrån försvann naturligtvis med detsamma.
Lokallånens källa var likaledes uttömd. Affärsmännen i Galata kunde eller
ville icke riskera mer, oaktadt de erbjudna fabelaktiga räntevilkoren. Statens
säkraste inkomster, tullmedlen, befunnos redan pantsatta såsom garanti oeh
amortering för tidigare försträckningar hos dessa lokalkreditanstalter. Beräknande
tullinkomsterna till £ 100,000 per månad samt återstoden af lokalbankernas
fordringar till nio millioner, behöfdes minst 7 å 8 år till skuldens
amortering. Regeringen befann sig emellertid i hård nöd. Armén var utan
lön; proviantmästarne obetalta och urståndsatta att fullgöra sina leveranskontrakter;
sjelfva civillistan hade kommit pä rest. Brytande af ingångna förbindelser
befanns nu, som förr, vara enda utvägen. De pantsatta tullmedlen måste återtagas
med brytande af härvidlag ingångna kontrakter. Pantinnehafvarne måste,
efter fruktlösa protester och underhandlingar, böja sig för det oundvikliga och
emottaga till garanti oeh amortering af sina återstående fordringar, i stället
för tullmedlen, inkomsten af de s. k. »indirekta kontributionerna». Dessa bestå
af stämpelafgiften, skatten på bränvinstillverkning och försäljning, tionden
pd silkesodlingen, fiskeriafgiften å Bosporen samt tobaks- och saltmonopolen.
Dessa utarrenderas till lånesyndikatet för 10 år. Arrendesumman, bestämd till
£ 275,000 pr qvartal, behålles såsom ränta och amortering för skulden, som
bokfördes i sluträkning till £ 8,725,000. Öfverstiger utskyldernas afkastning
ränte- och amorteringssumman skall öfverskottet, efter afdrag af 10 % till förvaltningskostnader
och med tillägg af Cyperns och Östrumiliens tribut fördelas
mellan statens öfriga in- och utrikes fordringsegare. I hopp om att äfven här
undgå Berlincrkongressens till förmån för dessa senare uttalade rekommendationer
(prot. 18), hade nemligen en nästlidne november högtidligen förkunnad
firman utlofvat en utdelning ibland den konsoliderade skuldens obligationsinnehafvare
af '/^ % per år att börja med nästingående året. Denna betalningsskyldighet
förflyttas nu på de till de privilegierade fordringsegarne öfverlåtna
indirekta utskylderna jemte Cyperns och Rumiliens tribut.
TTtsigterna till någon sådan utdelning äro minst sagdt tvifvelaktiga. Till
en utdelning af '/„ % erfordras ej mindre än £ 1.450,000 årligen utöfver de
£ 1,100,000, som först tillfalla arrendatorema. Att utskylderna kunna någonsin
inbringa en sådan summa är ej att tänka på. Efter all anledning var regeringen
fullkomligt öfvertjgad om, att den estimerade arrendesumman var nätt
Ber. om Handel o. Sjöfart. 60